9789113026862

Siw Malmkvist Tunna skivor av mig

Siw Malmkvist Tunna skivor av mig

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 3

2010-07-16 13.37

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Siw Malmkvist och Carl Magnus Palm samt Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Foton: se bildlista, s. 263 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302686-2

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 4

2010-07-16 13.37

Innehåll

Inledning 7 1. ”Jag var ett riktigt yrväder som liten” 9 2 ”Rädslan för att hamna i helvetet satt kvar länge i mitt liv” 25 3. ”Kommer du hem och har drunknat ska du få ett kok stryk!” 39 4. ”Du kan väl gå upp och sjunga, Siw?” 53 5. ”Jag var så nervös att jag snubblade på mikrofonsladden” 69 6. ”Kan ni skaffa mig en lägenhet i Stockholm så kommer jag!” 83 7. ”Jag kunde inte alls förstå varför jag skulle sjunga in ’Tunna skivor’ ” 99 8. ”Jag förstår inte hur jag hann med 60-talet” 115 9. ”Det är feeling på den här tagningen – vi tar den!” 131 10. ”Det var pinsamt med alla rubriker om att jag var dyrast i folkparkerna 147 11. ”Det var rena bombardemanget, en riktig uppvaktning” 161 12. ”Du har något i handen som du inte har betalat!” 173 13. ”Det är ett krav från Astrid Lindgren att du ska spela Pippi” 187 14. ”Sorgen ligger som ett täcke över mig, jag kan inte känna glädje” 201 15. ”Detta är alltså Kurt Olsson – och som han såg ut!” 217 16. ”Beskedet gjorde mig mer skakad än något annat jag har varit med om” 227 17. ”Jag hade alltså fått en stroke” 237 18. ”Är det verkligen jag som är den där Siw Malmkvist?” 247 Tack 262 Bildlista 263 Personregister samt skivor, shower, revyer, musikaler m.m. i urval 264

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 5

2010-07-16 13.37

1 ”Jag var ett riktigt yrväder som liten”

Jag föddes på nyårsafton 1936. Det är en speciell dag att ha som födelsedag. När jag var liten trodde jag att det var mig man firade med raketer och fyrverkerier. Och än i dag kan jag ibland tänka, lite på skoj, ”tack så hemskt mycket för att ni firar mig så här!”.

Mina föräldrar bestämde att mina förnamn skulle vara Siv Gunnel Margareta, och familjens efternamn var Malmqvist. I mitten av 50-talet, i samband med att jag började spela in skivor och blev artist, ändrade jag stavningen på förnamnet till Siw med ”w” och efternamnet till Malmkvist med ”k”. Siw såg snyggare ut rent grafiskt och det var dessutom lättare om man snabbt skulle skriva en autograf – Siv kunde lätt bli ”Siu” – och likadant var det med Malmkvist: lättare att skriva.

Jag var det sjätte barnet i en skara på nio syskon. När jag föddes bodde vår familj i ett hus i Borstahusen, norr om Landskrona.

Min äldsta syster, Brita, föddes 1924 och sedan födde mor barn i stort sett vartannat år. Brita följdes av Stina, John, Sven och Greta.

Men sedan blev det ett uppehåll på nästan fem år innan jag kom.

För Greta var det lite speciellt med min födelse. Hon hade varit yngst mycket längre än något av de andra syskonen; hon var en riktig ”keledegge”, alltså kelgris. Nu blev jag hennes lilla docka.

Mor och far var statare och måste vända på slantarna för att få 9

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 9

2010-07-16 13.37

tillvaron att gå ihop. Men far tyckte ändå att de skulle ta bussen till BB, den där nyårshelgen då jag skulle födas; det var ju mitt i smällkalla vintern. ”Det är en onödig utgift”, sa mor. ”Vi kan gott gå!” Det spelade ingen roll hur mycket far protesterade: hon skulle gå. Så de gick från Borstahusen till Landskrona BB – det är tre kilometer. I dag skulle nog få kvinnor vandra en sådan sträcka strax före en nedkomst. Men mor var van vid att föda barn vid det här laget, och dessutom tyckte hon att det var bra för en gravid kvinna att röra på sig.

