9789179654016 by Smakprov Media AB

I

NATTHÄRBÄRGET

Djursholms strand är som ett vykort med sina lyxvillor i nationalromantisk stil. Pendelbåten M/S Kung Ring, ursprungligen en ångbåt från 1902, stävar makligt bort över Lilla Värtan. På andra sidan ser man Lidingö med sina snövita hus.

Det enda som grumlar idyllen är lastbilarna och skåpbilarna som står parkerade längs stranden, raden av blå byggbaracker i två våningar, och den väldiga byggkranen på en pråm vid den lilla halvön Gamla Djursholm. Ute på halvön står en trevåningsvilla i tegel, ritad av Carl Westman, insvept i byggnadsställningar och skyddsnät så att bara en del av taket syns.

Nästan 150 byggarbetare är sysselsatta med att bygga om huset, och parkeringarna kring stranden och Djursholms torg är fulla av deras fordon.

– Får jag gå in och titta på bygget? frågar jag en svensk i arbetskläder som är på väg mot huset.

– Det tror jag inte, säger han med ett skratt, utan att sakta in.

För Sveriges Radios räkning håller jag på med ett reportage om parallellsamhället av illegala migranter, kriminella och utnyttjade arbetare som bor i risiga förorter med skjutningar och rån och slagsmål i kollektivtrafiken. De bor inte här, i lug-

na och trygga Djursholm. Här skriver lokalbefolkningen genast och varnar varandra i grannskapsgrupper på Facebook om det dyker upp en skum skäggig typ i bil med utländska plåtar, eller om ett par byggarbetare i vit skåpbil erbjuder sina tjänster på bruten engelska. Jag vet, för jag är med i grupperna. Jag bor själv i Djursholm, om än i lägenhet.

Men om man tittar noga så ser man det postsovjetiska parallellsamhället mitt i den trivsamma, rika förorten.

Där, till exempel. Byggbaracken på två gånger tre kvadratmeter, vid villan där borta. Den har stått där i flera månader. Gardinerna är fördragna, men i ett av fönstren sitter en ljusslinga som gör baracken lite mysigare. I sådana här baracker brukar byggnadsarbetare klä om och förvara sina saker, men i just den här sover personen som bygger garaget.

Och titta, där står en husbil parkerad vid sopcontainrarna sedan ett par dagar. Vid dörren står ett par leriga arbetsskor. Ett sömndrucket ansikte skymtar i fönstret och försvinner genast bakom gardinen.

Där, på en bänk vid gamla Djursholmsbanan, som nu är promenadstråk, sitter en städerska och röker. Hon drar djupa bloss. Hennes kläder är för stora och väskan där hon har sina rengöringsmedel, trasor och borstar är gammal – hon har nog fått den av en kyrka eller hjälporganisation. Hon håller i sin telefon och lyssnar på ukrainska nyheter utan hörlurar, på högsta volym: Under det senaste dygnet har fienden genomfört fyra robotangrepp och 86 flyganfall. Dessvärre har civila skadats i de ryska terrorattackerna …

Där står det några vita skåpbilar och lätta lastbilar med polska, litauiska och estniska nummerplåtar. På byggstängslet framför lyxvillan hänger en banderoll med byggföretagets namn. Ban-

derollen gör att det hela ser seriöst ut, men söker man på företaget ser man att det är nedlagt sedan ett par år.

En av arbetarna på byggnadsställningen under taket på villan tappar något tungt med en skräll. Saftiga, oöversättliga ryska svordomar på temat ”din mamma” ekar över nejden.

Sveriges Radio har erbjudit mig att göra ett reportage om parallellsamhällets illegala boenden. Det rör sig om inofficiella hotell där det bor legala arbetsmigranter, papperslösa, och skumma typer från kriminella kretsar. En del hyr rum i en månad och åker sedan hem; andra hyr en sovplats ett dygn i taget och blir kvar i flera år. Migrationsverkets kontrollanter lyser med sin frånvaro, liksom journalisterna. På boendena säljs det förfalskade ID-handlingar och arbetstillstånd, men också arbete. Jo, du läste rätt: Arbetstillfällen köps och säljs. Folk hyr ut sina personnummer och säljer sina pass. Språken som talas är ryska, ukrainska, uzbekiska, tjetjenska, estniska, litauiska … kort sagt alla den forna Sovjetunionens språk.

