Aida Alvinius
KRISLEDARSKAP I PRAKTIKEN
ATT LEDA GENOM SVÅRA TIDER
INNEHÅLL
INLEDNING
Krisledarskap har aldrig varit mer relevant än i dagens snabbt föränderliga och komplexa värld. Vare sig det handlar om naturkatastrofer, teknologiska kriser, terrorattacker eller pandemier står dagens ledare i den offentliga sektorn inför ständigt skiftande utmaningar som kräver snabb och effektiv hantering. Boken Krisledarskap i praktiken har skrivits med ambitionen att erbjuda insikter, verktyg och forskningsbaserade råd till dem som befinner sig i ledande positioner när krisen slår till.
Under de senaste åren har vi bevittnat hur extraordinära händelser i våra samhällssystem har blottlagts av kriser som påverkar inte bara individer och organisationer utan även hela nationer. Ur ett svenskt perspektiv framträder vissa kriser särskilt tydligt.
1986: mordet på statsminister Olof Palme och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl
1994: fartyget Estonias förlisning
1997: giftskandalen vid Hallandsåsen
1998: diskoteksbranden i Göteborg och fallet Kevin i Arvika, där ett barn misstänktes ha dödats av andra barn
2003: mordet på utrikesminister Anna Lindh
2004: tsunamikatastrofen i Sydostasien
2014: skogsbranden i Västmanland
2015: skolattacken i Trollhättan där både elever och lärare attackerades och flera dog
2015: flyktingkrisen
2017: terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm
2020: covid-19-pandemin
Inledning 7
2022: skolattacken i Malmö där två lärare mördades, Rysslands krig mot Ukraina och elkrisen
Exemplen illustrerar Sveriges omfattande erfarenhet av att hantera kriser, vilket också visar att många betydande händelser har inträffat inom en relativt kort tidsperiod. Trenden är dessvärre dyster. Enligt Uppsala Conflict Data Program (UCDP) ökade antalet konflikter i världen markant under perioden 1975–2022. Trots att 2010 visade tecken på en fredligare utveckling skedde 2024 en betydande ökning av konflikter. Enligt International Disaster Database (EM-DAT, 2024) inträffade cirka 26 000 katastrofer, såsom översvämningar, jordbävningar och bränder, globalt under denna period. Dessa katastrofer resulterade i flera hundra tusen dödsfall, utöver de långsiktiga ekonomiska och sociala konsekvenserna. Båda databaserna, UCDP och EM-DAT uppdateras kontinuerligt för att säkerställa att den senaste informationen är tillgänglig. Trenden i dessa data visar på en fortsatt ökning av konflikter globalt samt en fortsatt hög frekvens av naturkatastrofer och deras förödande effekter.
Kriser, mer eller mindre svåra, har en tendens att avslöja ledarnas verkliga natur då det blir svårt att upprätthålla en fasad under lång tid. Som Ron Price, amerikansk författare, talare och konsult, så träffande uttryckte det: ”… ledare är som tepåsar – du ser inte deras verkliga färger förrän du sätter dem i hett vatten.” Det är just under pressade och utmanande förhållanden som en ledares sanna egenskaper och färdigheter kommer fram. I tider av osäkerhet och kaos prövas ledarskapets gränser, och det är då förmågan att navigera genom komplexa och ofta oförutsägbara situationer blir avgörande.
Boken tar sikte på en aspekt av ledarskap inom offentlig sektor, där chefer står inför allt högre krav relaterade till samhällskriser. Texten vänder sig till chefer, HR-personal och medarbetare inom offentlig sektor som navigerar i sektorer som präglas av komplexa utmaningar och unika krav. Boken erbjuder insikter och råd för att navigera genom dessa komplexa situationer. Innehållet är baserat på omfat-
8 Inledning
tande forskning, vilket ger en djupare förståelse för kriser, ledarskap och de förutsättningar som i hög grad påverkar hur kriser hanteras och hur ledare kan förbereda sig och sina medarbetare för att bättre stå emot framtida påfrestningar. Min förhoppning är således att denna bok kommer att fungera som en värdefull resurs för nuvarande och framtida chefer och ledare.
BOKENS UPPLÄGG
Kapitel 1 fokuserar på de olika faserna av samhällskriser: förberedelsen, den akuta fasen och lärandet efter krisen. Kapitlet syftar till att erbjuda praktiska råd för chefer genom att integrera erfarenheter från den offentliga sektorn, vilket ger handfasta verktyg för att hantera kriser. Kapitlet diskuterar hur ledarskap påverkar krishantering, klassificerar kriser som högintensiva eller lågintensiva och beskriver orsaker som naturkatastrofer, mänskliga misstag och antagonistiska hot.
I kapitel 2 beskrivs de olika faserna av samhällskriser närmare. Kapitlet ger chefer praktiska råd och verktyg för krishantering baserade på erfarenheter från offentlig sektor. Här betonas vikten av tvärsektoriellt samarbete, särskilt inkluderingen av kvinnodominerade yrkesgrupper inom vård, omsorg och utbildning.
I kapitel 3 analyseras hur samhällstrender, kriser och politiska beslut kan skapa en obalans mellan resurser och uppgifter, vilket leder till organisatoriska dysfunktioner som narcissism, girighet, anorexi och destruktiv tillväxt. Dessa dysfunktioner bidrar till ineffektivitet inom organisationer genom till exempel hög personalomsättning och bristande anpassningsförmåga. Kapitlet avslutas med en diskussion kring ledarskapsutmaningar och strategier för att hantera dessa problem.
