9789152632543

Sj채lav책rd helt enkelt

cecilia wadstein

Sj채lav책rd helt enkelt

verbum

© 2009 Cecilia Wadstein och Verbum Förlag Omslag och grafisk form: Olle Frankzén Omslagsbild: Majsan Sundell Tryck: Elanders Hungary Kft, Zalalövö 2009 ISBN 978-91-526-3254-3 Verbum Förlag AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se Verbum Förlag AB ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

Innehåll Förord 7 Inledning 9 1 Själavård 11 Att förmedla hopp, tröst och befrielse 12 • Goda möten 13 • Vad är kristen själavård? 15 • Den kristna själavårdens egenart 17 • Att utöva själavård 24 2 Det heliga lyssnandet 37 Om närvaro 38 • Olika typer av närvaro 40 • Att underlätta för en människa att möta Gud 49 3 Att bli människa 51 Att älska 51 • Att förundras 52 • Det är svårt att leva 53 • Att hungra efter verklighet 55 • Att leva med motsägelser 57 • Att bli vuxen 64 • Gud skapar människan 68 • Gud blir människa 70 • Att törsta efter Gud 72 • Bli dig själv 73 4 Att komma hem 75 Att komma till sig själv 76 • Hemlöshet 77 • Hemlängtan 78 • Skatten finns hemma hos dig 82 5 Församlingen som ett vär(l)dshus 95 Värdshuset på vägen till Jeriko 97 • Guds gästfria gästgiveri 98 • Liv i gemenskap 99 • Att dela berättelser 109 6 Själavård som gästfrihet 115 Gästfrihet 115 • Gästfrihet är en frihet för gästen 117 • Lyssnandet som gästfrihet 119 • Olika nivåer i ett samtal 129 • Uppmuntran för en lyssnare 137 7 Att tala vänskapligt om gudomliga ting 141 Vänskap 142 • Om gudomliga ting 147 • Andlig vägledning 150 • Sändning 174 Litteratur 177

Förord Den här boken är en frukt av många goda möten och samtal, med människor och Gud, som jag har haft förmånen att vara med om under mitt liv.

Jag är oändligt tacksam för detta.

Jag är också oerhört tacksam för all den uppmuntran jag har fått som så småningom ledde fram till att jag började skriva den här boken. Den uppmuntran jag har fått under tiden som jag har skrivit har varit ovärderlig.

Reflektioner och erfarenheter från många års tjänst som församlingspräst och elva år som lärare i själavård sammanfattas i den här boken, Själavård helt enkelt. Under årens lopp har jag mött många kloka författare och kloka människor som bidragit till mina egna tankar, vilket gör att det ibland är svårt att skilja mellan egna och andras tankar.

Själen ska vårdas i det vardagliga livet, som levs i relationer till Gud och medmänniskor. Som bäst är det ett jordnära, ömsesidigt och varmt liv.

Så många människor har vid olika tillfällen varit själasörjare för en annan människa, ofta utan att ens veta om det.

Min ambition är att bekräfta det goda själavårdande arbete som redan sker i församlingarna, inklusive det traditionella själavårdsarbete som diakoner, präster och pastorer bedriver. Jag vill ge verktyg och bidra till en reflektion kring vad själavård är. Förhoppningsvis genererar texten nya tankar och frågor kring vad kristen själavård är.

Uppsala i fastan 2009, Cecilia Wadstein förord I 7

Inledning Boken är inspirerad av ignatiansk tradition och ekumenisk andlig vägledning. Det finns med som en röd tråd genom hela boken.

I kapitel ett, Själavård, skriver jag om möten och samtal och när de blir själavårdande, om församlingen som själavårdens bas och sammanhang. De som innehar vigningstjänst, diakoner och präster, har en särskild kallelse och utbildning för att bedriva själavård. I texten lyfter jag också fram alla döptas kallelse att vara en nästa för sin medmänniska. Jag gör en genomgång av olika förståelser av kristen själavård: en klassisk, en pastoraltklinisk och en kontextuell förståelse. Till en kontextuell förståelse hör också en befrielseteologisk tolkning av vad själavård är. Min bok har ett tydligt politiskt perspektiv. Jag tror inte att man kan fördjupas till sin invärtes människa utan att se det vidare omkringliggande perspektivet.

I kapitel två, Det heliga lyssnandet, beskriver jag vad ett lyssnande förhållningssätt är. Jag skriver om berättarens, lyssnarens och Guds närvaro i ett samtal.

Att bli människa handlar kapitel tre om. Människor är inte utan människor blir till. Människoblivandet pågår hela livet. Att bli människa handlar bland annat om att vara kallad att älska och att förundras. Det är svårt att vara människa och livet är motsägelsefullt. En reflektion kring Guds människoblivande finns också med i kapitlet.

I kapitel fyra, Att komma hem, skriver jag om att komma till sig själv, inledning I 9

om hemlängtan och om hemlöshet, både frivillig och ofrivillig. Jag skriver om bön som ett sätt att komma hem till sig själv och olika sätt att be med Bibeln.

I kapitel fem, Församlingen som ett vär(l)dshus, beskriver jag en vision av församlingen som Guds gästfria gästgiveri, med exempel från Flemingsbergs församling i Stockholms stift. Med hjälp av bland andra Dietrich Bonhoeffer reflekterar jag omkring församlingen som en genuin gemenskap till skillnad från en intim: gemenskapen som ömsesidighet och ett möte mellan jämlikar.

Utifrån visionen av församlingen som Guds gästfria gästgiveri behandlar jag i kapitel sex Själavård som gästfrihet. Vad gästfrihet är och den stora betydelse den har i mötet mellan människor beskrivs här. Jag skriver om lyssnandet som den högsta formen av gästfrihet. Kapitlet handlar också om samtalsmetodik.

