9789113023816

08-10-13

15.18

Sida 1

SIMON REID-HENRY

FIDEL & CHE

©

DOK. (kopia)

Simon Reid-Henry

Revolutionsbröder

www.norstedts.se ISBN xxxx

Revolutionsbröder

simon reid-henry

Fidel & Che Revolutionsbröder

Översättning: Ulf Gyllenhak

Till Papous Apostolis

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Simon Reid-Henry och Norstedts, Stockholm Originalets titel: Fidel & Che. A Revolutionary Friendship Originalförlag: Sceptre, an imprint of Hodder & Stoughton, London Översättning: Ulf Gyllenhak Omslag: Anders Timrén Redaktör: Lars Molin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-1-302381-6

Prolog: En ödesdiger överfart i gryningen den 25 november 1956 pågick något högst ovanligt i den lilla hamnstaden Tuxpán, ett av de få samhällena mellan Veracruz och Ciudad Madero på den mexikanska östkustens långa, svepande båge.

En liten grupp män, som var genomblöta av ett regn som kom drivande in från havet och som skvallrade om att en storm var på väg, släpade skorpor, vatten och medicinsk utrustning längs en ostadig landgång till en liten nöjesbåt som låg förtöjd vid floden som mynnade ut i hamnen.

Två attraktiva unga flickor hjälpte till med att stuva undan chokladkakor, apelsiner och ett par skinkor bland de gevär och pansarvärnsvapen med tillhörande ammunition som redan burits ombord.

Dessa sista förberedelser övervakades av den 188 centimeter långe kubanske advokaten Fidel Castro, tidigare en av landets mest lovande basketbollspelare. Han hade i stället för basketboll valt att utan större framgång syssla med juridik innan han sadlade om till politiken, och var för tillfället revolutionär som just fått amnesti. I kväll var det viktigaste ögonblicket hittills i den unge Fidels liv. Allt han hade arbetat för sedan han hade lämnat jesuitskolan i Havanna – tiden som gangster, det underjordiska väpnade arbetet, månaderna i isoleringscell i fängelset och, under senare tid, de långa nätterna med hemliga förberedelser i exil – alltihop hängde på att de närmaste timmarna skulle krönas med framgång.

I mörkret bredvid stod den betydligt smalare argentinske läkaren Ernesto Guevara, som fram till dess utan större entusiasm arbetat som läkare och forskare men som innerst inne var nomad och poet, en fri ande fjättrad vid en brinnande föresats att uträtta något. Men vad hade han egentligen inte haft någon riktig uppfattning om förrän han träffade Fidel. Också han stod den kvällen på randen till ett nytt skede i sitt liv, ett skede utan återvändo, men som han kanske utan att veta om 13

fidel & che det hade sökt hela sitt liv. De två männen stod tysta medan förberedelserna fortsatte. Över hundra män hade kallats till Tuxpán. Många hade kommit ensamma eller två och två från de olika gömställen och sparsamt möblerade billiga hotell som de hade bott på sedan gruppen släpptes ur fängelse ett par månader tidigare. Guevara själv hade anlänt i en gammal Ford Pontiac. Däcken knastrade till i gruset när någon rullade undan bilen för att gömma den. Några av männen runtomkring honom omfamnade varandra i mörkret, men ingen sade något. I likhet med män som rymt ur fängelset hade de för ögonblicket bara en uppgift: att ligga lågt och hålla sig utom synhåll i det lilla lagerhuset bredvid båten som just höll på att lastas.

Castro, hjärnan bakom hela operationen, var en av de få män som stod utanför i regnet. Han var iförd en svart cape och på höften hängde en kulsprutepistol av typen Thompson. Han såg bekymrad ut och tittade oupphörligen på sin klocka. Alla hans män hade inte infunnit sig ännu, och trots att gruppens medlemmar oavbrutet bytt gömställe, var han rädd för att den mexikanska polisen kanske hade fått kännedom om hans planer. Och hotet kom inte bara från den mexikanska polisen.

Under de senaste månaderna hade hans grupp övervakats av såväl Kubas fruktade säkerhetstjänst sim (Servicio de Inteligencia Militar) som av mexikanska säkerhetsstyrkor samt amerikanska fbi.

