DÄR VÄRLDSTRÄDET VISKAR
CECILIA BERGWALL
Tidigare utgivning:
Där Källan springer fram (2022)
Där Avgrunden öppnar sig (2023)
Där Världsträdet viskar
Utgiven av Visto förlag, Lerum 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Cecilia Bergwall
© Illustration och omslagsdesign: Björn Lundkvist
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-965-8
DÄR VÄRLDSTRÄDET VISKAR
Till Unni och Amanda
ni är mitt därför
Kapitel 1
Sören
Först en lätt, lite pirrande känsla, sedan något starkare, något som fick nackhåret att resa sig på Sören.
”Det måste vara Vidsynte”, mumlade han för sig själv samtidigt som han snabbt klättrade högre upp i trädet och kikade ut genom det täta grenverket, upp mot natthimlen.
När örnen svepte in över trädkronan blev han inte förvånad – bara väldigt, väldigt rädd. Varför var inte Vidsynte hos Arva? Han lämnade aldrig hennes sida … aldrig. Med växande desperation försökte Sören känna om Arvas närvaro fanns kvar långt där borta i Norden. Om och om igen försökte han få kontakt men det var bara tomt.
Sören mindes Arvas löfte: ”Jag är med er, hela tiden!” Men sedan dess hade det varit tyst, och nu var Vidsynte här. Det borde han inte vara.
Örnen satt längst ut på grenen och väntade. När Sören satt ner var de nästan lika långa och han mötte Vidsyntes skarpa bärnstensblick. Kanske kom han med ett budskap från Arva? Vill du säga något, Vidsynte? Eller bar han
ett meddelande under sin täta fjäderdräkt? Vidsynte lät
Sören stryka över vingarnas långa fjäderpennor och benens småduniga byxor, men där fanns inget.
”Vad ska jag göra?” viskade Sören. ”Var är Arva? Vet du?”
Den mäktiga fågeln lutade huvudet lite, som för att säga: ”Det vet du också, människobarn.”
Visste han, fanns svaret inom honom själv? Det stockade sig i halsen på Sören. Han hade inte styrka nog att tro på sin egen förmåga. Den var alldeles för ny. Veckorna i det Nordiska högkvarteret kändes oändligt långt borta.
Allt de fått lära sig – att hantera sina urkrafter på egen hand, utan Arvas hjälp … Men nu fungerade det inte.
Sören svalde hårt. Hade de verkligen gjort rätt? De hade tvingat Moder jord att bekämpa sina egna krafter, där i San Andreasdalen. Sören förstod att det hade rubbat balansen, men han visste inget om vad det kunde leda till. Fast, vad annat skulle de ha gjort? Bara tittat på när planeten gick under?
Han blundade och lät sig gungas av vindarnas lek i trädkronan, lutade sig mot stammen och försökte höra trädets röst, höra det där lugnande och självklara. Försökte tänka på allt bra också.
Här i Panama City hade de stoppat en av de förgörande medicinlasterna och i San Andreasdalen hade de faktiskt räddat planeten från kollaps. De hade hjälpt Moder jord och lyckats lindra Hennes mest akuta smärta. Han borde jubla i stället och tänka på att de faktiskt ordnat en andra chans. Men han kunde inte låta bli att tänka
på medicinlast nummer två – den som de fortfarande inte hittat.
Trädets torra bark hade en stickande doft. Lite kryddig. Inte som hemma. Och trots att han aldrig varit här förut visste han att det var hav och regnskog som kom svepande med vinden och berättade om den här platsen.
Hur exakt han hamnat i ett gammalt mahognyträd utanför ett hotell i Panama City var inte så svårt att förklara, men Sören hade ändå svårt att greppa det. Som så mycket annat han varit med om på sistone, utmanade det här känslan av verklighet.
Sören såg ner över hotellets poolområde. Allt var perfekt. Varje buske var klippt i en form och blommorna stod i raka rader i inramade rabatter. Till och med trädet han satt i hade fått sin lövkrona tuktad, men dess kraft var det inte.