Kapitel 4 undersöker beslutsfattande i krissituationer och hur det ramas in av svenska krishanteringsprinciper. Det betonar hur chefer uppfattar kriser och hur dessa uppfattningar påverkar deras beslut, med fokus på att övervinna sin beslutsrädsla och utveckla mod. Här
Inledning 9
diskuteras även moraliska dilemman och vanliga stressfaktorer, särskilt inom vård- och omsorg och utbildningssektorn. Kapitlet avslutas med insikter om hur chefer kan navigera komplexa kriser och fatta beslut som både löser akuta problem och stärker långsiktig resiliens.
Kapitel 5 belyser emotioners roll i krishantering, där känslor som rädsla och ilska påverkar vår förståelse av kriser. Emotionell styrning och arbete inom organisationer innebär att anställda hanterar sina känslor för att uppfylla förväntningar, vilket påverkar krishanteringen. Organisatoriska förutsättningar för emotionshantering inkluderar mental förberedelse, tydliga krisplaner och psykologiskt stöd. Efter kriser är systematisk utvärdering och lärande viktiga för organisatorisk återhämtning och framtida krishantering.
Kapitel 6 om kriskommunikation belyser vikten av informationsutbyte mellan myndigheter, organisationer, medier och individer före, under och efter en kris. Kapitlet framhäver viktiga aspekter som förberedelser, snabbhet, öppenhet, tydlighet, transparens, förtroendeskapande, användning av sociala medier, målgruppsanpassning och samverkan. Hinder för effektiv kriskommunikation inkluderar spridningen av falska nyheter och rykten, vilket kan leda till felaktig resursallokering och försvåra krishanteringen.
Kapitel 7 redogör för digitaliseringens möjligheter och utmaningar. Digitaliseringen erbjuder stora möjligheter att effektivisera den offentliga sektorn genom automatisering av administrativa processer och förbättrad informationshantering. Samtidigt innebär digitaliseringen också utmaningar, såsom ökade cybersäkerhetsrisker, tekniska avbrott och integritetsproblem som kan leda till cyberkriser.
Slutligen lyfts ett antal reflektioner fram. I kapitel 8 finns även ett reflektionsverktyg som uppmanar till diskussion med medarbetare i syfte att skapa medvetenhet inför kommande kriser.
Aida Alvinius Karlstad, 1 januari 2025
Kapitel 1
ATT LEDA I KRIS
Samhällskriser har blivit en påtaglig utmaning för ledare inom offentlig sektor. Med en ökad frekvens av olika typer av kriser ställs ledaren inför krav på att navigera komplexa och ofta oförutsägbara händelser. I detta inledande kapitel definieras ledarskap i en kriskontext och utforskas i relation till krisens olika utmaningar. Kapitlet avslutas med viktiga lärdomar och ett praktiskt självreflektionsverktyg som hjälper dig att relatera bokens innehåll till din egen verklighet.
VAD ÄR LEDARSKAP?
Det finns nästan lika många definitioner av ledarskap som det finns personer som har försökt definiera begreppet.
Stogdill, 1974, s. 269
Föreställningar om ledare och ledarskap har existerat så länge människan har varit medveten om sin egen existens och sina handlingar. Ledarskap har definierats i termer av egenskaper, beteenden, inflytanden, interaktioner, roller, mandat, befogenheter, yrken och uppgifter (Yukl & Kaulio, 2012). En gemensam aspekt är dock att ledarskap kan definieras som en process genom vilken en eller flera individer påverkar andra att förstå och enas om vad som behöver göras och hur det ska göras, samt att underlätta både individuell och organisatorisk ansträngning för att nå gemensamma mål. Detta innefattar att påverka andra människors idéer, attityder och beteenden, att bygga relationer med interna såväl som externa aktörer, att formulera och kommunicera tydliga visioner och värderingar samt att skapa en miljö där dessa kan förverkligas.
I diskussionen om ledarskap skiljer man ofta mellan rollerna ledare och chef. En ledare är en relationsbyggare, medan en chef innehar en formell position. En person kan vara en ledare utan att vara en chef och vice versa. Uppdelningen mellan ledning och ledarskap handlar traditionellt om vad som ska göras (ledning) och hur det ska göras (ledarskap). Dessa två aktiviteter är dock beroende av varandra och utövas integrerat inom en viss kontext (Alvinius et al., 2022).
Ledarskap är dessutom starkt kontextberoende, vilket innebär att dess utövning påverkas av kulturella, sociala, organisatoriska och dynamiska aspekter. Det handlar också om att definiera och klargöra mål och uppgifter samt att mobilisera och samordna resurser för att uppnå dessa mål. Samtidigt är ledarskap en interaktiv process där ledaren
och medarbetare kontinuerligt påverkar varandra och sin omgivning, i vardagen såväl som i kris.
Ledarskap i en kriskontext innebär att snabbt och effektivt mobilisera och koordinera resurser, kommunicera tydligt och beslutsamt samt agera med beslutsamhet och empati för att hantera akuta situationer. Det kräver förmågan att fatta svåra beslut under osäkerhet, upprätthålla moralen och motivationen hos medarbetarna samt att anpassa strategier och handlingar i takt med att situationen utvecklas.
