Äldre människor är fullvärdiga samhällsmedlemmar 17
Bokens inriktning och idé 20
Socionomutbildningens uppdrag – att utbilda för äldreomsorgen 22
Äldre – ett socialt problem? 23
Åldrandets särart 24
Varför inte ett socialt arbete med äldre? 25
Att balansera mellan utpekanden och osynliggöranden 26
Äldres frånvaro inom det sociala arbetet 28
Del 1. Perspektiv, teori och arbetssätt
2. Att förstå ålder och livslopp 35
Att problematisera ålder 35
Kritisk gerontologi 36
Regler och normer 38
Ålderslogiker 40
Ålderism 41
Bekämpa all ålderism? 44
Det sociala livsloppsperspektivet 46
3. Teorier för gerontologiskt socialt arbete 52
Den metateoretiska förståelsen 52
Aktivitets- och kontinuitetsteori 54
Kontinuitetsteori 55
Aktivitetsteoriers vinster och risker 57
Disengagemangsteorin 58
Teorier om äldres status och samhällets utstötning 61
Moderniseringsteorin 61
Utbytesteorin 62
Teorin om rollöshet som äldre 64
Det sociala sammanbrottssyndromet 64
Politisk ekonomi 65
Kritisk gerontologi 66
Det utvecklingspsykologiska perspektivet 66
Gerotranscendensteori 68
4. Teorier för psykosocialt behandlingsarbete 72
Tre positioner inom professionellt socialt arbete 72
Åter till den psykosociala utvecklingsteorin 74
Narrativ gerontologi 76
Coping, påfrestningar och balans 77
Den ekologiska modellen 78
Socialt nätverksarbete – utifrån den ekologiska modellen 80
Modeller om coping – att bemästra svårigheter 81
SOC-modellen 82
Social rekonstruktion i teori och praktik 84
Uppvärderingens två sidor 86
5. Bortom arbetet med enskilda klienter 89
Rollen som projektsamordnare för träffpunkter för äldre 89
Helhetssyn och samverkan 92
Organisering av gemenskap och sociala insatser 93
Frivilligt socialt arbete – jag för dig, vi för oss eller jag för mig?
95
Vem ska ha ansvaret? 98
Ett samhällsförändrande arbete med äldre? 99
Att arbeta mot ålderism 100
Orsaker och motåtgärder 101
Det sociala arbetets uppdrag – mobilisering och empowerment? 102
Del 2. Åldrandet, dess utmaningar och sociala problem
6. Kropp, åldrande, funktionsnedsättningar 109
Åldrandeprocessen 110
Responsibilisering, socioekonomi och livets lotteri 111
Syn och hörsel 114
Psykologiskt åldrande 115
Geriatriska sjukdomar 116
Att åldras med sjukdom och funktionsnedsättning 120
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 121
Erfarenheter av att åldras med funktionsnedsättningar 123
Att leva som andra pensionärer 124
7. Psykisk ohälsa och demenssjukdomar 127
Psykisk ohälsa 127
Ångestsyndrom 129
Depressioner 130
Suicid och suicidförsök 131
Demenssjukdomar 133
Att arbeta som kurator på en minnesmottagning 135
Psykisk ohälsa, demens och ålderism 140
Har vi en ålderistisk psykiatri? 141
Det sociala arbetets uppdrag 142
Det vidare perspektivet – ett anpassat samhälle 144
Några ord om Covid-19-pandemin 145
8. Utmaningar under ålderdomen 148
Försörjning och fattigdom 149
Äldrefattigdom 150
Åldrande och migration 153
Problem, särart och kulturanpassad vård 154
Konstruktionen av äldre invandrare 156
Åldrande, sexualitet och könsidentitet 159
HBTQI och åldrande 160
Död och döende 164
Palliativ vård 165
Sorg 167
Ensamhet och isolering 170
Är äldre ensamma? 170
Att bryta isoleringen 172
9. Skadligt bruk av alkohol och droger 177
Problemet förväntas öka 178
Äldre inom beroendevård 180
Verksamheter specialiserade för äldre med skadligt bruk 182
Skadligt bruk i ett livsloppsperspektiv 183
Våld, fattigdom och ensamhet 186
Skadligt bruk, vård och omsorg 186
10. Våld, brott, otrygghet 191
Våld och övergrep från närstående 192
Problemets omfattning 194
Att upptäcka och åtgärda våld och övergrepp 196
Åtgärder för att minska och stoppa övergrepp/våld 198
Annan brottslighet och otrygghet 199
Har äldre en irrationell rädsla för brott? 200
Tre brottstyper 201
Brottsförebyggande arbete – att öka tryggheten 202
Missförhållanden inom äldreomsorgen 204
Brott i förtroendesituationer 206
11. Att åldras med hemlöshet och komplexa behov 209
Leif 209
Hemlöshet och åldrande 211
Hemlöshet, beroende, ohälsa och skuldsättning 212
Boendetrappor, bostad först och social housing 213
Samverkan och helhetssyn 215
Äldre med hemlöshet och beroendeproblematik bollas runt 217
Del 3. Äldreomsorg, bedömningar och yrkesroller
12. Äldreomsorgens utveckling och organisering 223
Äldreomsorgens historia 224
Äldreomsorg som en medicinsk eller social verksamhet? 227
En paradoxal utveckling 228
Olika länder och olika omsorgsregimer 228
Informell äldreomsorg i Sverige 230
Anhörigomsorg, stöd till närstående och det sociala arbetets roll 231
Ersättningsformer inom svensk anhörigomsorg 232
1990-talet – ett regimskifte för svensk äldreomsorg 234
Är omsorgstagarna nöjda med hjälpen? 236
Utmaningar för äldreomsorgen 237
13. Policy och teori 240
Att ha hemtjänst – Ingers erfarenhet 241
Lagstiftning 245
Etik och värdegrund 247
Ska äldreomsorgen vara jämlik? 249
God omsorg ur ett teoretiskt perspektiv 251
Begreppet omsorgsrationalitet 253
Äldreomsorgen i jämförelse med funktionshinderpolitiken 255
Begreppet omsorg ur ett funktionshinderpolitiskt perspektiv 258
14. Biståndshandläggning 261
Rollen som biståndshandläggare 261
Utreda, avslå, bevilja 263
Vad är ett behov? 264
Modeller för att bedöma behov 266
IBIC, Individens behov i centrum 267
Förenklat beslutsfattande 270
Biståndshandläggning i dag och i framtiden 273
Genomförandeplaner 273
Levnadsberättelser 276
Samordnad individuell plan 277
15. Socionomer i två yrkesroller, enhetschef och äldrekurator 280
Rollen som enhetschef 280
Att arbeta som enhetschef inom äldreomsorgen 282
Delat ledarskap för att hantera varierade arbetsuppgifter 283
Ekonomi och bemanning 285
Rollen som mellanchef 286
Rollen som äldrekurator 286
16. Ett gerontologiskt socialt arbete 291
Specialistkompetensen 292
Förmågan att anlägga ett kritiskt reflekterande perspektiv –också på ålder 293
Förmågan att anlägga en helhetssyn – också på livsloppet 294
Integrera, översätta, aktivera 295
Ett mer problemorienterat arbete? 296
Nuvarande och framtida yrkesroller 298
Äldres lika rättigheter 301
Äldreomsorg eller vuxenhjälp? 303
Referenser 307
Register 328
Förord
Boken Socialt arbete med äldre kom ut 2015 och efter tio år finns det behov av en uppdaterad version. I den nya utgåvan har vi gått igenom hela texten och gjort revideringar, uppdateringar och tillägg varav en hel del kommit ur de forskningsprojekt vi själva bedrivit under de sista tio åren. Vi har också genomfört nya intervjuer med socionomer som möter äldre personer i olika roller samt lagt till ett kapitel om att åldras med hemlöshet och komplexa behov. I den nya utgåvan har vi dessutom efter varje kapitel infogat frågor och uppgifter att reflektera över eller diskutera i grupp.
