9789113021669

sune sylvén & ove karlsson OS – historia & statistik 2008

redaktion Ove Karlsson Sune Sylvén Peter Karlsson Kim Bengtsson Ståle Volleng isbn 978-91-1-302166-9 © Sune Sylvén & Ove Karlsson 2009 Norstedts, Stockholm omslag Johannes Molin omslagsbilder All Over Press Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

innehåll förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5

london 1908 & antwerpen 1920 Nordisk tvekan stoppade inte vinter-OS . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Chamonix 1924 USA först, men Norge dominerade . . . . . . . . . 14 S:T MORITZ 1928 Särna och Sverige tog snabb revansch . . . . . . . 20 Lake Placid 1932 Fullt kaos i skridskoloppen . . . . . . . . . . . . . . 27 Berlin 1936 Kvartetten som inte sprängdes . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 S:t Moritz 1948 I enklaste laget för svenskarna . . . . . . . . . . . . 41 OSLO 1952 Norsk topp, svenskt barkbröd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 CORTINA 1956 Sixten Jernberg återupprättar äran . . . . . . . . . . . 57 SQUAW VALLEY 1960 Lestanders knall i Indiankvinnans dal . . 64 Innsbruck 1964 Vad hände bakom Assars lada? . . . . . . . . . . . 71 GRENOBLE 1968 Jean-Claude Killys tuffa trippel . . . . . . . . . . . . 78 SAPPORO 1972 Brundages sista amatörstrid . . . . . . . . . . . . . . . . 85 INNSBRUCK 1976 Gräsrotsrevolt flyttade spelen . . . . . . . . . . . . . 92 Lake Placid 1980 Busskaos och dubbla Stenmarksguld . . . . . . 99 Sarajevo 1984 Svans och Wassbergs granna uppvisning . . . . . . 107 CALGARY 1988 Örnen dök och Matti seglade . . . . . . . . . . . . . . . . 115 ALBERTVILLE 1992 Den gruvliga norska revanschen . . . . . . . . . 123 Lillehammer 1994 Såpopera och »Foppas« fantastiska fint . . 131 Nagano 1998 Dæhlie störst, svensk passpanik . . . . . . . . . . . . . . . 139 Salt Lake City 2002 Skidfusk och domarmygel . . . . . . . . . . . 147 Turin 2006 Den sensationella svenska guldfesten . . . . . . . . . . . . . 156 källor & tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 statistik Innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167

förord Om politiska bråk, bojkotter och hot därom varit ett ständigt gissel för de olympiska sommarspelen, har vinterspelen framstått som rena idyller. Till och med i Garmisch-Partenkirchen 1936 var det något nästan gemytligt över diktatorn Adolf Hitlers framträdanden i snöyran. På sommaren senare samma år i Berlin framtonade nazismens kusliga drag på ett helt annat och tydligare sätt.

1924 – 28 år efter de första moderna olympiska spelen i Aten 1896 – hade vinterspelen en trevande debut i Chamonix, Frankrike. Planer på olympiska vinterövningar hade funnits länge, men motståndet var intensivt från främst Norge, den klassiska vintersportens hemland, och Sverige. Efter unionsupplösningen 1905 ville båda länderna värna om rätten att styra vinteridrottandet i världen, Norge genom Holmenkollen, Sverige genom Nordiska spelen.

Så när tyskar, fransmän och italienare föreslog att vinter-OS borde inrättas bromsade skandinaverna in i det sista. Mindre vinterolympiska förövningar hölls dock i London 1908 (konståkning) och Antwerpen 1920 (konståkning och ishockey).

Så småningom arrangerades de första spelen 1924, egentligen en internationell vintersportvecka, men offi­ciel­l status som olympiska vinterspel fick tävlingarna först två år senare.

Särskilt omfattande var programmet inte med nutida mått. Skidor och skridsko dominerade, men bara i konståkning fick kvinnor vara med. Norge och Finland dominerade med sina trippelmästare Thorleif Haug (skidor) och Clas Thunberg (skridsko). Sveriges enda guldmedalj togs av den elegante konståkaren Gillis Grafström. Alpina grenar stod inte på programmet, men backarna var så branta att de svenska längdåkarna knappt tog sig i mål.

5

vinter-OS – historia

Redan till 1928 i S:t Moritz hade svenskarna lärt sig utförstekniken och sedan dess har medaljerna ramlat in i god fart. Upp till den norska nivån är det dock ofattbart långt, lilla Norge är ju vassast genom alla tider i olympiska vintersammanhang.

