kusligt kollo
Kusligt kollo
alfabeta
Läs även
Den som hackar
Inte riktigt döda
Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2024 Thomas Halling
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm
Omslagsformgivning: Niklas Lindblad
Tryckt i Lettland 2024
ISBN 978-91-501-2293-0
Äntligen, äntligen, äntligen …
Allt var packat, solen sken och en hel sommarvecka på kollo väntade!
– Har du nu fått med dig allt? ropade mamma från köket.
– Ja, jag tror det, sa Hilma.
De hade gått igenom listan flera gånger. Ryggsäcken var proppfull, solkräm och myggmedel nedpackat och vattenflaskan hade hon nyss fyllt.
– Baddräkten? ropade mamma.
Hilma flämtade till. Den hade hon glömt! Vilken tur att mamma påminde. Den hängde på tork i badrummet.
– Jag skulle just hämta den, ljög Hilma.
Snabbt smet hon in i badrummet och ryckte åt sig baddräkten. Precis när hon knölat ner den i ytterfacket kom pappa in på Hilmas rum.
– Går det bra? frågade han.
Hilma nickade.
– Jag tror allt är klart, sa hon.
– Bra, sa pappa. Jag kan ta ner ryggsäcken i bilen. Vi måste nog köra nu så vi hinner fiska upp Lea.
Hilma längtade efter att få träffa Lea. De hade känt varandra sedan förskolan och det kändes så tryggt att Lea också skulle på kollot!
Pappa lyfte upp ryggsäcken. Han fick ta i, den var väldigt tung.
– Oj, är det bly i den? pustade han.
I samma stund ringde Hilmas mobil. Hon såg att det var Lea och fick direkt en obehaglig känsla.
– Hallå?
– Hilma, sa Lea med ynklig röst. Jag har feber och kräks.
Hilma frös till is. Först fick hon inte fram ett ord. Sedan ställde hon frågan som hon redan visste svaret på.
– Kan du komma på kollot?
– Nej, sa Lea, mamma har precis ringt dit och sagt att jag inte kan. Jag är jätteledsen.
Hilma mumlade ett ”krya på dig” och sjönk ner på sängen. Det fick inte vara sant! Nu kände hon ju inte någon på kollot!
Mamma kom in på rummet. Hon såg att Hilma var ledsen.
– Var det Lea?
Hilma nickade. Hon strök bort en tår från sin kind.
– Är hon sjuk? sa mamma.
Hilma nickade igen.
– Jag vill inte åka utan Lea, snyftade hon.
Mamma höll om Hilma och smekte henne över håret.
Nu stod pappa på tröskeln.
– Lea kommer inte, sa mamma.
Pappa satte sig bredvid Hilma på sängen. Han suckade.
Efter en stund harklade han sig lite och klappade Hilma tröstande på armen.
– Du lär säkert känna många nya kompisar.
Det var inte det Hilma ville höra!
– Jag åker inte, sa hon. Inte utan Lea!
Mamma och pappa såg osäkra ut.
– Men Hilma, sa mamma. Du kan inte bara ge upp!
Hon la en hand på Hilmas axel. Hilma föste bort den. Pappa bad mamma följa med ut ur rummet.
– Vi måste bara prata lite, sa han.
Mamma reste sig och följde efter. Hilmas hjärta pickade och hon kände sig alldeles skakig. Hon visste att mamma och pappa ville att hon skulle åka. Hilma försökte urskilja vad de sa, men det hördes bara ett lågmält mummel utanför dörren.
Någon minut senare knackade det på dörren till Hilmas rum. Mamma och pappa hade pratat färdigt.
– Vi har ett förslag.
Vad skulle de säga? tänkte Hilma.
– Fredrik, säg det du, sa mamma.
Hilmas pappa satte sig i fåtöljen mittemot Hilma.
– Både mamma och jag följer med och lämnar och då ser vi hur allt verkar. Sedan hoppas vi att det känns bra för dig.