Ledarskap i kriser fokuserar med andra ord på att upprätthålla stabilitet, minska osäkerhet och leda organisationen mot återhämtning och normalisering. I nedanstående tabell sammanfattas några ledarskapsaspekter som accentueras särskilt i krissituationer.
UppgifterLedarskap i vardagenLedarskap i kris
Beslutsfattande Planerade och strategiska beslut med längre tidshorisont
Kommunikation och information
Graden av flexibilitet
Regelbunden, systematisk, fokus på långsiktig vision
Följer etablerade rutiner och processer
Resursanvändning Effektiv förvaltning och långsiktig planering
Snabba beslut under osäkerhet, fokus på problemlösning
Frekvent, direkt och tydlig, hantera rykten och osäkerhet
Anpassningsbar, redo att omvärdera och ändra kurs
Snabb mobilisering och omprioritering av resurser
Ledarskap i vardag vs. ledarskap i kris, några förenklade skillnader.
Att leda i kris 13
VAD ÄR EN KRIS?
Begreppet kris är mångfacetterat och har diskuterats inom forskarsamhället i årtionden, vilket resulterat i flera definitioner. En gemensam nämnare för alla kriser är dock att de utgår från en specifik extraordinär händelse som innefattar ett tidsförlopp samt en komplex interaktion av mänskliga handlingar, beteenden och reaktioner på själva händelsen (Enander, 2020; Persson et al., 2022). En något förenklad men träffande definition av en kris är att den kräver improvisation; om en situation inte kräver improvisation, kan den inte betraktas som en kris (Kendra & Wachtendorf, 2007).
Hede (2022a) har identifierat flera centrala aspekter av krisers karaktäristika inom den vetenskapliga litteraturen. Dessa aspekter inkluderar orsaker bakom krisen, såsom väder, antagonistiska hot och mänskliga fel. Krisens förlopp och spridning i tid och rum kan variera i varaktighet, geografisk spridning och längd på hanteringsprocessen. Vilka grupper som påverkas av krisen kan sträcka sig från lokalsamhällen till regioner, nationer och globalt, och specifika befolkningsgrupper kan vara särskilt utsatta. Hanteringen av kriser involverar en rad offentliga aktörer, inklusive räddningstjänst, polis, sjukvård, allmänheten, politiker och beslutsfattare. Dessa aspekter bidrar till en djupare förståelse för krisers komplexitet och de utmaningar som uppstår vid hanteringen av dem. Genom att belysa dessa faktorer kan vi bättre förbereda oss för och reagera på framtida kriser.
Kriser kan klassificeras i två huvudkategorier: personliga och samhälleliga. Personliga kriser inkluderar händelser som påverkar individer djupt på ett personligt plan, till exempel dödsfall i familjen, allvarliga sjukdomar, betydande ekonomiska svårigheter eller andra livsförändrande incidenter. Dessa kriser präglas av personlig förlust och behovet av emotionell bearbetning.
En samhällskris definieras som en störning som påverkar hela samhället och utgör en direkt fara mot fundamentala värden, såsom människoliv, naturresurser, infrastruktur och materiella tillgångar.
Denna typ av kris är ofta oväntad och oförutsägbar och dess omfattning kräver betydande resurser samt samordning av olika samhällsaktörer över olika sektorer. Kriserna manifesterar sig ofta plötsligt med snabba tidsförlopp och kräver snabba beslut och improvisation samtidigt som tillgången till information är begränsad (Hede, 2018). De är med andra ord högintensiva. Samhälleliga kriser involverar fler människor och kan omfatta hela samhällen, regioner eller nationer. Dessa kriser kan ta formen av naturkatastrofer som exempelvis skogsbränder och översvämningar, teknologiska eller industriella katastrofer som toxiska utsläpp eller kärnkraftsolyckor, sociopolitiska händelser som terrorattacker, krig och omfattande ekonomiska kollapser samt smygande kriser såsom pandemier eller social oro.
När en kris förvärras uppstår en katastrof. Det är en extrem och omfattande händelse som orsakar allvarliga oåterkalleliga skador, lidande och kaos. Med andra ord är en katastrof en kris med ”ett dåligt slut” (Enander, 2020). En katastrof överstiger samhällets förmåga att hantera den med sina normala resurser. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 och terrordåden i USA den 11 september 2001 är två exempel på katastrofer som hade skadlig påverkan på människors liv, egendom, miljö och samhällsstrukturer i decennier. Effekterna av sådana katastrofer kräver långsiktig och omfattande återuppbyggnad och rehabilitering (Enander, 2020; Hede, 2022a).
Kriser och katastrofer kan betraktas som sociala fenomen (Enander, 2018; Quarantelli, 1998). Varje incident och kris genererar en social dynamik som både påverkar och påverkas av händelseförloppet. Styrkan i denna sociala dynamik är delvis beroende av den betydelse som samhället tillskriver händelsen. Vid en omfattande katastrof där många människor drabbas gemensamt uppstår en social dynamik som också påverkar hur enskilda individer upplever och reagerar på händelsen. Även samhälleliga kriser kan ha personliga konsekvenser för olika individer.