Regeringarna i alla dessa tre länder hade noga övervakat Castros grupp sedan han offentligt hade tillkännagivit sin avsikt att störta den sittande kubanska regeringen. Deras farhågor hade underblåsts när gruppen temporärt hade fängslats i samband med en provokation från myndigheternas sida, och den hemliga ranch där männen hade fått sin utbildning hade upptäckts. Fidel hade lyckats ordna så att de frigavs, men att en viss doktor Ernesto Guevara stod högt i kurs hos kommunisterna, hade slagits upp stort i de mexikanska dagstidningarna av redaktörer, som mitt uppe i de ökande spänningarna i samband med kalla kriget, vädrade doften av en präktig skandal.

Det var just på grund av dessa händelser som Fidel hade valt den lilla hamnstaden Tuxpán som samlingspunkt. Staden låg och ruvade i sin ensamhet vid en flodmynning i väntan på bättre tider. Här fanns varken tull eller gränspolis, vilket gav de blivande revolutionärerna ett visst handlingsutrymme. Åtminstone för tillfället hade de dessutom 14

prolog: en ödesdiger överfart hjälp av vädret. Föregående dag hade varit den stormigaste på hela året och ikväll förtonade den dunkelt upplysta staden alltmer in i den mörka natten.

Det var här som Fidel hade hittat den båt som skulle föra dem till Kuba och då och då, medan männen lastade ombord utrustning via den ensamma plankan, lystes den upp i återspeglingarna av ljussken mot vattnet: Granma, en illa medfaren, 63 fot lång träbåt som drevs av två svaga dieselmotorer. Hade Castro haft något alternativ hade han aldrig valt henne, men i själva verket var hon den enda farkost som fanns tillgänglig efter det snabba händelseförloppet som drabbat hans lilla band med rebeller under de föregående veckorna. Hon hade redan sjunkit under stormen 1953. Båten hade ställts i ordning med två dagars varsel av en av Castros män, som torterats när gruppen greps fem månader tidigare, och en mexikansk vapensmugglare vid namn El Cuate (”Kompis”) som dessutom skaffat fram hälften av deras vapen.

Men två män som arbetade nattetid i skenet av en glödlampa för att inte väcka misstankar kunde inte uträtta underverk och båten såg ut som om hon skulle kunna sjunka när som helst igen. ”Den båten kan maximalt ta tolv man”, sade Melba Hernández, en lojal medlem av den kubanska motståndsrörelsen och en av de unga kvinnorna som nu hjälpte till med förberedelserna, till Fidel när hon såg den. På många sätt hade hon rätt, men Fidel vägrade att acceptera det. ”Hon kan ta nittio man”, förklarade han envist. I vilket fall som helst var det nu för sent att hitta ett annat fartyg som kunde föra dem till Kuba. När ordern att det var dags att gå ombord kom, skyndade åttiotvå man ut ur lagerhuset och lyckades klämma sig in under däck.

Några, som var beväpnade med de få kulsprutepistoler som El Cuate hade lyckats få tag på, gick i ställning på däck. Fidel, som var orolig för att han skulle bli gripen om han dröjde sig kvar längre i väntan på de män som ännu inte hade dykt upp, hoppades att turen skulle stå honom bi och vidtog de sista förberedelserna. *** Guevaras officiella ställning under uppdraget var läkare och personalchef. Trots att han varit personligt och ideologiskt försvuren den dominerande Fidel Castro ända sedan de hade träffats föregående sommar 15

fidel & che och trots att, som han uttryckte det, uppdraget i fråga framstod som så ädelmodigt att det var ”värt att dö för på en strand utomlands någonstans”, hade han vissa reservationer inför den väg de nu slagit in på. Det handlade inte om att han var rädd för att de skulle misslyckas – även om sunt förnuft tydde på att det var föga troligt att de skulle lyckas. I likhet med alla andra män som gömde sig bland skuggorna den kvällen hade Guevara en optimism som gränsade till blind tro på att de skulle uppnå sitt mål. Hans farhågor handlade i stället om att när de väl uppnått sitt mål, skulle revolutionen röna samma öde som de flesta andra försök att krossa korrupta regeringar runt om i Latinamerika. Guevara var rädd för att denna kubanska revolution efter en tid skulle falla offer för västerlandets dollarhunger och borgerliga girighet – såsom de andra revolutionerna gjort. Men för ögonblicket trängde han undan dessa tankar och koncentrerade sig på uppgiften som väntade.

