9789153433569 by Smakprov Media AB

Anders Lindberg har i många år ägnat sig åt trähantverk. Vid sidan av sin slöjdverksamhet håller han kurser för barn och vuxna, och hans långa pedagogiska erfarenhet genomsyrar boken.

TÄLJ – från rönnpipa till stol

Tälj – från rönnpipa till stol presenterar ett 25-tal slöjdbeskrivningar. Boken berättar också om träslagens egenskaper, torkning, olika hjälpmedel samt hur man böjer trä och skärper verktygen. Med denna inspirerande bok i handen får nybörjaren en bra start till en ny hobby samtidigt som den som är mer van får tips, idéer och inspiration att utveckla sitt slöjdande.

Anders Lindberg

Slöjda i färskt trä är ett enkelt sätt att bearbeta trä. Allt du behöver är ett fåtal handverktyg, och du kan hålla till nästan var som helst – ute eller inne. Det gör arbetet fritt samtidigt som du är delaktig i hela processen från den nyfällda grenen eller stammen till ytbehandlingen.

Anders Lindberg

Tälj

från rönnpipa till stol

ISBN 978-91-534-3356-9

www.icabokforlag.se

3356-9 Omslag ny.indd 1

2011-08-09 08.28

Anders Lindberg

Tälj

från rönnpipa till stol

På författarens hemsida www.anderslindberg.com hittar du mer information.

www.icabokforlag.se © 2011 Anders Lindberg och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, band inspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Fotografier: författaren samt Rasmus Lundgren (nedre vänstra bilden på omslagets framsida, s. 4 och övre bilden på s. 76) och Git Skoglund (s. 42) Teckningar: författaren Typografi: Typoform Redaktör: Roger Carlson Repro: Italgraf Media AB Tryck: Grafiche Flaminia, Italien 2011 ISBN 978-91-534-3356-9

Innehåll Inledning 5

Vindsnurra 57

Träden 6

Hängare 60

Torkning & krympning 19

Vippsvarv 66

Hopprep 22

Harskramla 70

Fakta om: Täljkniven 24

Fiskedon 73

Pennförlängare 25

Fakta om: Yxan 76

Blompinne 26

Stolar & pallar 77

Magisk sticka 28

Barnstol & pall 78

Rönnpipa 30

Borra för hand 88

Täljbänken 32

Klyva 90

Fakta om: Bandknivar & spånhyvlar 34

Sitsflätning 94

Stång 36

Stol med böjd ryggbricka 98

Repstege 37

Basa & böja 102

Kubbspel 38

Mer om stolar 104

Björkriskvast 41

Trebent pall 106

Lite fakta om: Vidjor 41

Stege 109

Björkrismatta 43

Bryna & slipa 112

Växtstöd i hassel 44

Ytbehandling 115

Hasselstol 50

Litteraturlista 118

Tälj en smörkniv 54

träden

Här ska det mest handla om hur virket är som slöjdråvara och en del om hur trädens olika delar användes på andra sätt och i huskurer. En del av de senare bör nog tas med en nypa salt och på egen risk. Jag vill därför avsäga mig ansvaret för eventuella bieffekter.

AL Klibbal – Alnus glutinosa Gråal – Alnus incana ströporig

Klibbalen finns upp till Värmland, Dalarna och längs med Norrlandskusten. Den växer på fuktig mark, ofta vid sjöstränder och längs bäckar och åar, och kan bilda små skogar i kärr. Arten är snabbvuxen och blir ibland 20–30 meter hög. Den har också kallats för svart-, fet- eller masural. Alen är lätt att känna igen på sina kottar, och om du ser avkapade stammar som är varmt rödbruna i ändytorna är det al du har framför dig. Det är den vitgula veden som ändrar färg strax efter att trädet har fällts, men den bleknar igen när den torkar. Alen hör till de lättare träslagen. Virket är mjukt och ganska lättkluvet. Men det är inte alltid enkelt att styra klyvningarna. Klyvsprickan kan ofta ge sig av lite hur som helst. Alvirke har inte särskilt god hållbarhet utomhus men bra om virket ständigt är blött. Därför var vattenrännor, dammluckor, spannar, skopor och underjordiska pålar och rännor ofta av al. En hel del hus i Venedig och Ravenna lär vila på alpålar, och Wasaskeppets länspump var av al. Att alen är lättarbetad och inte ger ifrån sig någon smak gör den till ett bra virke till bl.a. mjölktråg och smörbyttor. Virket har också använts till blyertspennor, lister, packlårar och leksaker. Al är också ett av de lättaste trädslagen att torka utan att det spricker. Stegestolar tillverkade på 1700-talet var ofta tillverkade av al, och svarvaren trivs med träslaget. Räfsskaft, bärok och lieorvar är annat som man kan välja al till. Den mjuka veden gör skaften sköna att hålla i samtidigt som virket är lätt. Dessutom håller det formen bra när fuktigheten förändras, vilket är en anledning till att man gjorde träskorna av al. Blir man trött om fötterna kan man badda dem med allövsavkok. Lider man av fotsvett ska det hjälpa att lägga blad eller bark i skorna och sedan gå barfota i det under en dag.

I alens rotklump kan det bildas masur – alrot – som kan användas till t.ex. flammiga bordsskivor, vackra och starka knivskaft eller sågas till faner. Av knottriga och lagom grova stamdelar kunde man göra knölpåkar. Ritsningar framträder fint om man gnider in dem med finmalen, torkad albark utblandad i olja. Hårda träslag ytbehandlade med albarksdekokt lär få ebenholtssvärta. På vissa platser ska man också ha gjort en smörja genom att blanda den svarta myllan som bildas i alekärr av multnande blad med al- och ekbark. Alens löv jagar råttorna ur uthusen, och när lopporna var en plåga kunde de klibbiga bladen läggas på golven och tjänstgöra som loppfångare. Alpinnar hindrar drycker från att surna och smör att härskna. Fuktiga alspån används till att röka fisk och kött. Röken påstås tillföra specerierna nyttiga fenoliska antioxidanter. Av alved kan du också göra ett bra grillkol med låg tjär- och färgämneshalt. Som många andra träd har även alen tjänstgjort som vädersiare. Dominerade hanhängena vid vårblommingen blev det en växtrik sommar. Var det fler honhängen kunde man befara missväxt. Alen är också en kvävegödslare och markförbättrare. Rotknölarna innehåller kvävefixerande bakterier som överför atmosfärens kväve till bundna kväveföreningar. Alen fäller löven gröna med kvävet i behåll, vilket ger näring till växter i närheten.