Helt utan kontroverser har vinter-OS dock inte varit. Länge pågick konflikten mellan IOK och skidlärarna, innan förbudet för instruktörer att tävla ströks. 1948 anlände två amerikanska ishockeylag till S:t Moritz och vållade stort huvudbry för de styrande. Inför Sapporo 1972 ingrep dåvararande IOK-basen Brundage mot den österrikiske utförsåkaren Karl Schranz. Denne diskades för en obetydlig för­seelse mot amatörbestämmelserna i ett av de sista utbrotten av proffsjakt.

Både oförglömlig och obehaglig var konståkningskonflikten mellan Tonya Harding och Nancy Kerrigan inför och i Lillehammer 1994.

Dopningsskandalen kring tyskfödde spanjoren Johann Mühlegg i Salt Lake City 2002 satte djupa spår.

Trots att proffsen var välkomna i vinter-OS från slutet av 1980-talet visade NHL först svalt intresse, men från och med 1998 i Nagano har världens bästa hockeyspelare haft möjlighet att vara med.

Med åren har det blygsamma programmet från Chamonix utvidgats betydligt. Framför allt har kvinnorna kommit med i nästan alla grenar. I Vancouver 2010 saknas de endast i backhoppning, där det från och med 2009 finns VM för kvinnor, och nordisk kombination, där några större internationella tävlingar ännu inte arrangerats för kvinnor.

Från 1936 finns alpina grenar med och med tiden har särskilt störtloppen vuxit i betydelse. De stora publikmassorna utomhus har främst kommit backhoppningen till del, men även konståkningen har i alla tider lockat stora åskådarmängder. Fortfarande är sommarspelen större deltagarmässigt, av naturliga, klimatmässiga skäl, men även vinterspelen blir alltmer kostsamma för arran­görerna. Avlägsen är sannerligen den tid då vinterspelen förvandlades till ett slags komplement till den övriga turistverksamheten. Numera handlar det om stora städer och regioner för att kunna klara den infrastruktur som ett modernt vinterspel kräver.

6

förord

Men främst handlar vinterspel om individer. Läs om forna tiders fenomenen som Clas Thunberg, Thorleif Haug, Johan Grøttumsbråten, Birger Ruud, Magda Julin, Sven Selånger, Gillis Grafström, Sonja Henie, »Hjallis« Andersen, Veikko Hakulinen, Stein Eriksen, Sixten Jernberg, Toni Sailer, Toini Gustafsson, Jean-Claude Killy.

Och om våra dagars Eric Heiden, Katarina Witt, Thomas Wassberg, Gunde Svan, Bjørn Dæhlie, Tomas Gustafson, Ingemar Stenmark, Alberto Tomba, Juha Mieto, Peter Forsberg, Tommy Salo, ­Matti Nykänen, Kjetil André Aamodt, Pernilla Wiberg, Lasse Kjus, Vreni Schneider, Johann Olav Koss, Jens Weissflog, Ole Einar Bjørn­ dalen, Janica Kostelić.

För att inte glömma de svenska guldmedaljörerna från Turin 2006: Anna Carin Olofsson, Anja Pärson, Björn Lind, Thobias Fredriksson, Lina Andersson, Anna Dahlberg, lag Anette Norberg i curling och ishockeyns Tre Kronor.

Vinter-OS – historia & statistik följer samma mönster som OS – ­historia & statistik, som vi gav ut 2008. Vi har följt utvecklingen från de första olympiska vintertävlingarna till i dag och försökt skildra den fantastiska utvecklingen, både idrottsligt och ekonomiskt. Resultatdelen har i förhållande till vår sommar-OS-bok utökats till att omfatta också samtliga svenska deltagare och medlemmarna i alla medaljlagen.

Det finns inte många likheter mellan Chamonix 1924 och Vancouver 2010. Men fortfarande kan allt hända i pister, rinkar och spår.

Stockholm i oktober 2009

Sune Sylvén & Ove Karlsson historia statistik

7

london 1908 & antwerpen 1920 Nordisk tvekan stoppade inte vinter-OS

Finns det något mer äktnordiskt fordon än sparkstötting? Vilken fart det kan bli på medarna i rätt före, vilken åkglädje!

Men någon olympisk gren blev det inte, vilket kanske är lika så gott.

Däremot kunde bandy, skidorientering och isjakt mycket väl ha varit etablerade olympiska grenar om Sverige och Norge hade skött sina kort bättre en gång i tiden.

Det kollektiva idrottsminnet har till stor del förträngt en gammal glömd »skandal«, eller snarare grov bedömningsmiss. Både Sverige och Norge motarbetade nämligen i det längsta alla planer på olympiska vinterspel. Därmed avstod man också från chansen att på ett avgörande sätt påverka programmet. Ur vår tids synvinkel verkar inställningen ha varit helt galen Orsaken till oginheten var dock inte någon ovilja mot vintersport, utan snarare en vilja till monopol. Norge hade de redan då klassiska Holmenkollenspelen och Sverige satsade allt på sina Nordiska spel.