Att referera till aktuell sociallagstiftningen har inneburit en utmaning för boken. År 2020 kom en statlig utredning med förslag till ny socialtjänstlag (SOU 2020:47) men den resulterade inte i någon proposition från regeringen. År 2022 kom en ny statlig utredning med förslag om en särskild äldreomsorgslag (SOU 2022:41) som inte heller resulterade i någon proposition. År 2024, när detta skrivs, har regeringens meddelat att äldreomsorgen även fortsatt ska regleras i socialtjänstlagen och en lagrådsremiss innehåller ett lagförslag. En proposition är aviserad till slutet av 2024 och en omarbetad socialtjänstlag är tänkt att träda ikraft 2025. Det som går att utläsa av befintliga utredningar är bland annat att socialtjänstens insatser ska bli mer lättillgängliga, med en förbyggande karaktär och insatserna ska i högre grad baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Eftersom socialtjänstlagens nya struktur inte är helt klar har vi undvikit att ge hänvisningar till enskilda paragrafer, men har med redogörelser av bestämmelser som framstår som givna delar i den kommande lagen.
Några ord om begrepp
Nedan ska vi kommentera val av några begrepp som kan uppfattas som laddade. Begrepp är viktiga eftersom de är betydelsebärande, men vi bör alla vara försiktiga med att mästra andra när de använder ”fel” ord eftersom detta kan få personer som inte är i den språkpolitiska fronten att tystna.
Ett råd till läsaren är att ha en kritisk förståelse för betydelsen av begrepp men också förståelse för att begrepp utvecklas. Det som anses respektfullt i dag kan ses som fördomsfullt imorgon. För närvarande är det exempelvis vanligt med ordsammansättningar som syftar till att skilja aktivitet och erfarenhet av ett problem från benämningar som knyter problemet till person och identitet. Det är en bra tanke, men långa ordsammansättningar kan resultera i förkortningar som i sig blir avhumaniserande. Vi ska ge ett par exempel. Internationellt har förkortningen OPEH lanserats som alternativ till homeless older people utifrån ordsammansättningen older people experiencing homelessness (Canham et al., 2022). På samma sätt har förkortningen PWUD, person who uses drugs, ibland använts i stället för det nedsättande drug addict (Richert et al., 2023). Konsekvensen kan bli förkortningar som OPWUDS, det vill säga äldre som använder droger och meningar som ”ten participants were OPEHs and eight of them were OPWUDs”. Så här har vi resonerat om några begrepp:
• Brukare. Enligt Socialstyrelsens termbank avses personer som får individuellt behovsprövade insatser från socialtjänsten, exempelvis äldreomsorg. Bland äldre personer ses begreppet som stötande och pensionärsorganisationen SPF-Seniorerna har krävt att det ska överges. Vi kommer inte använda brukarbegreppet, utan varierar utifrån
situation: omsorgstagare, hemtjänstanvändare, boende (på särskilt boende) etc.
• Demens och demenssjukdom. Begreppen är vedertagna men allt oftare används kognitiv sjukdom och kognitiv funktionsnedsättning. De nya begreppen har lanserats med hänvisning till de negativa associationer demens väcker, vilket särskilt gäller personbenämningen ”dement”. I det avsnitt som handlar om demens kommenterar vi begreppsutvecklingen men har valt att inte övergå till kognitiv sjukdom/nedsättning eftersom begreppen inte är tillräckligt etablerade och dessutom inkluderar de en vidare krets av sjukdomar och funktionsnedsättningar än demens.
• Funktionsnedsättning och funktionshinder. Socialstyrelsens termbank beskriver funktionsnedsättning som en nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga och ett funktionshinder uppstår i relation till omgivningen. Av flera skäl använder vi inte begreppet funktionsvariationer. Ett handlar om samhällets ansvar för att ge människor med funktionsnedsättningar möjlighet att leva som personer utan dessa funktionsnedsättningar (jfr. diskrimineringslagen). Det blir svårare att utkräva rättigheter om vi talar om funktionsvariationer som ju alla har. Ibland förekommer uttrycket personer med funktionsvariationer, vilket blir språkligt konstigt, typ som att säga personer med ålder. Här vill vi betona att vårt ställningstagande gäller oss som forskare. Att människor väljer att benämna sig själva med andra begrepp (funktionsvarierad, funkisbarn etc.) är en helt annan sak.
• HBTQI. HBT har blivit LHBT, HBTQ, LHBTQ, LHBTQI, LHBTQIA+ och ytterligare varianter förekommer (ibland skrivs förkortningarna med gemener). I det avsnitt som handlar om sexualitet och könsidentitet kommenterar vi begreppsutvecklingen och använder förkortningen HBTQI. Själva förkortningen är problematisk när den sätts samman med ändelsen ”personer”, eftersom förkortningarna klumpar samman sexualitet och könsidentitet i olika varianter på ett stereotypt sätt. Är den som är homosexuell en LHBTQIA-person? Det är inte osannolikt att additionen av bokstäver överges i framtiden och att det i stället betonas att det handlar om minoritetsförhållanden till sexualitet och kön.
• Skadligt bruk och beroende av alkohol och droger. Begreppet missbruk är vanligt i vardagligt tal och inom socialtjänsten (i lagstiftningen
bland annat – LVM), men har allt mer uppfattats som negativt och Socialstyrelsens termbank anger att det är ifrågasatt. Särskilt gäller detta personbenämningen missbrukare. Diagnosmanualen DSM-5 använder substansbrukssyndrom, vilket är en benämning som är intuitivt svår att förstå, också för personer som själva har problemen. I förra upplagan av boken använde vi missbruk, men nu övergår vi till begrepp som skadligt bruk och beroende (av alkohol och droger).