Gråalen hittar man sällan söder om Vänern och Vättern. Namnet kommer antingen av bladens grågröna undersida eller av den grå barken. Gråalen är mindre än klibbalen och får ofta en busklik form med vridna, böjda stammar och mycket kvistar som gör den svårarbetad. Lyckas man få ut tillräckligt stora stycken kan den användas och har då i stort sett samma användningsområden som klibbalen, men den har ett lite mjukare och mindre beständigt virke.

ALM Skogsalm – Ulmus glabra bandporig Almen är Embla, den första kvinnan i den nordiska mytologin. I Sverige har vi tre arter: skogsalm är den vanligaste, medan lundalm och vresalm bara finns på Öland och Gotland. Skogsalm växer i Svea- och Götaland men förekommer också sällsynt ända upp till Lappland. I norr får den där-

emot ofta defekter som märg- eller ringsprickor. Virket har en gulvit splint och en blek- till mörkbrun kärna, det är grovfibrigt, hårt och segt. Tillsammans med ek och ask tillhör almen de bandporiga träden, vilket innebär att ett träd som vuxit fort ger ett starkare virke än det som vuxit långsamt. Stora träd kan vara mycket svårkluvna p.g.a. sina vridna fibrer, men yngre stammar kan ofta klyvas lätt. Den brittiska almen lär ha mer vridna fibrer än vår alm. Fördelen med de vridna fibrerna är att almvirket inte spricker så lätt, och det användes därför till t.ex. Windsorstolarnas massiva sitsar, som måste hålla för påfrestningarna trots alla hål till rygg och ben. Virket sågades då ur stammen. Britterna lär också ha haft en hel del almvirke i sina örlogsskepp eftersom det var praktiskt att virket inte splittrade sig lika mycket av kanonkulor som ekvirket. Annat som förr kunde tillverkas av alm var kvarnhjul, manglar, pressar, axlar, stegar, gevärskolvar, likkistor till de bättre ställda, klubbor, pilbågar, trösklar, redskapsskaft, såghandtag och skidor. I norsk folktro satt fan själv på almskidorna, och det sades att den som körde ihjäl sig på almskidor inte fick begravas i kristen jord eftersom det räknades som självmord. Almens splint är inte särskilt motståndskraftig mot röta eller insekter, vilket däremot kärnvirket är. Liksom alvirke är almvirke hållbart när det hålls ständigt fuktigt och har därför använts till vattenrör och pålverk under broar och kajer. När ett vattenledningssystem av alm från 1600talet grävdes ut för inte så länge sedan var det nästan oskadat. Det fukttåliga virket användes även till sjöss i block, taljor, kölar och paddlar till hjulångare. På svarvade skålar och fat kan man polera upp ådringen till en fin, varm, brun yta. En bit almstock är en bra kubbe att hugga emot eller ställa städet på. Almens bast är fibrig. Rep av almbast nämns i gamla walesiska källor. I Nordamerika har man flätat stolsitsar av av almbastremsor, något som troligtvis härstammar från indianerna. Vill du varken göra rep eller fläta sitsar kan du dryga ut mjölet med alm, som är stärkelserik och innehåller gluten och äggviteämnen. I nödtider ansågs den ge det bästa och mest lättbakade barkbrödet. Man kunde också göra en dekokt att användas mot utslag, revorm och vattusot. De omogna frukterna ska kunna ätas som sallad. Gårdens kreatur lär också gilla löven. Salpetersjudare gillade askan för att den renade luten från fett bättre än ekaska.

tälj Man kan även använda alm till att fånga mygg. Tar man in några almgrenar på kvällen ska genast alla mygg bege sig dit.

ASK Fraxinus excelsior bandporig För mig som klyver och täljer mycket är det inte förvånande att det var asken som fick spela rollen som världsträdet Yggdrasil i den nordiska skapelsemytologin. Virket är starkt och hårt men ändå segt och lätt att klyva och böja. Asken tillhör de träslag som inte spricker så lätt under torkningen. Det är ask som jag helst använder till stolar, räfshuvuden och vedbärare och annat där styrka och seghet är det vitala. Ska jag däremot dekorskära eller tälja något där styrkan inte är det viktigaste, väljer jag hellre ett mjukare träslag. Ett urval av sådant som asken kan vara bra val till är åror, gevärskolvar, spant i båtar, pilbågar, spjut, skidor, idrottsredskap, stegar, svep i svepaskar, tunnband, räfspinnar och räfskammar. Ask är också bra till yxskaft och andra verktygs- och redskapsskaft och handtag. Förr användes den också till hjulaxlar, plogar och harvar. I dag har man ask även i parkettgolv. Till det mesta jag gör tycker jag att 3 mm breda årsringar är optimalt. Då är virket starkt men ändå ganska lättarbetat som färskt. Eftersom asken är bandporig är bredare årsringar att föredra till sådant som kräver extra styrka, men det kan vara onödigt svårjobbat. Är de i stället bara någon millimeter blir virket svagare och mer lättarbetat men ändå dugligt till mycket. Snabbvuxen ytved ger det bästa virket, äldre ved blir skörare. Det yngre virket är nästan vitt men blir som äldre brungult och övergår i kärnveden till brunt. Askens nordgräns följer i stort sett Dalälven. Trädet vill helst ha ett rörligt grundvatten och djup och näringsrik jord. Förr var askens näringsrika löv ett viktigt vinterfoder åt djuren, särskilt i områden med sparsam höslåtter. Därför planterade man ofta ask i närhet av gården och beskar – hamlade eller klappade – träden hårt 3–4 meter över marken. Detta upprepas med ett par års mellanrum. Hästar och får lär gilla löven och kvistarna lika mycket som havre. Det sades att den som lider av mask eller frossa blir bättre om han eller hon sätter i sig bark från unga grenar. Man brukar säga att asken kommer sist och går först. Det är den sena löv-

sprickningen och den tidiga lövfällningen man syftar på.

