9789113026145

Morgon

Susan Abulhawa

i Jenin

En olivodlares kärlek till jorden En mors kärlek till sina barn En ung kvinnas omöjliga kärlek till en krigare

ABULHAWA_TITEL

10-09-20

15.14

Sida 2

Morgon

Susan Abulhawa

i Jenin

Översättning Niclas Nilsson

Citaten ur Muallaqa av Imra al-Qais på sidorna 78, 80 och 318 återges i Gösta Vitestams tolkning.

Citatet ur Koranen på sida 92 återges i Mohammad Knut Bernströms översättning.

Citaten ur Profeten av Kahlil Gibran på sidorna 272, 276 och 292 återges i Hans-Jacob Nilssons översättning. Övriga utdrag ur texter av Mahmoud Darwish, Norman Finkelstein och Robert Fisk samt ur poeten Rumis dikter är översatta direkt för denna utgåva av Niclas Nilsson.

ISBN: 978-91-1-302614-5 © 2010 by Susan Abulhawa och Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: Mornings in Jenin Översättning: Niclas Nilsson Omslag: Anders Timrén Omslagsbild: Palstenian refugee camp in Jericho, 1964 © Jean Ker samt Alamy, Stockphotomedia Tryckt hos: W S Bookwell, 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

INNehÅll Släktträd

Inledning

I. al-NaKBa (katastrofen) 1 Skörden

2 Ari Perlstein

3 Den otuktade beduinflickan 4 Och de gav sig av 5 ”Ibni! Ibni!”

6 Yehya återvänder 7 Amal föds

II. al-NaKSa (förstörelsen)

8 Lika stor som havet och alla dess fiskar 9 Juni i köksgropen

10 Fyrtio dagar senare

III. DaVIDS ÄRR

11 En hemlighet, som en fjäril 12 Yousef, sonen

13 Moshes vackra demon 14 Yousef, mannen 15 Yousef, fången

16 Bröderna möts igen 17 Yousef, krigaren

18 Bortom den första raden träd 19 Yousef ger sig av

20 Hjältar

21 Falnade liv

22 Bort från Jenin 23 Barnhemmet

IV. al-GhURaBa (främlingskapet) 24 Amerika

25 Telefonsamtalet från Yousef

V. alBI fI BeIRUT (mitt hjärta i Beirut) 26 Majid

27 Brevet 28 ”Ja”

29 Kärlek

30 En berättelse för alltid 31 Philadelphia, igen

32 En berättelse för alltid, för alltid förtigen 33 Arma land 34 Hjälplös

35 Blommornas månad 36 Yousef, hämnaren

VI. ellY BaYNa

(det som finns mellan oss) 37 En kvinna av murar

38 Här, där och vidare bort

39 Telefonsamtalet från David 40 David och jag 41 Davids gåva

42 Min bror, David

VII. BalaDI (mitt land)

43 Dr Ari Perlstein

44 Håll om mig, Jenin

VIII. NIhaYa o BIDaYa (ett slut och en början)

45 För döttrarnas kärlek 46 Bitar av Gud

47 Yousef, Palestinas pris Efterord Ordlista

Referenser

Falastin Yousef Hasan Y.M. Abulheja

Yousef Hasan Yehya M. Abulheja g. Fatima

Hasan Yehya Mohammad Abulheja g. Dalia

ofรถtt barn

Uri

Jacob

Ismael Hasan Yehya M. Abulheja (David Avaram) g. judisk-israelisk fru

Yehya Mohammad Abulheja g. Basima

Sara Majid

Amal Hasan Yehya M. Abulheja g. Majid

5 sรถner

Darwish Yehya Mohammad Abulheja g. kusin

INleDNING Jenin 2002

A

mal ville ta en närmare titt in i soldatens ögon, men pipan på hans automatkarbin, som han tryckte mot hennes panna, tillät det inte. Men hon stod tillräckligt nära för att se att han hade kontaktlinser. Hon såg för sitt inre hur soldaten lutade sig fram mot en spegel och satte in linserna i ögonen innan han klädde sig för att döda. Underligt, tänkte hon, vad man kommer att tänka på i gränslandet mellan liv och död.