Tävlande från kontinenten var välkomna, men ingen fick komma och påstå att andra än svenskar och norrmän kunde arrangera vinter­ idrott. Ändå hade Nordiska spelen startats 1901, just som en vintrig motsvarighet till de sommarolympiska spel som invigdes 1896. Sju gånger hölls Nordiska spelen i Stockholm (1901, 1905, 1909, 1913, 1917, 1922 och 1926). Programmet var rikt, även om skidor och skridsko alltid var huvudnumren också i dessa sammanhang. Här fanns sparkstöt9

vinter-OS – historia

tingsåkning, skidkörning och sparkåkning efter häst (!), isjakt, curling, bandy, trav (på Brunnsvikens is), skidorientering, fältskjutning till fots och på skidor. Ett par gånger framtvingade snöbrist en flytt av skidtävlingarna till Östersund.

All denna härlighet ville svenskarna hålla för sig själva. Därför avvisades prompt ett italienskt förslag inför sommarspelen i Stockholm 1912 att Nordiska spelen 1913 skulle betraktas som en del av OS. Ivrarna för vinter-OS gav inte upp och i Tyskland, som fått sommarspelen 1916, bestämde man sig för att hålla skidolympiska spel i Schwarzwald på vintern, men dessa planer föll i glömska när första världskriget bröt ut.

Tankar på vinterolympiska inslag på sommarspelen hade funnits tidigt. Skridskosporten var den idrott som först, redan 1889, genomförde ett VM i hastighetsåkning, följt av bland annat ett EM i konst­ åkning 1892. På den första olympiska kongressen 1894 upptogs skridsko bland de grenar som ansågs som önskvärda OS-grenar. Konstfrysta banor fanns dock inte förrän 1908 i London, där konståkning på Prince’s Rink i centrala London blev en stor attraktion.

Det gick mycket bra på Londonisen för Sverige, som bland herrarna snurrade hem en trippel. Suverän på området var Ulrich Salchow, som utöver OS-guld 1908, vann vartenda VM han ställde upp i åren 1901–1911. Hans framgångar baserades enligt samtida bedömare främst på »kraft och manlighet«, inte så mycket på grace och elegans.

Hans förmåga att göra sitt bästa när det gällde var fantastisk. Efter karriären blev han en framstående idrottsledare med det 12-åriga uppdraget som president för Internationella Skridskoförbundet som främsta merit. Dessutom var han bland annat ledamot i Riksidrottsförbundets överstyrelse, ordförande i Svenska Boxningsförbundet och ordförande i AIK. Minnet av Ulrich Salchow lever i form av det hopp som uppkallats efter honom.

Silvermedaljör i London blev Richard Johansson, Gävle, som var en kraftåkare i Salchows stil. Brons gick till stockholmaren Per Thorén, en elegant åkare.

Bland damerna var Storbritanniens Florence »Madge« Syers över­ 10

London 1908 & antwerpen 1920

lägsen. Hon fick alla fem domarröster. Syers hade orsakat uppståndelse vid VM i London 1902, då hon trotsat manschauvinismen och blivit stark tvåa efter Salchow. Resultatet chockade och denna inbrytning i mansvärlden stoppades omgående: i fortsättningen fick damerna egen klass. Hennes obligatoriska åkning ansågs stå i nivå med de bästa herrarnas. Tillsammans med sin man Edgar blev hon trea i paråkning 1908. »Solskens-OS« i Stockholm 1912 betecknas även av utländska kommentatorer som de dittills bästa spelen, som blev vägledande för framtiden. Svenskarna visade hur moderna idrottstävlingar skulle arrangeras. Säkerligen hade man stor nytta av de tre nordiska spel som gått sedan 1901. Svenskarna visste hur man skulle hantera en mångfald grenar utan att drunkna i detaljer.

Men vinter-OS ville man absolut inte ta sig an. »Den svenska idrottens fader« Victor Balck var obeveklig. Nordiska spelen var heliga, fick inte rubbas. Därmed missade man förmodligen en chans att ange tonen även på vintersidan. Ett starkt svenskt och norskt engagemang hade kunnat ge bandyn en chans. Den kunde i ett redan fotbollsfrälst Europa ha fått ett genomslag som »vinterns fotboll«, likheterna mellan sporterna var ju stora från början. I stället vann ishockeyn denna speciella kamp utan strid.