• Suicid. Begreppet självmord är ifrågasatt med hänvisning till att handlingen inte bör definieras som ett mord. I boken har vi valt att markera medvetenhet om detta och använder i huvudsak suicid men i enstaka fall självmord för att detta varit språkligt enklare och begreppet är fortfarande det mest använda.
• Äldre. Internationellt har uttrycket the elderly kommit att ses som ålderistiskt. Det vanliga numera bland forskare är att använda older adults, samt older persons/people. Möjligen kan det komma en rörelse i samma riktning i Sverige. Vissa forskare använder äldre vuxna som benämning. Förslaget till ny socialtjänstlag byter till äldre personer i lagtexten i stället för äldre eller äldre människor (men de andra uttrycken används i själva utredningen). I dagsläget uppfattar vi inte något av uttrycken som problembelastade och kommer att använda dem utifrån språkliga sammanhang och behovet av variation.
Kapitel 1
Behövs det ett socialt arbete med äldre?
Socialt arbete med äldre har ofta setts som liktydigt med äldreomsorg. En tanke med vår bok är att anlägga en bredare ansats och inkludera kunskap om äldre och åldrande och de utmaningar och problem som kan vara aktuella för äldre, liksom för de som möter äldre människor i det sociala arbetets olika praktiker. I boken kommer du möta flera exempel, det första gäller Ove.
Ove är 70 år. Efter att ha ramlat har han brutit handleden och behöver hjälp med matlagning, disk och tvätt medan armen läker. Hygien och städning klarar han själv. Hemtjänsten besöker honom en gång om dagen. Ove ramlade på samma sätt för fem år sedan och fick hemtjänst då också.
Som socionom kan du komma i kontakt med Ove både i din roll som biståndshandläggare inom äldreomsorgen och som kurator inom hälsooch sjukvården. Kanske har du varit med på ett planeringsmöte i samband med att Ove skrevs ut från sjukhuset. Som socionom kan du också vara chef vid den hemtjänstenhet som ger hjälp till Ove.
Ove har luktat alkohol och verkat berusad vid flera tillfällen då hemtjänsten besökt honom. Han har vinglat och talat sluddrande. Ibland har han haft fläckar från mat och rödvin på sina kläder. Till någon av personalen har han också uttryckt att han inte har något att leva för. En annan gång har han gråtit.
Ska frågan om alkohol tas upp med Ove? Kan det vara hemtjänstens ansvar, när hemtjänstens uppdrag egentligen handlar om att bistå med matlagning, disk och tvätt under en period? Ove är som sagt 70 år och har diabetes. Har den saken någon betydelse i relation till hans drickande?
Tar han exempelvis mediciner som inte bör kombineras med alkohol?
Kommer hans ålder spela in i bedömningen av om hans eventuella behov av hjälp med alkoholkonsumtionen och den psykiska ohälsa han eventuellt lever med? Det finns frågor att fundera över och saker att ta reda på. En del av frågorna rör Ove som individ. Andra handlar om åldrandet, om äldres problem med alkohol, om sjukdomar, ohälsa, attityder och om samhällets ansvar och möjligheter att ge stöd. Som socionom kanske du också har haft en tidigare behandlings- och stödkontakt med Ove inom socialtjänstens verksamhet för personer med skadligt bruk av alkohol och droger, men din verksamhet förde över honom till äldreomsorgen i samband med att han fyllde 65 år, vilket tycks vara ett vanligt förfarande (Karlsson, 2023). Varför gjorde ni det? Frågan om hans drickande och behov av stöd har ju uppenbarligen tappats bort efter överföringen. Ove verkar inte må bra. Socialtjänstens insatser ska vara lätt tillgängliga, men den typ av hjälp som ges till icke-äldre vuxna med beroendeproblem och psykisk ohälsa verkar inte ha varit särskilt tillgänglig för Ove.
Vårt samhälle åldras och betydelserna av att vara äldre förändras. De senaste 50 åren har antalet personer som är 60 år och äldre ökat med 65 procent. Det kan jämföras med ökningen för hela folkmängden som varit knappt 30 procent. Den snabbaste ökningen har skett i gruppen som är 90 år och äldre, som är mer än dubbelt så stor i dag som för 50 år sedan (SCB, 2022). År 2050 beräknas antalet personer över 80 år ha ökat med 97 procent jämfört med 2020. I den del av befolkningen som är över 65 år förväntas andelen personer över 80 år öka från 26 procent 2020 till 38 procent 2050 (SOU 2022:41). Också egenskaper, vanor och problem hos de som är äldre har förändrats under de senaste årtiondena, vilket bland annat Ingmar Skoog (2023) beskriver i boken 70 är det nya 50. Jämfört med för 30 år sedan har dagens pensionärer oftare erfarenhet av skilsmässor, fler inleder nya relationer, fler har erfarenhet av migration, alkoholvanor skiljer sig, liksom riskdrickande och skadligt beroende. Det är troligt att det kommer att utvecklas nya yrkesroller för ett gerontologiskt socialt arbete, med kompetenser som kan handla om äldres skadliga bruk av alkohol och droger (missbruk), våld i nära relationer, stöd till närstående, samordning av formell omsorg och frivilligarbete, kuratorsarbete och metodutveckling.
Med gerontologi avses läran om åldrandet. Ett gerontologiskt socialt arbete handlar om ett socialt arbete som vänder sig till äldre människor
och som är förankrat i kunskap om äldre och åldrande. Kunskapen gäller inte bara själva åldrandeprocessen utan också äldres livsvillkor, synen på äldre i samhället och organiseringen av olika typer av stöd- och hjälpsystem. Vi återkommer till innebörden i ett gerontologiskt socialt arbete i bokens sista kapitel.
Den här boken vänder sig till dig som söker kunskap om socialt arbete med äldre; du kan vara student, socialarbetare eller bara allmänt intresserad av området. Internationellt finns det flera böcker med den breda ansats som vi efterlyser och de har titlar som Social work with older people (Lymbery, 2005; McInnis-Dittrich, 2009; McDonald, 2010; Hall & Scragg, 2012), Gerontological social work (Schneider, Kropf & Kisor, 2000; Mellor & Ivry, 2012) och Critical gerontology for social workers (Torres & Donnely, 2023). Den breda ansatsen innebär dock inte att äldreomsorgen förbises i boken, för verksamhetsområdet är stort och viktigt. Däremot kan en bok som denna väcka frågor om äldreomsorgens utformning och karaktär – exempelvis tendensen att mötet med den som söker hjälp från äldreomsorgen i hög grad har kommit att handla om att förmedla ett på förhand fastställt utbud av tjänster: hemtjänst, trygghetslarm, dagverksamhet, särskilt boende etc. Är det rimligt att äldres sociala problem, som i Oves fall, i så hög grad blir en fråga för äldreomsorgen?