Hon undrade om myndigheterna sedan skulle beklaga den ”olyckshändelse” som lett till att hon, en amerikansk medborgare, blivit skjuten. Eller om hennes liv helt enkelt skulle nå sin kulmen i de ”civila förlusternas” vanvett.

En ensam droppe svett trillade sakta från soldatens panna ner längs tinningen. Han blinkade hårt. Hennes granskande blick gjorde honom illa till mods. Han hade dödat förr, men han hade aldrig tittat sitt offer i ögonen. Amal såg det, och hon kände hur hans själ plågades av blodbadet omkring dem.

Underligt – igen – jag fruktar inte döden. Kanske för att hon, tack vare soldatens blinkning, visste att hon skulle överleva.

Hon slöt pånyttfödd ögonen, med det kalla stålet vilande mot pannan. Minnets pockande fick henne att färdas tillbaka, ännu längre tillbaka, till ett hem hon aldrig upplevt.

11

I.

A L-NA K B A

(k atast rofen)

eTT Skörden 1941

I

en avlägsen tid, innan historien kom marscherande över bergen och krossade både nuet och framtiden, innan vinden fick tag i ett hörn av jorden och skakade loss dess namn och egenart, innan Amal var född, då levde en liten by sydost om Haifa ett stillsamt liv på fikon och oliver, öppna gränser och solsken.

Det var fortfarande mörkt och endast småbarnen sov när invånarna i Ein Hod förberedde sig för morgonens salat*, den första av dagens fem böner. Månen stod lågt, likt ett spänne som höll jord och himmel på plats, bara en tunn strimma hopp som snart skulle växa. Nymornade lemmar sträckte på sig, vatten sköljde bort sömn, hoppfulla ögon öppnades. Under wudu, den rituella tvagningen före bönen, hördes mumlet av Shahada i morgondiset, hundratals viskningar som bekände Allahs enhet och förklarade profeten Muhammed sin trohet. I dag bad de utomhus och med särskild vördnad eftersom det var olivskördens första dag.

En så viktig dag var det bäst att klättra över de steniga kullarna med rent samvete.

Alltså kastade byborna, till ljudet av en tidig gryningsorkester av små varelser, syrsor och nyvakna fåglar – och, snart, tuppar – månskuggor på sina bönemattor. De flesta bad helt enkelt om förlåtelse för sina synder, en del bad en extra rakah. På ett eller * För förklaringar av de arabiska orden i texten, se ordlistan i slutet av boken.

15

annat sätt sa alla: ”Min Herre Allah, ske denna dag Din vilja.

Din är min underkastelse och tacksamhet”, innan de gav sig av västerut mot olivlundarna, med höga kliv för att undvika kaktusarnas taggar.

I november varje år gav skördeveckan nytt liv åt Ein Hod, och Yehya, Abu Hasan, kände det ända in i märgen. Han lämnade huset tidigt med sina pojkar, som han drev på i sin årligen återkommande förhoppning att få ett försprång framför grannarna.

Men grannarna hade liknande idéer och skörden började alltid runt fem på morgonen.

Yehya vände sig förläget till sin hustru, Basima, som balanserade korgen med presenningar och filtar på huvudet, och viskade: ”Umm Hasan, nästa år går vi upp före dem. Jag vill bara få en timmes försprång på Salem, den tandlöse gamle saten. Bara en timme.”

Basima himlade med ögonen. Hennes make fick samma strålande idé varje år.

Medan den mörka himlen gav vika för ljuset började de ljud som uppstod vid skörden av den ädla frukten eka över Palestinas solblekta sluttningar. Rappen från böndernas käppar mot grenarna, bladens skälvningar, dunsarna när frukterna föll ner på de gamla presenningarna och filtarna som lagts ut under träden. Medan de slet sjöng kvinnorna ballader från gångna århundraden och små barn lekte och fick skäll av sina mödrar när de kom i vägen.

