139 mm
CHARLES BAUDELAIRE
Levande litteratur CHARLES BAUDELAIRE
Det ondas blommor
F Ingvar Björkeson har hyllats för sina nytolkningar av bl.a. Dante, Homeros, Lucretius, Milton, Vergilius, Petrarca, Pindaros och Propertius. Björkeson tilldelades Samfundet De Nios stora pris 2010, »för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska». Litteraturprofessorn Anders Cullhed har skrivit en introduktion och för kommentarer svarar Ingvar Björkeson.
Det ondas blommor
Få diktsamlingar har haft så stor betydelse som Det ondas blommor (Les fleurs du mal), som första gången utgavs 1857, ett halvsekel före den lyriska modernismen som den föregriper och inspirerar.
Baudelaires dikter handlar både om det eviga sökandet efter mening och om det som är specifikt för modernitetens livsformer: här finns det artificiella, tristessen och tomheten, men också skönhetsdyrkan och kärleksmötet. Tematiken och det starka bildspråket talar tydligt till en nutida läsare genom seklerna.
Charles Baudelaire (1821–1867) anses vara modernismens fader. Hans nyskapande diktning har inspirerat generationer författare.
CHARLES BAUDELAIRE
Det ondas blommor Läsare, om du är sunt bukolisk, nykter, hederlig, naiv och klok, kasta från dig denna dystra bok, orgiastisk, sjuk och melankolisk. Tog du aldrig din examen i retorik hos Satan, släng den då, ty du skulle ingenting förstå eller se hos mig blott hysteri. Vet du däremot att stiga ner i en avgrund och ej frestas stanna, läs mig; du skall kanske mer och mer älska mig. Men om du ej beklagar den som skrivit boken, själ som jagar din chimär, då vill jag dig förbanna!
Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur startades 1925. Aktuella titlar i serien: Dante Alighieri Den gudomliga komedin Charles Darwin Människans härkomst Om arternas uppkomst Självbiografi Gilgamesheposet Homeros Iliaden Odysséen Niccolò Machiavelli Fursten John Stuart Mill Om friheten John Milton Det förlorade paradiset Det återvunna paradiset/Simson i Gaza Pindaros Olympiska och pythiska oden Nemeiska och isthmiska oden/Fragment Jean-Jacques Rousseau Om samhällsfördraget Torquato Tasso Aminta – ett herdedrama Theokritos Sånger Henry David Thoreau Walden
ISBN 978-91-27-13772-1
I tolkning av Ingvar Björkeson
Vergilius Aeneiden
9 789127 137721
Baudelaire*.indd 1
10-04-14 15:34
Det ondas blommor_inlaga.indd 6
2014-03-14 13.12
I NNE H Å LL
Inledning av Anders Cullhed 11 Motto för en fördömd bok 21 Till läsaren 22 Spleen och ideal Välsignelse 27 Albatrossen 30 Uppåt 31 Den nakenhetens tid … 32 Korrespondenser 34 Fyrarna 35 Fienden 37 Vanlottad 38 Högmodets straff 39 Tidigare liv 40 Skönheten 41 Smyckena 42 Hymn till skönheten 44 Håret 46 Exotisk doft 48 Kadavret 49 De profundis clamavi 51 En afton då det låg … 52 Lethe 53 Balkongen 54 Semper eadem 56 Vad skall du säga, själ … 57 Till en som är alltför glad 58 Mulen himmel 60 Samtal 61 [7]
Det ondas blommor_inlaga.indd 7
2014-03-14 13.12
Det vackra skeppet 62 Inbjudan till resa 64 Det ohjälpliga 66 Vålnaden 68 Höstsång 69 Till en Madonna 71 Maesta et errabunda 73 Höstsonett 75 Månens vemod 76 Katterna 77 Ugglorna 78 Den spruckna klockan 79 Spleen 80 Spleen 81 Spleen 82 Spleen 83 En fantastisk gravyr 84 Den lycklige döde 85 Besatthet 86 Smärtans alkemi 87 Förtrogen skräck 88 En hednings bön 89 Locket 90 Den oförutsedde 91 Midnattsrannsakan 93 Varnaren 95 Den upproriske 96 Rösten 97 Avgrunden 98 Det obotliga 99 En Ikaros’ klagan 101 L’Héautontimorouménos 102 Tornuret 104 Andakt 105
[8]
Det ondas blommor_inlaga.indd 8
2014-03-14 13.12