Far följde med mor till BB, men sedan gick han hem igen. Fadern fick ändå inte vara med under förlossningen på den tiden och hemma väntade de andra fem barnen. Brita var tolv år och äldst, Greta var nästan fem och yngst. Så var det på den tiden: barnen fick passa sig själva om föräldrarna var tvungna att vara borta ett tag.

Jag tycker ändå att det är fantastiskt att de inte kostade på sig en bussresa i kylan. Men så var de också ganska fantastiska, mina föräldrar.

Min födelseannons. På den tiden var det enbart faderns namn som angavs i annonsen. Det sista ”flickebarnet” i annonsen var tydligen utomäktenskapligt.

Vartefter jag har blivit äldre har jag blivit alltmer intresserad av min släkthistorik. När man är ung så tänker man inte så mycket på att fråga sina släktingar – dumt nog, för då hade man kanske fått veta mycket, mycket mer. Men det är med åldern som intresset kommer och då är det inte så många kvar som kan berätta.

Jag har framför allt börjat fundera på min farmor och hennes liv. Jag tycker så synd om min far, Albert, som aldrig fick veta vem hans far var.

10

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 10

2010-07-16 13.37

Jag kommer ihåg en gång när jag hade bjudit far och mor på en utlandsresa. De behövde pass och skulle gå till pastorsexpeditionen för att få ut prästbetygen, det som kallas personbevis i dag.

I fars prästbetyg stod det ”Albert Malmqvist, född 1901, u.ä.”. Jag frågade far: ”Vad är det för någonting – u.ä.?” Det betydde född ”utom äktenskapet”, och jag blev så upprörd. ”Du är en vuxen man med vuxna barn och fortfarande står det utom äktenskapet i dina id-papper?” Jag tyckte att det var hemskt. Oförskämt. Och då frågade jag: ”Men vem var din far?” Det visste han inte, för min farmor hade tydligen aldrig berättat det för någon – såvitt jag vet. Det kanske står om man börjar gräva i kyrkböckerna.

Men jag kan inte låta bli att undra. Vem var det? En oansvarig knöl eller någon som faktiskt var kär i min farmor men som hon inte ville ha? Eller en som stack? En som dog? Det kan man bara fantisera om.

Jag har en hel pärm med brevväxling mellan syskonen Malmqvist, alltså min farmors syskon. Ett av dem utvandrade till Amerika och det är hon som har samlat alla breven. Där framgår det att farmor, som hette Hilda, var något av ”det svarta fåret” i familjen. Jag har förstått att hon var stursk, på gränsen till uppstudsig.

Hon kanske var lite lättfotad också, för i ett av breven har farmors far skrivit att han ”önskar att glytten fick dö”. Glytten, det betyder ju ”ungen”. Hade hon fött barn redan före far? Vad blev det av det barnet, i så fall? Eller var hon kanske gravid och fick missfall? Ja, vem vet.

Farmor verkar ha varit sjuk i hela sitt liv. ”Stackars sjuka syster, hon bara hostar och hostar”, skrev hennes tvillingsyster ibland i Amerikabreven. Jag tror att farmor hade lungsot – alltså tbc – eller möjligen svår astma, eftersom hon jämt hostade. Hon gifte sig så småningom med kalkbruksarbetaren Johan Johansson och fick två barn till. Jag kan tänka mig att tillvaron tedde sig lite ljusare för farmor under några år, men allt slutade tragiskt. De hade varit 11

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 11

2010-07-16 13.37

Foto: privat

gifta i fyra år när Johan dog, efter åtta dagars lunginflammation.

Han lämnade ingenting efter sig och eftersom livförsäkringspremien inte var betald blev det en ekonomisk katastrof. Farmor Hilda fick hanka sig fram genom att sälja en del av sitt husgeråd och jobba i ”bättre ställda” hem. Hon fick också lite allmosor av sina syskon. De flesta av dem hade det inte heller så fett, men systern i Köpenhamn hade det gott ställt och skickade tio kronor när Johan hade dött, varav fem gick till begravningskransen.

Ett par år senare, 1914, dog Hilda själv. Då var hon inte mer än 41 år gammal. Tre barn lämnade hon efter sig. Det var min far och hans syskon Kalle och Anna-Lisa. Far berättade att de kom på fattighuset och att det egentligen var hans bästa tid. De var så snälla mot barnen på fattighuset: de fick mat och, ja, helt enkelt ett hem. Man kan fråga sig varför inget av Hildas syskon tog hand om barnen i stället. De försökte nog men hade inga resurser.