Eller bör äldre människor, precis som andra samhällsmedborgare, i större utsträckning få insatser som exempelvis kuratorsstöd, beroendevård och familjeterapi?
Äldre människor är fullvärdiga samhällsmedlemmar
Till att börja med vill vi redovisa en utgångspunkt för ett socialt arbete med äldre: äldre människor är fullvärdiga samhällsmedlemmar och medborgare som andra (Payne, 2012). Det innebär att de har rätt till samma välfärd och stödinsatser som andra. Vad som menas med ”samma” och ”andra” ska vi återkomma till. Ibland används begreppet socialt medborgarskap för att beskriva denna rätt. Begreppet, så som det formulerades av Marshall i början av 1950-talet, adderar en social dimension till det civila medborgarskapet (yttrandefrihet, rätt att sluta avtal etc.) och det politiska medborgarskapet (allmän rösträtt, rätt att väljas etc.) och
betonar alltså alla samhällsmedlemmars rätt till social välfärd och delaktighet. Det sociala medborgarskapet är nära kopplat till en universell välfärdsmodell, där rätt till olika välfärdstjänster såsom vård, skola och omsorg inte baseras på klasstillhörighet eller betalningsförmåga utan kommer alla till del på ett likvärdigt sätt.
Inom svensk lagstiftning återfinns kommentarer om medborgarnas lika rättigheter på flera ställen, bland annat i regeringsformens 1 kap. 2 § som betonar människors lika värde och i de bestämmelser i regeringsformen och kommunallagen som nämner den så kallade likabehandlingsprincipen. I kommunallagen (SFS 1991:900) anger 2 kap. 2 § att ”Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat”. Sakliga skäl kan exempelvis vara olikhet i behov. Ålder är en av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen (2008:567, 1 kap. 1 §). Diskriminering föreligger i fall där någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Emellertid gäller att åtskillnader som är fastställda i annan lag inte omfattas av diskrimineringslagen, vilket betyder att uteslutningar av äldre i lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan betraktas som ålderism, men de utgör inte diskriminering i juridisk mening.
Det finns också internationella konventioner som, utöver FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, berör rättigheter för äldre samt för (yngre och äldre) personer med funktionsnedsättningar. FN:s resolution (1991, 46/19) om äldre ska ha en vägledande funktion och anger sina mål under de fem rubrikerna självständighet, deltagande, omhändertagande, självförverkligande och värdighet. Ytterligare ett FNdokument av betydelse är den deklaration som har namnet ”Madrid international plan of action on ageing” från 2002. De senaste årtiondena har intresset för mänskliga rättigheter ökat, med utvecklandet av index för äldres mänskliga rättigheter och krav om en FN-konvention (Doron & Apter, 2010).
Europarådets sociala stadga innebär för Sveriges del en skyldighet att ”möjliggöra för äldre att så länge som möjligt förbli fullvärdiga samhällsmedlemmar” genom att bland annat ”tillhandahålla lämpliga resurser
som sätter dem i stånd att föra ett värdigt liv och att spela en aktiv roll i det offentliga, det sociala och det kulturella livet”. Stadgan anger också en skyldighet att genom olika arrangemang och stödinsatser ”möjliggöra för äldre att fritt välja livsstil och föra ett oberoende liv i den omgivning som de är förtrogna med så länge de önskar” (Den reviderade europeiska sociala stadgan, 1996:10). Äldres rättigheter tas också upp i EU:s stadga om grundläggande rättigheter (2007), vilken räknas till EU:s grundlagsstiftning. I denna stadga slås bland annat fast att EU erkänner och respekterar rätten för äldre att leva ett värdigt och oberoende liv och att de har rätt att delta i det sociala och kulturella livet. Liknande mål uttrycks i nationella dokument om äldrepolitiken som vi diskuterar i kapitel 11.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) har ingen övre åldersgräns, men det tycks vara ovanligt med hänvisningar till den konventionen för äldres del.
År 2024 genomförde Institutet för mänskliga rättigheter en undersökning av svenska äldreboenden med fokus på fyra mänskliga rättigheter: rätten till värdighet, rätten till delaktighet och social inkludering, rätten till privatliv och rätten till icke-diskriminering. Institutet såg flera brister, men lämnade också förslag på hur ett tänkande om mänskliga rättigheter skulle kunna bli mer närvarande inom äldreomsorgen. Respekteras rätten till privatliv? Vad hotar rätten till värdighet?
Med den utgångspunkt vi tar blir det intressant att ställa frågor om villkoren för äldres sociala medborgarskap. Socialtjänstlagen fastslår att socialtjänsten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor. Hur förverkligas äldres rätt att få tillgång till samma välfärd som andra? Ska denna jämlikhet i första hand gälla mellan äldre, exempelvis i form av jämställdhet mellan män och kvinnor, eller mellan äldre och andra medlemmar av samhället? Begränsas äldres liv av bristande stödinsatser och hinder som samhället ställer upp? Hur kan i så fall de hindren undanröjas? Vilken är det sociala arbetets roll i detta? Den här typen av frågor är vanliga inom litteratur som handlar om yngre personer med olika funktionsnedsättningar och borde också kunna användas inom ett socialt arbete med äldre.
Bokens inriktning och idé
Eftersom boken är tänkt att användas inom ämnet socialt arbete sätter vi ett slags likhetstecken mellan socialarbetare och socionom. För socionomens del menar vi att ett socialt arbete med äldre ska grundas i en generalistkompetens med de kunskaper, förmågor och förhållningssätt som en socionomutbildning ger. Denna utvecklas och fördjupas med a) kunskap om socialgerontologisk teori och en förmåga att reflektera kritiskt om ålder som kategoriseringsprincip och äldre som kategori, b) kunskap om utmaningar och problem som kan vara aktuella och ha en särskild karaktär för äldre och c) kunskap om äldreomsorgen – värdegrund, organisering, praktik och yrkesroller för socialarbetare.
Boken har tre delar som fördelas på 16 kapitel. Den första delen problematiserar äldre som kategori och ålder som kategorisering och diskuterar användbara socialgerontologiska teorier, ansatser och metoder. Den andra ger information om sjukdomar och funktionsnedsättningar under ålderdomen, om problem som skadligt beroende av alkohol och droger, utsatthet för våld, samt utmaningar som har att göra med ekonomi, migration, sexualitet, död och sorg. Den tredje och avslutande delen handlar om äldreomsorgens verksamhetsfält, där många socionomer arbetar i olika befattningar.