I kapitel sju, Att tala vänskapligt om gudomliga ting, beskriver jag mera ingående andlig vägledning i enlighet med Ignatius från Loyola.

10 I inledni ng

1 Själavård När de första atombomberna fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti år 1945, blev människan medveten om sin förmåga att förgöra jorden och dess invånare flera gånger om. Innan dess levde vi i en föreställning om att det var Gud som hade makten att förgöra. I dag är den globala uppvärmningen det mest akuta hotet mot världens överlevnad. När vi vet att det är våra vardagliga liv som hotar världen, inte ”djävulens drakar”, inte Gud, utan människan själv, vem av oss kan då förmås att tro att en stigande medeltemperatur är ”den saliga dagens gryning”, skriver prästen Hanna Stenström i en ledare i Svensk Kyrkotidning våren 2008. (SKT nr 16/2008) Det hon syftar på är klimathotet som till och med gör vårblommorna till hotfulla tecken eftersom de blommar för tidigt. Hanna Stenström ställer en fråga: ”Var träffas vi för att tala om vad själavård är i detta sammanhang?

Vad kan vi som kyrka erbjuda som själavård när det är lätt att tro på vredens dag men inte på den ljusaste dag som i världen har grytt?”

Den lutherske prästen och palestiniern Mitri Raheb skriver i sin bok Betlehem belägrat (2005) om den enorma förstörelse som följde i spåren av den israeliska invasionen av Betlehem i april år 2002. Det tog tio dagar innan han kunde lämna prästgården för att få en överblick över de skador som de israeliska trupperna hade åsamkat de byggnader som tillhörde den Lutherska kyrkan. Han konstaterar att förödelsen är mycket stor och trots detta sätter man upp en banderoll på de skamfilade dörrarna till presentbusjäl avård I 11

tiken. På banderollen, som var svart, stod det med vita bokstäver: ”Förödelse javisst, men fortsättning följer.” Han skriver vidare: ”Även om svart är en symbol för sorg ville vi att det här baneret skulle förkunna för vår omgivning att vi aldrig ger upp hoppet beträffande vår stad. I stället ser vi som vår uppgift att liksom Esra, Nehemja, Jeremia och många andra gammaltestamentliga profeter bygga upp det som slagits i spillror. Även när vi tvingas se döden i vitögat lever vi och håller fast vid uppståndelsens ande” (Raheb 2005 s. 25).

Han skriver att detta budskap ingav människor i Betlehem nytt mod. För många var det mer än bara ord. Det var ett ytterst meningsfullt tecken och en uppmuntrande symbol. När jag läser hans ord om den uppmuntrande symbolen går mina associationer till grekiskans symballein som motsvarar det svenska ordet symbol och betyder att foga samman, till skillnad från grekiskans diaballein som betyder att slå sönder. Mitri Rahebs ord blir en uppmuntran till att lyfta blicken och se på stjärnan, Betlehemsstjärnan.

Han visar på vikten av att hålla fast vid uppståndelsens ande, något som är centralt i den kristna själavården. Det handlar om Guds möte med människan och sin mänsklighet. Att trösta, förmedla hopp, befrielse och att uppmuntra är själavård.

Att förmedla hopp, tröst och befrielse Själavårdens djupaste och viktigaste uppgift är att skapa platser av hopp för människor, där var och en tillåts bottna. Att förmedla hopp, varken mer eller mindre, till individer, till det samhälle vi lever i och till vår värld, genom att hålla fast vid uppståndelsens ande, och tillsammans med levande Gud vara med och bygga upp det som har slagits i spillror, och förmedla att fortsättning följer. Det är ett trotsigt Ronja Rövardotter-hopp över helvetesgapet. Ronja hoppar över avgrunden därför att livet smakar starkare 12 I själ avård

än döden. Ytterst handlar det om att förmedla hopp och tröst så att vi människor orkar leva, och när tiden till sist är inne, vågar dö. Att förmedla hopp, tröst och befrielse är vad själavården kan och ska göra; en tröst som inte förminskar en känsla eller en smärta, utan som tar smärtan och känslan på stort allvar och som förmedlar förändring, framtid och att livet är möjligt. Hoppet är den lovsång som sjungs i gryningen, inte därför att allt är väl utan därför att förändring är möjlig. Hopp har att göra med Guds och människors närvaro, inte med frånvaron av kamp.

Goda möten När jag var fem år konfirmerades min storasyster Margareta i Grangärde kyrka i Dalarna. I den fullsatta kyrkan satt jag mellan min mor och min andra storasyster. Bakom oss satt en gammal kvinna som hade huvudskakningar. Jag blev helt fascinerad av henne, mestadels satt jag bakvänd och stirrade på henne. Min mamma och min syster försökte på alla sätt få mig att sluta stirra. Till sist tog den gamla kvinnan fram en påse karameller som hon bjöd mig på. Jag brukar benämna denna erfarenhet som mitt första medvetna möte med Gud. Det var själavård. Ett ögonblickligt ordlöst möte med levande Gud i och genom den gamla kvinnan.

Eller mötet med femårige Magnus, som var storebror till ett barn jag skulle döpa. När jag skulle gå hem till familjen för att samtala om dopet, kände jag mig ganska missmodig och nedstämd. I denna sinnestämning ringer jag på dörren och en liten pojke, som heter Magnus, öppnar dörren och ger mig en stor kram. Han, liksom den gamla kvinnan, förmedlade Gud till mig.

Ganska många år efter mötet med den gamla damen i Grangärde mötte jag som tonåring Stina som var ungdomssekreterare i min hemförsamling. själ avård I 13