De nordiska spelen hade också en helt annan bredd än de första olympiska vintersammankomsterna. Om norrmän och svenskar övergivit sin sturighet hade programmet från början blivit betydligt mer innehållsrikt. Men det kunde förstås inte Balck och hans bisittare förutse i sitt möjligen förståeliga men också överdrivet nervösa revirtänkande. Nordiska spelen dog ut snabbt i den olympiska konkurrensen.

Sedan dess har Norge två gånger arrangerat olympiska vinterspel (1952 och 1994), medan Sverige förgäves kandiderat sju gånger. Tänk om general Balck hade anat det.

Första världskriget satte inte bara stopp för sommarspelen i Berlin 1916, utan påverkade även spelen 1920. Den allmänna kristiden i Europa gjorde att annat än idrott prioriterades. Den främsta förtjänsten med OS i Antwerpen var att tävlingen blev av. Därmed stod det klart 11

vinter-OS – historia

att Coubertins storslagna idé kunde leva vidare, även om det brast i många avseenden. Ännu har historikerna inte kunnat fastställa resultaten i samtliga klasser slutgiltigt.

Men belgierna ville sätta vintersmak på sina spel. I Antwerpen fanns ett ispalats och i detta utkämpades i april inte bara konståkning, utan det blev också premiär för olympisk ishockey. Denna sport hade tagit fart i Kanada redan på 1890-talet och sedan med viss framgång spritts till Tjeckoslovakien, Tyskland, Österrike, Belgien och Schweiz.

Konståkningen blev en kolossal och ur vår tids perspektiv ofattbar framgång för Sverige med seger bland både herrar och damer. 00talets dominant Ulrich Salchow efterträddes av Gillis Grafström, som skulle bli en av de allra största inom svensk vinteridrott. Nu vann han i överlägsen stil före norrmännen Andreas Krogh och Martin Strixrud. Bara en poäng från brons följde så Salchow, 43 år gammal. Mer än av åldern hade han påverkats av ett svullet knä. I ett språng kolliderade han sedan med en barriär och kunde inte fullfölja enligt sina planer.

Det blev ett verkligt poängdrama bland damerna. Magda Julin (född Mauroy) vann ytterst knappt, främst tack vare en mycket stark obligatorisk åkning. I friåkningen verkade hon nervös och när domarna skulle avgöra frågan blev splittringen total. Inte någon av domarna, inte ens den svenske domaren August Anderberg, hade Julin som etta. Anderberg hade satsat på Svea Norén, som i protokollet hamnade en halv poäng efter sin landsmaninna, svensk dubbelseger således. Publiken hade jublat mest åt USA:s Theresa Weid, som gav en utomordentlig uppvisning i den fria åkningen. Sedan dess har svenska konståkningsdamer bara tagit en enda olympisk medalj.

Ishockeyturneringen var en märklig historia, inte minst ur svensk synvinkel. Sverige ställde upp med ett lag trots att sporten bara hade funnits ett år i landet. Det var den amerikanske affärsmannen Raoul Le Mat, som tyckte att även svenskarna borde få njuta av den snabba och stundtals fräna leken med klubba och puck. Han fick med sig både SOK och Svenska Fotbollförbundet, som då ännu hade hand om bandysporten. Ett antal skickliga bandyspelare vidtalades och ut12

London 1908 & antwerpen 1920

rustning beställdes från Kanada. Då dök ett tämligen besvärligt problem upp: det fanns ingen is att använda utrustningen på. I stället fick bandygänget träna ishockey utan skridskor på fötterna i Stadions omklädningsrum. Till truppen anslöt sig också några bandyspelare som fått kontakt med ishockey vid besök på kontinenten och lärt sig det nya spelet på ett någorlunda acceptabelt sätt.

Det gick betydligt bättre än väntat för de svenska noviserna på isen. Belgien besegrades med 8–0, Frankrike med 4–0. Därpå följde storförlust med 1–12 mot Kanada, en trots allt uthärdlig siffra med tanke på skillnaderna i rutin mellan lagen. Kanada representerades av Winnipeg Falcons. Det var ju i många år brukligt att Kanada sände klubblag till OS och VM. Metoden ansågs bättre än att inrätta uttagningskommittéer för att få fram bästa tänkbara landslag. Ända fram till Sovjets intåg i den internationella ishockeyn på 50-talet var klubblag tillräckliga för att Kanada skulle dominera VM och OS. Många matcher blev det, men programmet i Antwerpen underlättades av de spelades i 2 x 20 minuter. Sverige fick en chans på silvermedaljerna men var chanslöst mot USA, 0–7. I bronsmatchen mot tjeckoslovakerna höll svenskarna spelet sensationellt väl uppe, men föll till slut med 0–1. Det innebar att det nybildade landet Tjeckoslovakien besteg prispallen med den magnifika målskillnaden 1–31. Sverige hade en mycket vackrare minusstatistik, 7–20.

