SPINDELNÄT
Regnet smattrar mot fönstret där jag ligger på soffan under en filt. Enzo har kurat ihop sig bredvid mig och värmer mitt ben som ett litet element. Mamma har precis gett mig en kopp varm choklad och på soffbordet
ligger en trave med biblioteksböcker. Livet kan inte bli så mycket bättre än så här. Jag ler och kliar Enzo under hakan, vilket får honom att spinna.
”Gumman, kan du gå ner i källaren och hämta en flaska med hallonsaft?” frågar mamma från köket.
Jag slutar klia Enzo. Han lyfter huvudet för att titta på mig samtidigt som jag kniper ihop ögonen och håller andan. Om jag är alldeles tyst och inte svarar kanske jag kan komma undan.
”Desta, hörde du mig?” säger mamma och kikar in i vardagsrummet.
”Va?” frågar jag oskyldigt och slår upp ögonen.
”En flaska med hallonsaft? Från källaren?” upprepar mamma.
”Måste jag?” utbrister jag och kryper längre in under filten.
”Ja, det måste du”, skrattar mamma och viftar med en tom flaska. ”Vi har slut på saft.”
Enzo verkar tycka att vi pratar för mycket, för han hoppar ner från soffan, sträcker på sig och gäspar stort.
”Men mamma, du vet ju att jag hatar källaren. Den är full med spindlar! Snälla, tvinga mig inte att gå ner dit …”
Lika mycket som jag älskar dammen och växthuset i trädgården hatar jag vår källare med det låga taket, alla spindelnät och mörka hörn. Dessutom är jag livrädd för alla varelser som finns där. Mest av allt spindlarna, det finns säkert tusentals spindlar i källaren. Och ända sedan jag nästan blev uppäten av bladlöss i växthuset förra sommaren har jag haft mardrömmar om alla sorters spindeldjur. Det räcker att jag får syn på ett spindelnät för att jag ska bli kallsvettig.
”Jag kan dricka vatten resten av livet”, försöker jag. ”Jag behöver ingen hallonsaft!”
”Fåna dig inte nu”, manar mamma. ”Så farligt är det inte.” Jag inser att det här är en strid jag inte kommer att vinna. Så jag går ut i hallen, tar på mig stövlarna och öppnar ytterdörren. Källaren är så hemsk att man inte ens kan gå ner till den inifrån huset, utan man måste gå ut och sedan nerför en trappa på utsidan för att komma dit.
På den korta biten mellan ytterdörren och källartrappan hinner jag bli dyngsur och jag ångrar att jag inte tog på mig regnjackan. Regnet piskar mig i ansiktet när jag med handen stadigt på det svarta räcket börjar gå nerför trappan. Sakta öppnar jag källardörren och tänder. En ensam glödlampa lyser upp korridoren framför mig och den svala, fuktiga luften slår emot mig. Spindelnät hänger ner från taket. Det är som att kliva in i en ruskig skräckfilm. Och det värsta är att jag måste gå genom en mörk korridor och vidare genom förrådet för att komma till matkällaren där saften står.
”Så farlig är den inte.” Jag upprepar mammas ord mest för att försöka övertyga mig själv.
Jag tar ett djupt andetag och stänger dörren efter mig för att det inte ska regna in. I samma ögonblick slungas min kropp in i en virvel. Ett sug som jag känt två gånger tidigare uppstår i magen och jag inser förtvivlat vad som håller på att ske.
Allt blir suddigt, jag tappar fotfästet, korridoren svischar förbi i ett virrvarr och plötsligt ligger jag på marken. Väggarna är så höga att jag inte ens kan se var de slutar och cementgolvet under mig känns gropigare än det borde.
Jag får ur mig ett frustrerat skrik.
”NEEEJ!”
Men jag vet att mitt vrål knappt hörs högre än ett ynkligt litet pipande. För precis som i trädgårdsdammen och i växthuset i fjol har jag blivit liten igen. Och den här gången på den kusligaste och mest skräckinjagande platsen på jorden.
FAST I KÄLLAREN
Snabbt ställer jag mig upp och borstar av mig. Något som låter som rasslande stenar får mig att hoppa till. Jag kisar för att försöka utskilja något i skuggorna, men det är omöjligt att se i mörkret.
”Du klarar det här, Desta”, säger jag tyst och sträcker på ryggen för att intala mig själv att jag är modigare än jag egentligen är.
Men varför har jag blivit liten igen? Det har ju gått mer än ett år sedan sist det hände. Första gången, när jag blev liten i dammen i trädgården, var jag tvungen att ta mig genom en otäck labyrint. Och när jag sedan krympte i växthuset fick jag klättra genom en livsfarlig tomatdjungel.
Kan det finnas en labyrint här nere i källaren också?
Eller är det meningen att jag ska klättra upp och ta mig
ut genom ett fönster som jag var tvungen att göra i växthuset? Fast här nere finns ju inga öppna fönster. Inte
heller kan jag se några pilar eller ledtrådar som visar åt vilket håll jag ska gå eller vad jag borde göra.