Att leda i kris 15
Krisers intensitet och orsaker
Kriser varierar i intensitet. De kan vara högintensiva och karaktäriseras av akut och omfattande påverkan som kräver omedelbara åtgärder, eller lågintensiva där påverkan utvecklas gradvis och kan vara mer subtil (Boin et al., 2020, 2021). Fredholm och Göransson (2007) klassificerar fyra olika typer av orsaker till kriser: naturkatastrofer, mänskliga misstag, slarv och antagonism. Naturkatastrofer accepteras vanligen som slumpmässiga, där händelsen betraktas som ”sådant som händer”. Mänskliga misstag väcker däremot kritik och man letar oftast efter syndabockar.
Händelser som beror på mänsklig ondska i form av direkt våld, såsom terrordåd, kan ge upphov till en våldscykel, menar Fredholm och Göransson (2007), där den drabbade upplever det som legitimt att svara med ytterligare våld. Idag tillskrivs människan också ansvar för naturkatastrofer. Att byggnader rasar betraktas inte enbart som en effekt av en jordbävning, utan relateras direkt till bristfällig samhällsplanering.
I följande avsnitt presenterar jag två olika typer av kriser och katastrofer, klassificerade efter deras intensitet: högintensiva och lågintensiva kriser.
Högintensiva kriser
Som nämnts är högintensiva kriser allvarliga och akuta händelser som inträffar plötsligt och orsakar omfattande störningar i samhället eller organisationer. Dessa kriser kännetecknas av en snabb och ofta oförutsägbar utveckling, vilket kräver omedelbara åtgärder och beslutsfattande under press. Här presenteras ett antal sådana händelser.
Naturhändelser som har ett geografiskt begränsat epicentrum och kan vara förväntade men oftast snabbt övergående. Naturkatastrofer kan delas in i flera kategorier baserat på deras orsak och verkan:
Geologiska katastrofer inkluderar jordbävningar, som den i Haiti 2010 som orsakade omfattande förstörelse och dödsfall, och vulkanutbrott som Eyjafjallajökull på Island 2010, vilket störde flygtrafiken över stora delar av Europa. Tsunamier, som den i Indiska oceanen 2004, drabbade flera länder och resulterade i hundratusentals dödsfall.
Meteorologiska katastrofer omfattar orkaner och tyfoner, exempelvis orkanen Katrina som drabbade New Orleans 2005 och ledde till omfattande skador och evakueringar, samt tornadoer som dem i USA 2011 som resulterade i flera dödsfall och betydande materiella skador. Extrem hetta och köld, som värmeböljan i Europa 2003, 2018 och 2023 orsakade tiotusentals dödsfall på grund av värmeslag.
Hydrologiska katastrofer inkluderar översvämningar, som de i Pakistan 2010 som påverkade miljontals människor och orsakade omfattande materiella skador, samt torka som den långvariga torkan i Sahelregionen i Afrika som ledde till matbrist och fördrivning av befolkningen.
Klimatrelaterade katastrofer omfattar skogsbränder, som de i Australien 2019–2020 som förstörde stora skogsarealer, dödade människor och djur och påverkade luftkvaliteten, samt glaciärsmältning på Grönland och i Antarktis som bidrar till stigande havsnivåer.
Mänskliga misstag och försummelser kan orsaka teknologiska kriser och transportolyckor, som tågurspårning, bussolyckor eller masskrock av bilar vid halt underlag. Teknologiska kriser inträffar plötsligt och är ofta snabbt hanterade, även om efterarbetet kan dra ut på tiden. Industriella olyckor är en typ av teknologisk kris. Ett framträdande exempel är Bhopal-katastrofen i Indien 1984, där en gasläcka från en pesticidfabrik ledde till tusentals dödsfall och långvariga hälsoproblem för de överlevande. En annan allvarlig industriolycka är Deepwater Horizon-oljeutsläppet i Mexikanska golfen 2010, som resulterade i stor miljöförstöring och ekonomiska förluster för många lokalsamhällen.
Att leda i kris 17
Kärnkraftsolyckor är också orsakade av människan, som Tjernobyl 1986, där en reaktorolycka spred radioaktivt material över stora delar av Europa och orsakade långvariga hälsoproblem och evakuering av tusentals människor. En annan betydande kärnkraftsolycka är Fukushima-katastrofen i Japan 2011, som följde efter en jordbävning och tsunami, vilket ledde till stora utsläpp av radioaktivitet och långvarig evakuering.
Mänsklig antagonism innefattar terrorattacker som inträffar oväntat, är politiskt motiverade och syftar till att skada, döda och sätta skräck i samhället. På MSB:s hemsida står följande att läsa om terroristbrott:
Det finns ingen helt entydig definition av terrorism, men den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU. Enligt beslutet är terrorism “en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att: injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller del av en befolkning, tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer”. MSB, 2023
Krigföring kan delas in i tre huvudkategorier baserad på dess natur och de involverade aktörerna:
Irreguljär krigföring utförs typiskt utan statligt stöd och omfattar inte reguljära militära förband. Detta inkluderar terrorism och gerillakrig, som ofta riktar sig mot civilbefolkningen för att skapa instabilitet. Sådan krigföring följer sällan etablerade lagar och användandet av alla tillgängliga medel är vanligt.