Siffrorna gav en försmak av framtiden. I 1921 års EM, som arrangerades i Stockholm, tog Sverige guld före just Tjeckoslovakien. Därmed hade Sverige etablerat sig som en stormakt i ishockeyn i Europa, en ställning man aldrig släppt sedan dess. Ibland kan det gå snabbt, men så skedde det också i världsidrottens slyngelår.

13

Lillehammer 1994 XVII:e olympiska vinterspelen 12–27 FEBRUARI 1994

Såpopera och »Foppas« fantastiska fint Det låg ett skimmer över Lillehammer. Här skapades under ett par februariveckor de perfekta vinterspelen.

Slösande sol, magnifika anläggningar, en kunnig och entusiastisk publik, en gnisselfri organisation. Det var en fröjd att vara på plats.

Det var som att befinna sig inne en gnistrande röd-blå-vit vintertavla.

Mer än 100 000 norska småflaggor hade sålts inför Lillehammer, men den norska nationalismen hade som alltid ett försonande drag av gullighet.

Enda lilla felet var den ihållande stränga kylan, ned mot 20 minusgrader, men den blev aldrig riktigt genomträngande i den vänliga värme som strömmade emot aktiva och gästande publik.

Lillehammer markerade en ny olympisk epok. Vinterspelen skulle inte längre gå samma år som sommarspelen, orsaken var den ständigt ökande belastningen, inte minst på massmediesidan. Bara två år hade gått sedan Albertville, men det var en tillfällig olägenhet. I fortsättningen skulle det bli olympiska spel vartannat år, sommar och vinter varvat. En nackdel med nyordningen är att de nationella olympiska kommittéerna får ligga i ständig beredskap, inga viloperioder.

Norrmännen hade ansträngt sig maximalt. Allt var fräscht, längdåkarnas Birkebeinerstadion, det alpinas Kvitfjel och Hafjel, skrinnarnas Vikingaskib i Hamar, kälkåkningens Hundfossen och ishockeyns bergahall i Gjøvik.

131

vinter-OS – historia

Miljön var uppenbarligen inspirerande, för Lillehammer, geografiskt beläget mitt i Norge, bjöd på en enastående show. Där fanns allt: Enorma norska framgångar, en fängslande amerikansk såpopera, deppande svenskar, världsrekordslakt, skridskotårar och ett överraskande gott blågult slut.

Det började med en norsk uppvisning och en svensk smäll på 30 km. Favoriten Bjørn Dæhlie missade visserligen guldmedaljen, men det gjorde mindre eftersom Tomas Alsgaard vann. På tredje plats kom finländaren Mika Myllylä, och sedan noterade svenska utsända skidreportrar med grämelse om sina landsmäns placeringar: Henrik Forsberg 12, Anders Bergström 22, Mathias Fredriksson 23 och Torgny Mogren 24. Så fortsatte det i stort under hela OS med idel svaga placeringar både bland damer och herrar.

Få hade hoppats på skidguld, men resultaten underträffade rejält den värsta förhandspessimismen. Det enda realistiska medaljhoppet hade 1993 års bragdman och femmilsmästare i Falu-VM, Torgny Mogren, varit, men hans luftrör tålde inte den stränga kylan i Lillehammar.

Så småningom blev Bjørn Dæhlie spelens skidkung, efter segrar både på 10 km klassisk och i jaktstarten. En minst lika populär segrare blev kazaken Vladimir Smirnov, som vann 50 km i klassisk stil.

Smirnov hade flyttat till Sundsvall 1993 och tävlade för Stockviks SF. Under åren vann han 12 SM och blev efterhand en mycket omtyckt »halvsvensk«. Smirnov hade dock inga planer på att byta medborgarskap, även om allt fler luttrade svenska skidvänner knappast skulle ha opponerat sig. Han bodde i Sverige i många år innan han 2007 flyttade tillbaka till sitt hemland som välbeställd direktör.

Herrstafetten blev ett infernaliskt drama utan nämnvärd svensk inblandning. Kampen stod mellan Norge, Italien och Finland. Jari Isometsä ledde när sista sträckan började, men tappade stort till Bjørn Dæhlie och Silvio Fauner. Duellen blev tuff och stundtals komisk.

Strax före mål stannade Dæhlie för att tvinga Fauner att ta täten, men italienaren stannade också. Till slut gjorde Fauner ett avgörande ryck.

Dæhlie gav allt, men orkade inte förbi sin motståndare. Italiens segermarginal blev 0,4 sekunder.

132

vinter-os 1994 i Lillehammer

Sverige kom sexa, drygt fyra minuter för sent. En djup suck hördes från Christer Majbäck: »Det är konstigt att samma människor vi förr besegrat nu åker ifrån oss så lätt«.