Parisiska tavlor Solen 109 Svanen 110 De sju gamlingarna 113 De små gummorna 116 De blinda 120 Skymningen 121 Spelet 123 Jag ser i minnet än … 124 Vår barnjungfru … 125 Dimmor och regn 126 Parisisk dröm 127 Gryningen 130 Till en som gick förbi 132 Vinet Vinets själ 135 Den ensammes vin 136 De älskandes vin 137 Det ondas blommor En martyr 141 Lesbos 144 Förtappade kvinnor 147 De två goda systrarna 151 Beatrice 152 Vampyrens förvandlingar 154 Blodfontänen 155 En resa till Cythère 156 Revolt Petrus’ förnekelse 161 Abel och Kain 163 Litania till Satan 165
[9]
Det ondas blommor_inlaga.indd 9
2014-03-14 13.12
Döden De älskandes död 171 De fattigas död 172 Konstnärernas död 173 Dagens slut 174 Den nyfiknes dröm 175 Resan 176 Kommentar 183 Några biografiska data 187 Baudelaire i svensk översättning 193
[10]
Det ondas blommor_inlaga.indd 10
2014-03-14 13.12
inl e dning Det sköna i allt som vissnar
Charles Baudelaire var ett barn av sin tid, det franska 1800talet. Han levde och skrev i ett brytningsskede, den epok som sträckte sig från restaurationen och kung Louis Philippes julimonarki – borgerlighetens sanna stund på jorden – över 1848 års revolution, då Friheten stod på barrikaderna, fram till det andra kejsardömet, kulminationen på ångans och framstegets tidevarv. Det var en tid då poeterna tappat sin gamla anknytning till kungliga, adliga eller andra mecenater. Den förlusten var visserligen av äldre datum än Baudelaire. Redan de romantiska diktarna hade låtit ana den nya frihetens vibrationer i sina granna oden och deklamationer. Men i själva verket hade de inte sällan valt nya uppdragsgivare och ställt sina röster till förfogande för exempelvis Gud eller Fosterlandet, för den platonska idévärlden eller utopiernas morgonrodnad. Baudelaire var den förste som konfronterade diktarnas nya frihet och förstod att den också innebar en ny tomhet. Han drog sig inte för att spotta den i ansiktet. Den moderne poetens suveränitet var liktydig med hans fördömelse. Den insikten, och de konstnärliga konsekvenser Baudelaire drog av den, gjorde honom till 1800-talets mest inflytelserika diktare. Närmare bestämt har han först och främst diktboken Det ondas blommor, där han samlade sitt lyriska livsverk, att tacka för sin berömmelse. Dess betydelse för eftervärldens poesi kan bara jämföras med genomslagskraften hos den Canzoniere, ”Diktsamlingen”, som Francesco Petrarca ett halvt millennium tidigare ägnat sitt hjärtas dam, Laura. Bägge böckerna kom som inga andra att ge avgörande impulser åt generation efter generation av västerländska diktare. Den [11]
Det ondas blommor_inlaga.indd 11
2014-03-14 13.12
första stod i tecknet av diktarryktets gröna lagerträd, den senare av opierusets röda vallmo. Också Baudelaire hade sitt hjärtas dam, eller egentligen flera och synnerligen olika, från mulatskan och ”tigrinnan” Jeanne Duval till den ”vita Venus” madame Sabatier, men hans passioner var av annat slag än den fromme toskanarens, pendlande mellan dominans och underkastelse, rusig eufori och sårad svartsyn. En av hans mest lästa dikter heter ”En resa till Cythère”. Den berättar om hur poeten ger sig ut på en båtutflykt i bästa rokokostil, som på en tavla av JeanAntoine Watteau. Scenen är så att säga genremässigt förberedd för ljuv och pikant kurtis i det gröna. Men när ressällskapet närmar sig sitt mål – Cythère, kärleksgudinnan Venus ö – finner de bara en ogästvänlig kust med kala klippor, prydda av en galge med ett ruttnande lik i silhuett mot himlen. Det visar sig vara en projektion ur diktarens