Reguljär krigföring drivs av statliga aktörer och utförs av deras militära förband. Denna typ av krigföring är reglerad av krigets lagar, som
18 Att leda i kris
är avsedda att skydda civilbefolkningen. Överträdelser av dessa lagar klassas som krigsbrott och kan leda till rättsliga åtgärder vid internationella domstolar, såsom domstolen i Haag.
Hybridkrigföring representerar en blandning av reguljär och irreguljär krigföring och utnyttjar en rad olika metoder. Dessa inkluderar både militära och civila strategier, öppna och dolda taktiker såsom cyberangrepp, propaganda, psykologiska operationer samt diplomati. Målet med hybridkrigföring är att destabilisera motståndaren genom en diversifierad strategi (Alvinius et al., 2022).
Lågintensiva kriser
Lågintensiva kriser, även kallade smygande kriser, kännetecknas av sin oförutsägbarhet i spridning och hastighet. Det är svårt att fastställa början och slutet på sådana kriser samt vilka resurser som kommer att behövas för att hantera dem. Dessutom är det ofta oklart vilka aktörer som bör och kan ta ansvar för att hantera situationen. Dessa kriser är inte begränsade i tid och rum, vilket gör att beslutsfattare och krishanteringsaktörer inte alltid hinner agera tillräckligt snabbt trots tidigare varningssignaler (Boin et al., 2020, 2021).
Konsekvenserna av lågintensiva kriser är mångfacetterade. För det första kan fördröjningar i krishanteringen leda till att de utvecklas till mer akuta och högintensiva samhällskriser. För det andra kan sådana kriser stimulera individuell kreativitet, då beslutsfattare tvingas hitta nya lösningar för att hantera situationen. En tredje konsekvens är att förtroendet för chefer och myndigheter kan prövas, vilket kan påverka deras legitimitet och effektivitet (Boin et al., 2020). Vidare finns det en risk att olika samhällsgrupper skuldbeläggs, vilket leder till ett polariserat samtalsklimat och ytterligare svårigheter att hantera krisens konsekvenser.
Forskare förutspår att lågintensiva kriser såsom global uppvärmning, migration, pandemier och okontrollerad teknisk utveckling kan utlösa mer akuta och svårlösta kriser (Boin et al., 2020; Enander, 2020).
Att leda i kris 19
Enander betonar också att personer från strukturellt utsatta områden löper högre risk att drabbas av starkare negativa konsekvenser till följd av kriser, oavsett om de är akuta eller lågintensiva (Enander, 2018).
Nedan följer ett antal exempel på olika lågintensiva kriser baserat på bland annat Boins, Ekengrens och Rhinards forskning (2020).
Socioekonomiska klyftor är en lågintensiv kris som handlar om den växande ekonomiska klyftan som successivt ökar över årtionden. Denna kris manifesterar sig genom gradvis ökande inkomstojämlikhet och minskad tillgänglighet till grundläggande resurser för vissa befolkningsgrupper. Orsakerna är komplexa och inkluderar strukturella ekonomiska förändringar, ökad arbetslöshet och bristande sociala stödsystem.
Demokratiska utmaningar är en smygande lågintensiv kris, där demokratiska värderingar successivt minskar över tid. Det yttrar sig genom ökad politisk polarisering och underminering av tillit till institutioner. Desinformation, kränkningar av demokratiska processer och brist på medborgerligt engagemang är några av orsakerna till denna utveckling.
Läckage av personuppgifter och AI-hot kan uppstå när smarta enheter, låg reglering och bekvämlighetskrav gör att stora mängder data hamnar hos privata och statliga aktörer, vilket kan leda till allvarliga intrång eller AI-relaterade problem, exempelvis i bilars styrsystem. När våra privata data granskas av underrättelsetjänster kan det minska förtroendet för myndigheter ytterligare.
Klimatförändringar och oetisk djurhållning är exempel på smygande kriser där förändringarna sker gradvis. Det innefattar ökad temperatur, stigande havsnivåer och ökad frekvens av extremväderhändelser. Mänsklig påverkan på miljön, överutnyttjande av naturresurser och brist på hållbara metoder bidrar till denna kris. Oetisk djurhållning innebär inte bara ett hot mot djurens välbefinnande utan har också
20 Att leda i kris
Pandemier är ett tydligt exempel på lågintensiva kriser. Till skillnad från naturkatastrofer som ofta har en omedelbar och synlig påverkan utvecklas pandemier långsammare och sprids över tid och geografiska områden. De kännetecknas av sin oförutsägbarhet i både spridningsmönster och -hastighet, vilket gör det svårt att fastställa exakt när de börjar och slutar. Ett exempel på en sådan pandemi är influensapandemin H1N1 (svininfluensan) som bröt ut 2009. Den spreds gradvis och skapade osäkerhet kring vilka resurser som behövdes för att hantera den, vilka grupper som skulle bli mest drabbade och vilka åtgärder som skulle vara mest effektiva. Likaså skapade covid-19-pandemin stora utmaningar globalt, där osäkerheten om virusets spridning och påverkan ledde till omfattande konsekvenser på samhälls- och individnivå. Dessa pandemier visar hur långsamma och smygande kriser kan utvecklas över tid och kräva en kontinuerlig och flexibel krishantering. Trots varningar och tidigare erfarenheter, exempelvis från SARS-utbrottet 2003, var många samhällen inte fullt förberedda på den omfattning och de konsekvenser som covid-19 förde med sig. Pandemier som dessa illustrerar hur lågintensiva kriser kan utmana vår förmåga att snabbt och effektivt mobilisera resurser och samordna insatser och hur de kan påverka förtroendet för offentliga institutioner och myndigheter.