Den unge Guevara hade redan tagit ett hastigt farväl av sin hustru som han hade träffat under den andra av sina långresor tvärsöver kontinenten. ”Har det hänt något?” hade Hilda frågat sin man när en av rörelsens medlemmar dök upp hemma hos dem och nervöst frågade efter honom. En annan kamrat hade just gripits på nytt, och hans papper och en del vapen hade beslagtagits. ”Nej, det rör sig bara om försiktighetsåtgärder …”, svarade han och samlade ihop sina saker men tittade inte på henne. När han var klar, gick han bort till spjälsängen där deras lilla dotter låg och sov och klappade henne. ”Sedan vände han sig om, höll om mig och kysste mig”, mindes Hilda. ”Utan att veta varför darrade jag och omfamnade honom hårdare. Efteråt mindes jag att han försökte vara så naturlig som möjligt, och jag insåg att han måste ha lagt band på sig. Han åkte sin väg den helgen och kom inte tillbaka.”

I själva verket var det bara Fidel som vid denna tidpunkt hade någon aning om vad som skulle hända, eller åtminstone vad han hoppades skulle hända. Djupt försjunken i tankar på de åtgärder han hade vidtagit på Kuba inför ankomsten, tog han själv avsked av ett antal personer, men betydligt mindre känslomässigt. För en gångs skull undvek han det teatraliska och talen och höll envist fast vid uppgiften som låg framför honom. Han omfamnade sina goda vänner och medkonspiratörer de Cardénas, dennes hustru och Orquideo Pino, innan han gav dem deras slutliga order: ”Göm er allihop och gå inte ut förrän ni hört att vi antingen kommit fram eller gripits.”

16

prolog: en ödesdiger överfart Det enda budskap som Fidel brydde sig om att skicka därefter var ett kodat telegram för att varsko sina sympatisörer på ön. När männen väl tryggt var på väg, med sina anhängare som följde efter dem längs kusten i nersläckta bilar, skulle meddelandet – ”Boken ni beställt är utgången från förlaget” – skickas vidare till Santiago de Cuba, tillsammans med ett par andra till Havanna och Santa Clara. Efter att Fidel kramat om Melba en sista gång tog han emot pistolen som han som hastigast givit en kamrat och beordrade de sista männen som skulle följa med att gå ombord efter att de lossat förtöjningarna. Sedan gick han längs landgången över till fartygets kabin och beordrade att man skulle styra ut till havs. Klockan var nästan två på natten och det var dags att ge sig iväg. *** Den händelse som skulle komma att spela en så viktig roll i kalla kriget och som skulle omforma Latinamerikas politiska landskap var nu nära förestående. Ett flertal underrättelsetjänster övervakade rebellgruppens förehavanden, men regeringarna i Washington och Moskva var på det stora hela omedvetna om vad som var i görningen. Rykten om uppror var ett stående inslag i rapporteringen från den här delen av världen och Washington ägnade inte Fidel Castro någon särskild uppmärksamhet: vad man primärt var intresserad av var om någon av rebellrörelserna i fråga var kommunistisk, och även om Castro vid det här laget var tämligen känd hade han aldrig offentligt sagt något om kommunismen.

Trots att den amerikanska regeringen hade en ambassad i Havanna och ett konsulat i Santiago de Cuba, bara några kilometer från den plats där Castro tänkt landstiga, hade den amerikanska regeringen ingen som helst aning om omfattningen av Fidels underjordiska rörelse på Kuba, något som delvis vittnade om de försiktighetsmått som han vidtagit.

Den sovjetiska ledningen var i sin tur upptagen med andra frågor.

Medan Granma seglade österut, rasslade stridsvagnar fortfarande omkring på Budapests gator eftersom Nikita Chrusjtjov, Stalins efterträdare, hade satt in pansar bara några veckor tidigare för att krossa upproret i Ungern. Dessutom var Ungern inte Chrusjtjovs enda bekymmer.

Det kommunistiska Kina under ordförande Mao växte sig allt starkare och visade allt tydligare missnöje med Sovjets ledande ställning inom 17

fidel & che det socialistiska blocket. Vidare hade den sovjetiske partichefen utsatts för häftig kritik i väst för sitt berömda tal inför en grupp västerländska diplomater i Moskva där han hotat med att ”vi kommer att begrava er”.