eget inre. Baudelaire känner igen sig själv: Inför dig, eländige sate, så kär att minnas, sved åter de hugg och bett jag mottog av korpar och pantrar, som hett har älskat att slita mitt kött isär. Seren var himlen och blankt låg havet, men för mig var allting nu svart och dränkt i blod; och som i en liksvepning sänkt låg i denna symbol mitt hjärta begravet. En galge på din ö, Venus, var allt jag fann, där min avbild hängde… O ge mig styrka, Herre, och mod att se utan avsmak min själs och lekamens gestalt! Styrsystemet genom de här fyrradingarna är egentligen djupt romantiskt. Där återfinner vi samma tvära kast mellan drömsk förväntan och nattsvart katastrof, som vi känner [12]
Det ondas blommor_inlaga.indd 12
2014-03-14 13.12
igen från till exempel Erik Johan Stagnelius diktning. Men där romantikerna odlat den betryckta själens bekännelse eller anropat urhemmet som en kontrast till den nuvarande förnedringen i materiens bojor, nöjer sig Baudelaire med att frysa hela sceneriet till en ”symbol” (på franska: allégorie) eller avbild, ett stycke konst. Det är en esteticering och en distansering som kännetecknar det mesta han skrev. Den hade han nu gemensam med en hel generation samtida franska poeter, de så kallade parnassisterna. En av dem, den mest kände, Théophile Gautier, som hade predikat konsten för konstens egen skull och skrivit polerade dikter om emaljer och kaméer, tillägnade han sin diktsamling. Men också från den här grupperingen skulle Baudelaire avlägsna sig, eftersom hans författarskap och rentav själva hans esteticism är av så djupt moralisk natur. Vad han vid något tillfälle kallade parnassisternas ”rena konst, apspel och jongleri” förblev en fascinerande men otillräcklig disciplin. Sist och slutligen skrev den oefterrättlige katoliken Baudelaire för Gud, och hans skrev – bör man tillägga – de profundis, i syndamedvetandets perspektiv. Själva hans konstreligion var en akt av trots. Det är återigen frihetens fördömelse – snarare än förtröstan eller tillit – som gör sig påmind genom Det ondas blommor. Boktiteln talar sitt tydliga språk: här växer förvisso lika vackra blommor som i parnassisternas trädgårdar, men de bär det ondas signum. Den moderna skönheten är uppenbarligen av annat slag än den gamla goda, som garanterades av retorikens regler för hur orden skulle passa till det höga ämnet, decorum. Från och med Baudelaire blir orden snarare regelvidriga, egensinniga, opassande. Trots sitt intensiva förhållande till katolikernas Gud blev följaktligen Baudelaire aldrig någon gudlig poet, tvärtom. Registret i Det ondas blommor är så brett man bara kan önska och spänner med samma metriska konstfullhet, gärna i sonettens form, från bönen över självanklagelsen och sarkasmen till de förbannelser och den satanism som präglar avdelningen ”Revolt”. Det är betecknande att av Psaltarens tre [13]
Det ondas blommor_inlaga.indd 13
2014-03-14 13.12
modus urskiljer man såväl klagosångerna som jubelhymnerna i Det ondas blommor men aldrig ett spår av tacksägelsen. Visst finns där en Gud men aldrig en Gud att tacka för något. * Ett av 1800-talslitteraturens ledmotiv heter Ledan, och ingen poet hanterade det mer energiskt och mer förtvivlat än Baudelaire. Det var en plågoande som kunde uppträda under flera olika namn – spleen, mjältsjuka, melankoli, tristess – men som droppar samma förtärande gift genom dikt efter dikt i Det ondas blommor. Denna sannskyldiga mal du siècle, seklets sjukdom, blev Baudelaires öde, den permanenta klangbotten man anar under alla de flyktimpulser