Bästa sättet att se och beskriva de illegala hotellen är att bo där. Nu måste jag bara hitta ett där jag inte har varit, där det inte bor någon jag har använt som källa, och där ingen känner igen mig. Jag letar på nätet.

Parallellsamhället har sitt parallella internet: webbplatserna Svenska Palmen och Sjvedskaja ruletka (”svensk roulette”), Facebookgrupper och slutna grupper på Telegram, WhatsApp och Viber. Här kan man hitta svarta och vita jobb och köpa ett förfalskat körkort eller någon annans LMA-kort, ett anställningsavtal och en inbjudan för att kunna få Schengenvisum,

arbetskläder och redskap, livsmedel, alkohol, cigaretter, antibiotika, skenäktenskap eller sex. Man kan även hyra en lägenhet eller en sovplats.

Jag scrollar annonser om sovplatser i inofficiella boenden för byggarbetare.

”Sovplatser i olika delar av Stockholmsområdet (villor i Upplands Väsby, Tensta, Huddinge och Bromma). Med alla bekvämligheter. Gott om parkering. Pris 2 500. Inflyttning snarast.”

”Sovplatser i villor i Hässelby, Jakobsberg och Spånga. 2 500 kr/mån, 120 kr/dygn. Helpension för 1 500 kr/mån.”

”Möblerade rum uthyres i enfamiljshus i Spånga. Möjlighet att hyra sovplats för 2 500 kr i rum med 2–3 personer. 10 minuter till T-bana Rissne och 3 minuter till busshållplats.” Det finns foton i annonsen: små rum med vita väggar, smala våningssängar av järn, pallar i stället för nattduksbord, tjocka persienner för fönstren.

”Hej! Jag hyr ut rum och sovplatser till bra pris. Rum för två personer. Nära till toalett och dusch. Fritids- och uppehållsrum med TV finns. Städning ingår! Pingisbord ingår. Parkering finns. Hör av er om ni är intresserade.”

Jag ringer numret i den sista annonsen.

– Vad kostar det?

– 3 500 i månaden för en sovplats, 4 800 för ett rum. Men vi har inga sovplatser för kvinnor just nu, bara rum, säger mannen, som presenterar sig som Artur*. Så frågar han varifrån jag är.

– Ryssland.

– Vad trevligt! Jag är också från Ryssland. Det bor många ukrainare här, är det okej? Men det är jag som bestämmer här. Vi har både ryssar och belarusier här.

– Så länge det är okej för dem att bo med en ryska. Du tror inte de har nåt emot det?

– Ingen frågar dem. Det blir som jag säger. Du kan komma och titta i morgon.

På radion vill de att jag ska träffa säkerhetsavdelningen och få instruktioner och ett armband med larmknapp. I deras ögon är boendena brutala och farliga rövarsamhällen. Det stämmer i och för sig i många fall, men för mig räcker det med Nagrabandspelaren i innerfickan och mikrofonen som dinglar på bröstet – den ser ut som ett par hörlurar, som om jag bara har pausat musiken för en kort stund. Det känns inte bra att åka dit som spion, men jag blir aldrig insläppt om jag kommer med mikrofon i hand och presenterar mig som journalist.

Så jag åker utan instruktioner och utan armband. Jag måste kunna prata med vem jag än möter där. Hamnar jag i knipa får jag ta mig ur den själv.

I stället för adress får jag en kartnål i telefonen. Det inofficiella bostadshotellet ligger i Haninge.

Jag väljer kläder för att inte skilja ut mig: träningsbyxor, gamla sneakers, en vinterjacka som har en reva på ryggen så att fodret syns sedan jag fastnade med den i en spik.

För några år sedan besökte jag ett illegalt bostadshotell i Bromma. En kvinna i fyrtioårsåldern som skulle hyra en sovplats hade alla sina tillhörigheter i en plastkasse som var så sliten att man nästan inte såg butikens namn. Den kassen fastnade i minnet. Jag tar en plastkasse från Coop och lägger alla saker jag kan behöva i den: sängkläder, handduk, tandborste, mugg. Bandspelaren stoppar jag i innerfickan på jackan.

På Roslagsbanan in mot Stockholm märker jag att folk tittar snett på mig. Men på den proppfulla bussen ut till Haninge är det ingen som ger mig en blick.