Far var inte mer än elva år när han började tjäna som dräng på en gård. Och det var hårda villkor. En gång, när han var 12 eller 13 år gammal, snodde han med sig en säck potatis. Det fick han böta med en försvarlig del av sin årslön. Det är inte klokt – hur är det möjligt? Stackars lille far. Han hade egentligen velat bli snickare men hade inte råd att gå i lära.

Min farmor Hilda, omgiven av min far Albert (till höger) och hans halvsyskon Kalle och Anna-Lisa. Hilda dog något år efter det att bilden togs, och då hamnade barnen på fattighuset.

Min mor, som hette Sigrid, föddes i juni 1899. Vi brukade skoja med henne för att hon var född på 1800-talet. Det var rätt roligt att skoja med mor. Hon blev

12

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 12

2010-07-16 13.37

sällan ilsken, utan skrattade lika gott som vi. Men när hon visade humör kallade vi henne för snapphanen. Vi hade fått för oss att snapphanarna var krigiska, ilskna människor från trakterna uppe i skogarna, där mor bodde som liten.

Släktforskare har spårat släkten på min mors sida åtminstone ett par hundra år tillbaka i tiden. En soldat vid namn Johan Hindric Hagman träffade sin blivande maka Kjerstin Hindricsdotter vid ett regementsmöte i Malmö. Kjerstin, som själv var sångerska, föll för Johans vackra sångröst. De båda gifte sig 1814 och bildade sedan familj i ett torp i Tomaboda. Jag är Johans och Kjerstins dotterdotters dotterdotter! Det är roligt att veta att det fanns sångarpåbrå så långt tillbaka i vår släkt.

Min morfar var korgmakare och indelt soldat. Därför hette familjen Lind i efternamn, ett knektnamn. De bodde uppe i Lönsboda i norra Skåne. Mormor var hemmafru och födde en väldig massa ungar: totalt tolv, varav fyra dog redan som spädbarn. Men så fort ett barn hade dött var hon med barn igen och då fick det nya barnet det avlidna barnets namn. Det var tydligen vanligt på den tiden. De åtta barn som växte upp blev mycket gamla.

Familjen Lind bodde i ett torp. Jag har varit där och tittat – jag förstår inte hur de fick plats. Det måste ha varit sängar precis överallt. Det är inte större än det torp som min man Fredrik och jag har som sommarställe. Men fastän det var trångbott verkar de ha haft ett ganska bra liv där uppe i skogen.

Mor och far träffades 1922 i trakten av Höganäs, på en logdans, och var sedan ihop resten av livet. Men redan innan de hade gift sig fick de sitt första barn. Helge, hette han, men han fick inte leva mer än två månader. Troligen fick han lunginflammation; mor brukade säga att det drog så kallt på sjukhuset. Kanske var det så.

Det fanns hur som helst ingen antibiotika på den tiden, så hans liv stod inte att rädda. Jag kunde se hos mor ibland att hon blev 13

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 13

2010-07-16 13.37

lite melankolisk och sorgsen. ”Lille Helge …”, brukade hon säga.

Det var en sorg hon bar med sig genom livet.

Mor och far gifte sig 1923 i Lund, och då hade mor redan hunnit bli gravid igen. Sammanlagt blev vi nio syskon som växte upp tillsammans. ”Hur farao kunde ni skaffa så många ungar?” frågade jag mor en gång. Då svarade hon: ”Det var far som alltid ville.” Jag var tonåring och tänkte: Ville? Ville vad då? Ville han ligga med mor hela tiden, eller ville han ha barn? Det var nog en kombination, för far var mycket förtjust i barn. Han tog verkligen hand om oss och gick och vaggade de små nyfödda. Då sjöng han en vaggvisa vars text löd: Vysseli, vysseli aga Katten tog lillans kaga Hade inte katten var’t lillans vän Hade inte lillan fått kagan igen Vysseli, vysseli aga Det var inte något framtvingat äktenskap, mor och far tyckte mycket om varandra och hade det bra ihop. Jag kan se framför mig hur det var ibland när far ville komma och gosa med mor, men hade lite skäggstubb. Mor fäktade med armarna och motade bort honom. Och då stod vi ungar runtomkring och sa: ”Ah, låt han …!” Vi tyckte synd om far, han skulle väl få kela lite med mor?