och exotiska drömmerier som stiger ur hans författarskap. När tidens stora teman och berättelser – vetenskapens och framstegets, kärlekens och rusets, idealismens och revolutionens – låg förbrukade, återstod alltid denna leda som bränt sig in i poetens innersta: Intet är mera långsamt än att se hur dagar går haltande under flingors fall i nedsnöade år då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet förstoras och får drag av tidlös evighet. Inte ens Konsten, den nya religion som Baudelaire nog hade velat sätta i stället för den gamla, om han bara kunnat, förmådde anvisa några bestående utvägar ur det här dilemmat. Det var därför, eller bland annat därför, som Baudelaire flörtade så oblygt med döden i sin diktning (och inte bara där: redan tjugofyra år gammal lekte han farligt med knivar). Den berömda slutdikten i Det ondas blommor bär syn för sägen. Den inleds med en erinran om barnet som begrundar sina världskartor, försänkt i drömmerier om resor och fjärran länder. Man känner igen den romantiskt anstrukna längtan som är själva motorn i Baudelaires författarskap – och vars kollaps är dess centrala, återkommande tema. Dikten iscensätter så [14]
Det ondas blommor_inlaga.indd 14
2014-03-14 13.12
en eller kanske egentligen flera resor, bara för att fira triumfer i avsmak och misantropi, sannerligen en skorrande röst i utvecklingsoptimismens andra kejsardöme (”en pladdrig mänsklighet, besatt av sitt geni / som skriker, vanvettsblind, likadant förr som nu, / till Gud”), och slutligen vända sig bort från världen över huvud och anropa Döden, den gamle kapten som förväntas hålla båten klar för avgång. Här är det naturligtvis inte själva invokationen av Karon som är så märkvärdig – där ansluter Baudelaire till en antik tradition, kontinuerligt uppdaterad genom litteraturhistorien, såväl i renässansens och barockens pastorala Arkadien som i Bellmans gustavianska krogmiljöer. Det är ju inte heller den outslitlige färjkarlen som ägnas diktsamlingens sista ord utan den rungande bekännelsen till det nya och okända, det moderna avantgardets stora passion framför alla andra: innovationen, experimentet, den logiska blickpunkten för en konst som släppts fri på en marknad för att leva på sin chockverkan, överraskningseffekten, provokationen snarare än decorum. Samtidigt behöver man inte stirra sig blind på denna närmast sönderciterade final av dikten ”Resan” och Det ondas blommor. Vägen dit är minst lika intresseväckande: diktarens möte med bisarra pilgrimer, indiska gudar i djurgestalt och ”kvinnor som med lack bemålat tänder, fingrar”. Här finns en oavbruten omsorg om detaljen, färgklicken, doften … Baudelaire glömde sällan eller aldrig att matcha sin envisa längtan bort – ”Anywhere out of the world”, tyckte han om att citera från sin lyriska förebild framför alla andra, den nordamerikanske författaren Edgar Allan Poe – mot en sann innovation i poesin: en ny saklighet, en knivskarp fokusering på tingen, ”ett virrvarr av skräp i skiftande färg” som det heter i dikten ”Svanen”, på tidsenliga salongsinteriörer, på Paris’ arkader och boulevarder. Trots alla sina flyktimpulser är detta en poesi som lever i och av vardagen – av solitt 1800-talssnitt, är det bäst att tillägga, till lika delar bohemiskt dekadent och belamrad med borgerlighetens fetischer, ”kärleksbrev, reverser, / i kvitton svepta lockar”… Och den lever [15]
Det ondas blommor_inlaga.indd 15
2014-03-14 13.12