Bostadshotellet ligger ett stenkast från Brandbergens centrum. Det är en gammal kontorsbyggnad, ett suterränghus i två plan med parkering. Mittemot har man nyligen byggt ett hus med dyra bostadsrätter, och runt om ligger bostadsrättshus från 80- och 90-talen. På den sneda skylten utanför står namnet på ett byggföretag som gick i konkurs för flera år sedan. Dörren pryds av klistermärken från Securitas och SkandiaMäklarna, och ett som upplyser om att området videoövervakas. Persiennerna i alla fönster är neddragna.

Jag möts av Jehor*, en stor kille med stor mage och nävar som mitt huvud. Han har på sig mjukisbyxor och en t-shirt med en färgfirmas logotyp. Han går barfota i ett par duschtofflor av plast.

Jehor ansvarar för ordningen på bostadshotellet. Han granskar mig med blicken, som han gör med alla som knackar på.

Tydligen ser jag tillräckligt harmlös och betalningsduglig ut. Han slår upp dörren.

– Välkommen!

Jehor tilltalar mig på ukrainska och jag svarar på ryska. Den här sortens tvåspråkiga samtal är vardagsmat, och att jag talar ryska måste inte innebära att jag är från Ryssland.

På väggen innanför ytterdörren hänger det en lapp: ”Livet består av val: Ta av skorna eller tvätta golvet. Straffavgift 150 kr.”

Att döma av spåren efter leriga skor är det ingen här som vare sig tvättar golv eller oroar sig för böter. Bredvid hänger ännu en lapp: ”Murare sökes, ring.” Nedanför den en välkänd sovjetisk affisch från 1941, motsvarigheten till En svensk tiger, med texten

Ne boltaj! – Snacka inte! – och tillägget: ”Iaktta tystnad!”

Huset är en typisk kontorsbyggnad från mitten av 1900-talet, med en lång korridor och numrerade dörrar på båda sidor. Dörrarna, med dörrmattor framför, är stängda. Här och där i taket

och på väggarna sitter det runda övervakningskameror. På det stora hela ser det här stället mycket bättre ut än många andra boenden för migranter och papperslösa där jag har varit.

Brandlarmet ger ifrån sig ett litet pip då och då. Ett batteri kanske behöver bytas. I övrigt är det tyst i huset när Jehor visar runt mig.

– Alla är på jobbet, säger Jehor. Eller så sover de. Vad finns här annars att göra?

Först av allt visar han mig ett mörkt, kallt och dystert rum utan fönster med några träningsmaskiner och ett snett gammalt pingisbord. Vi är på bottenvåningen, men rummet är fönsterlöst, dystert och kallt som en källare. Det luktar starkt av tobaksrök, för här finns dörren till rökhörnan. Det är bara där man får gå ut och röka, eftersom det inte syns från de omgivande husen.

– Här har vi gymmet, som du ser. Jag köpte alla maskinerna billigt på Blocket. Jag är MMA-proffs.

Jehor skrattar så att det syns att han saknar flera tänder. Jag ser mig reflexmässigt omkring och bedömer om jag skulle hinna fly.

– Jag har tränat sen jag var barn. Så du förstår ju att det är lugnt och tyst. Man hör inte ett pip från nån så länge jag är här.

En annan dörr leder till skyddsrummet, som finns med i registret över skyddsrum i Stockholm. Kapaciteten är 108 personer. Skyddsrummet är fullbelamrat med madrasser, stolar och stora säckar och väskor som blivit kvar efter boende som stuckit utan att betala, eller bara försvunnit utan att någon vetat vart de tagit vägen och varför.

Vi går upp på övervåningen. Åt ena hållet går det en korridor med rum, åt det andra ligger en öppen yta – kanske en gammal kontorsmatsal eller ett fikarum. Här står det två bord och ett piano. På de kala väggarna hänger gamla affischer om säkerhet

på byggarbetsplatser, ett flygblad på ryska från en svensk fackförening, fäst med silvertejp, och en platsannons för byggnadsarbetare.

– Var kommer du själv ifrån? Ukraina?

Jag tvekar så länge att han vänder sig om med en frågande blick.

– Från Ryssland … erkänner jag.

Jehor ler.

– Det är lugnt. Det är ju inte ditt fel.

