9789113027760

en kamp för frihet

Aung San Suu Kyi

Aung San Suu Kyi

En_kamp_för_frihet_Dummyomslag.indd 1

jesper bengtsson

Dunt, sum ut odis ute moluptatia sit magnat int. Tiam autem ipsa doluptaepe pro et vollore quiaest, quistorepro tem facersp errovid endellabo. Idipitatur autassedipid et quae ped mostio blatur mos quae.

Ovitibus volupta quo blab inim quossit quos peris archil ium rest pernam fuga. ­Umquass itatibus. Unt quam lab ipis doloreh enitis ea velis moluptate pla esed evellupta que explique aceatis ea quo quisin repudaecus eos ape dolupti bustio. Alita ­vollant aped quam, estrum quos el ilit laborem experum nobitis seque landus autam es sam quatis a ipsanis antur sum quatis si adigeni ssumendem aces ra nobiscitatur repta dem quatur? Quidit aut et paruntem facerov iderum dolorume lam, sint est voloritat.

Ut di receprem ipsum, corro excerum estHarcid estio dis ipsametur?

Vel moluptiis maximolore, conse eumquist, is et, nosapel lesseque omnis endae. ­ Et escimax imaions eribusa menihilitis etusam endae modi a vel et elecepres provit ommolore, con estotatur sequas magnam.

en kamp för frihet

biografi

jesper bengtsson

2010-03-09 15.23

JESPER BENGTSSON

EN KAMP FÖR FRIHET Aung San Suu Kyi

BIOGRAFI

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 3

2010-03-30 15.01

Av författaren har tidigare utgivits: Mäktiga medier – mager demokrati (Bilda 2001) Det måttfulla upproret (2004) Granatklockorna i Myitkyina : en berättelse om Burma (2006) Också utgiven som pocket år 2007 med titeln Burma : en resa i diktaturens skugga (Månpocket) 426 dagar i Iran : berättelsen om de fängslade svenska byggnadsarbetarna (2008)

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Jesper Bengtsson och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Foto: Tom Pilston / Bildbyrån Silver Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302776-0

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 4

2010-03-30 15.01

Innehåll 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

Simmaren Hemkomst Arvet Kärlek och död Valkampanjen Barndom Suu från Burma Familjeliv i kappsäck Husarrest Omvärlden vaknar ”Min Suu” Mordförsök Saffransrevolutionen Alla dessa årsdagar

Källor och stöd

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 5

9 20 42 66 86 106 125 148 164 181 192 213 231 244 255

2010-03-30 15.01

1.

Simmaren Gud hade kommit till honom i en dröm. Klara bilder hade strömmat genom Johns huvud. Han såg sig själv simma över en mörk sjö och ta sig iland vid ett vitt stenhus. I skydd av mörkret hade han stått vid en dörr. Bakom den fanns kvinnan han skulle rädda från att mördas.

Drömmen var lätt att tyda. Han hade varit på platsen bara några månader tidigare men blivit avvisad, så nu var han tvungen att göra ett nytt försök. Om han avstod skulle han inte kunna leva med sig själv. Bara två år tidigare hade han drömt att sonen Clint skulle dö i en motorcykelolycka. Den gången struntade han i varningen, och när Clint omkom i just en sådan olycka några veckor senare, blev sorgen extra tung att bära av det faktum att han kunde ha förhindrat tragedin.

Perioden efter olyckan hade varit dyster och svart och han tänkte inte göra om samma misstag. Därför låg han nu på mage i ett dräneringsrör i utkanterna av Rangoon. Kläderna var täckta av lera och vatten. Ett par minuter tidigare hade det varit nära ögat. Två beväpnade vakter i gröna uniformer hade gått förbi på vägen som löper runt sjön. De passerade honom precis vid öppningen till dräneringsröret så han hade kastat sig raklång ner i sörjan och ålat sig framåt på det vis han lärt sig i armén mer än trettio år tidigare. Röret var fem meter långt och sluttade svagt nedåt. Vattnet steg ju närmare mynningen han kom. Det tog bara ett par minuter, sedan omgavs han av Inyasjöns svala vatten. Det 9

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 9

2010-03-30 15.01

plaskade till när hans två fullpackade plastsäckar spräckte vattenytan, annars var det tyst.