Yehya vilade en stund och masserade ett sendrag i nacken. Klockan är nästan tolv, tänkte han när han såg att solen närmade sig zenit. Yehya stod där genomsvettig på sin mark, en bastant man med svartvit keffiyeh virad kring huvudet och mantelfållen instoppad i bältet på palestinska bönders vis. Han blickade ut över 16

den omgivande prakten. Mossgrönt gräs forsade utför sluttningarna, över klipporna, runt och uppför träden. Sanasilmurarna, som han ibland hjälpt sin farfar att reparera, slingrade sig uppför sluttningarna. Yehya vände sig om och såg på Hasan och Darwish, vars bröstmuskler höjdes och sänktes under mantlarna varje gång de svingade käpparna för att slå loss oliverna. Mina pojkar!

Stoltheten vällde upp i Yehyas hjärta. Hasan växer sig stark trots sina besvärliga lungor. Prisad vare Allah.

Sönerna arbetade på varsin sida av varje träd medan deras mor kom efter och släpade undan filtar fulla av nyskördade oliver som skulle pressas senare samma dag. Yehya såg att Salem skördade sina träd i olivlunden intill. Den tandlöse gamle saten. Yehya log, fast faktum var att Salem var yngre än han. Men hans granne hade alltid ägt en visdom och ett farbroderligt tålamod som strålade ur ett ansikte fårat av många års snidande av olivträ under bar himmel. Efter sin vallfärd till Mekka hade han blivit Hajj Salem, och den nya titeln gav honom en högre ställning än Yehya. I kvällningen brukade de båda vännerna röka vattenpipa och gräla om vem som hade arbetat hårdast och vems söner som var starkast. ”Du hamnar i helvetet för att du ljuger på det viset, gamle man”, brukade Yehya säga, och sätta pipan till läpparna. ”Gamle man? Du är äldre än jag, gubbstrutt”, sa Salem. ”Jag har i alla fall tänderna kvar.” ”På det viset? Fram med brädet så ska jag visa vem som är bäst en gång till.” ”Som du vill, du lögnaktige, tandlöse, svagsinte son till din far.” Över brädet och de bubblande vattenpiporna avgjordes det årligen återkommande grälet och de fortsatte envist spela tills deras fruar hade skickat efter dem flera gånger.

17

Tillfreds med förmiddagens tempo utförde Yehya dhuhr salat och satte sig på filten där Basima hade ställt fram linser och maklobe med lamm och yoghurtsås. Bredvid hade hon dukat fram ytterligare en måltid åt de tillresta daglönarna, som tacksamt tog emot det som bjöds. ”Kom och ät!” ropade hon till Hasan och Darwish, som just hade utfört dagens andra salat.

När de satt runt den ångande skålen med ris och de mindre tallrikarna med sås och inläggningar väntade familjen på att Yehya skulle bryta brödet i Allahs namn. ”Bismillah ar-Rahman arRahim”, började han, och pojkarna stämde in medan de hungrigt sträckte sig efter riset och knådade ihop det i munsbitar med yoghurt. ”Yumma, det finns ingen bättre kock än du!” Smickraren Darwish visste hur man försäkrade sig om Basimas gunst. ”Allah välsigne dig, min son.” Hon log brett och föste över ett mört köttstycke till hans sida av risfatet. ”Men jag då?” protesterade Hasan.

Darwish lutade sig intill sin äldre brors öra och viskade retsamt: ”Du är inte lika bra på att ta damerna.” ”Här får du, min älskling.” Basima drog loss ytterligare ett stycke fint kött åt Hasan.

Måltiden var snart över, utan det sedvanliga umgänget över halwa och kaffe. Det fanns arbete kvar att uträtta. Basima hade fyllt sina stora korgar som daglönarna skulle bära till olivpressen.

Var och en av hennes pojkar måste pressa sin andel oliver samma dag som de skördats, annars kunde oljan få en härsken bismak.

Men innan de återgick till arbetet bad de. ”Låt oss först tacka Allah för Hans frikostighet.” Yehya utfärdade sitt påbud och drog fram en gammal koran ur fickan på sin dishdash. Den heliga boken hade tillhört hans farfar, som hade skött om olivträden före honom. Yehya kunde visserligen inte 18

läsa, men han tyckte om att titta på den vackra skriften medan han läste suror ur minnet. Pojkarna lyssnade otåligt, med böjda huvuden, när deras far sjungande läste koranverserna, och när de fått sin fars tillåtelse att bege sig till pressen skyndade de nerför sluttningen.