Bara ett år tidigare hade allt sett så mycket bättre ut för Chrusjtjov och hans regeringschef, Nikolaj Bulganin, när de gjorde ett statsbesök i Indien. I Calcutta hade de två sovjetiska ledarna fullständigt överrumplats av en folksamling på över två miljoner människor och mottagandet var så positivt att deras säkerhetsvakter med våld trängt sig fram genom folkmassan för att ”rädda” dem. Säkerhetsmännen hade lyft upp de två statsmännen i luften som ett par trasdockor och burit dem tillbaka till tryggheten i limousinerna. Chrusjtjov tog djupt intryck av besöket som skänkte honom en lockande känsla av att flera av de nyligen självständiga nationerna runt om i världen var möjliga att påverka i kommunistisk riktning, som ett led i försöket att behålla Sovjets internationella ställning och inte hamna på efterkälken jämfört med USA och Kina. Även om Chrusjtjov inte kände till det hade en ung medarbetare på den sovjetiska ambassaden i Mexiko, Nikolaj Leonov, redan hunnit knyta vänskapsband med Che och Fidels bror, Raúl. Det skulle dröja en tid innan Chrusjtjov fick reda på Leonovs ”kontakt” med de kubanska rebellerna. Och Fidel å sin sida skulle inte till fullo inse hur pass omfattande hans brors och Ches kontakter med kommunisterna egentligen var förrän flera år senare. För ögonblicket seglade Fidel Castro, Ernesto Guevara och de andra männen ombord på Granma in i en ny och än så länge icke definierad era i stort sett utan att bevakas av någondera supermakten och utan att ha förlorat sig i sitt politiska programs mer finstilta detaljer. *** I dagens Tuxpán – en stad med föga annat att marknadsföra sig med – finns det ett litet museum som berättar om den ”stora historiska expeditionen” som företogs av Granma och hennes besättning. Men på natten den 24 november 1956 hade ingen i staden någon aning om hur betydelsefulla de händelser skulle bli som inleddes med att båten gled nerför floden mot havet. Stormvarning hade utfärdats längs den 18

prolog: en ödesdiger överfart mexikanska kusten och stadens gator låg tomma. Genom ventilerna i fartyget, som låg djupt i vattnet, kunde männen då och då se ett ljus skymta till när båten korsade hamnen och svängde ut mot den betydligt kraftigare sjögången ute i Mexikanska golfen.

När rebellerna råkade ut för stormens fulla kraft, började båten kränga betydligt för vågorna och snart kastade man allt umbärligt över bord. Situationen blev än värre av att motorerna började hacka och tog in vatten. Fidels plan gick ut på att man skulle styra mot Kubas västra spets innan man fortsatte i en vid båge söder om ön utanför Jamaicas och Grand Caymans kust. Han menade att de härigenom undvek att vistas inom kubanskt territorialvatten under större delen av resan innan de i sista ögonblicket skyndade in mot öns södra spets, som skjuter ut likt huvudet på en hammarhaj. Därifrån kunde de sedan snabbt sätta sig i säkerhet uppe bland bergen som löper längs öns södra kustlinje.

Men rebellerna hade inte mer än hunnit lämna den mexikanska kusten förrän de mötte en fregatt från den mexikanska flottan. Lyckligtvis lyckades inte fregatten få syn på den djupt liggande Granma i det hällande regnet. När kusten hade försvunnit i fjärran menade Fidel att det var tryggt att slå på belysningen ombord. Ett par timmar senare, trots vågorna som fortsatte att vräka sig fram mot den lilla båten ”som berg”, lättade spänningen som rått sedan avresan lite och männen ombord började sjunga. Guevara stämde in i den kubanska nationalsången som om den vore hans egen och ropen ”Viva la Revolución!” och ”Abajo la Dictadura!” slungades ut i natten.

Sedan tystnade männen helt plötsligt. Medvetna om att de var ensamma i det vidsträckta mörkret ute på öppna havet, stod de och tittade på varandra genom regnet och det yrande skummet från vågorna några korta, men säkerligen oförglömliga, ögonblick. Kanske drog de sig nu när de återigen var en grupp, efter månaders isolering i trånga gömställen, till minnes vilka de själva och deras kamrater var där de seglade över det mörka havet mot det okända: de var på väg mot en osäker resa, ett krig, frihet eller död.