Under arbetet med boken har vi intervjuat flera socionomer som arbetar inom äldreområdet: en äldrekurator, en verksamhetsutvecklare som arbetar med äldre i hemlöshet, en kurator vid en minnesmottagning, en behandlingsassistent på ett ”LVM-hem” för äldre med skadligt bruk av alkohol och droger, en biståndshandläggare, en enhetschef på ett särskilt boende för äldre samt en projektsamordnare för mötesplatser för seniorer. Vi har valt att lägga in dessa intervjuer i kapitel som handlar om olika problem och verksamheter; dels för att konkretisera de resonemang som förs, dels för att illustrera socionomens möjliga roller i arbetet med äldre. I kapitel 11 som handlar om att åldras med komplexa problem har vi tagit med en intervju med en man som vi kallar Leif. I kapitel 13, som handlar om äldreomsorgens lagstiftning och värdegrund, har vi med en intervju med en kvinna som vi kallar Inger – en av de cirka 340 000 personer som har äldreomsorg i Sverige i dag.
Du som läser den här boken kanske redan har goda kunskaper inom
äldreområdet. Eller så är det här första gången du närmar dig socialt arbete med äldre. I båda fallen kan du ha nytta av en pedagogisk anvisning, som har med det sociala arbetet att göra. Det finns en hel del specialkunskap om äldreområdet som du får kunskap om genom att läsa boken och sedan kan du själv söka fördjupande och breddande litteratur om delar som du är särskilt intresserad av. Sedan finns det ett annat sätt att tänka om ditt lärande inom det här området. Mycket av det som utgör specialisering och fördjupning inom ett gerontologiskt socialt arbete bygger faktiskt på de kunskaper du redan har eller kommer att få inom ramen för utbildningen till socionom. Vi ska återkomma till just denna fråga i sista kapitlet, men nämner den redan här, eftersom det underlättar läsningen av boken. Du har troligen redan god förmåga att problematisera kategoriseringar som avser klass, kön, etnicitet och sexualitet. Nu aktualiserar vi ålderskategoriseringar. Det är bara att koppla ihop detta med vad du redan kan och vidareutveckla förmågan. Du har eller kommer att få kunskap om psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska teorier. I den här boken kopplar vi på med versioner av dessa teorier, som specifikt behandlar äldre och åldrande. Du har eller kommer att få kunskap om sociala problem, om socialpolitik, sociallagstiftning, samtalsbehandling och förändringsprocesser. Återigen – vi kopplar på och diskuterar allt detta utifrån äldreområdet. Om du är i början av din utbildning är vår tanke att du tar med dig resonemangen om ålder, åldrande och äldre in i andra kurser som du läser. Om du är i slutet av utbildningen eller är färdig socionom så återkopplar du och aktualiserar kunskaper du redan har.
Mycket av det som ingår i socionomens generalistkompetens är likt och kan omformuleras som ett gerontologiskt socialt arbete. Eller i varje fall borde det vara så, för det här är ju också upp till dig. Du möter en 70-årig man som har ett skadligt bruk av alkohol, eller som lever med psykisk ohälsa eller har drabbats av en svår förlust. Visst, det finns en hel del särskiljande aspekter som kan vara aktuella för ”de äldre”, men delar av den kunskap som du behöver för att bedriva ett gerontologiskt socialt arbete får du med dig genom den variation av kurser och moment som ingår i socionomutbildningen. Ta vara på det under läsningen av boken och i framtiden. Du kan redan mer om socialt arbete med äldre än du tror.
En sak till. Många av de resonemang och exempel som du läser om i boken kan du använda i förhållande till annat än äldre och åldrande.
Förmågan att förhålla sig kritiskt till ålder som kategorisering kan exempelvis översättas till en förmåga att förhålla sig kritiskt till kön och etnicitet. Ta vara på det också.
Behövs det en bok om socialt arbete med äldre? Vi som skrivit den här boken tycker det, men det finns samtidigt anledning att tveka i frågan. Här nedan ska vi beskriva två huvudsakliga ingångar till socialt arbete med äldre. Den första handlar om äldreomsorg och den andra handlar om äldre.
Socionomutbildningens uppdrag –att utbilda för äldreomsorgen
En bok om socialt arbete med äldre kan motiveras av det särskilda uppdrag som socionomutbildningen har att utbilda de som ska arbeta som biståndshandläggare och enhetschefer inom äldreomsorgen. Äldreomsorgen är ett möjligt verksamhetsfält för socialarbetare.
År 2003 presenterade Högskoleverket (numera UKÄ) en översyn där man föreslog att det sociala omsorgsprogrammet och socionomprogrammet skulle sammanföras till en utbildning, med yrkesexamen som socionom. Motivet var att yrkesbeteckningen socionom var tydligare och mer känd, att fler sökte till socionomutbildningarna jämfört med omsorgsutbildningarna och att en socionomexamen hade högre status än en omsorgsexamen. Högskoleverket tog alltså ställning för att omsorgsprogram skulle göras om till socionomprogram, vilket innebar att högskolor som hade den förstnämnda utbildningen kunde ansöka om examensrätt för socionomutbildning. Huvudämnet social omsorg byttes mot huvudämnet socialt arbete, eller rättare sagt, det införlivades i socialt arbete. Högskoleverket skrev bland annat: ”Social omsorg betraktas som en del av socialt arbete. Det är dock betydelsefullt att den kunskap och forskning som finns om social omsorg tas till vara inom den nya utbildningen.” (Högskoleverket, 2003, s. 73).
Socionomutbildningen har alltså ett särskilt uppdrag, som handlar om att behandla social omsorg som en del av socialt arbete. Socionomutbildningen ska utbilda den personal som tidigare utbildades inom det sociala omsorgsprogrammet, vilket bland annat inkluderar socionomer som ska arbeta som enhetschefer och biståndshandläggare inom äldreomsorgen.
Därför är det motiverat att alla blivande socionomer får en grundläggande kunskap om äldre, åldrande, äldreomsorg och problem bland de personer som får del av omsorgen. De studenter som bestämmer sig för att äldreomsorgen är en verksamhet som de vill arbeta inom har sedan möjligheter att fördjupa sina kunskaper genom valet av praktik, uppsatsskrivande, kurser på den avancerade nivån och fortbildning under det senare yrkeslivet.
Äldre – ett socialt problem?