Basima hivade upp en korg oliver på huvudet, lyfte en tygväska full av disk och överbliven mat i varje hand och började gå nerför sluttningen tillsammans med andra kvinnor som, med fullständigt raka ryggar, balanserade urnor och tillhörigheter på huvudet. ”Allah vare med dig, Umm Hasan”, ropade Yehya efter sin hustru. ”Och dig, Abu Hasan”, ropade hon tillbaka. ”Var inte borta för länge.”

Nu när han var ensam lutade sig Yehya mot vinden, blåste försiktigt i munstycket på sin ney och kände musiken tränga fram genom de små hålen under fingertopparna. Hans farfar hade lärt honom att spela på den gamla flöjten, och dess melodier gav Yehya en känsla av att han stod i kontakt med sina förfäder, de oräkneliga skördarna, jorden, solen, tiden, kärleken och allt som var gott. Och vid den första tonen höjde Yehya som vanligt på ögonbrynen över slutna ögonlock, som i oupphörlig förvåning inför den skönhet som hans enkla handsnidade ney kunde skapa av hans andetag.

Flera veckor efter skörden lastades Yehyas gamla lastbil full.

Bland annat med olja, men mestadels med mandlar, fikon, diverse citrusfrukter och grönsaker. Hasan lade vindruvorna högst upp så att de inte skulle bli krossade. ”Du vet att jag helst inte vill att du åker hela vägen till Jerusalem”, sa Yehya till Hasan. ”Det är bara några kilometer till Tulkarem och bensinen är dyr. Till och med Haifa är närmare, och deras marknader är precis lika bra. Och man vet aldrig vilka sionistiska fähundar som gömmer sig i buskarna eller vilka brit19

tiska skitstövlar som kan få för sig att stoppa dig. Varför ta risken?” Men fadern visste redan varför. ”Du gör den långa resan för att träffa Ari?” ”Yaba, jag lovade att jag skulle komma”, svarade Hasan med något vädjande i rösten. ”Nåväl, du är vuxen nu. Var försiktig längs vägen. Och ge din faster vad hon behöver av skörden och hälsa henne att vi vill att hon kommer och besöker oss snart”, sa Yehya, och ropade sedan till chauffören, som alla kände väl och i vars ansikte deras gemensamma ursprung stod skrivet. ”Kör under Allahs beskydd, min son.” ”Må Allah skänka dig ett långt liv, Amo Yehya.”

Hasan kysste sin fars hand, sedan hans panna, vördnadsfulla gester som fyllde Yehya med kärlek och stolthet. ”Må Allah le mot dig och skydda dig i alla dina dagar, min son”, sa han när Hasan klättrade upp på bilens flak.

När de körde iväg galopperade Darwish vid deras sida på Ganoosh, sin älskade arabhingst. ”Vi tävlar. Ni får en timmes försprång eftersom bilen är så tungt lastad”, ropade han till Hasan. ”Tävla mot vinden i stället, Darwish. Den ger dig bättre motstånd än det här gamla vraket. Ge dig av nu, så ses vi i Jerusalem, hemma hos Amto Salma.”

Hasan såg sin lillebror flyga iväg barbacka med sin hattah hårt virad kring huvudet och dess lösa ändar piskande i vinden bakom honom. Darwish var traktens, kanske till och med landets, bäste ryttare, och Ganoosh var den snabbaste häst Hasan någonsin skådat.

Längs den dammiga vägen reste sig landskapet i skogsklädd tystnad, förtrollat av doften från blommande citrusträd och vilda cyperblommor. Hasan öppnade det knyte som hans mor varje dag fyllde, drog loss en bit av hennes klibbiga hopkok och satte den 20

till näsan. Han andades in så djupt hans astmatiska lungor tillät.

Syret spred sig i hans kropp när han öppnade en av de hemliga böcker som mrs Perlstein, Aris mor, hade uppmanat honom att läsa.

21

TVÅ Ari Perlstein 1941

A

ri stod och väntade vid Damaskusporten, den plats där pojkarna hade träffats fyra år tidigare. Han var son till en tysk professor som i ett tidigt skede hade flytt undan nazismen och bosatt sig i Jerusalem, där han och hans familj hyrde ett litet hus av en framstående palestinier.