ASP Populus tremula ströporig Aspen är ett underskattat träd och inte alls som många fått för sig bara lämplig till tändstickor. Ur Den praktiska snickarboken från 1922 läser jag: ”Asp användes av ornamentsbildhuggare och är för sin seghet, passande till dymlingar. Utom till ordinära arbeten användes den även till polerade. De vita, genom torkning ganska varaktiga aspbräderna äro förträfflliga till bottnar i lådor etc. Roten är stundom utmärkt vackert masurerad, och man kan därav erhålla de vackraste snickeriarbeten.” Aspen finns i hela Sverige, utom i nordligaste Lappland. Stammarna är oftast raka. Den är ljuskrävande men är annars ett snabbväxande, anspråkslöst träd. Asp är också ett trädens ”ogräs” som sprider sig snabbt med rotskott. Fäller man en asp så har man snart ett snår nya aspar. Virket är vitt, mjukt och lätt, och varken kärna eller märgstrålar är synliga. Det är mycket lättkluvet och lättarbetat, och relativt varaktigt både i luften och i blött tillstånd. För att få en slät och fin yta på det mjuka träet krävs vassa verktyg, som kan få skärpas oftare än vanligt eftersom virket gör verktygseggarna slöa relativt snabbt. Aspvirket är lätt att spika i. Bjälkar i källare, proteser, takspån, rännor, laggkärl och detaljer i båtar är exempel på sådant där asp har använts. Åtminstone i Jämtland ska man ha gjort små båtar att bära mellan fisktjärnar. Eftersom virket är lätt och segt kunde man göra dem tunnare och därmed lättare än t.o.m. granbåtar. Till möbeldelar som kräver styrka är aspvirket för svagt, men andra egenskaper gör att det ändå har många användningsområden. Virket är formstabilt och kan passa till lådor och luckor eller andra möbeldelar där styrkan inte är så viktig. Traditionellt har det använts till bl.a. tråg, räfsskaft, bärok, klövsadlar och skoläster. Mjölktråg av asp påstås ge mer grädde än dem av björk, men de lär vara svårare att hålla rena eftersom mjölksyran lätt tränger in i det lösa träet. Aspvirket har ingen kåda och leder både värme och kyla dåligt och passar därför bra i bastun. Till svepaskar kan man också ha asp. Finnarna brukade klyva ut svepen ur stammar som var murkna i mitten. Trädet

alm

ask

asp

kniven | pennförlängare

FAKTA OM

TÄLJKNIVEN Ofta är det smidigare med en täljkniv med ett kort blad, men ibland krävs ett längre för att du ska kunna avverka eller komma åt bättre.

Skaftet ska förstås kännas bra i handen. Ibland vill man kanske hålla kniven i fingerlederna, och då får inte skaftet vara för grovt.

Kniven behöver inte bara vara vass. Det är också viktigt att den är slipad på rätt sätt och har rätt och lagom vinklad slipfas.

Ju mindre eggvinkeln är, desto bättre skär kniven, men vilken vinkel kniven kan ha beror på flera saker. Avgörande är hur hårt knivstålet är och vilka påfrest ningar verktyget ska utsättas för. Omkring 20 grader kan vara lagom, men är stålet riktigt hårt kan det vara okej med lite mindre vinkel.

Täljkniven, och även många andra skärande verktyg, ska ha en rak eller lite konkav slipfas hela vägen ut i eggspetsen. Den slipade, fasade ytan ska stödja mot träet som du täljer. Slipfasen får alltså inte vara utbuktad eller vara lite mindre längst ut mot eggen som den är på vissa knivar. Då blir det svårt att styra och hålla kniven rätt mot träet.

En kniv som har brynts många gånger får förr eller senare en rundad fas och behöver så småningom slipas om.

tälj

Det här påminner om att göra ett hopprepshandtag, men här kan man tälja lite mer som man vill.

Pennförlängare ➊ Ta en 15–20 mm grov pinne. Borra ett några centimeter djupt hål i ena änden, men kolla först att borren passar pennan du ska trycka in. Du kan gärna vänta en stund med att kapa pinnen i rätt längd. Det kan vara bra att ha något rejält att hålla i medan du täljer.

➋

Det här kan vara ett bra tillfälle att tälja åttakantigt. Tälj då först plant på en sida, vänd ett halvt varv och tälj lika mycket där. Vänd ett kvarts varv och tälj. Tälj så den återstående sidan. Tälj nu mellan de fyra sidorna ➊ och pinnen är åttakantig. Kapa av den så lång du vill ha den. För att få tälja lite mer kan du nu skära bort en hel del genom att göra den ”bakre” delen tunnare. Du kan fasa av kanter och skära dekorlinjer ungefär som på hopprepshandtaget på s. 22 eller göra spiraler som på blompinnen på nästa uppslag. ➋ Om du vill kan du borra ett litet hål i bakre delen så att du kan hänga pennan runt halsen eller på en krok när du inte använder den. En snygg snodd gör du lätt av två tunna garnbitar i olika färger. Kapa dem inte för korta, de ska vara mer än dubbelt så långa som snodden du ska göra. Knyt ihop dem i bägge ändarna och fäst den ena änden någonstans eller låt någon hålla i. I den andra änden trär du på ett litet rör, som du lätt gör genom att borra hål i en pinnstump. Stick in en penna eller pinne i öglan som bildas i den yttre änden. Håll i röret, spänn och snurra pennan eller pinnen runt, runt. ➌ När snodden verkar lagom hårt tvinnad lossar du pennan och röret, tar tag i mitten av snodden och för ihop de två ändarna. Du kan behöva snygga till den färdiga snodden, som du nu kan fästa i ett hål i pennförlänga ren. Blir det en bit över kan du göra ett armband.