I början levde mor och far ett statarliv på olika slott och gårdar; då bodde de i statarlängor. De tyckte nog att det var en ganska bra tid, även om det visst hände att några knölar till grevar och baroner behandlade dem illa. I mitten av 30-talet hade de kommit upp i en årslön på 723 kronor, eller 1 378 kronor om man räknar in naturaförmånerna. Det var inte ens hälften av vad en industriarbetare tjänade på den tiden. De hade både gris och höns som en del av statarlönen. En gång hade min syster Stina försvunnit 14

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 14

2010-07-16 13.37

Foto: privat

och de rusade omkring och letade efter henne. Till slut hittade de henne inne hos grisen – där låg hon och sov med fingrarna i grisens tryne! Hon tyckte att det var så varmt och skönt inne i stian.

Det var förstås en tuff tillvaro ibland. Brita har berättat att hon fick gå ensam till skolan första skoldagen. Mor hade fullt upp med tre små barn och kor som skulle mjölkas, så hon kunde inte följa med. Det gick helt enkelt inte. Men hon hade visat Brita vägen, så hon visste hur hon skulle gå, och Brita var duktig och kavat – barnen var tvungna att vara det på den tiden – så allt gick bra.

Statarna flyttade stup i ett om de fick nys om bättre betalt, eller bättre omständigheter över huvud taget. Det betydde ständiga skolbyten – Brita hann gå i åtta olika skolor.

När jag föddes bodde vi i Borstahusen, där far var lantarbetare, det var hans nya titel i stället för dräng. Mor var kreatursskötare och mjölkade en himla massa kor, minst tre gånger per dygn, plus att hon hade alla ungarna att se efter. Stina har berättat att mor ibland blev frustrerad när de andra pigorna skulle gå på dans om lördagskvällarna. Hon var i 35-årsåldern och kunde inte gå med, eftersom hon fortfarande hade 25 ”ko-ragor” att mjölka. Jag fattar inte hur hon orkade med det.

Inte bodde vi bra heller. Jag var för liten för att komma ihåg, men mina äldre syskon har berättat att vi bodde i en gränd, med ett stall alldeles bredvid. För barnen var det lite spännande med de där hästarna. Stina tyckte att det var roligt att höra hur de gnäggade, har hon berättat. Och statarna höll nog ihop rätt bra och hjälptes åt. Barnen fick passa varandra och även följa med ut när föräldrarna skulle jobba; Jag var det sjätte barnet annars hade ju inte mor haft en chans att i en skara på nio syskon.

Här är jag ett år gammal. hinna med allting.

15

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 15

2010-07-16 13.37

Så småningom flyttade vi från Borstahusen och in till Landskrona. Först till någonting som heter Thulinahuset, det kan jag inte heller komma ihåg eftersom jag var så liten. Jag vet i alla fall att min syster Lilian föddes där 1938. Vi hade inte bott där särskilt länge innan vi fick besök av barnavårdsmyndigheten. De hade koll på familjer med många barn och inspekterade deras boende. ”Men så här kan ni inte bo med alla era barn!” sa de när de fick se hur vi hade det. Då fick vi en lägenhet i det nybyggda barnrikehuset på Artillerigatan 15 b i Landskrona. Barnrikehusen var främst till för trångbodda, fattiga hushåll med många barn. Tre rum och kök fick vi, kallt och varmt vatten, och dessutom var det stadens första hus med sopnedkast – det måste ha varit himmelriket för familjen att komma dit.

Det var inte någon särskilt stor trea, ungefär 60 kvadratmeter.

Där fanns ett vardagsrum och två sovrum, varav ett låg i anslutning till balkongen, som användes som extraskafferi. Vid jultid, till exempel, hade vi lutfisk som stod där ute och skulle lutas. Och familjen under oss hade illrar i burar på sin balkong.

