o ch andr a n o v e l le r
Läs mer om författarna på rabensjogren.se
© Text: Respektive författare 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsbilder: dreamstime.com
Inlagebilder: iStock
Foto: s. 31 Joel Assow. Övriga bilder privata.
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74911-3
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Innehåll
Förord 5
Seluah Alsaati
Det som blev 7
Kashfia Juyairia
En joker i leken 19
Iren Rahman
En middag. Ett liv. 31
Linnea Erhardsson
Hela sanningen 49
Sharifa Bunyadi
Kafkaesque 65
Malte Cederlund
Livets timglas 79
Noora Alsaeedi
Mamma har brutit armen
Maja Cidh Ronge
Stöttar dig
Sumaya Noah
Nu blommar asfalten
Laban Pilquist
Sofia
Nisha Khan
Förord
När jag skrev min första bok hade jag noll kunskap om hur man gjorde, men jag hade en historia jag ville berätta. Jag hade precis varit ihop med en kille som var fett toxic och tänkte: Perfekt, låt mig skriva om den sjuka snubben! Men hur skriver man en berättelse?
Youtube blev min bästa kompis, jag blev en junkie på kunskap. Kan man lära sig att skriva roligt och spännande? Alltså wow!
Våren 2024 startade Rabén & Sjögren en författarskola med syftet att bredda förlagets utgivning med röster och berättelser som vanligtvis inte hörs. Jag var kursledare och fick glädjen att passa vidare kunskapen om skrivande till ungdomar som också hade en story att berätta.
Under sex kurstillfällen diskuterade vi allt: Hur börjar
och slutar min berättelse? Hur får jag läsaren att dö för min huvudperson? Hur jobbar bokförlag med texter?
Tillsammans har vi haft skrivkramp, skrivflow och garvat tills vi fått magkramp.
Antologin du håller i handen är resultatet av deltagarnas blod, svett och författardrömmar. Övningar från kursen har blivit till färdiga noveller. De flesta har skrivit sin allra första story. Unga röster som får ta plats.
Tio unika berättelser om vår tid. Vissa hämtade från egna erfarenheter, andra fritt formade från fantasin. Du kommer att få läsa om att vilja snabba på döden, äta en måltid med familjen, hitta sin brors mördare och resa tillbaka i tiden för att förhindra en katastrof. Vi befinner oss i dystopier, undervattensvärldar, chattar, spökrum, hemma i köket och i universitetsaulan där vi begraver ortentugget och plockar fram A-eleven med perfekt svenska.
Välkommen att sugas in i vår värld!
Seluah Alsaati
kursledare, författare och dramatiker
Vad gillar du att skriva om?
NAMN: Iren Rahman
ÅLDER: 20
BOR: Norsborg
GÖR: Studerar till läkare
Människor! Otroligt tillfredsställande att skildra livsöden, och det bästa är att jag ständigt är omgiven av inspiration.
Var och när skriver du helst?
Oftast i min säng på kvällen när jag egentligen borde sova för att vara utvilad till skolan dagen efter.
Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Den jag ännu inte har skrivit, men ständigt och omedvetet skriver på.
Vad gör du om tio år?
Ingen aning! Det ska bli spännande att se!
En joker i leken
Iren Rahman
Du känner dig som en joker i leken redan när du tar första steget in på campus. Du är en ensam blatte i stan, men har gjort ditt bästa för att passa in: mittbena, brun portfölj och en mörkblå tjocktröja slängd över axlarna på din vita piké. Du har bytt betongdjungeln i förorten mot vad som ser ut som den där skolan i Harry Potter.
Walla, de där filmerna är dunder, tänker du och ler för dig själv vid tanken på hur långt du har kommit. Bokstavligen. Yani, det går snabbare att åka mellan Stockholm och Uppsala än hemifrån och hit. Du har räknat på det, för du ska trots allt bli ingenjör. Du har också räknat ut att det kommer att börja tvåhundra nitton andra elever i din klass och att 89 procent av dem är grabbar. Det gör dig både
förväntans full, besviken och, om sanningen ska fram, rädd. Förväntansfull för du är den enda från gymnasiet som kom in på det här programmet och du känner dig stolt. Besviken över att det bara kommer att vara tjugofyra guzzar i klassen, och du har hört från Jacob att de flesta är äldre, och av Ibbe att man ändå aldrig är med sin klass. Men ärligt talat, hur skulle de kunna veta? Ibbe och Jacob må vara de bästa vännerna man kan önska sig, men båda är lite efter och ingen av dem kom in på universitetet så varför tro på deras teorier? Källkritik, mannen! Du saknar dem redan och det är just det som skrämmer dig: att vara helt ensam på en ny plats som denna, utan de två grabbarna som alltid backat dig.
