9789129673371

Sorgfj채ril INGELIN ANGERBORN

Ingelin Angerborn

Sorgfj채ril

Sorgfj채ril_mac.indd 5

2010-03-16 10.53

Läs mer om Ingelin Angerborn på www.rabensjogren.se www.ingelin.se

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ingelin Angerborn 2010 © Omslag: Sofia Liljander Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67337-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Sorgfjäril_mac.indd 6

2010-03-16 10.53

Kapitel 1 – Här är det! sa mamma och körde in mellan två rostiga grindstolpar.

Alice lutade sig fram mellan mamma och Peter och tittade ut genom rutan. Huset som tornade upp sig i slutet av den långa allén var stort och gult. Eller före detta gult, tänkte Alice och rynkade på näsan. Det liknade inte alls bilderna hon hade sett på nätet. Det var slitnare och fulare och skorstenen såg ut som om den skulle falla ner vilken sekund som helst.

Det var som taget ur en sån där skräckfilm som Alice egentligen inte fick se. Gammalt och charmigt, sa mamma i våras, när hon och Peter berättade att de skulle flytta hit. Gammalt och äckligt, tänkte Alice. Hur kunde någon vilja bo här?

Mamma stannade mitt framför huset, öppnade bildörren och lutade sig belåtet tillbaka.

– Ja, då var vi här! sa hon. Äntligen!

7

Sorgfjäril_mac.indd 7

2010-03-16 10.53

Peter öppnade sin dörr också och lät det bli ett svalkande tvärdrag i bilen.

– Häftigt hus, va? sa han och vände sig om mot Alice och Emanuel. Ett alldeles eget kråkslott!

Alice lutade sig tillbaka och suckade.

– Men vi är faktiskt inga kråkor! påpekade hon.

– Det kommer att bli jättefint! sa mamma. När det blir i ordning.

Alice suckade igen.

– Fiiin! sa Emanuel och log lyckligt.

Alice gav honom en trött blick. Han fattade ju ingenting.

Han fattade inte att de just hade åkt fyrtio mil och att de aldrig skulle åka hem igen. Att det här skulle bli hemma nu.

Att de typ aldrig mer skulle få träffa sina kompisar. Och att Alice aldrig mer skulle få träffa Leo. – Emanuel är glad i alla fall, sa mamma och log mot Emanuel i backspegeln.

Nu fick Alice nog. Hon rusade ut ur bilen och drämde igen dörren efter sig med en smäll. Orättvisan skrek i henne.

Emanuel är glad i alla fall! Emanuel är glad …

Hon sparkade till en sten så den for högt upp i luften och landade på en rostig plåttunna med ett dån. Klart att han var

8

Sorgfjäril_mac.indd 8

2010-03-16 10.53

glad! Det var han ju alltid. Nästan. Men det var ju bara för att han inte fattade hur hemskt allting var. Bara för att han var annorlunda.

Alice torkade ilsket bort en tår ur ögonvrån och såg sig omkring. Och bara för att mamma älskade Peter, så skulle Alice behöva flytta ifrån allting. Hit, till ingenting! Att hon älskade Leo var det ingen som brydde sig om.

Husets baksida var ännu värre än framsidan. Ett fönster på ovanvåningen hade en stor spricka tvärs över hela rutan. Ett stuprör hade lossnat och vajade gnisslande fram och tillbaka i vinden. Och trädgården var som en djungel. Man kunde ana att där hade funnits fina rabatter och grusgångar. Men det var nog väldigt längesen. Nu var allt igenväxt.

Alice skakade på huvudet och sjönk ner på en bänk i något som förmodligen hade varit en syrenberså.

Hon gled ner med rumpan mot kanten av bänken, lutade huvudet mot ryggstödet och blundade i den starka augustisolen. Tankarna for runt. Det var som om hon först nu fattade att hon verkligen hade flyttat. Förut hade det mest varit som en mardröm och på något sätt hade hon hela tiden trott att det skulle lösa sig. Att mamma skulle ångra sig eller något. Men nu var det på riktigt.