➌

rönnpipa

När saven stiger på våren eller försommaren är det dags att skära sig en visselpipa. Finns det rönn tar jag det, men det brukar också gå bra med sälg eller pil. Det viktiga är att barken inte är för tunn eller för svag och att den lossnar från veden utan att gå sönder.

Rönnpipa Det ska sägas direkt. Många har fått för sig att en visselpipa är en bra och enkel täljövning för de minsta. Det är det inte. Man kan skära sig rejält om man inte gör rätt, och det är heller inte särskilt mycket att tälja. Däremot är det ett förträffligt tillfälle för barn och vuxna att göra något tillsammans. För att barken ska lossna från veden får det inte vara några kvistar eller knotor på den inre delen av pipan, där du ska blåsa. En kvist på pipans yttre del gör inget, snarast är det en fördel när du ska dra bort barken eller spela genom att föra den inre delen fram och tillbaka.

1. Leta upp och skär av en gren eller vidja med åtminstone 5–10 cm slät bark. Lättast är att använda en sekatör. Om du vill kan du göra snittet för det som ska bli pipans yttre del just nedanför en kvist. Pipans andra, släta del ska bli stycket mot munnen. Du kan skära änden snett eller rakt av.

2. Nu ska du ta reda på om barken lossnar. Ca 5 cm eller längre från munänden ska du skära bara precis igenom barken. Lägg pipan mot t.ex. en bräda e ller bänk – inte ditt ben – och skär genom att snurra pipan samtidigt som du trycker lagom hårt med kniven.

3. Fatta försiktigt i knivbladet och slå runt om pipan med knivskaftet, men slå inte för hårt så att barken skadas.

tälj

4. Ta ett ordentligt tag och vrid och känn om barken lossnar från veden. Det är bra om den gör det, men låt barken sitta kvar så länge. Lossnar inte barken är det fel träslag, fel säsong eller så försöker du att slå och vrida lite till.

5. Lägg pipan på ett underlag igen och skär ett snitt rakt ner till ca 1/3 av diametern ett par centimeter in från munänden.

6. Tälj sedan i 30–40 graders vinkel från den yttre delen av pipan mot snittet som du nyss gjorde, så att det bildas ett jack.

7. Ta nu tag i den yttre delen där barken sitter fast och dra försiktigt ut veden ur mundelen.

8. Tälj bort lite på munstyckets övre del på veden som du nyss tog loss så att du kan blåsa i pipan. Luften ska helst riktas en aning uppåt i pipan så börja därför inifrån med att skära lite tunt och sedan allt djupare mot änden. Där kan du avverka ca 1/3 av diametern.

9. Nu ska munstycket, den del du just täljde på, skäras av. Det gör du genom att rulla ämnet mot något – inte ditt ben – och trycka hårt med kniven.

När pipan har torkat är det tyvärr färdigspelat, men du kan förlänga livslängden genom att ha den liggande i vatten.

10. Pilla nu tillbaka munstycket in i barken.

11. För in den yttre delen (veden) från den andra änden och spela. Du får olika toner genom att föra den yttre delen fram och tillbaka.

täljbänken

När du väl har upptäckt täljbänken kommer du att märka att det är ett redskap du knappast klarar dig utan. Man sitter ner och kan bekvämt jobba med bandkniven eller spånhyveln. Blixtsnabbt fästs eller lossas ämnet med hjälp av trampan.

Täljbänken Täljbänkar, eller täljhästar som de också kallas, kan se lite olika ut och vara konstruerade på olika sätt, till en del beroende på vad den används till. Träskomakarna, laggarna, skedmakarna hade alla sina modeller. Hantverkare använde också sin fantasi till att göra bänken mer användbar för sitt speciella ändamål. Det finns också geografiska skillnader. Traditionellt är t.ex. de svenska bänkarna fyrbenta med en hävarm genom ett hål i bänk och ramp. Ämnet fästs under ett huvud på hävarmen. De brittiska bänkarna är oftast trebenta och har två parallella armar som rör sig på var sida om bänken. Armarna är sammansatta med fotstöd och ett övre tvärstag som håller fast arbets stycket. Ämnet ”träs in” framifrån mellan armarna. Att bänken är trebent gör att den står stadigt på ojämnt underlag men kan annars vara ostadigare än en fyrbent.

Tillverkningen Man kan göra en bänk genom att klyva ut alla dess delar ur färska stammar och sätta ihop dem med träpluggar. Men här beskrivs hur bänken görs med hjälp av brädor och skruv.

Benen Benen är utkluvna ur färska stammar och täljda i täljbänk med bandkniv. Eftersom det är mycket möjligt att du ännu inte äger en bänk kan du, även om det är svårare, spänna fast benen i en hyvelbänk eller med tvingar. Det är bra om benen är av något hårt träslag och att de är riktigt torra när de ska sättas samman till en bänk. Benens tappar kan du svarva eller tälja och låsa

tälj

115

465

17 0

1500

215

i bänken med en kil ovanifrån, vilket beskrivs i kapitlet ”Trebent pall”, se s. 106.

Rampen Rampen är den del som arbetsstycket ska vila på under tiden som du jobbar med det. Den ska inte vara för låg eller hög. Det är också viktigt att den är vinklad på ett sätt som passar dig. Så sätt dig på bänken och prova dig fram. Vanligast är att rampen bara vilar på en inre stödkloss, medan den främre delen av rampen ligger an mot bänken. Jag har gärna en stödkloss även vid rampens främre fäste. På så vis kan bänken göras kortare samtidigt som man kan komma åt att byta ut eller ta bort benen om det skulle behövas. Stödklos sarna fästs med försänkta skruvar från bänkens under sida respektive rampens översida. Men vänta med det tills du har gjort armen och hål i ramp och bänk.