i och av Paris, denna 1800-talets huvudstad som Baudelaire ägnade ett annat mästerverk på sitt sätt lika revolutionerande som Det ondas blommor, de Små prosadikter som också gick under det betecknande namnet Spleen de Paris. Ingenstans skiljer sig väl Baudelaire från sina romantiska föregångare som i detta intresse för tingen, gatulivets eller budoarens, allegoriska eller ej. De fixeras gärna i en karaktäristisk tvesyn, iakttagna med klar för att inte säga cynisk blick och dimmig längtan, kylig analys och smältande rêverie. Det är den här uppmärksamheten på de närliggande föremålens och miljöernas dubbeltydighet – någonstans på vägen från det romantiska emblemet till den naturalistiska detaljen – som gör att Baudelaire ibland kallas symbolist eller åtminstone hålls för den lyriska symbolismens lärofader, ivrigt avlyssnande ”de stumma tingens och blommornas tal”. Frågan är om beteckningen i Baudelaires fall inte skapar mer förvirring än klarhet. Man kunde lika gärna anföra den unge efterföljaren Arthur Rimbauds begeistrade hyllning av sin idol ur det så kallade siarbrevet 1871: ”den förste seende, poeternas kung, en sann Gud”. I själva verket leder oss resonemanget tillbaka dit där vi började. Den poet som sagt upp kontraktet med såväl Gud som Fursten och börjat tvivla på romantikens stora berättelser, förblir fixerad vid tingvärden. Det är därför han reagerar så starkt när dessa ting förlorar sin karaktär av tecken, sitt outtalade löfte om någonting annat, vad fransmännen kal lar l’altérité, för att sluta sig inom sig själva – när de, med Baudelaire-entusiasten Walter Benjamins ord, förlorar sin ”aura” och förstummas. Denne Benjamin tog i sina litteraturstudier steget från barocken till Baudelaire, vilket mot den här bakgrunden förefaller alltigenom logiskt. Lika besatta som barockskalderna var av dödlighetens sinnebilder, lika fascinerad var Baudelaire av ”det sköna i allt det som vissnar och förgår”. Skillnaden mellan de förra och den senare är under alla omständigheter betecknande. Barockens diktare ruvade mörkt över en värld som ansågs vara ett provisorium [16]
Det ondas blommor_inlaga.indd 16
2014-03-14 13.12
i väntan på Uppståndelsen eller Kristi återkomst. Baudelaires tingvärld öppnar sig antingen mot ett mystiskt eller hallucinatoriskt tillstånd, alltid övergående, eller så krymper den till spleentillståndets klaustrofobiskt slutna rum. I draget från den pendelrörelsen frodas och vissnar dessa onda blommor. * Baudelaire föddes 1821 och dog 1867. Han levde nästan hela sitt liv – med undantag för en söderhavsresa i ungdomen och en Belgienvistelse på sextiotalet – i det Paris som blev urscenen för hans diktning. Hans far dog när han var sex år gammal och efterlämnade ett arv som ynglingen så småningom energiskt och målmedvetet skulle förslösa på allsköns dåligheter. Han bad – eller föresatte sig att be – för sin döde far, sin barnsköterska och Poe livet igenom, och lika länge hatade han sin styvfar. På fyrtiotalet etablerade han sig som bohem och dandy på Ile Saint-Louis. Han ådrog sig syfilis och började experimentera med droger. 1848 återfanns han i samhällsomstörtarnas läger. Under det följande årtiondet tog sig Baudelaires revolutionära lidelse estetiska former. Den mynnade i en konstkritik som fortfarande är oöverträffad med sin kombination av inlevelse och intelligens, och i en diktsamling, Det ondas blommor (1857), denna ”förfärliga bok” där han – enligt egen utsago några år senare – ”lagt ned hela mitt hjärta, all min ömhet, hela min religion (i förklädnad) och allt mitt hat”. Boken åtalades omgående för osedlighet, och sex av dikterna fälldes efter en uppmärksammad rättegång. De utgick ur de bägge senare utgåvor av boken som författaren själv hann ombesörja 1861 och 1868, men som å andra sidan kompletterades med nya dikter, bland dem ”Andakt”, den franska litteraturens kanske vackraste sonett. Den tredje upplagan blev postum; Baudelaire hade gått ur tiden den 31 augusti året dessförinnan, utbränd i förtid, vithårig och urholkad i anletsdragen, tyngd av skulder, drabbad av förlamning och afasi, död i sin moders armar. [17]