Hilma tittade ner i golvet.
– Och om jag inte vill, mumlade hon.
Det blev tyst i rummet. Mamma tittade allvarligt på Hilma.
– Vi vet att det känns läskigt, men vi vill att du försöker.
Sedan fortsatte pappa:
– Om allt känns helt fel så kan vi kanske hämta dig imorgon?
Hilma strök snabbt bort en ny tår med tröjärmen. Fattade de inte hur hemskt det skulle bli utan Lea?
– Lea kanske blir frisk och kan komma om någon dag, försökte mamma.
– Kom, sa pappa. Vi åker nu. Din packning ligger i bilen!
– Får jag sitta fram? muttrade Hilma när de stod vid bilen.
Pappa nickade och Hilma klev in. Mamma öppnade dörren till baksätet och satte sig tillrätta. De spände fast säkerhetsbältena, bilen startade och sedan rullade de iväg.
Kollot låg ett par timmar bort. Ingen sa något under de första minuterna, men Hilmas hjärna var full av tankar.
Skulle hon ens stå ut tills imorgon? Vilka andra skulle komma, hur skulle ledarna vara och vilka skulle hon få sova med?
Tänk om alla kände någon utom hon?
Eller om hon skulle hamna med någon hon inte gillade?
Pappa satte på musik. Det verkade som om varken han eller mamma tyckte att det var lönt att prata mer om kollot just nu och det var skönt.
– Kan du byta kanal? fräste Hilma.
Den nya musiken var ännu sämre, men det spelade ingen roll. Allt var pest ändå, allt!
Efter att ha suttit tysta en halvtimme och lyssnat till usel musik och hemska reklamjinglar fick mamma nog.
– Vi kan väl stänga av?
Hilma tryckte på off. Nu blev det knäpptyst i bilen igen. Hilma tittade ut. Solen strålade, allt blommade och himlen var löjligt blå, utan ett endaste moln.
Hon hade i alla fall tur med vädret.
Mamma föreslog flera ljudböcker, men Hilma skakade på huvudet varenda gång. Till slut gav mamma upp. Bilen rullade vidare.
Hilma började kolla i mobilen. Alla andra kompisar verkade vara iväg på annat. Scoutläger, ridläger, fotbollscuper och familjeresor.
Aisha och Linn var på teaterläger. Tillsammans, såklart. De hade lagt ut en massa coola bilder. Typiskt!
Det plingade till i telefonen. Hilma kollade snabbt. Det var från Tove.
Tydligen var hon fortfarande hemma. Hon ville åka till bassängen och hoppa från hopptornet.
Så kul det skulle ha varit!
”Sorry, är på väg till kollo”.
Hilma hade tänkt skriva ”astråkigt kollo”, men änd-
rade sig. Det var ändå bra om det verkade som om hon hade det kul.
– Är vi inte framme snart? sa hon vänd mot pappa.
– Alldeles strax, sa pappa. Titta på skylten!
Han pekade på en vägskylt. ”Sandbacka 10” stod det. En mil kvar bara.
Nu började det pirra ordentligt i Hilmas mage. Hon såg ut genom bilfönstret. Hagar med betande hästar, diken med blåklint och vallmo, längre bort en skymt av vatten.
Pappa svängde av från stora vägen och den sista biten fram till kollot var det grusväg.
Hilma skymtade ett ganska stort, gult hus, och bredvid huset några rödmålade träbyggnader som låg utspridda i en skogsbacke.
Säkert var det där man skulle sova. Pirret i magen växte till en klump. Nu började kollot, det fanns ingen återvändo!
Det är sommarlov och Hilma
ska åka på kollo med sin bästa kompis Lea. Allt känns spännande och lite pirrigt.
Men det blir inte alls som Hilma hade hoppats …
Mardrömmen börjar redan när hon kommer fram.
Sedan blir det bara värre.
Läs om du vågar!