Så fort du kliver in i aulan, där din nya klass har samlats och folk står och minglar med varandra, vill din själ bara tagga ur din kropp. Du hade inte förväntat dig att tvåhundra pers skulle vara såhär många, sanningen. I huvudet hör du Ibbes röst tala om att det är lallish bror, ingen känner dig, no face no case. Du ser framför dig hur Jacob genast skulle ha börjat haffa, med den där felfria svenskan han endast lade sig till med när han försökte imponera på den skeptiska
religionsläraren på gymnasiet. Du tar mod till dig. Begraver ortentugget och plockar fram den där politiskt korrekta A-eleven som fick in dig på det här universitetet. Det är här han hör hemma. I den här leken och ingen annanstans.
”Tja!” En blazerklädd arm sträcks fram mot dig och du tar hans hand. Skakar. Greppet är stenhårt.
Självsäkert. Honom vill du ha som vän. Du har just träffat Mathias, en tjugosjuårig före detta ekonomikonsult från andra sidan stan, som introducerar dig för Jonathan, som läser till läkare och polis samtidigt som han är här och står och pratar med Ilya och Tobias och Elias, vars pappa äger en Ford GT, vilket får dig att hålla tyst om din begagnade Peugeot 505, den som Ibbe avgudar och Jacob kallar för ”Batmobilen”. Faktum är att du håller tyst om det mesta där du står och lyssnar på folk som försöker sälja in sig själva i ditt sällskap. Delvis för att du är rädd att säga fel saker, eller snarare, rätt saker men på fel sätt; att ortentugget ligger i bakhåll och kommer att hoppa fram ur din mun när du minst anar det och få alla att höja på ögonbrynen och rynka på näsan. Delvis för att du känner att det du har att säga inte är tillräckligt uppseendeväckande, fascinerande eller viktigt nog.
NAMN: Malte Cederlund
ÅLDER: 18
BOR: Värmdö
GÖR: Går sista året på gymnasiet
Vad gillar du att skriva om?
Oftast om någonting personligt.
Vad gör du när (om) du får skrivkramp?
Lyssnar på något vackert album och låter vibbarna visa vägen.
Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Bibeln.
Vad gör du om tio år?
Studerar historia utomlands. Går på långa vandringar i skogen. Klättrar i bergen. Och har lite tid att skriva också.
Kafkaesque
En enorm segelduk omringade havet i en kupol och murade in alla färgerna inom den. Allt inom havets utsträckning var nämligen dränkt i gult, blått och grönt, i kontrast till duken som var fullständigt vit och fläcklös. I och med att det inte fanns någon himmel, endast duken, fanns det heller ingen dag och natt i havet. Inte för att någon i så fall skulle lägga märke till tidens gång, för i havet fanns det ingen tid för sådana tankar.
Segelduken rörde sig i takt med strömmarna så att nya utrymmen öppnades upp och olika färger kämpade för att tränga sig in. Varelserna som levde i havet trodde ofta att det inte fanns någon fara med att simma in mot de nya platserna som blev till, endast för att bli knuffade och skadade av segelduken då den bytte riktning – deras käkar böjdes och deras sköra ben gick itu.
Malte Cederlund
En liten röd varelse låg i väntan nära duken. Då en annan varelse närmade sig en nyskapad inbuktning såg han noga till att vara väl gömd i sanden. Han grävde ner sig själv så att endast hans tunna små hår stack upp. Med dessa fjun kände han vibrationerna i vattnet, hur duken rörde sig och när det var fritt fram att komma upp igen.
När kusten var klar grävde han sig upp. Efter en stund fick han syn på en bit av skal, från ett ben eller någon annan kroppsdel, som flöt runt vid segelduken – en kvarleva av den andres ödesdigra misstag. Han väntade tills duken mötte motstånd igen, och simmade över till sin föda.
Det var en antenn som svävade där. Köttet var omringat av en genomskinlig, klibbig slemhinna. Han tog omsorgsfullt tag i änden och rev långsamt bort den. Lät den glida iväg och lade istället sin uppmärksamhet på det han nyss avtäckt. Det var en ovanligt stor antenn, lika bred som han själv var lång.
Han slukade sin måltid med hast eftersom han var medveten om att duken kunde komma emot honom när som helst.
När han kände att segelduken bytt riktning och var på väg emot honom, drog han sig framåt i vattnet med
sina spinkiga ben och lyckades ta sig ut ur riskzonen precis i tid.
Han var inte någon begåvad simmare, många av de andra varelserna var fyra, fem gånger snabbare, men han hade en annan styrka. Hans röda kropp stack ut i havets gula, blå och gröna färger. Det gjorde visserligen att det var lättare att upptäcka honom, men det var också en stor fördel för hans överlevnad. De allra flesta varelser blev skrämda av hans starka färg och vågade inte närma sig honom på grund av det. Då han inte letade efter mat tillbringade han ofta tiden med att sitta hopkrupen i någon grotta och iaktta de andra varelserna, eller ägnade sig åt att gräva tunnlar mellan sina favoritplatser. Han tyckte om att göra det, trots att det i själva verket låg väldigt liten nytta i det.