Huvud och hävarm Man kan göra huvudet och hävarmen på olika sätt. Det här är en både en bra och ganska enkel variant: Ta en planka som är lite mer än 1 meter lång, ca 5 cm tjock och ca 15 cm bred. Klyvsåga ut en 8–10 cm bred arm, men såga inte hela plankan. I övre änden sparas hela bredden för huvudet. Bygg sedan ut huvudets sidor med plank- eller brädbitar som du

Täljbänkarnas huvud kan utformas på flera sätt.

skruvar fast mot armen tills huvudet har ungefär samma bredd som rampen. Jag brukar låta huvudet gå längre ner på ena sidan än den andra. Det gör att du sällan behöver ställa om höjden på huvudet.

Hålen genom bänk och ramp Lägg nu bänken på sidan och fäst rampen med skruvtvingar eller låt någon hålla fast den provisoriskt. Placera huvud och arm ovanpå bänk och ramp. Prova att ”öppna” och ”stänga” huvudet tills du har kommit

växtstöd i hassel

Gör först en mall Växtstöden har ett udda antal stående käppar eller stag. Jag har flätat med 5, 7 eller 9 stag. För att kunna arbeta effektivt kan du göra en mall av en träskiva med förborrade hål att placera stagen i, se bilder på nästa sida. En mall för fem stag gör du så här: Märk ut mitten på skivan. Ställ in en passare med radien 205 mm och gör en cirkel. Har du ingen stor passare fäster du i stället en spik i mitten av skivan. Gör en ögla i ett snöre och trä den på spiken. Mät 205 mm från spiken och placera pennan där. Surra eller håll bara pennan mot snöret och gör cirkeln. Ett alternativ är att använda en trästicka med ett hål för pennan och ett för spiken. När du har markerat cirkeln märker du ut de fem hålens centrum genom att mäta ca 240 mm mellan dem. Det kan du också göra med en passare. Använd gärna följande mått för ett växtstöd: • 5 käppar – radie 205 mm och ca 240 mellan hålen, • 7 käppar – radie 310 mm och 270 mm mellan hålen, • 9 käppar – radie 470 mm och 320 mm mellan hålen.

Binda med vidja: Engelsmännen använder ofta hassel vidjor medan jag mycket hellre tar en björkvidja (se kapitlet ”Björkriskvast” om hur man vrider en vidja). När du använder vidja kommer du säkert inte att få pinnarna att sitta som berg, men det behövs inte heller. Stick ner vidjans rotände uppifrån och ner bland hasselpinnarna. Vira vidjan några varv nedåt runt pinnarna. ➊ Lås genom att föra ner vidjans topp ovan ifrån ➋ – och spänn ➌. Ibland kan det vara bra att ta hjälp av en splitsnål till att få igenom toppänden under bindningen. Du kan också ha användning för en tång till att dra i änden. Binda med najtråd: Använder du najtråd kan du ta hjälp av t.ex. en vanlig kombinationstång eller en najtång. Binda med grövre järntråd: Här använder du exempelvis en kombinationstång. Ta gärna till en hel del extra tråd i ändarna så kan du böja till någon dekoration. ➍

➊

Är skivan tillräckligt stor är det inget som hindrar dig från att göra hål för två olika växtstödsstorlekar på samma skiva. Borra hålen med en ca 25 mm:s borr. För att pinnarna ska kunna stå i mallen spikar du fast klossar under skivan.

Börja med att binda ihop toppen

➋

Det är lättare att böja hasselpinnarna en varm dag än en kall. Har du inte sorterat upp pinnarna i skogen efter vad de ska användas till kan du göra det innan du börjar. Men första gången är det kanske inte så lätt eftersom du inte riktigt vet vilka pinnar som passar till vad.

➌

Det är inte så noga men bra om de stående stagen är någorlunda jämntjocka – ca 20 mm i rotändan kan vara lagom till ett mindre växtstöd. Höjden kan förstås också variera. Vill du ha något att utgå ifrån kan ett femstagsstöd bindas ihop på en höjd på ca 170 cm, ett sjustagsstöd på 190 cm och ett niostags på 230 cm. Placera pinnarna i mallen och för ihop dem så snyggt du kan där de möts uppe vid toppen. Nu ska de bindas ihop. Det kan du göra med vidja, najtråd eller 2–3 mm:s järntråd. Med järntråden kan du också göra en dekorativ spiral vid ändarna. Det kan vara besvärligt att hålla ordning på alla pinnar samtidigt som man ska binda och spänna vidjan eller ståltråden. Det blir enklare om du först gör två provisoriska knutar, en lite ovanför där du ska göra den riktiga bindningen och en någon decimeter nedanför.

➍

tälj

➎

➏

Fläta första varvet

➐

➑

Nu är det dags att börja själva flätningen. Den är inte helt lätt att beskriva i ord, men var inte rädd för att använda din fantasi för att lösa problem som uppkommer. Det första som ska göras är att ”låsa” stagen. Detta moment är lite knepigare än de senare, så här kan du behöva lite extra tålamod. Pinnen du börjar flätningen med ska vara lång, helst 1,5 gånger längre än omkretsen och 10–15 mm grov. Men ta inte dessa angivna mått på för stort allvar. Pinnen ska vara ordentligt böjbar. Grå pinnar brukar vara bäst. Alla pinnar som ska flätas ska först mjukas upp över t.ex. knäet eller en sågbock. Har du inte kvistat av pinnarna riktigt innan får du gå igenom dem en extra gång. Stick in någon av ändarna mellan stagen och fläta innanför ett stag och utanför nästa stag. För in mer och mer av pinnen så att det inte blir för tvära böjar. ➎ När ändarna möts ska de mellan varje stagpar även flätas växelvis över och under varandra. Efter ett par sådana flätningar sitter den första pinnen tillräckligt. Då kan du fortsätta med ny pinne och fläta växelvis över och under den första pinnen. Det räcker att du har ungefär ett varv med dubbla pinnar flätade för att de ska sitta. ➏ Eftersom omkretsen av det du flätar kan komma att vidgas ska du inte vara för snabb med att klippa av ändar som sticker ut.