Han började simma, men insåg att han bottnade och tog i stället några steg framåt. Han kände sig hindrad av de klumpiga simfötterna i hård wellpapp som han hade tejpat fast runt sandalerna några minuter tidigare.

Då fick de båda soldaterna syn på honom. Eller rättare sagt; de fick syn på plastsäcken som guppade i vågorna och skymde hans huvud. En av soldaterna plockade upp en sten och kastade ut mot honom. Den träffade några centimeter framför hans ansikte. Så kom ännu en sten, och en till. De kastade prick, som om de försökte sänka plastpåsen, men de verkade inte förstå att en medelålders västerlänning gömde sig bakom det flytande föremålet.

Sakta försökte han flytta påsarna i takt med vågorna, och plötsligt verkade soldaterna tröttna. De vände och gick därifrån. Han hade klarat sig.

Det tog honom en bra stund att nå målet. Ibland blev vattnet djupare och han fick simma. När han såg huset, med sina vita, fuktskadade stenfasader, visste han att han var framme. Han vadade de sista metrarna med plastsäckarna löst hängande längs sidorna. Han var trött och tyckte själv att han förde ett förfärligt oväsen. Men mörkret var kompakt och ingen av vakterna på framsidan kunde se honom. Några trappsteg ledde upp på en altan. Förra gången han varit där hade husets personal avvisat honom. Han hade inte fått komma in och därmed inte kunnat framföra sitt viktiga meddelande. Det enda han gjort var att överlämna några böcker om mormonska kyrkan. Han undrade ibland om kvinnan i huset läst dem. Om hon tagit till sig av budskapet.

Det var som han antagit: Altandörren var olåst. Han öppnade den sakta, försiktigt, och så stod han plötsligt inne i huset. I det mörka rummet kunde han se två kvinnor som stirrade på honom.

De såg förvånade ut, nästan lite chockade.

10

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 10

2010-03-30 15.01

Klockan var fem på natten den 4 maj 2009 och John Yettaw hade just förverkligat sin dröm. Han hade tagit sig in i Aung San Suu Kyis hus vid Inyasjön i Rangoon.

Det är fortfarande oklart vad John Yettaw, en femtiotreårig mormon från Missouri i USA, hoppades på att uppnå med sitt besök hos en av världens mest kända och respekterade politiska fångar.

När han klev upp ur Inyasjöns vatten den där natten i maj hade Aung San Suu Kyi suttit i husarrest i fjorton av de senaste tjugo åren, och under de senaste sex åren hade hon varit nästan helt isolerad från omvärlden. Bara några få personer hade träffat henne; två hembiträden, det var kvinnorna som mötte John Yettaw vid altandörren, hennes läkare, en kontaktperson i demokratirörelsen och – vid några få tillfällen – representanter för det internationella samfundet.

Möjligen såg Yettaw sig själv som hjälten i ett drama där Aung San Suu Kyi skulle återfå sin frihet. I de två svarta plastsäckarna bar han bland annat med sig två svarta chador – en muslimsk huvudduk som täcker kroppen ned till knäna. Yettaw tycks ha planerat att klä ut sig själv och Aung San Suu Kyi och sedan lämna huset genom huvudingången. Han tycktes inte ha reflekterat över exakt varför vakterna skulle acceptera att två muslimska kvinnor plötsligt kom ut ur huset där Burmas mest välbevakade politiska fånge befann sig.

Han fick sova några timmar på golvet i hallen, men så snart det blivit mörkt på kvällen kördes han iväg. Dagen efter greps han utanför ett köpcentrum i centrala Rangoon; säkerhetstjänsten hade uppenbarligen haft honom under bevakning och bara väntat på rätt tillfälle att ta in honom. Kort därefter greps även Aung San Suu Kyi och hennes två hembiträden.

11

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 11

2010-03-30 15.01

För militärjuntan kom Yettaws simtur som en skänk från ovan.

Aung San Suu Kyis husarrest skulle löpa ut bara några dagar senare och enligt burmesisk lag kunde juntan inte hålla kvar henne utan att först döma henne i domstol. Att släppa ut henne var otänkbart. Burma befann sig i ett alldeles för känsligt läge och militärjuntans hela maktinnehav stod på spel.