Antibiotikaresistens utgör en betydande global hälsorisk där bakterier blir motståndskraftiga mot antibiotika, vilket komplicerar behandlingen av vanliga infektioner. Orsakerna inkluderar överanvändning
Att leda i kris 21 långtgående påverkan på miljön och människors hälsa. Oetisk djurhållning inkluderar överutnyttjande av djur i jordbruket, trånga och osanitära förhållanden samt användning av antibiotika för att främja tillväxt, vilket i sin tur kan bidra till antibiotikaresistens. Det kan också ge upphov till negativa konsekvenser för människors hälsa genom överföring av sjukdomar från djur till människor som också kan hota den globala hälsan och orsaka pandemier (Thornes, 2016).
av antibiotika inom medicinsk behandling och djurhållning, bristande efterlevnad av behandlingsregimer och global spridning av resistenta bakteriestammar.
Desinformation och ”beväpnade lögner” utgör en global utmaning där det ökande ömsesidiga beroendet av kommunikation och den utbredda användningen av sociala medier har blivit katalysatorer för politisk polarisering. I värsta fall kan dessa fenomen leda till trollfabriksdesinformation, där falsk information sprids med avsikt att skrämma och skada samhällen genom att förvränga sanningen och underminera förtroendet för etablerade institutioner (Levitin, 2017).
HUR LÅGINTENSIVA KRISER LEDER
TILL HÖGINTENSIVA
I november 2022 nådde världens befolkning över åtta miljarder människor. Av dessa lever nu över hälften, närmare bestämt 55 procent, i stadsområden och denna andel förväntas öka till 70 procent fram till år 2050. Den mest påtagliga befolkningsökningen sker främst i små och medelstora städer där fattigdom och ojämlikhet är särskilt utbredd (FN Fakta, 2023). Globaliseringen, som inte påverkar alla områden lika intensivt och snabbt, förvärrar problemen och leder till ökad ojämlikhet. Vissa människor inkluderas i den globala utvecklingen och förbättrar sina livsvillkor, medan andra drabbas av dess baksidor och isoleras. Klyftan mellan rika och fattiga ökar och fattigdomen ökar parallellt med välståndet i städerna, där samhällen segregeras och bostadsområden blir uppdelade och polariserade (Abrahamsson, 2012; Sassen, 2018). Upplevelsen av att vara utanför kan generera starka känslor av frustration. Ett liv i utanförskap kan orsaka låg social rörlighet, det vill säga en klyfta mellan människors förväntningar och vad de faktiskt kan uppnå i sina liv.
Att leda i kris
Social rörlighet förklaras av att det existerar en statistisk koppling mellan föräldrars ekonomiska status och utbildningsnivå samt deras barns ekonomiska situation och utbildningsnivå. Om detta samband är väldigt starkt kan det betraktas som en indikation på låg social rörlighet, där socioekonomiska förhållanden överförs mellan generationer. Social rörlighet tenderar dessutom att minska under lågkonjunkturer, vilket i sig är en indikator på en lågintensiv kris (Nybom & Stuhler, 2021). En konsekvens av extrem social exkludering är att individen riskerar att drabbas av social död, där denne upplever en total förlust av sociala band och samhällelig tillhörighet (Králová, 2015). Upplevelsen av social död kan öka risken för att individer söker alternativa, ibland olagliga, vägar för självupprätthållande eller som en reaktion på den upplevda orättvisan i deras sociala ställning.
Låg social rörlighet eller den extrema formen social död orsakar frustration, en känsla av orättvisa och avsaknad av framtidsutsikter. I kombination med skuldbeläggande, skamgöranden och diskriminering kan utanförskap och segregation leda till sociala risker och social oro i samhället (MSB, 2014). Sociala risker definieras som sannolikheten för oönskade händelser, beteenden eller tillstånd med ursprung i ojämlika sociala förhållanden. Dessa risker kan ha negativa konsekvenser och leda till social obalans mellan olika grupper i samhället. Social oro uppstår när denna obalans blir synlig i det offentliga rummet och konsekvenserna av sociala risker kan hota den sociala ordningen med potentiella spridningseffekter.
Spinoff-effekt i samhället
Oönskade händelser eller beteenden relaterade till medborgarnas relationer och livsvillkor kan påverka samhällets stabilitet negativt och leda till ett slags spinoff-effekt (MSB, 2014). Sociala risker och social oro kan uttryckas i form av våldsamma handlingar, såsom stenkastning mot polis, ambulans och räddningstjänst, anlagda bilbränder eller upplopp. Detta kan i sin tur påverka samhällsresurserna negativt eftersom polis,
Att leda i kris 23
ambulans och räddningstjänst måste omfördela sina resurser, vilket kan leda till att andra delar av samhället får mindre tillgång till dessa tjänster under krissituationer. När dessa kriser intensifieras kan det få långsiktiga konsekvenser för medborgarnas välmående och förmåga att delta i och bidra till samhället på ett konstruktivt sätt. En ond cirkel kan uppstå där sociala problem förstärker varandra. Dessa negativa spiraler kan också påverka lokalsamhällets ekonomiska och sociala stabilitet, vilket i sin tur skapar ytterligare utmaningar för det bredare samhället att hantera. I nästa avsnitt beskrivs nedskärningar som ett exempel på en lågintensiv kris inom offentlig sektor.