Toalett fanns, men inte badrum – det hade vi på vinden: ett badrum för hela den trappuppgången. Varje familj disponerade badrummet en gång i veckan. Det var absolut inte något fint badrum med tjusigt kakel på väggarna. Badkaret var i sten men kaklat eller emaljerat på insidan och lite dagsljus kom in från ett rektangulärt fönster. Det var annars riktigt trist där inne, så det inbjöd knappast till timslång njutning. Nej, uppför trapporna med en handduk, en Palmolivetvål och schampo och så ner i badkaret. Där låg man en stund för att lösa upp skiten i väntan på att Stina kom upp med en ”rotborste”. Sedan satte hon igång att skrubba. Och som hon skrubbade; hon nästan skinnflådde oss.

Värst var det när hon gav sig på halsen – aj, vad ont det gjorde!

Men rena blev vi.

Tvättstuga fanns det också, men det var långt från dagens mo16

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 16

2010-07-16 13.37

dernt utrustade inrättningar med tvättmaskin och torktumlare.

Visst var det många morsor även då som tyckte att denna fuktiga och trista tvättstuga var en lyx. Men när mor stod där och kokade lakan, örngott och handdukar, och tvättade alla våra kläder för hand på tvättbrädan – och sedan sköljde alltihop – så var det allt annat än lyxigt. Om det var dåligt väder så att tvätten inte kunde torka utomhus skulle hon dessutom släpa all tvätt upp till torkvinden. Det var tre trappor upp utan hiss, och fuktig tvätt blir ju jättetung. Men hon fick oftast bärhjälp av far eller av oss barn.

Jag tyckte inte om torkvinden. Där var så dunkelt med bara små, små fönster – nästan lite spöklikt. Men det var roligt att hjälpa till att hänga tvätt, fast då skulle det helst vara sommar, när den kunde hängas utomhus. När tvätten var torr skulle alla lakan manglas. Och det var ingen elektrisk mangel. Nej, den fick man veva för hand. Mor ville inte att vi mindre töser skulle hjälpa henne med det jobbet, och det kan jag förstå, för mangeln var jätteläskig med sina valsar av sten. Fick man fingrarna mellan dem kunde man klämma sig riktigt illa.

Det var många familjer i Sverige som varken hade eget badrum eller tvättmaskin, så vår situation var inte på något sätt unik. Men i dag låter det som en helt annan tid, trots att det egentligen inte är så länge sedan.

Efter det att vi hade flyttat till barnrikehuset föddes Stig och så vår yngste bror, Göran. Mor födde sitt sista barn 1943 – hon var gravid i 20 år! Året därpå kom ännu ett barn till vår lägenhet. Det var Brita som hade blivit med barn och fött en son som hette Jan. Hon insåg redan när hon var gravid att hon inte alls ville leva med barnets far, men eftersom hon var tvungen att jobba skulle Jan lämnas till Barnavärn, en organisation som bland annat tog hand om små barn när föräldrarna inte hade möjlighet. Då sa far ifrån.

Han hade själv varit med om en liknande händelse som liten, då 17

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 17

2010-07-16 13.37

en familj i Borrby ville ta hand om honom. ”Pågen stannar här”, hade farmor Hilda sagt då, och likadant sa han nu. Brita bodde kvar hemma hos oss den första tiden, men när hon senare flyttade till något eget blev Jan kvar hos oss. Det fanns plats, för några av de andra syskonen hade också flyttat hemifrån vid det laget. Och vi har aldrig sett Jan som ett syskonbarn. Vi har hela tiden vetat att han är det, men inte tänkt på det. Han var vår lillebror och vi var så glada för honom.

Vi var förstås inte den enda familjen med många barn i barnrikehuset. Det var 15 lägenheter och ungefär 90 ungar, så vi hade massor av lekkamrater. Vi lekte och vi lekte och vi lekte – jämt.

Och utomhus, hela tiden. Ibland regnade det och vi ville komma in. ”Ni dör inte av lite regn. Spring ut igen!” sa våra mödrar då.

Det var inget daltande. Visst hade vi stövlar, men annars var det inte ens fråga om att vi skulle ha regnkläder.

Det var en jättefin uppväxt. Jag hade ingen aning om att jag tillhörde fattiglapparna här i världen. Det märkte jag först när jag började skolan. Min klasskamrat och bästis Barbro var disponentdotter och bodde ett kvarter från mig i en villa. Familjens vardagsrum var möblerat med rokokomöbler. Där fanns en pendyl i ”guld” och så hade de ett piano. De hade till och med ett rum där man inte skulle göra något annat än att äta! I köket stod ett kylskåp och Barbro hade ett eget rum, fullt med leksaker. Då gick det upp för mig att alla inte hade det likadant, men det var inget som bekymrade mig.