En av dessa gånger såg han en annan varelse som också verkade ensam. Hon hade sex ben och fyra ögon. Hennes kropp var ljusblå och slät. Hennes mun var bred och tandlös, och hon hade små genomskinliga fenor på ryggen. Hon simmade omkring där, intill klippväggen, och staplade stenar ovanpå varandra.
Han studerade henne intensivt medan hon höll på. Aldrig hade han sett någon som var så märklig. Vad var poängen med att göra en sådan stapel, och på en
plats som den där? Först hade han antagit att den var en markering för att hon skulle kunna hitta vägen tillbaka, men platsen var så skymd och stapeln var så svår att urskilja att det knappast kunde vara anledningen. Och när han kollade närmare märkte han att stapeln var mycket invecklad och detaljrik. Hon hade på något sätt lyckats rista in små gropar i stenarna så att små mönster bildades.
Det var ett under att inget rovdjur fått tag på henne än, tänkte han, eftersom det skulle vara så lätt att fånga henne. Men hon verkade helt likgiltig inför möjligheten att något sådant skulle ske, och fortsatte att arbeta på sitt verk i lugn och ro, som om hennes största oro i livet var att någon av stenarna hamnat lite fel, eller att pelaren inte skulle bli stabil.
Efter att hon lyckats få upp en sjunde sten simmade hon iväg, och kom snart tillbaka med en mängd ljusblå blommor och blad. Hon placerade dessa mellan stenarna, så att de inte skulle dras iväg av strömmarna, och ägnade en stund åt att få dem att sitta precis som hon ville.
Han följde hennes rörelser då hon rättade till den ena blomman efter den andra, och kände plötsligt ett starkt behov av att visa sig för henne.
Vad gillar du att skriva?
NAMN: Sumaya Noah
ÅLDER: 19
BOR: Spånga
GÖR: Läser ekonomi på
Stockholms universitet
Kortare texter, som poesi och noveller.
Var och när skriver du helst?
Hemma, helst på kvällarna, känns som lättare att brainstorma då.
Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
Kanske något i stil med självutveckling, disciplin, potential och rutin tror jag.
Vad gör du om tio år?
Jag är nog examinerad och arbetar utomlands, eventuellt kanske skrivit en egen bok, eller självbiografi eller liknande.
Stöttar dig
Idag är det en månad sen jag hittade din cykel. Den fanns där du sa att den var, men du var inte där! Vet att vänner ska stötta varandra och hålla sina löften.
Jag borde aldrig ha blivit arg på dig, förlåt! Jag måste få veta var du är. Dina föräldrar är förkrossade. Jag
finns här. Jag stöttar dig. Stöttar dig alltid. Sara, snälla, kom tillbaka!
Det hela började för lite drygt två månader sen. Sommarlovet efter nian hade precis börjat när du skrev till mig i chatten.
Sara
Jag har tänkt lite på en grej, men lova att det är mellan oss!
Sumaya Noah
Jag Haha, låter allvarligt! Vadå har du gått och smygrökt eller??
Sara Nej men på riktigt nu. Allvar!
Jag tror jag gillar Oskar …
Jag Oskar? Vilken Oskar?
Sara Oskar J …
Jag ???!!!
Sara I 9B
Jag
Fest-Oskar? Idiot-Oskar? Fylle-Oskar???
Sara …
Jag
Men asså allvarligt, pratar vi om rätt Oskar nu? Blondinen? Skolans största bad boy?! Du kan inte mena honom. Du har väl hört hur äckligt han pratar om tjejer? Och hans kompisar … Har du typ tappat det Sara??
Sara Meh lugn! Haha varför blev detta lite som ett förhör, chilla lite Alma!
Jag Men är det DEN Oskar du pratar om??!!
Sara
Ja … Alma, lugna dig. Det där är ju bara rykten. Dom som snackar känner ju honom inte.
Jag Really??!!!!
Sara Jag hamnade med honom på avslutningsmiddan. Han är supergullig, Alma. Inte alls som man tror. Vi har messat en del och jag tror verkligen att det är nåt mellan oss, jag tror jag vill ge det en chans …
En familjemiddag som ballar ur, igen. En stad nästan helt jämnad med marken.
En kärlekshistoria under vatten. En främmande flicka som hjälper dig att återfå självförtroendet. En tidsresa med ödesdigra konsekvenser.
En vänskap till låns. En sanning som måste fram.
En joker i leken. En klump i magen. En bästa vän som faller för helt fel person.
Nu blommar asfalten är en samling noveller av unga för unga, skrivna av deltagarna i Rabén & Sjögrens författarskola, som hölls våren 2024.
