spöksystra r för alltid
Den andra spöksystern
Maj och jag var på väg hem från
skolan när min spöksyster plötsligt stannade. Jag följde hennes blick och
såg att hon tittade på en kvinna på andra sidan gatan. Vad var det för
speciellt med henne? Hon var kanske
i min mammas ålder. Kvinnan la inte märke till oss, utan skyndade vidare.
– Vad är det, Maj? frågade jag.
– Den där kvinnan … Jag känner igen henne.
Maj började gå igen, långsamt. Hon tänkte på något, det syntes. Så fick hon upp farten ordentligt. Till min förvåning såg jag att Maj var på väg mot skogen.
– Kom! sa hon.
Jag följde efter henne in bland träden. Vi gick längre och längre in.
– Maj, vart ska vi egentligen? frågade jag.
– Du får se snart, sa Maj. Jag tror …
Ja, här är det!
Maj pekade upp i ett stort träd. Och
där, kanske fyra meter upp, fanns en koja. En väldigt gammal koja, de flesta
brädorna såg slitna ut. Det fanns ett litet fönster och en dörröppning utan dörr.
– Jag hade glömt, sa Maj. Att det var här vi brukade vara.
– Vem? frågade jag, men Maj svarade inte.
För hon var inte längre där!
– Maj, vart tog du vägen? ropade jag.
– Här är jag! hördes det uppifrån trädet.
Jag tittade upp. Maj stod i kojan och tittade ut genom fönstret.
– Är det inte farligt? frågade jag.
– Inte för den som är ett spöke, sa Maj.
Det hade hon så klart rätt i. Själv
hade jag aldrig vågat vara däruppe.
Plötsligt stod Maj bredvid mig igen.
Hon log, men det var ett sorgset leende.
–
Vi var bästa vänner, sa hon.
Jag började förstå.
–
Kvinnan du såg på gatan, sa jag.
Var ni kompisar? Förr?
Maj nickade.
– Vi var spöksystrar. Precis som du och jag.
– Vad hände? frågade jag.
Maj sparkade lite bland löven på marken.
– Hon blev äldre. Det blev inte jag.
Vi liksom … gled ifrån varandra.
Maj tittade upp på mig. Hon hade tårar i ögonen. Spöktårar.
– Precis som du och jag också kommer att göra, sa hon. När du blir äldre.
– Aldrig! sa jag och kramade om henne. Du kommer alltid att vara min spöksyster!
Vi började gå tillbaka. När vi kom fram till kyrkogården frågade jag om hon ville följa med mig hem. Maj skakade på huvudet.
– Jag tror att jag behöver vara lite för mig själv, sa hon.
Jag såg efter henne när hon gick in på kyrkogården med huvudet sänkt.
Nila och Maj är som systrar, även om
Nila är en levande människa och Maj är
ett spöke. Fast Nila kommer att växa upp och bli stor, men inte Maj. Då blir det svårt att fortsätta vara vänner.
En dag får Nila en idé. Och om den funkar, då kan de vara spöksystrar för alltid …