Det ondas blommor_inlaga.indd 17
2014-03-14 13.12
* Det dröjde ett par årtionden innan Baudelaire började uppmärksammas inom den svenska litteraturen, men han blev obligatorisk läsning för en rad av sekelslutets och det tidiga 1900-talets lyriker, från Ola Hansson till Pär Lagerkvist, och inom vår översättningslitteratur etablerade han sig snart som poeternas specielle favorit. Bo Bergman, Anders Österling, Dan Andersson, Emil Zilliacus, Erik Blomberg, Bertil Malmberg, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf är bara några av dem som omplanterat Det ondas blommor i svensk jord, och spännvidden mellan deras versioner av poeternas kung är ansenlig, från Anderssons vemodige (men något blomsterspråklige) deklamatör till Ekelöfs modernistiske provokatör. Därutöver finns större utgåvor av Axel Cedercreutz (1920), Sigurd Agrell och Nils Bringfelt (bägge från 1963), samtliga läsvärda men något ojämna till kvalitén. Ingvar Björkesons utgåva från 1986, sedan länge utgången i bokhandeln, är den första och hittills enda svenska tolkning av Det ondas blommor, som inte låter ett ambitiöst format (nittiofyra nummer, att jämföra med de jämnt hundra som ingick i originalutgåvan) gå ut över den lyriska intensiteten. Härmed görs den tillgänglig för en bred läsekrets som än en gång får stifta bekantskap med de beryktade blomstren och, förhoppningsvis, känna något av den ”nya rysning” som skulle skicka vibrationer genom gott och väl ett sekels europeiska poesi. Anders Cullhed
[18]
Det ondas blommor_inlaga.indd 18
2014-03-14 13.12
DET ONDAS BLOMMOR
Det ondas blommor_inlaga.indd 19
2014-03-14 13.12
Det ondas blommor_inlaga.indd 20
2014-03-14 13.12
Motto för en fördömd bok
Läsare, om du är sunt bukolisk, nykter, hederlig, naiv och klok, kasta från dig denna dystra bok, orgiastisk, sjuk och melankolisk. Tog du aldrig din examen i retorik hos Satan, släng den då, ty du skulle ingenting förstå eller se hos mig blott hysteri. Vet du däremot att stiga ner i en avgrund och ej frestas stanna, läs mig; du skall kanske mer och mer älska mig. Men om du ej beklagar den som skrivit boken, själ som jagar din chimär, då vill jag dig förbanna!
[21]
Det ondas blommor_inlaga.indd 21
2014-03-14 13.12
Till läsaren
Av misstag, gnidighet, synder, förtal behärskas vår själ, och vår kropp de föröder, och vi odlar, lika ömt som tiggaren göder sina löss, våra älskvärda samvetskval. Vår synd är envis, vår ånger är feg, vi bekänner inget gratis, och är aldrig sena att åter glatt slå in på vår smutsiga väg i tron att eländig gråt gör oss rena. På ondskans bädd vaggar Satan Trismegist vår hänförda själ i långa extaser, och vår viljas ädla metall har i gaser helt upplösts av denne förfarne kemist. Det är Djävulen som rycker i oss marionetter! Vi finner i de motbjudande tingen behag och vandrar utan fasa genom stinkande nätter nedåt mot Helvetet, ett steg för var dag. Som en uttjänt skökas förpinade bröst blir kyssta och sugs av en fattig libertin, så stjäl vi hemligt till oss njutningsfull tröst och pressar ur den hårt, som en gammal apelsin.