9

Sorgfjäril_mac.indd 9

2010-03-16 10.53

Hon tänkte på allt hon skulle sakna där hemma. Sitt lilla men ändå mysiga rum, balkongen som de brukade fika på, gården med gungorna och basketkorgen. Inte för att hon gungade längre, men hon var liksom van vid att de fanns där. Hon skulle nog till och med sakna arga gubben i porten bredvid, han som hon och Sofia alltid var så rädda för förut.

Och Sofia, förstås. Även om de inte var tillsammans lika mycket nu, som innan Alice träffade Leo. Det hände förra sommaren, på ett teaterläger. Det var helt enkelt Alice och Leo redan från första dagen. De kunde prata och skoja om allt, som om de hade känt varandra hur länge som helst. Och sedan dess hade de varit ihop. Eller något …

Leo var i alla fall den som Alice skulle sakna mest.

Alice grävde i fickan och tog fram det lilla silverhjärtat som hon hade fått av Leo i går när de sa hejdå. Det var ett gammalt smycke. Leo hade köpt en ångmaskin på en loppis i somras, och när han kom hem hörde han hur det skramlade i skorstenen. Och där låg hjärtat. Lite svart av ålder, men runt och mjukt och med ett A ingraverat på ena sidan.

– Som gjort för dig, hade Leo sagt.

Alice höll upp hjärtat i det lilla hänget och lät det dingla framför sig. Leo hade putsat det, så det glittrade nästan som

10

Sorgfjäril_mac.indd 10

2010-03-16 10.53

nytt i solen. Det var bara A:et som fortfarande såg gammalt ut.

– Du kan ha det i fickan, hade han sagt, så att du inte glömmer mig.

Tårarna trängde fram i Alices ögon igen. Men den här gången lät hon dem rinna. Hon kramade hjärtat hårt i handen. Aldrig någonsin skulle hon kunna glömma Leo. Med eller utan silverhjärta.

Just när Alice tänkte att hon borde stoppa ner hjärtat i fickan igen, kände hon att något snuddade vid hennes hand.

En fjäderlätt beröring bara, knappt märkbar. Hon ryckte till en aning, öppnade ögonen och flämtade till. Genom tårsuddet såg hon den vackraste fjäril hon någonsin hade sett.

Mörkt rödbrun, med en rad blåa prickar och ett ljusgult band precis längs kanten på vingarna.

Den var stor. Med vingarna utbredda täckte den nästan hela Alices hand. Hon vågade knappt andas. Än mindre torka tårarna ur ögonen. Men fjärilen satt blickstill.

Sakta, sakta lyfte hon handen. Den var så vacker! De blå prickarna lyste som små, små ögon på vingarna. Men vad var det för sort egentligen? Alice kunde bara citronfjärilar och påfågelsfjärilar. Och det här var varken det ena eller det andra. En sån här hade hon aldrig sett förut.

11

Sorgfjäril_mac.indd 11

2010-03-16 10.53

Alice önskade att hon hade kunnat ta ett kort på den. Men mobilen låg kvar i bilen. Typiskt! tänkte hon och suckade så det gick som en liten våg genom fjärilens vingar.

Fjärilen drog ihop vingarna en aning, men fällde sedan sakta ut dem igen.

– Förlåt! viskade Alice. Det var inte meningen.

Hon tittade beundrande på den lilla varelsen. Så tunn och ömtålig, men ändå så imponerande på något sätt. Helt orädd satt den där på hennes hand. Hur kunde den se ut så där? tänkte Alice förundrat. Så perfekt tecknad. Som en fantasifjäril. Vem hade bestämt att den skulle se ut just så? Vem hade målat den?

Fjärilen satt så länge på Alices hand att det nästan kändes som om den ville henne något. Som om den ville bli hennes vän eller kanske trösta henne i hennes ensamhet.

– Vad vill du? viskade Alice och la huvudet på sned.

Fjärilen rörde bara en aning på antennerna. Men när den till slut lyfte sina rödbruna vingar och seglade bort genom trädgården, hade Alices tårar torkat. Och hon följde den med blicken tills den sakta försvann utom synhåll.

12

Sorgfjäril_mac.indd 12

2010-03-16 10.53