Till slut kommer jag fram till att det är bäst att jag slutför uppdraget som jag kom hit ner för, att jag tar mig till hyllan där flaskorna med hallonsaft står. Kanske dyker det upp ledtrådar eller någon hjälp längs vägen.
Jag tar mod till mig och börjar långsamt gå genom korridoren. Högt uppe i taket lyser glödlampan som en måne. På avstånd hörs snabba steg, mystiskt prasslande och ett svagt surrande från någon maskin. Skuggor rör sig över väggarna och något som kan ha varit
ett insektsben försvinner snabbt bakom ett hörn. Jag ber en tyst bön om att det inte var en spindel. En rysning
går genom kroppen och jag får känslan av att tusen små ögon betraktar mig.
”Vad gör du här?” dånar en röst.
Jag blundar, håller upp armarna över huvudet och kryper ihop till en liten boll.
”Snälla, skona mig”, ber jag. ”Jag är bara ett barn!”
”Ett barn?”
Eftersom jag fortfarande kniper ihop ögonen ser jag inte vem rösten tillhör.
”Ja, ett barn! Ett litet barn. Eller i alla fall litet just nu”, säger jag. ”Och jag skulle … jag stängde … och då blev jag … och … och … hallonsaft!”
”Du blev hallonsaft?! Wow, det är ju jättecoolt!”
Det är något väldigt bekant med den där rösten. Till slut vågar jag slå upp ögonen.
”TIL?” säger jag när en groda kommer hoppande emot mig med ett enormt leende.
Det är verkligen Til! Jag blir så glad av att se min gamle grodvän, som jag först lärde känna när han var ett grodyngel i trädgårdsdammen och sedan träffade igen som liten groda i växthuset. När jag tänker på hur mycket han hjälpte mig båda de gångerna får jag tårar i ögonen.
”Det är verkligen du”, skrattar jag. ”Vad underbart att se dig igen!”
Jag slår armarna om honom och genast känns källaren pyttelite mindre skrämmande.
”Fast du är inte hallonsaft”, säger Til när vi slutar kramas. ”Bara lite större.”
”Och du har också blivit jättestor!”
Til nickar stolt och skjuter ut sitt bröst ännu mer. Sedan tycks han komma på något, hans leende försvinner genast och han gör sig mindre igen. Han drar mig intill sig.
”Men vad gör du egentligen här?” frågar han.
”Mamma tvingade mig att hämta saft”, svarar jag.
”Och så blev jag liten igen.”
Til ser sig oroligt omkring.
”Du borde inte vara här”, säger han med låg röst. ”Det här är ingen bra plats att vara liten på.”
”Vad gör du här då?” frågar jag.
”Jag försökte fånga en gräshoppa, de är jättegoda, krispiga och salta på samma gång. Jag följde efter den och blev instängd här.”
Jag lägger mina händer på Tils axlar och ser honom i ögonen.
”Så fort jag blir stor igen lovar jag att hjälpa dig komma ut ur käl…”
Vi blir avbrutna av något som låter som en blandning av röster och nödrop som kommer längre in från källaren.
Nästan omedvetet tar jag ett ännu hårdare tag om Til.
”Vvvad var det där?” stammar jag.
Än en gång ser sig Til lite ängsligt omkring och lutar sig närmare mig.
”Det är farligt här nere. Väldigt farligt”, halvviskar han.
”Här finns varelser jag helst håller mig borta från. Det är därför jag stannar nära dörren.”
Jag tittar längre in i korridoren.
”Men jag måste ta mig längst in till den stora hyllan i matkällaren och hämta hallonsaften”, förklarar jag.
”Det är det enda sättet för mig att bli stor igen. Tror jag åtminstone.”
Til ser ut att tänka efter innan han nickar långsamt.
”Då följer jag med”, svarar han. ”Ensam klarar du dig aldrig. Och dessutom kommer du säkert inte på svaren på gåtorna utan mig.”
”Det är inte sant!” protesterar jag. ”Du kom kanske på svaret på en gåta. Den där gången i växthuset. Kanske.”
”Är man ett geni så är man”, konstaterar Til och rycker på axlarna.
”Okej. Kom då, Einstein, vi har ingen tid att förlora”, säger jag med ett litet leende. ”För den här gången måste jag verkligen skynda mig. Innan mamma undrar var jag är, kommer ner hit och råkar trampa på oss båda två.”
Vi ser på varandra och jag tar ett djupt andetag.
Sedan börjar vi smyga nerför korridoren och djupare in i källaren.
Källaren hemma hos Desta är mörk, fuktig och full av läskiga spindlar – den värsta tänkbara platsen att bli liten på.
Ändå är det just vad som händer en regnig dag när Desta ska gå ner och hämta saft. Plötsligt slår dörren igen och hon är inte bara instängd, utan dessutom pytteliten och omgiven av otäcka kryp. Hur ska hon ta sig genom källarens labyrintliknande gångar och
hitta ut igen? Kanske kan hon klara det med hjälp av sin vän, grodan Til …
Äventyret i fasans källare är tredje och sista boken om Desta och Til.