Nedskärningar och snedfördelning av resurser
Under de senaste decennierna har arbetsmiljön och nedskärningar inom offentlig sektor varit centrala punkter för politisk diskussion och forskning. Vissa delar av offentlig sektor har prioriterats mer och andra mindre. I skrivande stund föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2025 ökade medel till det militära försvaret på nästan 13 miljarder kronor, vilket motsvarar en ökning med 10 procent jämfört med 2024 (Regeringskansliet, 2024a). Slutsatsen är att andra verksamheter nedprioriteras. Nedskärningar i andra delar av den offentliga sektorn hotar således att undergräva kvaliteten på de tjänster som erbjuds och påverkar både anställda och de medborgare som är beroende av offentlig service. Nedskärningar utgör en form av lågintensiv kris som kan få långtgående konsekvenser. I exempelvis skolans sektor är det särskilt svårt att rekrytera lärare till strukturellt missgynnade områden. Skogstad (2019, s. 4) sammanfattar dessa utmaningar som följande:
Samtidigt finns det mycket som tyder på att situationen är såpass allvarlig att varken ökade statsbidrag eller fler karriärtjänster kommer att göra en tillräcklig skillnad, inte ens om åtgärderna slås samman och genomförs samtidigt. Snedfördelningen är visserligen långt ifrån unik för Sverige, men i kombination med
Att leda i kris
en redan extrem lärarbrist, ett kraftigt decentraliserat skolsystem, höga ohälsotal bland lärare, påfallande låg attraktivitet för läraryrket och en kvalitetsmässigt ifrågasatt lärarutbildning gör att behovet av nytänkande inom området inte går att betrakta som något annat än akut.
Pandemin eskalerade befintliga utmaningar
Pandemin har haft stor påverkan på offentlig verksamhet, särskilt de kvinnodominerande sektorerna som skola och vård och omsorg. Forskning (Alvinius & Wallenius, 2021; Ferri et al., 2020) indikerar att hanteringen av pandemin förvärrade redan existerande ojämlikheter inom den offentliga sektorn. Till exempel för elever i skolor i strukturellt missgynnade områden var bristen på resurser, inklusive tillgång till digital utrustning och stabil internetuppkoppling, i kombination med trångboddhet särskilt påtaglig (Alvinius, 2024). Dessutom saknade vissa hushåll tillräcklig information på relevanta språk och grundläggande färdigheter för att kunna hantera distansarbete eller hjälpa sina barn med studier under pandemin. Yrken som inte möjliggör arbete hemifrån gjorde också att de anställda tvingades fronta pandemin och riskera att smittas och att sprida smittan vidare. Enligt Jämställdhetsmyndigheten (2021) drabbades kvinnor överlag särskilt hårt av pandemins konsekvenser, då de i högre grad än män deltog i omsorgs- och hushållsarbete, vilket minskade deras möjligheter att upprätthålla arbete eller utbildning. Detta har lett till att kvinnor i större utsträckning blev utsatta för långsiktiga effekter, inklusive svårigheter att återgå till arbete eller studier efter nedstängningsperioder.
Lågintensiva kriser i samhället, såsom de som uppstod under pandemin, kan bli fler och mer komplext sammanflätade över tid. Ökade sociala risker – exemplifierat genom ökat hot, våld, nedskärningar och pandemins påverkan – kan fungera som katalysatorer för en kedjereaktion av kriser. Om dessa lågintensiva kriser inte hanteras effektivt, riskerar de att skapa en ond cirkel där varje kris genererar nya risker
Att leda i kris 25
och i sin tur akuta kriser. Vidare kan dessa lågintensiva kriser, som utvecklas över tid, ofta överlappa och intensifieras till mer synliga och akuta krissituationer, vilket ställer stora krav på krishanteringsförmågan inom offentlig sektor (Boin et al., 2020).
Hot och våld som en konsekvens av social oro
Sverige har under de senaste åren upplevt en ökning av hot och våld som en konsekvens av social oro i samhället. Incidenter som tidigare var ovanliga har blivit allt vanligare, där våldshandlingar och hot riktas mot både individer och institutioner. Statistik från Arbetsmiljöverket (2023) visar att anmälningar om hot och våld har fördubblats under perioden 2012–2022, vilket indikerar en ökad risk för våldsamma situationer i flera delar av samhället. Polisen rapporterar även om en växande trend där personer uttrycker avsikter att utföra våldsamma handlingar via sociala medier, vilket skapar ytterligare osäkerhet.
Enligt en studie från Brottsförebyggande rådet varierar risken för hot och våld markant beroende på den socioekonomiska kontexten och geografiska placeringen (Nordén, 2023). Områden med blandad socioekonomisk bakgrund upplever nästan dubbelt så hög risk för att drabbas av hot eller våld jämfört med områden med högre socioekonomisk status. I dessa utsatta områden är även risken för sexualbrott betydligt högre. Forskningen lyfter fram faktorer som lägre resurstillgång, hög arbetslöshet och en större andel medborgare med socioekonomiska utmaningar som bidragande orsaker till den ökade utsattheten och otryggheten. Dessa faktorer kan leda till en ökad förekomst av konflikter, diskriminering och utanförskap, vilket i sin tur kan eskalera till våld och hot.