Knappt två år tidigare, på hösten 2007, hade de buddhistiska munkarnas demonstrationer, Saffransrevolutionen, riktat hela världens blickar mot juntans övergrepp. De stora offentliga protesterna bröt ut efter att regimen slopat subventionerna av bensin, gas och andra drivmedel, vilket i ett slag fördubblade priserna.

Plötsligt fick människor lägga hela sin månadsinkomst på bränsle. Men i det läget hade oron sedan flera år jäst under ytan. Trots juntans försök att öppna ekonomin mot omvärlden har betydande sektorer förblivit hårt kontrollerade av staten. All export och import kräver licenser, vilket medför massor av pappersarbete och korruption. Handeln med ris är helt kontrollerad av företag som direkt eller indirekt styrs av juntan. Affärer med grannländerna försvåras av att vägar och järnvägar är i ett uselt skick och det råder brist på många av de allra viktigaste dagligvarorna.

Som besökare i Burma är det omöjligt att inte se fattigdomen. Överallt möts du av tiggande barn som sträcker sina händer mot dig. Medelinkomsten är lägre än 300 dollar om året. Samtidigt har de ekonomiska reformerna skapat en klass av nyrika; en liten grupp människor, ofta officerare i armén eller kineser som kommit till landet efter privatiseringarna på 1990-talet. De har dragit nytta av juntans politik, men för det stora flertalet är Burma under militärstyret ett totalt misslyckande.

Det fanns med andra ord en stark grogrund för protesterna i september 2007. Under några veckor följde en hel värld hur tiotusentals munkar gick ut på gatorna i protest mot decennier av övergrepp, och en hel värld förfärades när juntan snabbt och ef12

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 12

2010-03-30 15.01

fektivt krossade upproret. Våldet ledde till massiva internationella protester. Både USA och EU skärpte sina sanktioner mot landet och för första gången tog FN:s säkerhetsråd upp krisen i Burma.

Fram till dess hade Kina och Ryssland blockerat alla försök att sätta hårdare press på militärjuntan. Nu krävde säkerhetsrådet ett slut på våldet och en dialog mellan juntan och oppositionen.

Men även om juntan på ytan tyckts beredd att samtala med Suu Kyi hände ingenting i praktiken. FN:s krav möttes i princip med arrogans och tystnad och världsorganisationen hade inga möjligheter att driva frågan vidare.

Knappt ett år senare, den 2 maj 2008, slog orkanen Nagris in mot den burmesiska kusten. Stora delar av det folktäta Irrawaddydeltat hamnade under vatten. Så här i efterhand är det nästan rörande att läsa västerländska mediers rapportering om det som senare skulle visa sig vara en extrem naturkatastrof. Till och med i Rangoon, som låg långt ifrån det hårdast drabbade området, hade träd slitits upp med rötterna. Hela kvarter hade varit nära att rasa samman. Till och med på University Avenue 54, Suu Kyis hem vid Inyasjön, hade taket slitits bort i stormbyarna. Ändå tonade man ned skadorna. Den 5 maj rapporterade tidningen Daily Mail att ”minst 350 människor” dödats av orkanen.

Tre dagar senare återgav de västerländska massmedierna juntans egna uppgifter, som sade att omkring 8 000 människor omkommit. Några veckor senare hade sanningen läckt ut. Talen hade stigit till minst 145 000 döda och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.

Militärjuntan insåg att en naturkatastrof av den magnituden skulle kunna få stora politiska konsekvenser och gjorde allt för att dölja katastrofens omfattning. Först vägrade man ta emot internationell hjälp i räddningsarbetet, sedan tog man emot hjälp, men släppte inte in några utländska hjälparbetare. Militären lade beslag på stora delar av biståndet för egen räkning, och delade ut 13

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 13

2010-03-30 15.01

mat och pengar som ”lån” till den drabbade befolkningen. Andra delar av biståndet användes i propagandan, där juntan tog åt sig hela äran av mat, tält och sjukvårdsutrustning. Till slut erkände man att den egna kapaciteten inte räckte till och släppte in biståndsorganisationerna. Då hade dödstalen stigit ytterligare och ändå fick hjälparbetarna under flera månader inte tillträde till de värst drabbade områdena. Juntan var livrädd för att behovet av utländsk hjälp skulle uppfattas som en svaghet. Befolkningen skulle ges intrycket att juntan kom med hjälpen annars kunde katastrofen leda till ett nytt folkligt uppror.