Nej, äldre är inte ett socialt problem eller en problemgrupp enligt någon vedertagen definition. Det är en social kategori som vanligen syftar på livsloppets sista fas, där tidigare ålderskategorier har benämningar som barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna och medelålders. Men när är man egentligen äldre? I Sverige, liksom i många andra industrialiserade länder, räknas vanligen personer som fyllt 65 år som medlemmar av kategorin ”de äldre”. Internationellt förekommer andra åldersgränser, exempelvis använder WHO 60 år för när organisationen beskriver ”older persons”, och UNHCR betonar att på grund av svåra levnadsvillkor i vissa länder är det relevant att använda 50 år som nedre gräns. Enligt vissa forskare bör åldrandet också beräknas annorlunda för personer med funktionsnedsättningar och inom denna kategori räknas ibland personer som fyllt 55 år som ”äldre” (Bigby et al., 2004). Medellivslängden i Sverige ligger i dag omkring 82 år för män och 85 år för kvinnor och fram till 2070 beräknas den öka till 90 år för kvinnor och 87 år för män. Redan i dag blir många 90 år och det blir allt vanligare med hundraåringar. Med detta blir kategorin ”de äldre” vid och heterogen. Den samlar inte bara människor ur olika samhällsklasser, med olika kön och etnicitet, utan också människor i olika åldrar och från skilda generationer. År 2024 samsades 100-åringar som föddes under 1920-talet med 70-åringar som föddes under 1950-talet. Jämför själv med personer som är trettio år yngre eller äldre än du själv. Vilka är era erfarenheter under livsloppet och hur påverkar de er?
Åldrandets särart
Efter att vi har nått vuxen ålder blir våra kroppar gradvis svagare, även om 65-årsgränsen numera inte är en gräns som markerar någon begränsande nedsättning för de flesta. Den som lever till mycket hög ålder har ofta – men inte alltid – omfattande hälsoproblem. Det är mer sannolikt att personer som är 80 år har varit med om att en partner har dött, jämfört med en person i yngre åldrar. En 85-åring som misshandlas av sin partner kommer troligen inte flytta till kvinnojourens lägenhet, utan kan behöva annan typ av hjälp. Ett par i 75-årsåldern som har det dåligt ihop kommer troligen resonera annorlunda om skilsmässa än ett par i 40-årsåldern. En 65-åring med ett skadligt bruk av alkohol kan ha särskilda behov, liksom en 75-åring som döms till ett fängelsestraff. Ytterligare en utmaning handlar om rollförändringar vid arbetslivets slut. Även om vi i dag inte pratar om ”pensioneringsdöden” som man gjorde under 1950-talet, så kan övergången från yrkesarbete till pensionärstillvaro utgöra en livskris för många. Jag förlorar en roll som är knuten till en viss status och bekräftelse. Vem är jag som pensionär? Vad har jag egentligen åstadkommit? Vad duger jag till? Vart tog alla kompisarna vägen?
Det är tänkbart att personer i hög ålder står inför andra psykosociala utmaningar än yngre. Detta är vad utvecklingspsykologiska teorier handlar om och vi ska återkomma till dessa teorier i kapitel 3. Teorierna förutsäger att utmaningar och kriser hos 15-åringar, 35-åringar, 55-åringar och 75-åringar handlar om olika saker och därför måste bemötas på olika sätt. Det är utifrån detta tänkbart att äldre har ett annat sätt att förhålla sig till livet, framtiden och den egna personen, än yngre, vilket har beskrivits av socialgerontologiska teorier. Det sociala arbetets uppgift skulle alltså kunna handla om att skapa kunskap om risker och sårbarhet bland äldre och utveckla lösningar som är känsliga för de särskilda behoven. Ett sådant socialt arbete skulle också ta hänsyn till andra kategoriseringar genom att öka kunskapen om möjliga insatser för exempelvis äldre kvinnor som utsatts för långvarig misshandel av sin partner, ensamstående äldre män med långvarigt beroende av alkohol eller personer som utifrån sin sexuella läggning eller könsidentitet är oroliga över bemötandet från äldreomsorgspersonalen.
Varför inte ett socialt arbete med äldre?
Argumentet mot böcker, kurser och föreläsningar om socialt arbete med äldre handlar om risken att framställa personer som passerat 65 års ålder som kategoriskt annorlunda och som något problematiskt – något som behöver åtgärdas genom socialt arbete. Det är naturligtvis samma associationsproblematik som gäller för ”socialt arbete med invandrare”, som kan bidra till att framställa invandrare som en problemgrupp. Många av dagens 65-åringar är yrkesarbetande och friska och kan se fram emot åratal med god hälsa. I början av 1900-talet slutade människor arbeta när kroppen sade ifrån. När det blev möjligt att införa pensioner sattes åldersgränsen till 67 år, en ålder som avspeglade logiken för denna tid (Rosengren, 2011). Så ser det inte ut längre. Förbättringar inom välfärd, kost, hälso- och sjukvård och arbetsliv har ökat människors livslängd och hälsa. I dag betraktar många pensioneringen som ett tillfälle i livet då man äntligen kan resa eller flytta utomlands, då man har tid att studera och fördjupa sina intressen eller göra annat som man inte hunnit tidigare. Naturligtvis är de individuella skillnaderna stora, där klass och härkomst har betydelse. Problemet för dagens pensionärer är att många av de gamla föreställningarna om äldre människor som sjuka, odugliga och beroende hänger kvar och de hänger ihop med själva kategorin ”de äldre”.
Forskning om ålderism har visat att personer inom kategorin ”de äldre” ofta nedvärderas genom felaktiga föreställningar om att de är odugliga och beroende. Forskare och aktivister har därför försökt sprida kunskap om att majoriteten av de äldre är friska och aktiva (Skoog, 2023; Tornstam, 2005). Man har också föreslagit nya kategoriseringar som avspeglar heterogeniteten bland de äldre. I slutet av 1980-talet lanserade demografen Peter Laslett (1989) en indelning av livsloppet i fyra åldrar. Den första motsvarar tiden då vi växer upp och försörjs av våra föräldrar. Tiden då vi själva arbetar och försörjer andra utgör den andra åldern, medan den tredje åldern inträder då vi kan sluta arbeta, har god hälsa och därför kan förverkliga oss själva. Den fjärde åldern inträder när vi blir sjuka och omsorgsberoende. En stor majoritet av de personer som i dag tillhör kategorin ”de äldre” hör hemma inom den tredje åldern.
Kategorin ”de äldre” är alltså bekymmersam och vissa forskare har
föreslagit att vi helt enkelt ska sluta kategorisera människor så (Bytheway, 1995). Varför ska personer som fyller 65 år klumpas samman utifrån en benämning som antyder att de inte längre räknas som ”vuxna”? En stor svensk utredning uttryckte för ca 20 år sedan att samhället borde sträva efter att bli mer ålderslöst och att de rollförväntningar som av tradition har knutits till det vuxna livets olika faser borde lösas upp (SOU 2003:91). Om vi strävar efter att skapa ett ålderslöst samhälle blir det naturligtvis märkligt med böcker som handlar om socialt arbete med äldre. I synnerhet om dessa handlar om äldreomsorg, för detta stärker den gamla sammankopplingen mellan äldre, sjukdom och beroende. Det finns en kunskapsöversikt från Socialstyrelsen (2006) som har titeln ”Socialt arbete med äldre” och undertiteln lyder: ”Förslag till kompetensbeskrivning för handläggare inom äldreomsorg”. Kategorin ”äldre” likställs med äldre omsorgstagare i det sammanhanget. Socialt arbete med äldre blir socialt arbete inom äldreomsorg. Långt ifrån den tredje åldern, alltså.