Dessbättre skyllde han inte på vallan.

Dagarna gick och den svenska frustrationen ökade. Den norska tabloidpressen var spydig: »Sverige har nu lika många poäng som Fiji.« Dagbladet konstaterade: »En enda norrman har misslyckats i Lillehammer och han är svensk.« Man syftade på den förre svensk förbundskaptenen Bengt »Fisken« Ohlsson, som inte alls lyckades leda det i grunden ursvaga och talanglösa norska ishockeylaget till några framgångar, en sannolikt lika hopplös uppgift som att få fram en begåvad svensk i den nordiska kombinationen. Vid något tillfälle slängde en åskådare in en symbolisk fisk före en av Norges matcher. Åskådaren greps, men en tidning undrade varför man inte i stället arresterade Ohlson. Norsk press kan vara hårdkokt.

Men Sverige hade Pernilla Wiberg och Tre Kronor. Pernilla hade bevisat sin förmåga i stora sammanhang, men det dröjde en bit in i andra veckan innan fullträffen nu kom i den alpina kombinationen.

En och annan skribent erkände att han tidigare inte velat acceptera denna gren, men längtan efter en svensk guldmedalj fick tvivlen att vika. Pernilla gjorde ett stabilt störtlopp och fullföljde sedan säkert i slalom. Vreni Schneider, Schweiz, attackerade fränt, men kom inte närmare än 13 hundradelar. Åter men inte för sista gången hade Pernilla Wiberg visat att hon tillhör den kategori av elitidrottare som är bäst när det gäller. Jubel bröt ut i svenska massmedier: »En klassisk svensk idrottsbragd«, konstaterade till exempel Thomas Malmquist i Expressen. Nationen var delvis räddad och till och med en och annan norsk glädjetår klämdes fram i den alltid framvällande folkmassan på tingeltangelgatan mitt i Lillehammar. Sverige hade redan blivit tillräckligt nedtryckt.

Tre Kronor gjorde sin sedvanligt ovissa turneringsresa. Inget annat svenskt landslag kan skifta form så ofta och så snabbt. I Lillehammer 133

vinter-OS – historia

rådde som påbröd ett ovanligt spänt förhållande mellan mass­medier­ na och förbundskaptenen Curt Lundmark, efter en fylleriskandal kring en målvakt under VM i München 1993. Den mycket ambitiöse Lundmark lät gärna orden forsa fram fritt, eftertanken gavs inte alltid en chans.

Hur var det exempelvis med Sveriges inställning till sista gruppmatchen? Ville Tre Kronor verkligen slå Kanada? I så fall skulle man få ett hårdare motstånd än om man föll. Sverige förlorade, avsiktligt eller ej, med 3–2 och fick en relativt enkel match i kvartsfinalen mot Tyskland. Cynism eller realism? Semifinalen mot Ryssland blev en rysare trots att Sverige ett tag ledde med 4–1. På tio sekunder reducerade ryssarna till 4–3, men Sverige höll tiden ut. I finalen väntade Kanada, som slagit ut Finland med 5–3.

Sverige hade tillgång till en lyckad blandning av gammalt, Mats Näslund och Håkan Loob, och nytt, Tommy Salo och Peter Forsberg.

Finalen blev seg, mellan två mycket guldsugna lag. Sverige hade aldrig vunnit ett OS-guld, Kanadas senaste härrörde sig från 1952, före den långa sovjetryska storhetstiden. Tre Kronor tog tidigt ledningen genom Tomas Jonsson, den kanadensiska kvitteringen (Paul Kariya) dröjde till den sista perioden, då man också gick upp till 2–1 (Derek Mayer). Skulle guldet ännu en gång gå Sverige förbi? För en gångs skull kunde dock svenskarna utnyttja ett numerärt överläge: knappt två minuter före full tid slog Magnus Svensson in 2–2. Peter Forsberg, som blivit allt bättre ju längre turneringen gick, svarade för passningarna till båda målen.

Efter en mållös förlängning följde en ännu mer spännande straffläggning. Kanada ledde i ett läge med 2–0, men Magnus Svensson och Peter Forsberg kvitterade. Tommy Salo räddade tre kanadensiska försök.

Därmed stegrades dramatiken. Nu gällde en straff i taget per lag, en miss kunde bli ödesdiger. Och Sverige började med att Magnus Svensson missade mot Corey Hirsch. Kanadas guldchans förskingrades av Peter Nedved som sköt utanför Tommy Salos kasse.

Kunde något lag få ordning på nerverna?

134

vinter-os 1994 i Lillehammer

Då trädde Forsberg in och blev »Peter den store«.