De båda pojkarna hade blivit vänner 1937, bakom dragkärror fulla med färsk frukt, grönsaker och buckliga burkar med olja på marknaden vid Bab el-Amoud, där Hasan hade suttit och läst en bok med arabiska dikter. Den lille judiske pojken med de stora ögonen och det osäkra leendet hade satt kurs mot Hasan. Han haltade, tack vare ett felläkt ben och den brunskjorta som hade brutit det. Han hade köpt sig en stor röd tomat, och nu drog han fram en fickkniv och delade den, behöll hälften själv och räckte Hasan andra halvan. ”Ana ismi Ari. Ari Perlstein”, sa pojken.

Hasan blev nyfiken och tog tomaten. ”Go’dag sir! Shalom!” Hasan provade med de enda icke-arabiska ord han kunde och visade med en gest att pojken skulle sätta sig.

Ari kunde visserligen improvisera ihop lite arabiska, men ingen av dem kunde tala den andres språk. Men de fann snabbt en gemenskap i sin ömsesidiga känsla av otillräcklighet. ”Ana ismi Hasan. Hasan Yehya Abulheja.”

22

”Salam aleikum”, svarade Ari. ”Vad läser du för bok?” frågade han på tyska och pekade. ”Bok.” Engelska. ”Den, bok.” ”Ja.” Engelska. ”Kitab.” Bok, arabiska. ”Ja.” De skrattade och åt mer tomat.

Och så hade en vänskap fötts i skuggan av den europeiska nazismen, i den växande sprickan mellan araber och judar omkring dem, och vänskapen stärktes av tolvåringarnas oskuldsfullhet, böckernas poetiska ensamhet och pojkarnas bristande intresse för politik.

Många år efter att kriget hade skilt de båda vännerna åt berättade Hasan för sitt yngsta barn, en liten flicka som hette Amal, om sin barndomsvän. ”Han var som en bror för mig”, sa Hasan och slog igen en bok som han fått av Ari när deras pojkår gick mot sitt slut.

Senare skulle Hasan komma att växa till sig enormt, men när han var tolv var han en sjuklig pojke vars lungor väste för varje andetag han tog. Hans ansträngda andhämtning tvingade honom att sitta vid sidlinjen och se på när de andra pojkarna bildade strikta pakter och lekte våldsamma lekar. På samma sätt inbjöd Aris hälta till ett skoningslöst hån från hans klasskamrater. De utstrålade båda en skygghet som påminde om den andres, och båda hade redan vid en tidig ålder, i sin egen värld och på sitt eget språk, funnit en tillflykt i böckerna, hos poeter, essäister och filosofer.

Det som tidigare varit en besvärlig sporadisk resa till Jerusalem blev en efterlängtad, varje vecka återkommande utflykt, för där stod Ari och väntade på Hasan, och de ägnade sin tid tillsammans åt att lära varandra orden för ”äpple”, ”apelsin” och ”oliv” på arabiska, tyska och engelska. ”Löken kostar en piaster per skålpund, frun”, övade de. Från sin plats bakom kärran där frukt och grönsaker låg uppradade gjorde de i hemlighet narr av de arabiska 23

stadspojkarna och deras tillgjorda sätt att prata och deras flotta kläder, som bara var uppvisningar i en undergiven beundran för britterna.

Ari började till och med gå klädd i traditionella arabiska kläder på helgerna och följde ofta med Hasan hem till Ein Hod. Omgiven som han var av folk som talade och sjöng det melodiska arabiska språket och av de arabiska maträtternas och dryckernas dofter och smaker skaffade sig Ari ett imponerande grepp om sin väns språk och kultur, något som skulle bli en viktig bidragande orsak till att han ett par årtionden senare erbjöds en professur vid Hebreiska universitetet. Och Hasan å sin sida lärde sig att tala tyska, att med visst besvär läsa en del av de engelska böckerna i dr Perlsteins bibliotek och att uppskatta judendomens traditioner.

Mrs Perlstein älskade Hasan och var tacksam för att han och hennes son var vänner, och Basima tog emot Ari med lika stor moderlig entusiasm. De träffades visserligen aldrig öga mot öga, men de båda kvinnorna lärde känna varandra genom sina söner, och båda brukade skicka hem den andras pojke fullastad med mat och godsaker, en ritual som Hasan och Ari motvilligt utstod.