Han visar mig det trånga köket. Det är smutsigt och luktar vidbränt, och diskhon är full. Sedan går vi till toaletterna, där det hänger en omsorgsfullt handskriven lapp på väggen. Meddelande till alla efterblivna: Videoövervakning dygnet runt. Den som pissar och skiter snett åker ut samma dag.

Jehor ser att jag stannar till. Han ler generat.

– Det där är inte till dig. Det är till de efterblivna. Du kan strunta i det.

Vi går vidare längs korridoren och kommer ut vid trappan där vi började.

Jehor öppnar rum nummer 13. En instängd lukt av smutsiga sängkläder, tobak och surnade matvaror slår emot mig. Rummet är trångt, 7 kvadratmeter – det får bara plats en enkelsäng, ett litet kylskåp, ett smalt klädskåp, ett par stolar, en byrå och en gammal TV-bänk som får tjäna som förvaring och avställningsyta. Överallt ligger tomma cigarettpaket, gamla strumpor och hopknycklade ölburkar. Det är galler för fönstren.

– Vad sägs? säger Jehor medan han kliar sig där bak. Ska du bo hos oss?

Jag nickar, och han räcker mig nyckeln.

Efter klockan sex på kvällen blir det fullt med folk på bostadshotellet. Brandlarmet fortsätter med sina små pip, men ingen bryr sig om det, och själv har jag också vant mig. Jag sitter med en kopp te i utrymmet vid trappan som fungerar som matrum och tittar på alla som kommer hem från jobbet. Det går förbi män i arbetskläder fläckade av puts eller färg, med smutsiga väskor och bagar, eller små plastlådor med redskap. Mer sällan går det förbi kvinnor, helt utmattade. De går med släpande steg och bär på enorma påsar fulla med rengöringsmedel och städutrustning.

Vid bordet intill sitter Jehor, ordningsmannen, och spelar backgammon med Vlad* i rum 18. Det är ofta så man pratar om varandra här. ”Vlad i rum 18.” ”Han som bor på bottenvåningen, vid toaletterna.” ”Hon i nummer 13.” De flesta här är ukrainare, så de som inte är det får ofta heta sin härkomst: georgiern, letten, ryssen, belarusiern, armeniern på bottenvåningen, armeniern på övervåningen.

– Hur har du det med jobb? frågar Jehor.

– Jag har jobb, gudskelov. Och de verkar inte luras, gäspar Vlad. Du då?

Han menar byggnadsarbete. Lönen för Jehors jobb på boendet är en gratis sovplats i delat rum.

– Det är magert, svarar Jehor. Hela gänget är utan arbete.

De har tråkigt, men här finns inget att göra förutom att spela backgammon. Så de börjar om igen, medan de gäspar och sträcker på sig.

– Du då, jobbar du? frågar Vlad mig.

– Ja då, säger jag.

– Bra. Det är svårt här utan jobb. Du har väl inga vägglöss på rummet?

– Finns det vägglöss? undrar jag ängsligt.

– Här finns inga vägglöss! skriker Jehor och slår näven i bordet. Håll käften, idiotjävel!

Sedan säger han milt och lent till mig:

– Jag står för ordningen här, jag har allt under kontroll. Vi har inga vägglöss. Men säg till om du märker några, så löser jag det.

Vlad är lite över trettio. Han är skallig och har dålig hållning, så han ser mycket äldre ut än han är, som alla andra här på hotellet. Men han har ett blygt, pojkaktigt leende.

– Vad gör du då? frågar jag.

– Jag jobbar åt en est.

– Vitt?

De frustar till av skratt båda två.

– Grått och brunt och vinrött, säger Vlad. Du är en stor flicka, du begriper själv, vad frågar du för? Vi byter fönster i våningshus, jag och en till. Han bor också här. Vi tar bort de gamla fönstren och gör klart för att installera nya. I gamla väggar är det asbest.

När det är asbest får vi göra jobbet. Vi är ju bara ukrainare, vem bryr sig.

Han gör en grimas.

– Vi har fått dräkter. Det ser ut som om vi ska städa upp efter Tjernobyl. Vem orkar ta på sig de där gasmaskerna.

– Men det är ju farligt för hälsan! säger jag.

Han viftar nonchalerande med handen.

– Det är farligt för hälsan att leva. Med maskerna på jobbar vi tre gånger saktare. Degen ska in. Att vara pank är också farligt för hälsan, skrattar han.