Iskallt lurade han den kanadensiske målvakten Corey Hirsch åt vänster för att sedan flytta över klubban i höger hand och fösa in pucken i mål. Ett så elegant mål, som senare odödliggjordes på ett svenskt frimärke, kunde knappast överträffas, och Kariya lyckade inte heller lura Tommy Salo, som motade bort pucken via en benspark. »Jag var inte alls nervös«, förklarade Forsberg efteråt, »men jag var väldigt darrig på träningen, fick inte in en enda straff.« I det 16:e försöket sedan 1920 i Antwerpen hade Tre Kronor äntligen tagit guld. Tiotusentals människor hyllade laget på Sergels torg.

Justitieministern tog emot på Arlanda. Glädjen var stor och berättigad. Reportrar och förbundskaptener föll – nästan – i armarna på varandra. Jan Hansson i Göteborgs-Posten: »En idrottshistorisk händelse, som knappast kan överträffas i spänning och dramaturgi.« Den enda jämförbara olympiska laginsatsen var det klassiska fotbollsguldet i London 1948 med Nordahlbröderna, Gunnar Gren och Nisse Liedholm.

Personer med sinne för smolk i glädjebägaren påpekade att en rad toppspelare hade stoppats av NHL, bland andra: Wayne Gretzky, Mario Lemieux, Makarov, Bykov, Mats Sundin, Nicklas Lidström, Jaromir Jagr, Jari Kurri och Esa Tikkanen. Inspirerade av Dream Teams basketsuccé i Barcelona skulle NHL-direktörerna sedan tänka om. Från och med Nagano 1998 har världens främsta ishockeyspelare också kunnat vara med i OS. Alla vill bli olympier, en guldsits för IOK, som dock samtidigt – som i kontakterna med NHL – måste ge plats för kommersiellt tänkande i regelverken.

Normalt är amerikanska massmediers intresse för vinterspel måttligt. Stor uppmärksamhet brukar dock ges konståkning, men inför Lillehammer startades ett gigantiskt mediebrus. Ordet såpopera missbrukas ofta, men var absolut rätt etikett för det drama utanför och på isen, som utspelades mellan de två amerikanska stjärnorna Nancy Kerrigan och Tanya Harding.

De hade länge varit rivaler och i Albertville 1992 hade Kerrigan tagit brons just före Harding. Medan Kerrigan fick alltfler sponsorer 135

vinter-OS – historia

var marknaden besvärande trög för Harding, vars besvikelse övergick i ilska mot konkurrenten. Något måste göras. Hardings pojkvän betalade en torped som den 6 januari 1994 med en utfällbar batong försökte slå sönder Kerrigans knä efter ett träningpass vid de amerikanska mästerskapen. Attacken lyckades bara delvis. Ett par dagar senare vann visserligen Harding uttagningarna i den skadade och skakade Kerrigans frånvaro, men båda kom med till OS. Efter hand klarnade intrigen, Harding kunde inte avsvära sig delaktighet, men fick ändå följa med till Lillehammer. Efter hemkomsten från Norge erkände Tonya att hon försökt hindra utredningen och dömdes till tre års övervakning, 500 timmars samhällstjänst och 160 000 dollar i böter.

Stämningen i Hamar var hysterisk. Mer än 500 extra amerikanska pressmän anlände, och den iskyla som rådde mellan Harding och Kerrigan på det gemensamma träningspasset var kuslig. De tittade inte åt varandra.

Själva tävlingen blev en antiklimax. Harding körde bort sig direkt och hamnade på 10:e plats efter det korta programmet. Kerrigan tog ledningen före Oksana Bajul, Ukraina, den senaste världsmästarinnan. I den fria åkningen uppträdde Kerrigan aningen defensivt, medan Bajul åkte med elegans och god inlevelse.

Guldstriden blev ytterligt jämn. Till de många amerikanernas enorma besvikelse vann Bajul mycket knappt sedan fem före detta »öststatsdomare« bedömt ukrainskan som den något bättre. Man talade att muren återuppstått tillfälligt. Sanningen är nog snarare att Bajul vann på sina högre konstnärliga kvaliteter.

Efter sin karriär blev Tonya Harding bland annat boxare. Nancy Kerrigan bildade familj inom ett par år.

Det sakligt sett största idrottsnamnet i Lillehammar var otvivelaktigt Johan Olov Koss, en skrinnare i Hjallis Andersens anda. Han var inte lika dominant som Eric Heiden i Lake Placid 1980, men gjorde en rad fantastiska guldlopp. Sin guldmedalj på 1 500 meter från Albertville försvarade han galant genom att förbättra världsrekordet med några tiondelar. Förre rekordhållaren Rintje Ritsmaa, Holland 136

vinter-os 1994 i Lillehammer

blev tvåa. På 5 000 meter höll Koss själv rekordet, som förbättrades med en halvsekund.