De hade varit på hotellet i ett par dagar nu. Frans hade förklarat att de behövde återhämta sig och att det snart skulle gå att resa hem till Viljelösa. Mamma och pappa fick vänta lite till på att han och Vera skulle komma hem. Han kunde inte låta bli att le när han tänkte på den vilda trädgården runt Glömda huset. Kanske kunde han prova att ringa till mamma och pappa? Om det hänt Arva något borde väl de veta? Men det var nog ingen bra idé ändå, de låg säkert och sov. Hemma i Sverige var klockan bara fyra på morgonen, typ, han visste inte helt säkert.
Vidsynte skriade, sträckte ut sina vingar och slog några slag innan han lade dem till rätta igen, sedan strök han näbben mot Sörens kind.
Kapitel 2
Lars
En förälder som riskerar att förlora sitt barn fylls med oanade krafter, det vet alla. Fandel mar Vengodski däremot, verkade överraskad av motståndet. Allt han planerat byggde på att ingjuta rädsla och skräck: ”Vi förstår att ni inte sörjer Tords öde särskilt mycket, men om ni inte ger mig det jag vill ha, så kanske det smärtar desto mer. Ett efter ett kommer barnen att få göra honom sällskap.” Det var det Vengodski sagt innan hans män klivit fram.
Lars tittade ut mot glasverandan. Tord låg fortfarande alldeles stilla, hängande över bordet. Han hade inte rört sig sedan i går kväll. Lars, Rita och Sonja satt på de stolar där Vengodskis hantlangare placerat dem. En vakthund iakttog uppmärksamt deras minsta rörelse med stirrande blick och tungan hängande ur sitt flämtande gap så ingen kunde hjälpa Tord. Om det fortfarande gick att hjälpa honom.
Natten började gå över i gryning, men de långa timmarna på hårda stolar hade inte knäckt dem trots att tröttheten låg som en tung mantel över axlarna. Lars tänkte inte vika ner sig. De skulle aldrig offra barnen.
”Då tar vi det en gång till! Vi har era barn under
uppsikt och om ni inte gör som jag säger, kommer det att få följder. Väldigt obehagliga följder!” upprepade Vengodski, men inget i hans känslokalla blick avslöjade om det var sant eller bara ett tomt hot. ”Mina krav är
enkla: släpp mitt folk i Panama City och lämna tillbaka det som tillhör mig – medicinerna! Och i samma stund som slussarna är lagade ska mitt fartyg få segla vidare under min flagg för Testraket Global!”
Lars slog uppgivet ut med armarna: ”Och hur skulle vi kunna göra det menar du?”
”Herr Fandel mar Vengodski, om jag får be!” De stirrade på varandra. ”Det är ert problem. Jag tar hand om barnen tills ni löst det”, konstaterade Vengodski.
Tystnaden lade sig över det märkliga sällskapet.
Vengodskis hantlangare var ett gäng muskulösa typer med stenansikten och vapenhölster hängande över sina svarta, åtsittande kläder. Vengodski, däremot, såg ut som en liten ödla. Ögonen var vattniga, halsen prickig som på en plockad höna och den eleganta rocken hängde löst över hans axlar som mer liknade en galge. Men blicken var skrämmande – inga känslor fanns där.
”Jag börjar med er rara dotter Henrietta, hon som är kvar här i Viljelösa. Det vore så lätt att fånga in henne, nästan lite för enkelt”, fortsatte Vengodski och iakttog dem noggrant.
Knogarna vitnade när Lars knöt nävarna inför Vengodskis tilltagande flin. Ingen av dem visste vart
Henrietta tagit vägen. Rita såg på honom med förtvivlan i blicken, men han hade inget att säga till tröst.
Först en lätt, lite pirrande känsla, sedan något starkare, något som fick nackhåret att resa sig på Sören.
Sörens kamp för att rädda planeten har fört honom och hans vänner till andra sidan jordklotet. Nu ska de äntligen få resa hem igen – tror de. Inget blir som de tänkt. Först måste de besegra en förföljare, bestiga ett berg och hitta ett Världsträd – ett uppdrag där de riskerar allt. Hemma i Viljelösa ska de andra ensamma klara av attacken mot Källan och Arva tvingas möta mörkret från sitt förflutna. Allt de egentligen vill är att rädda Moder jord, men vem hinner först –de som vill rädda planeten eller de som vill förgöra den?
Där Världsträdet viskar är en spännande och drabbande mystikbok om miljö, mod och att våga lita på sin magkänsla. Boken är den tredje delen i serien om Kampen för vattnet.
www.vistoforlag.se