[22]
Det ondas blommor_inlaga.indd 22
2014-03-14 13.12
Likt miljoner inälvsmaskar, vimlande i klungor svirar ett demonfolk i vår hjärna och vårt blod och vid vart andetag går Döden ner i våra lungor med stumma rop av klagan, som en osynlig flod. Om dolkar, mordbrand, gift eller våldtäktsbrott inte fullbordat än sin betagande bild på vårt ömkliga ödes banala stramalj, är det blott för att dådkraften hos oss har gått förspilld. Men i våra lasters vidriga zoo som hyser leoparder, hyndor, giftormar, gamar, skorpioner, schakaler, och andra som gläfser, fnyser, tjattrar, krälar, ryter och jamar finns det en som är fulast, ondast, mest avskyvärd! Fast han varken skriker eller gestikulerar skulle han gärna slå i stycken hela vår värld och sluka i en gäspning allt som existerar. Han fäller ofrivilligt en tår – det är Ledan, som med drömda giljotiner fyller sitt rike. Läsare, detta sensibla monster känner du redan, – hycklande läsare – min broder – min like!
[23]
Det ondas blommor_inlaga.indd 23
2014-03-14 13.12
Det ondas blommor_inlaga.indd 24
2014-03-14 13.12
SPLEEN OCH IDEAL
Det ondas blommor_inlaga.indd 25
2014-03-14 13.12
Det ondas blommor_inlaga.indd 26
2014-03-14 13.12
Välsignelse
När Poeten på himmelska makters bud först såg ljuset i denna bedrövelsens dal knöt hans moder mot Gud – som ömkade kvinnan – förskräckt sina nävar i hädiskt tal: ”Å, i stället för att amma ett så löjligt kryp, varför fick jag ej reptiler som ormens hona? Jag förbannar den flyktiga njutnings natt då min mage har avlat vad nu jag får sona! Då du utvalt mig ibland kvinnor till den som mest förhatlig av alla blev för min man, och jag inte kan kasta det skrumpna monstret i eld som ett kärleksbrev vill din ondskas förbannade redskap jag slå med samma hat du gav mig till dom och förvrida så detta eländets träd att dess giftiga knoppar ej går i blom!” Så sväljer hon hatets skum, och bereder – ty intet har hennes hjärta förstått av himlens planer – djupt i Gehenna det bål som är vigt åt mödrars brott.
[27]
Det ondas blommor_inlaga.indd 27
2014-03-14 13.12
Men under en osynlig Ängels vård rycks styvbarnet hän av solens glöd och finner ambrosia och nektar på nytt i tingen han njuter som dagligt bröd. Han leker med vinden och talar med molnet, drar på korsets väg under sånger åstad och Anden som följer hans pilgrimsfärd gråter att se gossen som skogarnas fågel glad. Alla han skänker sin kärlek blir skrämda eller retas av hans lugn, och de tävlar och kivas om att vara den som först lockar fram hans klagan och vill prova hur långt en grymhet kan drivas. I det bröd och vin som är ämnade hans mun blandar de aska och sin orena spott, kastar hycklande från sig allt han kommit vid och jämrar sig att ha korsat den stig han gått. På torget ropar hustrun: ”Eftersom han fann mig tillräckligt skön att älska och hylla skall jag pröva antika idolers konst och låta som de mina lemmar förgylla, berusa mig med nardus, rökelse, myrrha, knäfall, viner och kött för att se om jag ej kan tvinga en som mig beundrar att blott mig, inte Gud, sin tillbedjan ge! Och när jag har tröttnat på hädiska lekar och min starka, gracila hand jag lagt på honom, då skall mina naglar, harpyors likar, söka hans hjärtas trakt.