För att effektivt minska risken för hot och våld i samhället betonar studien vikten av att fokusera på påverkbara faktorer. En ökad närvaro av samhällsresurser och personal inom utsatta områden, tillsammans med en strategi som främjar inkludering och rättvisa, kan bidra till att skapa en tryggare miljö. Samverkan mellan lokala myndigheter, polis
leda i kris
och samhällsorganisationer är avgörande för att kunna adressera och hantera de underliggande sociala problemen som ligger till grund för hot och våld. Det är också nödvändigt att arbeta förebyggande genom att stärka integrationen och minska socioekonomiska klyftor, som ofta är drivkrafter bakom social oro och våldshandlingar.
Social oro – en av de största ledarskapsutmaningarna?
Segregerade samhällen och polariserade bostadsområden, där vissa individer upplever stark frustration och utanförskap, leder till låg social rörlighet och ökar risken för olagliga handlingar och reaktioner på upplevd orättvisa. Sociala risker och social oro, som uppstår ur ojämlika sociala förhållanden, kan resultera i våldsamma uttryck som påverkar hela samhället. Om dessa sociala risker, som utgör en form av lågintensiv kris, inte hanteras effektivt riskerar de att utvecklas till högintensiva kriser. Förebyggande åtgärder och medvetenhet är därför av yttersta betydelse. Fokus bör läggas på faktorer som går att påverka, från resurstilldelning till kvinnodominerad offentlig sektor. Dessa åtgärder kan effektivt förhindra att lågintensiva kriser utvecklas till högintensiva kriser. Detta utgör idag en av de största utmaningarna för chefer och ledare inom hela den offentliga sektorn.
Att leda i kris 27
LÄRDOMAR FRÅN KAPITEL 1
• Ledarskap definieras som en process där en eller flera individer påverkar andra för att förstå och enas om uppgifter samt underlättar individens och organisationens ansträngningar för att nå gemensamma mål. I en kriskontext innebär det att snabbt och effektivt mobilisera resurser, kommunicera tydligt och agera med beslutsamhet och empati.
• Samhällskriser beskrivs som frekventa och komplexa utmaningar för ledarskapet inom offentlig sektor. Dessa kriser kräver improvisation och snabbt beslutsfattande under osäkerhet. Krisens förlopp och spridning kan variera i varaktighet och geografisk spridning och hanteringen involverar olika samhällsaktörer.
• Kriser kan klassificeras som högintensiva och lågintensiva. Högintensiva kriser kännetecknas av akut och omfattande påverkan, medan lågintensiva kriser utvecklas gradvis och är mer subtila men kan leda till högintensiva kriser om de inte hanteras effektivt.
• Orsaker till kriser inkluderar naturen, mänskliga misstag och terrorhot.
• Långvariga lågintensiva kriser som exempelvis social oro i samhället kan övergå till högintensiva kriser. En medvetenhet om denna process kan inledningsvis vara förebyggande, vilket är en stor utmaning för våra ledare i den offentliga sektorn.
Praktisk handledning med självutvärdering
Vilka kriser har du erfarenhet av i din ledarroll? Annan roll? Typ av kris?
När och var hände incidenten /krisen?
Vilka var inblandade?
Vilka medverkade vid krishanteringen?
Orsaker till krisen?
Kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser av krisen på:
• Individnivån
• Gruppnivån
• Organisationsnivån
Framgångsfaktorer i krishanteringen?
Förbättringspotential?
Långsiktiga lärdomar och åtgärder inför framtiden?
Kriser och konflikter blir allt vanligare i en omvärld präglad av hot om naturkatastrofer, terror- och cyberattacker, krig och pandemier. Dagens chefer och ledare ställs inför ständigt skiftande utmaningar som kräver både snabb och effektiv hantering. Att leda i utmanande och osäkra tider handlar inte bara om att fatta svåra beslut utan också om att skapa trygghet och framtidstro.
Krisledarskap i praktiken – att leda genom svåra tider är en bok för dig som söker verktyg, insikter och strategier för att möta kriser med både beslutsamhet och medmänsklighet. Boken bygger på omfattande forskning och praktisk erfarenhet och visar hur chefer och ledare kan navigera genom krisens olika faser – från förberedelse och hantering till återhämtning och lärande.
Ur innehållet:
• De vanligaste utmaningarna vid samhälls- och organisationskriser.
• Att hantera emotionella påfrestningar hos både dig själv och dina medarbetare.
• Praktiska modeller och reflektionsverktyg som stärker din förmåga att agera snabbt och långsiktigt.
• Kriskommunikation och hur du bygger förtroende i pressade situationer.
• Hur digitalisering och cybersäkerhet påverkar dagens ledarskap.
Boken erbjuder inte bara en analys av utmaningarna utan ger också en hoppfull syn på vad god krishantering kan åstadkomma – starkare organisationer, modigare ledare och ökad förmåga att möta framtidens utmaningar.
Aida Alvinius är professor i ledarskap och ledning vid Försvarshögskolan. Hennes forskningsfokus är inom ämnena ledarskap, organisation, motstånd i arbetslivet och samhället, samverkan i kriser, hållbarhet och genus. Aida Alvinius är författare till flera böcker i ämnet.
Foto: Jeanette Dahlström