Fortsätt fläta Nu blir det lite lättare, du ska bara fläta utanför och innanför vartannat stag och du kan nu också använda kortare pinnar. Stick in toppänden mellan ett par stag. Dra eller skjut den framåt mellan stagen, varannan utanför, varannan innanför. Är pinnen lång och du har flätat mellan några stag med toppänden kan du, om det passar sig

bättre, fortsätta med att fläta med rotänden åt andra hållet så långt pinnen räcker eller är böjbar. ➐ Ta en ny pinne och för in dess toppände. Det brukar vara lättare om man sticker in ett par stag innan där man vill ha den och skjuter den på plats. Fortsätt sedan med rotänden så långt du kan. ➑

Lås flätningen När det är 2–3 pinnar på varje sida om varje stag kan du börja ”låsa” flätningen. Det gör du med en flätning som spänner både underifrån och uppifrån. Men först kan det vara dags att klippa av utstickande ändar. Ett sätt att börja låsa flätningen är att sticka ner en toppände och placera den mellan ett par stag under den flätade ”kransen” så att den något så när kommer att trycka upp mot kransen. Ett annat sätt att börja ”låsningen” är att ett par tre decimeter från änden vrida toppänden så att fibrerna sönderdelas men inte går av – ungefär som när man

hängare

Av bräder eller lister och täljda eller svarvade pinnar eller knoppar kan du göra hängare som täcker hela väggar. Du kan också enkelt göra starka krokar av kvistiga småstammar.

Hängare Pinnlist Vill du ha en lång list är det lättast att köpa en redan hyvlad list. Enklast är att ha små, raka pinnar i listen. Då är det bara att borra hål som inte är genomgående, lägga i lite lim och slå i pinnarna. Se bara till att de är riktigt torra när du sätter dit dem.

Klyv & grovtälj Listen Klyv en stam av t.ex. björk i ”tårtbitar” så att listen får ”stående årsringar”. Grovtälj med bandkniven så att du kan rita ut formen. Tälj vidare och ställ sedan undan ämnena för torkning.

Ytan som ska vara vänd mot väggen bör vara ganska plan. När listerna har torkat kan de hyvlas i en på hyvelbänken uppochnedvänd hyvel. Vänta med att kapa till den exakta längden tills du har märkt upp för pinnarna. Tälj knoppar och tapp Täljer du varje knopp för sig blir det svårt att få grepp om dem. Lättare och mer rationellt är att tälja dem från långa stavar. ➊ Klyv ut ämnena och tälj dem till fyrkantsstavar med bandkniv. Knopparna kan utformas på många olika sätt.

tälj

➊

➋

➌

Sammansättningen

Bara du inte gör knopparna av ask eller andra hårda träslag är det smidigare att torka hela stavarna innan du börjar med själva knopparna. Då kan du, om du vill, också svarva tapparna innan du täljer resten. För att tapparna inte ska krympa och lossna, är det viktigt att de är riktigt torra när de täljs och sätts på plats. När du har gjort några pinnar och är nöjd med formen kan du göra en mall så att du lätt kan märka upp var du ska såga och tälja för att få ungefär samma form på dem.

Borra listen Ställ in en stickpassare på det mellanrum du vill ha mellan pinnarna och markera. Här är en pelarborr perfekt, men du kan mycket väl borra för hand med borrsvängen. Borra antingen i en borrmall (beskrivs i kapitlet ”Borra för hand") eller genom att spänna fast brädan i en bänk med någon skräpbräda under. Syfta då efter två anslags vinklar eller något annat rätvinkligt som du ställer på bänken. ➋ Glöm inte skruvhålen för väggmontaget.

Det är oftast lättare att måla innan man sätter dit knopparna eller pinnarna. Då får du förstås kapa till brädan i rätt längd redan nu. Mät bara lika långt från varje ytterhål. Det är inte lika viktigt att listen är lika torr som pinnarna, men den bör i alla fall vara nästan torr. Tappen ska låsas med kilar som ska verka i listens längdriktning. Såga därför ett snitt med såg med tunt sågblad till ungefär halva tapplängden i varje tapp. Ett alternativ är att spräcka upp en öppning för kilen med ett stämjärn när tapparna är på plats. ➌ Är tapparna längre än vad brädan är tjock pallar du upp den med något för att kunna slå i hela tappen. Kilarna kan du klyva och tälja till, se till att de är torra. Slå i dem, kapa dem och jämna till baksidan.

Hängare av grenar Av en smal, kvistig stam gör du enkelt en praktisk hängare att hänga kläder, smycken, nycklar eller annat på. Knyts den fast i hatthyllan kan även de minsta i familjen hänga sina plagg. Klyver du i stället en stam får du krokar som kan skruvas fast på väggen. För att få dem plana kan du hyvla deras väggsida i en fastspänd, uppochnedvänd hyvel.

barnstol & pall

➊

Sätt ihop stolssidorna till en stol Alla slåar och ryggbrickor slås nu i en sida ➊ för att sedan passas in i den andra. Du kan slå ihop dem men limknektar är bra att ha ➋. Om stolen skulle bli en aning vind kan man ofta räta upp den genom att spänna med rep och pinne, s.k. spansk tving, medan stolen och limmet torkar. ➌

Kapa benen För att få benen i rätt längd och en stol som inte vickar gör du så här: Ofta räcker det med att på varje ben mäta från t.ex. överdelen av de främre och bakre sitsslåarna. Gör jag flera stolar sågar jag till en mall med måtten på, ➍ och ➎. Sedan kontrollerar och eventuellt efterjusterar jag kapningen genom att ställa stolen på ett plant underlag. Till det har jag en tjock glasskiva.