En mörkhårig man sätter sig vid pianot och börjar klinka tyst för sig själv.

– Ni kan väl spela nåt? säger jag.

Han sätter sig tillrätta.

– Ukrainskt eller ryskt?

– Ukrainskt.

Han spelar den ukrainska folkvisan Oj ty dyvtjyna och ett par till som jag inte känner till. Sedan spelar han en låt av den ukrainska gruppen Okean Elzy.

Vlad nynnar med och slår nya tärningsslag.

Om man följer korridoren hamnar man på samma plats igen. Jag går runda efter runda och iakttar livet på hotellet.

En man kommer ut ur sitt rum med schampo och tvättlapp och en handduk på axeln. Han låser dörren efter sig. Många av invånarna låser sina rum även om de bara ska gå på toaletten, till köket eller ut och röka.

I det stora köket, som bara vissa utvalda får använda, står en kvinna och gör degknyten – varenyky med potatis och pelmeni med kött. Bordet är täckt med mjöl, degen är utkavlad.

Hon trycker ut cirklar med ett dricksglas, pressar med hela sin kroppstyngd. Potatisfyllningen och köttfyllningen står färdigblandade i stora bunkar. Hennes man räknar pelmeni.

– Är de till salu? frågar jag.

– Hundra kronor kilot, svarar kvinnan och torkar svetten ur pannan med handryggen så att mjölet fastnar.

– Vad frågar du för? säger mannen med en grimas. Kan du inte laga själv? Vem vill gifta sig med en sån?

Jag blir så paff att jag inte vet vad jag ska svara.

– Tyst med dig, säger hans fru. Hon kanske frågar åt nån annan. Sitt och räkna du.

Jag går vidare. Utanför ett badrum står en kvinna kring de fyrtio lutad mot väggen och väntar på sin tur. I händerna har hon en

handduk och en påse där det sticker ut badrumsgrejer. Hennes ögon är tomma och uttryckslösa och hon står blickstilla. I det svaga ljuset liknar hon en skyltdocka.

– God kväll, säger jag.

– Vete fan hur jävla god den är, svarar hon och fortsätter stirra på en osynlig punkt på väggen.

Jag vågar mig inte på att fråga något.

En dörr står på glänt, man hör hur två rumskamrater grälar.

– Det var du som lurade dit mig!

– Hur fan skulle jag veta att det var ett skurkbygge? Jag fick inte heller nån lön!

– Skiter väl jag i! Du ska betala! 2 000 är du skyldig mig!

– Jag har väl inga pengar!

Jehor har hört grälet och dyker upp för att avstyra slagsmål.

Han slår knytnäven i dörren så att den flyger upp.

– Knip käft båda två, vrålar han. Här ska vara lugnt!

Och så till mig, med ett oljigt leende:

– Jag håller ordning. Så att det är lugnt här.

Jag fortsätter tills jag kommer till matrummet, där det nu sitter två okända män. På deras ansiktsuttryck och blickar ser man direkt att de inte bor här. Den ene sitter bakåtlutad i stolen, den andre har benen myndigt utsträckta, och tre arbetare som bor här står framför dem och kröker rygg.

– Det behövs två duktiga snickare. Inga jävla tummar mitt i handen, säger den ene gästen med låg röst. Det är på en ö. 7 000 per skalle för en vecka.

– Sju lax, det var inte mycket, säger en av männen. Tio kan ni väl betala.

– Det kommer att finnas mat, och du får bo gratis. Räkna själv ut vad allt sånt kostar. 7 000 är nästan för bra.

Männen märker att jag tassar omkring och intresserar mig för deras samtal.

– Hon bor också här, säger en av arbetarna.

Gästerna, som kanske är förmän eller äger en byggfirma, granskar mig från topp till tå, men tappar snart intresset. Jag är ju inte snickare.

– Gå och sköt ditt du, säger den ene. Smyg inte här och lyssna.

Vid elvatiden på kvällen blir det tyst, och nu märks det hur tunna väggarna är. Dörren till mitt rum är täckt med svarta sopsäckar och tejp på insidan, och när jag tar bort en bit ser jag att det är papp under. Man kan slå näven rakt igenom. Väggarna mellan rummen kan inte vara mer än ett finger tjocka. Jag hör vankande steg och tunga, rosslande andetag.