I samband med att vi flyttade till Landskrona började far arbeta på Fosfatfabriken. Där jobbade han med en massa syror och det var nog inte så bra för hans hälsa. Jag tyckte inte om det där fabriksområdet, det var mörkt och blåsigt och jävligt. Tomt var det också; man såg aldrig några människor. Jag minns en gång när mor bad mig cykla ner med ett lunchpaket som far hade glömt. Jag kom dit och frågade efter far och så småningom kom 18

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 18

2010-07-16 13.37

det en gubbe gående mot mig – jag blev så rädd att jag höll på att ramla baklänges. Det var far! Han kom i sina arbetskläder och de var alldeles sönderfrätta av syra. ”Men hur ser du ut?” sa jag. ”Du skrämde nästan ihjäl mig.” Han skrattade och tyckte att min reaktion var rolig. Jag fick en enda droppe syra på min strumpa – poff, sa det bara, så var strumpan borta. Och där jobbade far, med alla dessa ångor. Jag tror att det bidrog till hans dåliga hälsa på äldre dar.

Far var en mycket snäll och vänlig människa. Han tyckte om barn och älskade trädgårdsarbete. Han arrenderade en kolonilott med en liten kolonistuga där han odlade allt vi åt under året: grönsaker, bär, äpplen, päron, plommon och potatis, som han sedan lade i en låda nere i källaren där det var svalt. Och när det var säsong jobbade mor och far extra på Säbyholms gård. På en eller två tunnland planterade de sockerbetor som senare skulle gallras och till sist tas upp på hösten. Ibland var vi barn med och hjälpte till att gallra. Det var urtråkigt och jobbigt, och sockerbetsraden var lång som en evighet.

Far var plikttrogen och nyfiken, ville följa med i vad som hände. Han läste mycket, även om det inte var så mycket böcker, för de kostade ju. Men han lusläste dagstidningar och lyssnade mycket på radio och blev på det sättet allmänbildad. Han var också mycket intresserad av resor. Mor och han hade en tandemmoped som de använde när de åkte på små utflykter. Gissa om man skämdes när de två kom på den! Det var när jag var tonåring och då hör det väl till att nästan allt som föräldrarna gör är pinsamt. Men några utlandsresor hade de inte råd med. De hade förstås varit i Köpenhamn, det låg ju nära, men aldrig utanför Skandinavien. Det blev inte av förrän de var mycket äldre.

Då bjöd jag dem på en resa ner till Heidelberg. Både mor och far tyckte att det var fantastiskt med bussresan ner, att få se hela Tyskland, att alla talade tyska och att alla skyltar var på tyska, att 19

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 19

2010-07-16 13.37

äta tysk mat – ja, hela upplevelsen att vistas i ett land som var så annorlunda mot Sverige.

Mor var hemmafru. I dag känns det som rena lyxen att ha en mor som var hemma. Egentligen var vi vansinnigt bortskämda, för jag minns hur irriterade vi blev när nyckeln låg under mattan och mor inte var där när vi kom hem. Mor skulle vara hemma!

Men hon tyckte naturligtvis att det var underbart att få komma ut ett tag; hon jobbade extra i köket på hotell Bristol då och då.

Ibland åkte hon upp till ett vilohem i Tyringe i norra Skåne. Hon hade både astma och reumatism, och hade dessutom haft spanska sjukan. Och så tyckte hon att det var skönt att få komma hemifrån ett tag.

Jag var ett riktigt yrväder som liten, så det var säkert en särskilt välkommen avlastning för mor när jag fick börja i barnträdgården Eriksgården, en sorts lekskola. Jag började när jag var tre, kanske lite yngre till och med. Jag tyckte att det var så roligt, jag älskade verkligen att gå dit. Man fick en egen klädhängare; ovanför min satt en bild på en ekorre och jag var så mallig när jag hängde upp min kappa där. Där fanns också massor med leksaker och det hade ju inte jag där hemma.

Redan i barnträdgården fick jag stå på scenen för första gången. Det var ett litet lustspel där jag till och med spelade huvudrollen. Kommer ej far, hette det, och jag sjöng en visa med samma titel. Han som spelade min far heter Lars Rosander – i dag är han författare och skriver böcker om krigshistoria.