➋

Låspinnar till ryggpinnarna Du kan gärna säkra de översta ryggpinnarna med ca 4 mm:s pinnar genom tapp och nästan hela bakbenen. För det mesta gör jag pinnarna i ask. Kapsåga först ut lagom långa ämnen ur rakvuxet trä och såga eller klyv sedan ut fyrkantsämnen. Är pinnvirket inte riktigt torrt kan de torkas försiktigt i en ugn eller kastrull. De kan sedan täljas, men jag slår dem genom ett lagom stort borrat hål i en järnplatta. För att inte borra igenom benen kan du göra ett enkelt borrstopp (se kapitlet ”Borra för hand”, se s. 88).

➌

tälj

Ett säkrare alternativ kan vara att direkt ställa stolen med dess ännu ojämna ben på det plana underlaget. Palla upp stolen med små träkilar. Se till att den står vågrätt genom att mäta upp till översta tvärslåarna.

➍

På underlaget läggs en så hög kloss eller något annat som når dit där du vill kapa benen. Tryck en penna mot klossen samtidigt som du håller den stadigt och rita runt alla fyra benen. ➏ Om du skulle behöva efterjustera de avsågade benen kan det kan vara bra om du har sågat alldeles nedan för markeringen. Såga också av frambenen 1,5–2 cm ovanför den översta tvärslån, tälj bort den sågade ytan och fasa av kanterna. Det finns en liten risk med att såga av det översta av frambenen för tidigt eftersom de kan spricka när de torkar. Du kan eliminera risken genom att låta stolen torka försiktigt.

➎

➏

5 26

160

490 450

240

0 19

0 22

klyva

Utkluvna delar är lätta att bearbeta. De är dessutom starka och tål utomhusklimat bättre än sågat virke.

Klyva Klyvverktygen Yxa. En liten yxa är behändig att klyva mindre ämnen och att påbörja klyvsprickan med på större. Den tjänar egentligen som kil, men skaftet gör den lätt att placera i ändträet. Yxan är avhärdad och slö, men det gör inget, utan är snarast en fördel. Kilar. Järnkilar kan också behövas. De ska ha en snäv vinkel så att de inte studsar tillbaka. När du har fått upp en spricka kan du fortsätta med träkilar som kan ha lite större vinkel. Träkilar gör du lätt av en ca 7 cm grov stam av något hårdare träslag. Kapa av ett så långt stycke att det räcker till två kilar. Forma ena änden till en kil med helt raka sidor med yxa och bandkniv. När du är klar vänder du stammen och gör den andra kilen i andra änden. Om du gör denna vinkelrätt mot den första så är det lättare att fästa ämnet i täljbänken. Kapa av mellan de två kilarna och fasa av dem vid sågsnittet. Låt dem torka långsamt om du har tid. Spräckjärn. Spräckjärnets skaft är placerat vinkelrätt mot bladet, vilket ger bra brytkraft. Det är tillsam mans med en klyvjigg som spräckjärnet verkligen kommer till sin rätt då man, om det vill sig, kan styra sprickan. Jag använder också spräckjärnet utan klyvjigg i stället för yxan eller kilen på framför allt lite klenare virke och föredrar ett ganska kort och lätt järn. Men det finns tillfällen då ett längre spräckjärn kan vara mer användbart. Klubbor. Av en 10–15 cm tjock stam av hårt trä, som du hugger och täljer till ett handtag på, får du en klubba att slå på kilar och yx- eller spräckjärnsnacken med. Det är också bra att ha en lite kraftigare och hållbarare klubba. Tar du ett längre skaft blir det en slägga. Vildäpple är ett bra virkesval till huvudet, men du kan även använda något annat fruktträd eller hårt träslag. Det får gärna vara kvistigt och knotigt. Borrar du skafthålet genom stammen innan du kapar till klubbhuvudet, blir det mycket lättare att hålla fast detta medan du borrar. Med en navare får man bra kraft, men det kan ändå vara ett tungt jobb.

Från vänster: klubba, spräckjärn, slö yxa, trä- och järnkil samt klubba av stam.

Skaftet gör du av annat virke. För att det inte ska krympa och lossna ska det helst vara torkat när du sätter ihop klubban. Har du inte tid att vänta, lämnar du kvar så mycket material i skaftet att du kan slå i det bättre senare. Tälj skaftet så att det passar i hålet och gör gärna en skuldra för att hindra att huvudet far ner över skaftet. Innan du slår i handtaget sågar du ett snitt för en kil en bit in i skaftänden. Se till att kilen är torr och kommer att verka i huvudets längdriktning.

Att klyva Är det rätt virke går det ofta fort att klyva längs med fibrerna. Eftersom klyvsprickan följer den naturliga fiberriktningen blir utkluvna ämnen starka och de blir också lätta att bearbeta med skärande verktyg. En klyvd yta exponerar inte öppna porer på samma sätt som sågat virke och tål därför utomhusklimat bättre. Man kan klyva allt från kraftiga ekstockar till små gran- och björkrötter. Men klyvbarheten skiljer sig

tälj

väsentligt mellan träslagen. Ask, ek och asp är mina favoriter. Bok, sälg, björk, lönn och al brukar också gå ganska bra att klyva, men det är inte alltid lika lätt att få klyvsprickan dit man vill. Man kan förstås klyva andra träslag – prova dig fram.

➊

Givetvis kan stammar av ett och samma träslag vara olika lätta eller svåra att klyva. En kvistig stock eller gren är så klart svårare att klyva än en kvistfri, och delen närmast roten är oftast mer svårkluven än resten av stammen. Den genetiska sammansättningen kan också ha betydelse, liksom var och hur trädet har vuxit och om det är rakvuxet eller om fibrerna är vridna runt stammen.