Vid tretton års ålder, ett år innan Hasan skulle avsluta sin skolutbildning, bad han sin far om lov att studera tillsammans med Ari i Jerusalem. Men eftersom Yehya var rädd att mer utbildning skulle fjärma hans son från den jord som det var hans öde att ärva och bruka sa han nej. ”Böckerna kommer bara att ställa sig mellan dig och jorden.

Det blir ingen skola med Ari och sedan pratar vi inte mer om den saken.” Yehya var säker på att han fattat rätt beslut. Men många år senare skulle han under stor bestörtning och ruelse förebrå sig själv för att han förvägrat Hasan det han så gärna velat. För det beslutet skulle Yehya senare be sin son om förlåtelse, en dag när de levde i tält, utlämnade till väder och vind, inte långt från det hem till vilket de aldrig skulle återvända. Yehya, en förtvinande 24

flykting i exilens obekanta elände, grät mot Hasans förlåtande axel. ”Förlåt mig, min son. Jag kan inte förlåta mig själv”, snyftade Yehya. Och det var tack vare det beslutet och den påföljande ångern och hjärtesorgen som Hasan lovade att han, med oavlåtligt hårt arbete och den knappa lön han fick för det, skulle se till att hans barn fick utbilda sig. Tack vare det beslutet skulle Hasan många år senare säga till sin lilla dotter Amal: ”Habibti, det enda vi har nu är utbildning. Lova mig att du tar dig an den med hela din förmåga.” Och det lovade hon sin älskade far.

Hasan fick visserligen inte gå i skolan i mer än åtta år, men han fick förstklassig undervisning av mrs Perlstein, som varje vecka skickade hem sin entusiastiske unge elev med böcker, läxor och hemuppgifter. Privatlektionerna påbörjades på Basimas och mrs Perlsteins initiativ, för att muntra upp Hasan under månaderna efter att Yehya hade sagt sitt i fråga om utbildning. ”Brorsan!” De unga männen omfamnade varandra, fattade händer och kysste varandra på båda kinderna, på arabiskt manér. De lastade av bilen åt chauffören och ställde i ordning varorna bland de övriga gatuförsäljarna. Sedan slingrade sig vännerna fram genom gamla stans smala kullerstensgator för att som vanligt ta sig något gott innan de gick hem till Ari. Från Bab el-Amoud gick de mot el-Qiyamah. Dofter från lerkrukor, melass och olika slags oljor kom emot dem när försäljare längs gatan ropade på förbipasserande att de skulle stanna och prova deras varor. De tog av på Khan el-Zeit och lät huvudena snudda vid skinnvarorna och sidentygerna som hängde längs butikernas väggar. Några steg till och de var framme och steg in på kafé el-Mahfouz. ”Två stopp med honung och äpple”, ropade Hasan till innehavaren. ”Det här kan inte vara bra för dina lungor, Hasan”, sa Ari varnande. ”Vet farbror Yehya att du röker?”

25

”Naturligtvis inte!”

När de var framme hos familjen Perlstein överräckte Hasan de båda faten med halwa och knafe. ”Det vanliga från mor”, sa han på tyska. ”Tack så mycket”, sa mrs Perlstein och tog emot sötsakerna.

Hon var en tillbakadragen, långlemmad kvinna, och Hasan tyckte inte att hennes utseende gav en rättvisande bild av hur oerhört godhjärtad hon var. Varje gång han såg henne fick han en ingivelse att titta på den släktklenod som satt fastnålad på hennes bröst, alltid. En, två, tre, fyra … arton. Han gjorde det till en vana att räkna de små pärlorna på hennes brosch medan hon kontrollerade att han gjort sina läxor.

Hasan skulle genom åren visa sig vara en flitig elev som hade lätt för att lära. Hans studier för mrs Perlstein fortsatte tills han ”tog examen” tillsammans med Ari 1943, varpå de båda unga männen gled isär under en period, eftersom Ari började umgås med en grupp skolkamrater och Hasan blev betagen av en ung beduinflicka vid namn Dalia som hade stulit Ganoosh, hans brors häst.

26