Att vara ifrån mor och far och syskon långa tider var inget som någonsin oroade mig. För mig var allt bara ett äventyr, så jag var överlycklig när jag senare fick åka till Bjärnum på sommarkollo. Det var inte bara fattiga barn som fick åka dit, utan alla barn som var lite klena. Och jag var den lilla spinkiga som fick åka varje år. Underbart! Jag hade en liten brun resväska av 20

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 20

2010-07-16 13.37

Foto: privat

Här är jag i barnträdgården, där vi är i färd med lustspelet Kommer ej far.

Jag är den minsta flickan på bilden.

papp och på insidan av locket satt en lapp där det stod vad jag hade med mig. Och så satt det en namnlapp med mitt namn på väskan. Gud, vad viktig jag kände mig när jag kom till tågstationen för att åka i väg. Jag minns inte ens om mor och far var med för att vinka av mig – jag skulle ju ut och resa och var hur lycklig som helst.

Tåget var den gamla sortens tuff-tuff-tåg, med träbänkar. När tåget rusade fram så tyckte jag att rälsen sjöng: ”Teckomatorp, Teckomatorp, Teckomatorp …” eller ”Billeberga, Billeberga, Billeberga …” Vi satt där allihop på tåget och sjöng: ”Nu ska vi opp, opp, opp, opp till Tant Nelly och få oss ett dopp, dopp, dopp.”

Tant Nelly arbetade i köket på kollot och jag tyckte att hon var hur gammal som helst. Men nu efteråt inser jag att hon nog inte var så gammal, det var bara det att hon såg ut att vara till åren kommen.

När vi kom fram till Bjärnum stod det en hästskjuts som tog oss från stationen och upp till kolonin. Väl genom grinden kom man in på området och där var det ett stort hus med sovsalar, ett 21

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 21

2010-07-16 13.37

Foto: privat

annat hus där man åt, och så var det utedass. De leksaker som fanns var en vippbräda och en boll. Jag minns inte att det fanns mer. Men det gjorde inte oss någonting. Vi hade en hel skog där vi kunde bygga kojor.

Varje morgon stod vi runt flaggstången och hissade flaggan och sjöng ”Din klara sol går åter opp, jag tackar dig min Gud, med kraft och mod och Jag älskade att vara på barnnyfött hopp, jag höjer glädjens bud”. kollot i Bjärnum. Det var som Men mina storebröder hade lurat mig ett enda stort äventyr. lite där: ”Jag höjer glädjens bug”, sa de att jag skulle sjunga – ”buk”, alltså, med skånskt uttal. Det sjöng jag! Jag fattade inte vad bud var, eller buk. De var för räliga, mina bröder.

Den godaste mat vi kunde få var chokladsoppa. Det var ungefär som O’boy fast redd med potatismjöl så att den blev lite tjockare. Vilken lyx! Och på morgnarna fick vi Tant Nellys goda gröt med mycket socker på. Efter frukost gick man i samlad tropp ner till sjön och badade.

Något år var jag på kollo i Skälderviken också, men det var inget för mig. Det fanns visserligen havsbad, men det hade vi ju redan hemma i Landskrona. Och så fick man svidande sabadillättika i huvudet, för att man hade löss. Nej, för mig var det Bjärnum som gällde: skogen och insjön som luktade på ett alldeles speciellt sätt. Det som slog mig när jag kom till min man Fredriks sommarställe Vika första gången var att det luktade Bjärnum.

Som vuxen skulle jag vid något tillfälle sjunga på en fest i Landskrona, arrangerad av staden. Det var svårt att diskutera gage. Landskrona är ju min stad, tänkte jag, kan jag ta betalt där?

Men då kom jag på att kommunen hade filmat i Bjärnum när jag

22

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 22

2010-07-16 13.37

var liten – det etsade sig fast i minnet, för det var en stor händelse när de kom med sin filmkamera. Jag visste att jag hade varit med och tramsat framför kameran. Om ni kan skaffa fram den filmen och föra över den till video, då tar jag det som gage, sa jag. Och det gjorde de. Det är nog det bästa gage jag har fått.

23

Malmkvist, Siw_Tunna skivor_AD.indd 23

2010-07-16 13.37