Att balansera mellan utpekanden och osynliggöranden
Av flera skäl menar vi ändå att vi ska lära oss mer om socialt arbete med äldre. Att inte ägna en kategori särskild uppmärksamhet riskerar att osynliggöra problem som särskilt drabbar människor inom kategorin. Att tona ner betydelsen av en kategorisering kan dessutom bidra till att andra typer av kategoriseringar används som skapar andra problem.
Den balansproblematik som vi beskriver är inte unik för ålderskategoriseringar, vilket kan illustreras med användningen av könskategorier. I augusti 2024 rapporterade nyheterna om att 53 personer hade drunknat under året. Samtliga var pojkar och män. Det verkar finnas ett problem som kanske kan undersökas närmare och åtgärdas. Överskattar män sin förmåga att simma? Är deras drunkningar kopplade till någon typ av riskbeteende? Genom att göra en könsuppdelning blir det möjligt att uppmärksamma och åtgärda kategoribundna överrisker, ojämlikhet och möjliga åtgärder. Risken att reproducera stereotypa uppdelningar måste alltså balanseras mot risken att osynliggöra missförhållanden som drabbar medlemmar av vissa kategorier. Ta exempelvis de två uttrycken ”mäns våld mot kvinnor” och ”våld i nära relationer”. Det första uttrycket synliggör en maktasymmetri mellan de två könen man och
kvinna, men riskerar därmed att osynliggöra våld i andra nära relationer.
Det andra uttrycket är könsneutralt, men riskerar därmed att osynliggöra en maktdynamik med kvinnlig underordning som är av central betydelse för stora delar av våldet i de nära relationerna.
När det gäller äldre står vi inför frågan om risker och vinster med åldersbaserad kunskap och organisering. Gurner och Thorslund (2003) menar att det borde inrättas särskilda ”äldreteam”. Personer som är över 80 år är ofta multisjuka men den ordinarie sjukvården är splittrad och ett äldreteam skulle kunna samordna insatserna. Annars tappas äldres särskilda behov bort. Äldreteam är tänkta att hjälpa de äldsta medborgarna och vänder sig inte till 67-åringen som brutit benet i slalombacken.
Men naturligtvis bidrar namn som äldreteam till att koppla samman kategorin äldre med vårdfrågor. Borde socialtjänsten fundera över särskilda äldreteam, exempelvis för äldre som lever med beroendeproblem och hemlöshet eller äldre personer som utsatts för våld i nära relationer?
Skulle det leda till att de äldre sorterades bort och berövades rätten till ”vanliga insatser”? Eller är den risken större inom en organisation där kategorin äldre inte ägnas särskild uppmärksamhet?
Att ta bort en stereotyp kategorisering som ”de äldre” kan dessutom innebära att en annan lika bekymmersam kategorisering kommer i bruk. Den medicinska geriatriken kan anklagas för att skilja ut äldre och förneka dem rätten att behandlas som andra; sjukdomar som har att göra med hjärta och nervsystem karaktäriseras som ”geriatriska” eftersom patienterna är äldre. Men när diskussionerna om geriatrisk kunskap började föras i Sverige var det inte bara osynliggöranden av äldres särskilda behov som förespråkarna ville rätta till. Det handlade också om att lyfta bort äldre från fattigvården genom att ge dem samma typ av medicinska uppmärksamhet som andra medborgare. Fram till 1950-talet var det inte ovanligt att äldre med omsorgsbehov klumpades samman med andra behövande och problematiska individer på institutioner – som ett fattigvårdsklientel (Jönson, 2001). Ett annat exempel på hur olika kategoriseringar ersätter varandra handlar om relationen mellan ålder och funktion. En minskad betoning av kronologisk ålder tycks resultera i ett ökat intresse för funktionsförmåga (Jönson, 2001; Jönson & Taghizadeh Larsson, 2009). Under 1950- och 1960-talet fördes det en diskussion om att göra pensioneringen mindre beroende av kronologisk ålder och då föreslogs det bland annat att företagsläkaren skulle vara den som bäst
kunde avgöra vad de äldre arbetarna dög till, om de kunde arbeta kvar eller borde sluta, eller flytta från den krävande produktionen till en mer stillsam tillvaro på lagret. Att tvingas gå i pension med hänvisning till att man uppnått pensionsåldern kan upplevas som stigmatiserande. Men att bedömas som olönsam och oduglig på individuell basis innebär kanske ett ännu starkare stigma.
Att sluta använda begreppet ”de äldre”, att tona ner betydelsen av kronologisk ålder eller att undvika att söka specifik kunskap om äldre människor och den senare delen av livet kan alltså skapa bekymmer. Samma risker och balansbehov finns givetvis i förhållande till kategoriseringar som rör klass, kön, etnicitet, funktionsnedsättningar och sexualitet. Den som kämpar mot en kategorisering bör därför ställa sig frågan: Ersatte denna kategorisering något annat och vad kan tänkas komma i stället?
Finns det någon lösning eller några hjälpmedel i balansarbetet? Vi menar att det finns fruktbara förhållningssätt och i den här boken ska vi försöka tillämpa dessa. Det handlar om att söka kunskap om äldre, men samtidigt inte ta kategorin ”de äldre” som en självklar utgångspunkt utan i stället synliggöra och förhålla sig kritiskt och problematiserande till själva kategoriseringsarbetet, till de åldersrelaterade normer och ordningar vi människor har att förhålla oss till.
Meningen är att vi som professionella socialarbetare ska öka våra kunskaper om äldreomsorg, om äldres särskilda livsvillkor, erfarenheter och behov, men samtidigt öka vår förmåga att upptäcka och analysera våra egna och andras sätt att tänka om denna ålderskategori. Som hjälpmedel i detta arbete kommer vi att använda teorier om ålderskategoriseringar och livslopp, som vi introducerar i kapitel 2.
Äldres frånvaro inom det sociala arbetet
Inom det sociala arbetet har intresset för äldre och äldres sociala problem varit litet och mestadels avgränsat till att handla om äldreomsorgen. Vad är förklaringen till ointresset? Just den frågan ställer sig Evy Gunnarsson (2008) i en artikel där hon förvånas över okunskapen inom två av de områden hon själv intresserat sig för: fattigdom och skadligt bruk av alkohol bland äldre. Människors problem verkar inte ses som giltiga efter 65-årsdagen. Gunnarsson identifierar flera orsaker.