I rummet på höger sida bor en man från Estland – jag vet inte om han är est eller ryss. Jag hör honom hosta och harkla sig högt, som om han håller på att kvävas.

I köket har jag fått höra att estländaren säljer så kallade ”utnyttjade identiteter”. Han är osällskaplig och pratar inte mycket om sitt, men jag har en aning om vad hans ”jobb” är. Antagligen arrangerar han resan till Sverige för folk från Baltikum som säljer sin identitet, eller lånar ut den, som de kallar det. De skriver in sig på arbetsförmedlingen och Skatteverket, skaffar bankkonto och kort, och sedan lämnar de Sverige för alltid utan att bry sig om hur deras ID-handlingar och konton används.

En man från Klaipeda i Lettland som sålt sin identitet på det här sättet var vittne i en rättegång och berättade att han hade fått 150 euro per dagstur. Totalt tjänade han 450 euro. ”Jag hade inget jobb, jag behövde pengar”, svarade han när åklagaren frågade varför.

I rummet till vänster hör jag någon be högt på ukrainska:

– Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden …

Det blir tyst en stund. Det enda som hörs är att sängen i rummet till vänster knarrar. Sedan går någon med släpande steg genom korridoren till toaletten. Nere på bottenvåningen gråter en kvinna.

Rätt vad det är börjar estländaren kräkas, länge och högljutt.

– Bljaaaad’! skriker han på ryska. Jäääääävlar! Sedan går han hit och dit i rummet en lång stund, slamrar med det ena och det andra och muttrar för sig själv.

Efter ett tag blir det tyst igen.

Så slår han plötsligt upp sitt fönster med en smäll och pissar rakt ut. Det hörs som om vi var i samma rum. Jag ligger i mörkret och undrar om han också har galler för fönstren.

Halv fem vaknar de som har längst väg till arbetet. Jag väcks av deras suckar och steg. Det brusar i duschen. Fram till klockan sex går folk nedför trappan då och då och smäller med ytterdörren. Från korridoren hörs brottstycken av telefonsamtal:

– Ja, ja, jag är på väg.

– Jag tar med en medhjälpare, jag ska väcka honom.

– Vi jobbar i Nacka i dag.

– Jag kör förbi Byggmax på vägen.

Efter någon timme kräks estländaren igen.

– Bljaaaad’! skriker han. Sedan hörs en duns som om han fallit till marken.

– Fy fan, det är så man vill dö! Så jävla pisstrött på alltihop! utbrister någon medan han klampar längs korridoren mot utgången. På rösten låter det som Vlad i nummer 18.

Från rummet till vänster hörs det ortodox kyrkomusik. Herre förbarma dig, herre förbarma dig, herre förbaaaaarma dig.

PÅ DAGARNA JOBBAR HAN på ett bygge i Djursholm. Där renoverar han ett tegelstenspalats som kostat en halv miljard – den dyraste privatbostaden i svensk historia.

På nätterna driver han ett illegalt hotell i Haninge. Här fixar han sängplatser och falska identiteter åt dem som vill leva under radarn. De kommer från Ryssland, Ukraina eller någon av de andra forna sovjetrepublikerna, och försöker skaffa sig en drägligare tillvaro. De flesta jobbar som byggarbetare eller städerskor. Vissa är bara tjuvar.

De livegnas land är en berättelse om drömmar, kamp och trasig gemenskap i en värld vid sidan av vår. I månader lever Liza Alexandrova-Zorina under falsk identitet på det slitna natthärbärget. Hon kommer människorna som bor där närmare än någon gjort tidigare, och avslöjar samtidigt den svenska byggbranschen – en genomkorrupt marknad där gränslösa husdrömmar göder organiserad brottslighet och religiös radikalisering, och skapar en modern form av livegenskap.

I De livegnas land kan de som arbetar hårdast knappt överleva. Och de rikaste människorna i världen kan inte skydda sina hem från att infiltreras av kriminella.

9789179654016

DEN UNDRE VÄRLDEN SOM BYGGER SVERIGE

DE LIVEGNAS LAND

LIZA ALEXANDROVA-ZORINA

DE LIVEGNAS LAND

DEN UNDRE VÄRLDEN SOM BYGGER SVERIGE

FRÅN STOCKHOLM TILL KALIFATET

I

NATTHÄRBÄRGET