Samtidigt kastades den lilla båten hit och dit av vågorna. Regnet skvalade ner från taket och det verkade som om Granma skulle kunna kantra när som helst i det mörka vattnet. Någon beordrade att länspumparna skulle dras igång men strax tvingades man konstatera att de inte fungerade som de skulle. Nu blev männen i stället tvungna att ösa 19

fidel & che båten med spänner. Mitt uppe i den förvirring som nu återigen gjorde sig gällande sökte en av Fidels närmaste män, Faustino Pérez, upp honom där han stod och öste vatten och föreslog att de skulle söka sig närmare kusten. ”Det här går inte!” skrek han till Fidel över stormen.

Men Fidel verkade inte höra honom. *** I staden Santiago de Cuba, i närheten av den plats där Granma skulle anlöpa land, gjorde sig medlemmarna av den underjordiska revolutionära rörelsen på Kuba beredda. Celia Sánchez – dotter till en läkare på ett stort sockerbruk vars egna erfarenheter av förhållandena på bruket gjort honom medveten om de sociala orättvisorna på Kuba, en medvetenhet som han sedan fört vidare till sina barn – och den unge radikale studentledaren Frank País, som var son till en baptistpastor, höll som bäst på att slutföra de sista stegen i en noggrant förberedd plan. De hade mottagit Fidels kodade telegram, ”Boken ni beställt är utgången från förlaget”, och nu började de organisera ett väpnat uppror samt en strejk som skulle sammanfalla med att Granma löpte in mot land.

Den kubanske presidenten, Fulgencio Batista y Zaldívar, visste också vad som höll på att hända. Castro och Batista hade träffats vid ett flertal tillfällen när Fidel hade varit en ung, ärelysten politiker, och alltsedan Fidel radikaliserats hade Batista hållit noga uppsikt över honom, eftersom alla menade att Fidel var lika lysande som han var oförutsägbar. Batista hade känt till Castros planer under lång tid, men han var övertygad om att Fidel och hans båt skulle genskjutas långt innan den nådde land. Bara tre dagar tidigare hade han i dagstidningen El Mundo försäkrat sina anhängare om att det inte skulle ske någon ”gangsterinvasion”. Armén var ”beredd, kompetent och fullt kapabel att slå ner alla eventuella uppror”.

I det telegram som Castro hade skickat till País, Sánchez och deras män när Granma löpte ut från Mexiko hade han sagt åt dem att han skulle vara framme före gryningen den 30 november. Den morgonen angrep därför País lilla styrka, beväpnad med ”gevär, kulsprutor, handgranater och molotovcocktails”, ett antal viktiga platser i Santiago. Den ungefär 300 man starka gruppen, som var iförd uniform och rödsvarta armbindlar för att visa att de tillhörde Fidels organisation, hade över20

prolog: en ödesdiger överfart raskningsmomentet på sin sida och lyckades inta stadens radiostation.

Under större delen av dagen låg staden öde eftersom invånarna stängde sina affärer eller höll sig hemma. Och då armén och polisen stannade kvar i sina förläggningar, osäkra på vad som hände, hade País nu genomfört en perfekt avledningsmanöver inför Castros landstigning.

Hela den dagen väntade País män i sina ställningar, men Granma syntes inte till. När eftermiddagen övergick i skymning, gick regeringstrupperna till motanfall. När natten föll insåg País att han var tvungen att dra sig tillbaka. Vid kusten nära Niquero, där Castro förväntades dyka upp, hade Celia Sánchez dragit samman ungefär 100 man. Men eftersom Castro inte dök upp tvingades Sánchez och den betydande styrka rebeller hon lyckats båda upp, att dra sig tillbaka när armén lät flyga in förstärkningar från Havanna och började söka igenom landsbygden. När Sánchez rebeller skingrades försvann Castros sista hopp om en avledningsmanöver. *** Senare beskrev Guevara själv den sorglustiga överfarten över Mexikanska golfen: ”Det fanns något löjligt tragiskt över hela båten: män med plågade ansikten som höll sig om magen, några som spydde i spänner och andra som fallit ihop i de underligaste ställningar där de låg utan att röra sig med kläder som var alldeles nerspydda.” Han plågades mer än de flesta på grund av den astma som han hade lidit av sedan barnsben och eftersom han – som var expeditionens läkare – i brådskan att komma iväg hade glömt sina egna mediciner.