Inför 10 000 meter sjöd han självförtroende. Han fruktade ingen och hans enda tanke före loppet var: »Hur mycket kan jag förbättra mitt eget världsrekord?« Hans lopp fick skridskovärlden att häpna. »Kraftfullt, stilrent, snabbt och tekniskt fulländat«, kommenterade Expressen. Varv efter varv avverkades strax under 33 sekunder och sluttiden, det nya världsrekordet, löd på 13.30,55. Historiskt, vrålade norsk expertis, detta rekord skulle aldrig kunna överträffas. Sådana överdrifter brukar inte hålla, och numera är världsrekordet nästan en minut bättre.

Koss var sannerligen värd alla lovord och vid segerceremonin uppstod ett härligt sentimentalt ögonblick. Prisutdelare var »Kung Gla«, Hjallis Andersen, som i Oslo 1952 på sämre is och med avsevärt sämre tider gjorde samma guldserie som Koss. Denne var en ovanligt utåtriktad idrottsman. Bland annat var han starkt kritisk mot det då ännu oreformerade och i hans tycke mögliga och odemokratiska IOK. Numera är han en av de förre detta idrottsstjärnor som sitter i IOK, tillsammans med bland andra Sergej Bubka och Pernilla Wiberg.

1992 i Albertville blev Marie Lindgren tvåa i freestyle-hopp, men prestationen föll utanför statistiken eftersom grenen bara var med som demonstration. Till Lillehammer avskaffades detta ganska fåniga begrepp och Maries disciplin var nu fullvärdig. Åter blev det silver men med betydligt större uppmärksamhet i massmedierna, även om det förmodligen krävs en ny generation sportjournalister om freestyle på allvar skall kunna konkurrera med de gamla invanda grenarna om spaltutrymmet. Marie hade definitivt en guldchans, eftersom storfavoriten Lina Tjerjasova från Uzbekistan bara med nöd hankade sig med till finalen. Där startade hon i gengäld desto djärvare, med en trippel saltomortal med dubbelskruv, och den knäckte konkurrenterna. Efteråt funderade Marie Lindgren över om hon kunde ha satsat mer offensivt, men avfärdade tanken. Hon hade vårdat sitt silverläge i stället för att sikta på guld: »Man måste vara realist«, förklarade hon. Ett synsätt som bör res137

vinter-OS – historia

pekteras, men som kanske också som skiljer de mycket duktiga från de verkligt framstående.

Mycket var stort och härligt i Lillehammer, men det finaste eller mest rörande ögonblicket kom på herrarnas 1000 meter i skridsko. En mycket värdig olympisk slutpunkt sattes äntligen för USA:s toppsprinter Dan Jansen, som debuterade 1984 och som var storfavorit i Calgary fyra år senare. Men tragedi drabbade hans familj: sommaren före spelen insjuknade hans syster Jane i leukemi. Dan ville hoppa av den olympiska satsningen, men Jane övertalade honom att trots allt starta. Dan lovade att han skulle ta med sig en guldmedalj hem. På finaldagens morgon avled systern, Dan fullföljde sitt löfte, men föll dessvärre efter 100 meter i ett nervöst lopp. Fyra dagar senare upprepades historien på 1000 meter: Dan orkade inte koncentrera sig och föll. Även inför Albertville var Dan Jansen världens bäste sprinter, men varken på 500 meter (fyra) eller 1000 meter (26:e) lyckades han fullfölja goda starter. Han tycktes ha fått dåliga olympiska nerver.

I Lillehammer var han, världens bäste, bara en skugga av sig själv på 500 meter och slutade på åttonde plats, rejält distanserad av Rysslands Aleksandr Golubev.

1000 meters-finalen blev nu Dans sista av de åtta guldmöjligheter han haft genom åren. På denna distans var han inte favorit och vitryssen Igor Sjelesjovskij gjorde uppgiften ännu svårare genom att notera 1.12,72, en tid som Jensen inte varit i närheten av.

Men så trädde publiken in i handlingen. Åskådarna bar fram Jensen, som plötsligt höll världsrekordfart. I näst sista kurvan halkade han till, publiken höll andan, men Dan fick tillbaka balansen och kunde köra för fullt in i mål med nysatt världsrekord, 1.12,43.

I det ögonblicket suddades nationalkänslorna i hallen ut: norrmän, japaner, tyskar, svenskar, amerikaner, tyskar och ryssar, alla ville hylla den gråtande Jansen, som till slut hade uppfyllt sitt gamla löfte till sig själv och sin döende syster.

OS när det är som bäst.

138