[28]
Det ondas blommor_inlaga.indd 28
2014-03-14 13.12
Som en skälvande fågelunge ur boet skall jag slita ur bröstet hans hjärta, det röda och kasta det ned på marken spotskt åt den hund jag älskar mest, såsom föda.” Poeten lyfter seren sina händer mot den lysande tron han skådar i skyn och hans klarsynta andes flammande blixtar rycker bort de rasandes hop från hans syn: ”Var välsignad, min Gud, som skänker oss plågan, denna heliga bot för vår orenhet och den rena essens som bäst bereder de starka för himlarnas salighet! Jag vet att du sparat en plats åt Poeten bland heliga härskarors tal, att som gäst du skall inbjuda honom att delta i Troners, Dygders och Väldens eviga fest. Jag vet att av allting ädelt blott smärtan av jord och helveten aldrig kan frätas och att varje värld och tid strålar samman den dag då min mystiska krona flätas. Men det forna Palmyras förlorade smycken, metaller ingen sett och pärlor din hand monterat skulle ej räcka att forma det sköna diademets bländande band, ty av ljus skall det smidas och klarhet som östs ur ursprungseldens heliga degel och varav vårt dödliga ögas glans blott är en dunkel, klagande spegel!”
[29]
Det ondas blommor_inlaga.indd 29
2014-03-14 13.12
139 mm
CHARLES BAUDELAIRE
Levande litteratur CHARLES BAUDELAIRE
Det ondas blommor
F Ingvar Björkeson har hyllats för sina nytolkningar av bl.a. Dante, Homeros, Lucretius, Milton, Vergilius, Petrarca, Pindaros och Propertius. Björkeson tilldelades Samfundet De Nios stora pris 2010, »för att han har förmedlat stora delar av det klassiska kulturarvet på levande svenska». Litteraturprofessorn Anders Cullhed har skrivit en introduktion och för kommentarer svarar Ingvar Björkeson.
Det ondas blommor
Få diktsamlingar har haft så stor betydelse som Det ondas blommor (Les fleurs du mal), som första gången utgavs 1857, ett halvsekel före den lyriska modernismen som den föregriper och inspirerar.
Baudelaires dikter handlar både om det eviga sökandet efter mening och om det som är specifikt för modernitetens livsformer: här finns det artificiella, tristessen och tomheten, men också skönhetsdyrkan och kärleksmötet. Tematiken och det starka bildspråket talar tydligt till en nutida läsare genom seklerna.
Charles Baudelaire (1821–1867) anses vara modernismens fader. Hans nyskapande diktning har inspirerat generationer författare.
CHARLES BAUDELAIRE
Det ondas blommor Läsare, om du är sunt bukolisk, nykter, hederlig, naiv och klok, kasta från dig denna dystra bok, orgiastisk, sjuk och melankolisk. Tog du aldrig din examen i retorik hos Satan, släng den då, ty du skulle ingenting förstå eller se hos mig blott hysteri. Vet du däremot att stiga ner i en avgrund och ej frestas stanna, läs mig; du skall kanske mer och mer älska mig. Men om du ej beklagar den som skrivit boken, själ som jagar din chimär, då vill jag dig förbanna!
Natur & Kulturs klassikerserie Levande litteratur startades 1925. Aktuella titlar i serien: Dante Alighieri Den gudomliga komedin Charles Darwin Människans härkomst Om arternas uppkomst Självbiografi Gilgamesheposet Homeros Iliaden Odysséen Niccolò Machiavelli Fursten John Stuart Mill Om friheten John Milton Det förlorade paradiset Det återvunna paradiset/Simson i Gaza Pindaros Olympiska och pythiska oden Nemeiska och isthmiska oden/Fragment Jean-Jacques Rousseau Om samhällsfördraget Torquato Tasso Aminta – ett herdedrama Theokritos Sånger Henry David Thoreau Walden
ISBN 978-91-27-13772-1
I tolkning av Ingvar Björkeson
Vergilius Aeneiden
9 789127 137721
Baudelaire*.indd 1
10-04-14 15:34