Samtidigt hade Castro förstått att även om de noggrant planerade strejkerna och upproren de facto hade fått nationen att stå still, befann sig Granma fortfarande tre dagar bort från sin destination. Medan maten tog slut och den salta luften skärpte hungern kunde inte männen ombord göra något annat än maktlöst lyssna på fartygsradion som meddelade dem att det ena upproret efter det andra krossades. I Santiago, som var Castros hemstad, hade redan tjogvis med män dött. ”Jag önskar att jag kunde flyga!” skrek han uppgivet till Faustino medan Granma plågsamt långsamt stampade fram samtidigt som ett och annat plan uppe på himlen höll männen i ständig beredskap.

Strax före klockan fem på morgonen den 2 december dök äntligen 21

fidel & che Castros älskade Kuba upp vid horisonten med sin klippiga, gröna kustlinje. Det var första gången som Guevara såg Kuba. Men själva landstigningen vid en plats som bar det träffande namnet Skärseldspunkten påminde snarare om ett skeppsbrott. Båten körde in i en sandrevel halvannan kilometer ut till havs och männen tvingades hoppa ner i det meterdjupa vattnet. De inspekterade sina gevär, men nu visade det sig att flera vapen blivit obrukbara eftersom havsvatten trängt in i skjutmekanismen. Men man hade inga andra vapen och det var uteslutet att slänga dem. De bar gevären högt ovanför vattnet och inledde den påfrestande vandringen in till stranden.

När de stretade sig upp ur vattnet möttes de av en träskartad ödemark som heller inte var särskilt lätt att forcera. ”Några kamrater fick bäras av de som var starkare”, skrev en av dem senare. ”Så snart vi kom fram till fast mark, sjönk vi ihop i det frodiga gräset. Vi var utmattade, hungriga och fullständigt insmorda med lera.” Vid det laget hade en båt från kustbevakningen lyckats larma Batistas män. ”De sköt oavbrutet på oss från luften och kusten”, mindes Guevara, ”och efter en stund var bara hälften av oss i livet, eller snarare till hälften i livet med tanke på vårt tillstånd.”

De som kunde sökte betäckning i ett mangroveträsk i närheten. Men utan kartor, eller de vägvisare som skulle ha mött dem i spetsen för förstärkningar, var de helt vilse. Medan deras kläder torkade i solen kunde de inte göra något annat än stappla vidare. Grupperna med män blev allt mindre och några av dem vandrade fortfarande omkring en vecka senare halvt omtöcknade av brist på mat och dryck. De utmärglade rebellerna var lätta mål för spaningsplanen som kretsade omkring på himlen och patrullerna som förföljde dem. ”Vi var en armé av skuggor, av spöken, som bara fortsatte att gå som om vi följde någon djupt liggande, psykisk mekanism”, mindes Guevara. Den där djupt liggande psykiska impulsen skulle visa sig räcka för att hålla honom, Fidel och blott elva till vid liv. De övriga greps och avrättades omgående eller utsattes för den sorts brutala förhör som Batistas armé hade specialiserat sig på. Men också för de som klarade sig skulle de sju dagarna av hunger till sjöss följas av ytterligare tre dagar – ”vidriga dagar” – där de vandrade runt utan att veta var de befann sig.

Det kubanska revolutionskriget hade börjat.

22

prolog: en ödesdiger överfart *** Ett par dagar senare, när några av rebellerna hade lyckats återsamlas, var Castro jublande glad. ”Nu har vi redan vunnit kriget”, förklarade han triumfatoriskt. Men de familjer och vänner som de blivande revolutionärerna hade lämnat kvar i Mexiko, Argentina och runt om på Kuba fick snart sina värsta farhågor besannade. ”KUBA INVADERADES MED BÅT – Fidel Castro, Ernesto Guevara, Raúl Castro och alla de andra rebellerna döda” lydde rubriken i den mexikanska dagstidningen Novedades samma dag som landstigningen genomfördes.

Självfallet skulle rapporterna senare visa sig vara överdrivna. Och på blott drygt två års tid skulle Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara inte bara ha vunnit kriget, tillsammans med de övriga barbudas – ”de skäggiga” – som tog makten tillsammans med dem, utan också ha blivit två av 1900-talets största ikoner. Men trots att kriget vid det laget hade format dem och lagt grunden till deras vänskap, förblev de två helt olika individer, som under större delen av sitt tidigare liv verkade ha färdats i nästan helt motsatta riktningar. Den här boken inleds med berättelsen om deras liv innan de träffades i Mexico City. De där första åren låg till grund för allt som sedan hände.

23