Attityder som orsak till ointresset: Samhället är, enligt Gunnarsson, präglat av en ungdomskult och ett ”vi och dom-tänkande” där äldre betraktas som ”de andra”. Vi ska kommentera den här typen av attityder lite närmare i kapitel 2 och kapitel 5, när vi diskuterar fenomenet ålderism. Det finns en tendens att betrakta äldre som en homogen kategori, präglad av sjukdom och omsorgsberoende, det vill säga inte en grupp med problem som andra. Internationella studier har visat att studenter på socialarbetarutbildningar är mindre intresserade av att arbeta med äldre än med andra grupper (Chonody & Wang, 2014). Ointresset kan tänkas ha att göra med svårigheter bland studenterna att identifiera sig med en kategori som befinner sig så långt ifrån den egna åldern och att åldrandet är något som man helst inte vill närma sig.
Den historiska förklaringen till ointresset: Under lång tid innebar ålderdom fattigdom och äldre betraktades som en del av fattigvårdsklientelet. Äldre med hjälpbehov blandades med personer som av olika skäl inte var arbetsförmögna eller behövde tas omhand. I många fall var äldre också hänvisade till insatser från frivilliga, det vill säga till det som benämndes välgörenhet. Med introduktionen av folkpensionerna 1948 och förbättringar inom pensionssystemen befriades äldre från den fattigvård som senare utvecklades till socialtjänsten. Parallellt introducerades hemtjänsten och olika bostadsanpassningar som innebar att äldre med hjälpbehov i mindre grad behövde flytta från det egna hemmet. Utvecklingen hyllades av pensionärernas organisationer, där hatet mot allt som påminde om fattigvård och välgörenhet var mycket starkt. Tillsammans med barnomsorgen sprängde äldreomsorgen sitt ”fattigvårdsskal” (Sunesson, 1990). Att få hjälp med städning, inköp, toalett, hygien och omvårdnad är inte längre stigmatiserande utan ses som ett slags samhällsservice. Inom kommunerna har verksamheten för äldre avskilts från individ- och familjeomsorgen. Här skiljer sig alltså äldreomsorgen från ”vanligt” socialt arbete. Medan mycket av det sociala arbetet handlar om att förändra individer i förhållande till samhälleliga normer, handlar äldreomsorgen om att bevara och stödja. Gunnarsson (2008, s. 117) sammanfattar: ”Inom äldreomsorgen handlar det om status quo eller tillbakagång medan det traditionellt inom socialt arbete handlat om att arbeta för förändring och utveckling.” Baksidan av denna uppdelning är alltså ett osynliggörande och en låg beredskap för att arbeta med äldres sociala problem. Barnet har åkt ut med badvattnet. Det har därmed ofta
blivit hemtjänstens sak att hantera problem som våld, psykisk ohälsa och omfattande alkoholproblem bland de äldre personer man hjälper (Jönson, Germundsson & Harnett, 2019; Jönson & Harnett, 2023; Karlsson, 2023). Men har man förmågan och kompetensen? Var finns kunskapen och ambitionen att utveckla och förändra?
Linjaltänkande som orsak: Till detta skulle vi vilja lägga en tredje orsak, som är besläktad med de två som Gunnarsson (2008) pekar på. Äldres problem framstår ofta som en naturlig följd och avslutning av livsloppets (valda) riktlinjal. Ambitionen att förändra blir därför låg. Är detta rätt eller fel? Det 76-åriga pensionärsparet Lind har en sammanlagd inkomst på 70 000 kronor i månaden och bor i ett stort hus som är värt nio miljoner. Det 76-åriga pensionärsparet Lund har en sammanlagd pensionsinkomst på 25 000 kronor i månaden och bor i en hyreslägenhet där hyran nu gått upp till 12 000 kronor i månaden. Är detta en orättvisa i levnadsvillkor som samhället borde rätta till? Delvis görs detta genom att paret Lund kan ansöka om bostadstillägg för sin hyreskostnad. Men detta handlar inte om utjämning av ojämlikhet utan mer om att undvika direkt fattigdom. Även om fattiga äldre betraktas som ”värdiga” i uppdelningen värdig/ovärdig ses ekonomisk ojämlikhet under ålderdomen ofta som en effekt av individens tidigare insatser – ett utfall av hur mycket och med vad man har arbetat, samt om man sparat eller slösat. Paret Lind ska köpa en ny elbil för 450 000 kronor för att minska sin klimatpåverkan. Paret Lund oroar sig över kostnaderna för att reparera sin bil. Paret Lind satsade på utbildning och arbete och har inga barn eller barnbarn, medan paret Lund har fem barn och tretton barnbarn. Är det orättvist? Paret Lund har rökt cigaretter för en miljon kronor och fru Lund har fått lungcancer. Är det orättvist? Ju mer ålderdomen ses som ett utfall av individens tidigare livsval och livsstil, desto mindre kraft kommer vi – i egenskap av närstående, vänner, kollegor och representanter för hjälpande verksamheter – att ägna åt att åstadkomma förändring under de kvarvarande åren, i synnerhet när dessa år är få.
Linjaltänkandet kan också formuleras som en fråga om individens rätt att välja hur livsloppet ska utformas. I direktiven till det kapitel i socialtjänstlagen som handlar om äldre finns det ett uttalat mål om att respektera individens självbestämmande och rätt till sin identitet. Detta uttrycks bland annat som en rätt att vara den man har varit tidigare och leva med de vanor man haft innan man behövde hjälp. Samtidigt anger
Vi lever allt längre och andelen personer som är över 65 år eller äldre ökar. Det gör äldrefrågan till en stor och viktig samhällsfråga: Vilka krav ställer det på socialt arbete med äldre?
Håkan Jönsons och Tove Harnetts bok Socialt arbete med äldre utkom första gången 2015. Mycket har hänt inom
socialt arbete med äldre sedan dess och författarna har därför omarbetat och uppdaterat boken med flera nya kapitel, bland annat om brott och otrygghet samt om yrkesrollen som äldrekurator. I den nya utgåvan redogör de för ålderismens uttryck och konsekvenser och vilken roll socialt arbete kan ha för att upptäcka och åtgärda dessa. De beskriver olika ålderskategoriseringar och ger inblick i socialgerontologiska teorier samtidigt som de diskuterar problem som kan drabba äldre, som fattigdom, funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, beroendeproblematik, hemlöshet och våld i nära relationer. Boken introducerar även metoder för socialt arbete med äldre som illustreras genom intervjuer med socionomer i olika yrkesroller. Avslutningsvis diskuterar de även utmaningar som äldreomsorgen och socialt arbete med äldre står inför.
Socialt arbete med äldre riktar sig till studenter inom ämnet socialt arbete och yrkesverksamma socialarbetare som vill fördjupa sig inom äldreområdet.
Håkan Jönson är professor i socialt arbete. Tove Harnett är docent och lektor i socialt arbete. Båda författarna är verksamma som forskare och lärare vid Socialhögskolan, Lunds universitet.