➋

Det viktigaste är att se att stammen är rak och kvistfri, om det nu är raka delar du ska ha. För att klyvsprickan ska gå rakt ska man så långt det är möjligt klyva ett ämne i två lika grova stycken, eftersom det då blir samma tryck på båda sidor om sprickan.

Att klyva större och mindre stammar För att påbörja klyvsprickan placerar jag en yxa mot ändytan och slår med klubban på yxan ➊. Sprickan ska gå rakt igenom märgen, så se till att det är lika mycket trä på var sida om sprickan. Eftersom märgen inte alltid befinner sig i centrum av stockdiametern får du kanske vrida på stammen för att komma rätt. För att hindra att stammen rör sig bakåt när du slår på kilarna eller yxan från ändytan, kan du lägga stammens bortre ände mot t.ex. en påle som är islagen i marken.

➌

Är det en grov stam använder jag förutom yxan kanske även en kil. När du har fått upp en spricka i ändträet, fortsätter du med att slå i trä- eller järnkilar från barksidan ➋. Ibland lönar det sig att slå in kilar på båda sidor av stocken. Radiell och tangentiell klyvning Nu när du har två halvklovar kan du fortsätta klyvning en genom att dela dem ytterligare. Ett sätt är att klyva vinkelrätt mot årsringarna, med andra ord längs med stammens radie – man säger att man klyver radiellt. Om en halvklove klyvs radiellt till fyrklovar ➌ som klyvs till åttaklovar ➍ får man alltså tårtbitsliknande ämnen.

➍

Motsatsen är tangentiell klyvning.

radiell klyvning

tangentiell klyvning

sitsflätning

Att fläta stolsitsar har gamla anor. Flätningen kan göras på en mängd olika sätt – här beskrivs bara ett par.

Sitsflätning Förr använde man bl.a. halm, olika sorters sjögräs eller säv. Jag har också sett någon enstaka sits flätad med lindbast eller hasselspånor. I dag kan vi också använda material som bomullsband, färgade eller ofärgade papperssnören eller färdigt vinnat sjögräsrep. Jag flätar här med pappers snöre. Beskrivningen gäller även för den som vill använda andra rep eller snören. På en stol som är bredare fram än bak, vilket som bekant inte är ovanligt, gäller det att på något sätt fylla ut mer på sitsens främre del än den bakre. Det kan göras på flera sätt. Här beskrivs ett av de enklaste. Flätningen är enklare med en pall eller stol där alla tvärslåar är lika långa eller rätvinkliga. Gör då på samma sätt men strunta i beskrivning arna om hur man fyller ut vid frambenen.

tälj

Börja fläta

➊

Linda upp snöre på en vinda eller något annat lämpligt. Här har jag format till en bit masonit. Nu i början kan man ta på mycket, men för att komma igenom med snöret får man senare minska mängden för att till sist helt lägga bort den. Ställ stolen framför dig och fäst snöret med ett pålstek runt bakre tvärslån och tryck snöret mot stolens vänstra ben (sett framifrån). Sedan förs det över främre tvärslån, vid vänsterbenet. Spänn hårt. Att spänna tillräckligt hårt vid rätt tillfälle är viktigt när man flätar sitsar. Fortsätt under framslån och upp över den vänstra sidslån. ➊ Det gäller att få så fina och räta hörn som möjligt. När du har kommit upp med snöret och ska korsa det som kommer från bakbenet kan du inte spänna lika hårt som när snöret kommer från en tvärslå mitt emot. Så dra nu lagom hårt och snygga till. Fortsätt sedan med snöret till den högra tvärslån, vid frambenet. Snöret ska över tvärslån. ➋ Spänn hårt igen och för snöret under slån och upp, in i sitsen, bakom och över det som just kom från vänstersidan. Fortsätt över framslån och tryck det mot högerbenet. Nu ska du inte ta i så hårt att du drar in det som kommer från högersidan för mycket.

➋ ➌

Sedan är det bara att fortsätta på samma sätt till bakbenet ➌. Vrid gärna stolen ett kvarts eller ett halvt varv varefter du flätar. Gör du en pall eller stol med räta vinklar och lika långa tvärslåar håller du helt enkelt på så här, runt, runt, tills sitsen är klar. Är det en sits där alla hörn är rätvinkliga men två av sidorna är kortare än de andra flätar du som beskri vits tills de kortare är fyllda. Därefter flätas i en ”åtta” bara över de längre slåarna. På den här stolen måste vi däremot fläta så att vi fyller ut runt framslån så att det kommer att bli lika mycket kvar att fläta på bak- och framslån. Fläta som vanligt i två varv. Börja sedan det tredje varvet som vanligt, men när du har flätat runt fram slån och vänster tvärslå går du inte över till höger sidan! I stället flätar du ytterligare en gång över framslån och vänster sidslå ➍. Först nu för du över repet till den högra tvärslån och gör dubbla varv även där.

Exakt ett varv är flätat.

➍

Över bakslåarna flätar du alltid bara ett varv. Nästa gång du kommer till framslån flätar du ett vanligt varv. Nästa gång du kommer dit gör du dubbla varv på främre delen igen. Alltså: dubbla varv över framslån varannan gång. Hela tiden måste du komma ihåg att spänna så hårt som möjligt och trycka ihop det flätade mot benen.

Varannan gång görs dubbla varv över framslån.

Anders Lindberg har i många år ägnat sig åt trähantverk. Vid sidan av sin slöjdverksamhet håller han kurser för barn och vuxna, och hans långa pedagogiska erfarenhet genomsyrar boken.

TÄLJ – från rönnpipa till stol

Anders Lindberg

Tälj

från rönnpipa till stol

ISBN 978-91-534-3356-9

www.icabokforlag.se

3356-9 Omslag ny.indd 1

2011-08-09 08.28