Mitt under katastrofarbetet, när miljoner burmeser slet för att över huvud taget klara livhanken, drev man dessutom igenom en folkomröstning om en ny grundlag. Juntan hade arbetat med frågan i åratal och hävdade att den skulle leda till en demokratisering av Burma. Men deras förslag var en parodi på demokrati.

Militären skulle för all framtid garanteras 25 procent av platserna i parlamentet, och personer som är eller har varit gifta med en utlänning skulle inte få rätt att kandidera till några politiska ämbeten. Paragrafen är direkt riktad mot Aung San Suu Kyi, som 1972 gift sig med engelsmannen Michael Aris. Konstitutionen hade inte heller den federala prägel som de etniska minoriteterna i Burma kräver. De vill ha ett stort mått av självstyre, men juntan föreslog att flera av de viktigaste politiska områdena skulle hamna under centralregeringens kontroll.

När folkomröstningen räknats samman hävdade juntan på fullt allvar att 99 procent av burmeserna gått och röstat och över 90 procent hade röstat ja till den nya konstitutionen. En hel värld hånskrattade, men generalerna drog inte ens på munnen.

Därefter meddelade juntan att det skulle hållas ett val i Burma, eller Myanmar som de själva kallar landet. Folket skulle få välja ett parlament och generalerna hade riggat valprocessen för att kunna behålla makten. Aung San Suu Kyi äventyrade hela deras 14

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 14

2010-03-30 15.01

omsorgsfullt utarbetade plan. Hon var för populär. Juntan insåg att valet skulle kunna rinna dem ur händerna om hon blev fri. Så blev det förra gången, 1990, när Aung San Suu Kyis parti National League for Democracy, NLD, vann över 80 procent av platserna i parlamentet.

Därför utnyttjade juntan Yettaws simtur och anklagade henne för två saker. Dels hade hon brutit mot reglerna för husarresten genom att släppa in John Yettaw i sitt hus, dels hade hon brutit mot en lag som säger att man måste ansöka om ett särskilt tillstånd om någon utanför familjen ska sova över i ens hem.

Frågan avgjordes i en av juntans militärdomstolar. Juntan ville till varje pris undvika stora folkliga protester, och använde därför en rättegångslokal inne på det ökända Inseinfängelset. Lokalen hade ett smutsigt stengolv och ett tak, men inga väggar. De två domarna satt längst fram på stolar med två meter höga utsmyckade ryggar. Det såg ut som om de satt på var sin kungatron. Till vänster om dem satt Yettaw och hans advokat, Aung San Suu Kyis advokater satt till höger. Ingenstans i domstolen fanns någon bandupptagning, någon domstolssekreterare, några böcker eller andra tecken på vad som skulle äga rum. Aung San Suu Kyi anlände strax före rättegången. Hon var klädd i en ljuslila blus och en randig longyi (en burmesisk sarong) och hade håret uppsatt i en hästsvans. ”Alla säger att hon har en sådan utstrålning, så jag hade egentligen förväntat mig att bli lite besviken”, berättar den svenska diplomaten Liselott Martynenko Agerlid, som var på plats för att bevaka rättegången. ”Men när hon klev in på det där cementgolvet var hon hundra procent karisma.”

Hon pratade och skrattade med sina advokater och vände sig sedan till publiken. Hon talade med lugn och stillsam röst och de utländska åhörarna fick samlas runt henne för att stänga ute kacklet av höns, ljudet från trafiken på gatan och smattret av regn 15

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 15

2010-03-30 15.01

mot plåttaket. Hon tackade dem för att de kommit dit och bad dem framföra hennes tacksamhet till sina regeringar. Närvaron från andra länder var viktig, alldeles oavsett vilken utgång rättegången skulle få.

Både Aung San Suu Kyi och hennes två hembiträden dömdes till tre års fängelse. På en direkt order av juntaledaren Than Shwe sänktes dock straffet till arton månaders fortsatt husarrest. Yettaw dömdes till sju års straffarbete, bland annat för ”illegal simning”.

Som västerlänning och amerikansk medborgare behövde han dock inte bekymra sig; han släpptes efter att den amerikanske senatorn Jim Webb åkt till Rangoon och förhandlat om hans frihet. John Yettaw kunde resa hem till hustru och barn i Falcon, Missouri.

I skrivande stund sitter Suu Kyi kvar i sin husarrest och juntan verkar sitta säkert vid makten. Men historien lär oss att diktaturer kan falla snabbt och utan förvarning. I morgon kan hon vara fri och Burma kan vara på väg mot demokrati, eller också har generalerna återigen kvävt demokratirörelsen och fortsatt isolera henne.

Det enda man med säkerhet kan säga är att juntan inte blir av med henne. Hon förblir en samlande kraft för dem som vill se ett annat Burma, och juntan fruktar henne därför mer än något annat. Genom sin förmåga att ena de många politiska och etniska grupperna i Burma är och förblir hon det främsta hotet mot deras långa maktinnehav. Därför har de hållit henne i husarrest under fjorton av de senaste tjugo åren. Hennes person är så laddad med politiskt innehåll att det till och med blivit tabu att nämna hennes namn. På gatorna i Rangoon kallas hon ”The Lady”. I de statskontrollerade tidningarna går hon under flera mindre smickrande namn, men ofta kallas hon ”Miss Michael Aris eller ”kvinnan som tidigare var gift med en utlänning”.

Men Aung San Suu Kyis symboliska, närmast ikoniska bety16

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 16

2010-03-30 15.01

delse sträcker sig långt utanför Burmas gränser. Det var ingen slump att John Yettaw valde just henne som objekt för sitt ”frihetsbringande”, gudomliga uppdrag. Hon fängslades första gången 1989, bara några månader innan muren föll och Sovjetkommunismen rasade samman. Hon fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon varit en symbol för hela den internationella kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hon har fått samma status som Nelson Mandela under apartheidregimen i Sydafrika, och likheterna mellan dem är många.

Båda är sina respektive länders starkast lysande politiska stjärnor.

Båda har tillbringat en stor del av sina liv i fångenskap. Båda har dessutom tvingats göra enorma personliga uppoffringar i kampen för frihet. När Aung San Suu Kyi sattes i husarrest var hennes söner, Alexander och Kim, sexton och tolv år gamla. Sedan dess har de bara träffats under korta perioder, och på senare år inte alls.

Hennes man, Michael Aris, dog i cancer 1999 utan att de kunde ta farväl av varandra. Aung San Suu Kyi har flera gånger erbjudits att lämna landet men vägrat, fullt medveten om att hon inte skulle tillåtas återvända så länge juntan sitter kvar. Hon skulle tvingas till ett liv i exil.

Samtidigt har aktivister över hela världen engagerat sig för hennes sak. Artister som Madonna, U2 och REM har tillägnat henne låtar på några av sina album. Nobelpristagare som Václav Havel och Desmund Tutu har gett sitt stöd genom artiklar, rapporter och politiska kampanjer.

Men trots all uppmärksamhet, alla tidningsartiklar, tv-program och snygga ackord, så har Aung San Suu Kyi för de allra flesta förblivit just en symbol, en spegel som kan reflektera nästan vilka drömmar och förhoppningar som helst. Så vem är egentligen kvinnan bakom bilden? Vilka är Aung San Suu Kyis drivkrafter och vad är det som gör henne så intressant för omvärlden? Vad betyder hon för Burmas möjligheter att bryta sig ur diktaturens 17

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 17

2010-03-30 15.01

grepp? Vad är det som får henne att år efter år fortsätta kampen mot juntan, trots de enorma påfrestningarna, trots att juntan håller henne isolerad från barnen och vännerna?

Detta är inte någon fullständig biografi över Aung San Suu Kyi. Ett sådant projekt skulle till att börja med kräva att hon själv kunde ge sin bild av händelser, platser och möten, och det kan hon inte så länge juntan håller henne isolerad. Aung San Suu Kyi är visserligen sextiofem år gammal, men hon har med största sannolikhet många år kvar som aktiv politiker. Om juntan faller får hon en avgörande betydelse i arbetet för ett fritt och demokratiskt Burma. Det kapitlet i hennes liv återstår förhoppningsvis att skriva.

Med den här boken vill jag ändå ge en bild av en av vår tids mest intressanta politiska personligheter. Av hennes familj och bakgrund i Asien och Europa, hennes politiska värderingar och tiden som politiker i Burma.

Det här är berättelsen om Aung San Suu Kyi.

18

I_En_kamp_fîr_frihet.indd 18

2010-03-30 15.01