FISKARENS GÅVA
Översättning
Annika Sundberg
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Copyright © Julia R. Kelly 2025
This edition published by arrangement with Penguin Random House, UK/Harvill Secker. All rights reserved. Originalets titel: The Fisherman’s Gift
Svensk utgåva © Historiska Media 2025
översättning Annika Sundberg Citat av William Butler Yeats och Edward Lear i översättning av Annika Sundberg omslagsdesign Martha Kennedy omslagsillustration Chris Wormell sättning Charlotta Magnusson tryck ScandBook AB, Falun 2025
tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-593-2
Till Oliver, Calum och Emily
Sök dig bort, mänskobarn!
Bort till vildmark, bort till hav med en älva, hand i hand, för i världen finns mer tårar än du förstår.
William Butler Yeats
Prolog
Skottland, 1900
Joseph förstår att det ska bli storm. Han ser den gula mångården och vinterhimlens isglitter när han går upp från stranden och då och då måste han ta pauser för att vila sina knarrande och värkande knän.
Lite senare vänder vinden, från västlig till ostlig. Han vaknar mitt i natten och känner hur odjuret tar sats långt ute till havs, han känner dess iskalla andetag, dess starka lukt av salt.
Han hade kunnat varna byborna, som har glömt hur man tolkar tecknen – måsarnas låga flykt, natthimlen, vinden –men varför skulle han göra det? Ovädret kan gott få ta deras skorstenar, skrämma deras hundar, föra med sig deras skjortor och lakan likt gastar över hustaken. För hur mycket hjälpte de honom den där gången för många år sedan, då när stormen hade berövat honom så mycket mer?
Nu tjuter vinden över kullens krön, där nötkreaturen står hopkurade i ladan och fåren trycker sig mot varandra på fältet. Den viner mellan husen och butikerna på Copse Cross Street, förbi det öppna fönstret ovanför specerihandeln där mrs Brown, fortfarande vaken, tittar ner på den smala gatan och vidare bort mot det stjärnupplysta havets svarta yta. Hon
känner lukten av väderomslaget i vinden, så hon stänger och reglar fönsterluckorna, går tillbaka till kaminen, lägger sin hund, Rab, i knät och väntar.
Längre ner i backen, i en stuga nära trappan som leder till Skerrys strand, tänder Dorothy en lykta och ställer den på en fönsterbräda på ovanvåningen – ett ljus i mörkret som vägledning för alla dem som förirrat sig i de upprörda vågorna.
När stormen når land stjäl den saker från det lilla fiskeläget som klamrar sig fast vid klippan. Den tar med sig takpannor och får, den fäller träd och slungar två båtar mot stenblocken.
Men den har med sig något också, något som Joseph kommer att hitta dagen därpå, när han går ner för att titta till sin båt i det bleka gryningsljuset.
En gåva.
Nu Dorothy
Kvinnorna jäktar omkring i mrs Browns butik, ivriga att komma hem till sina brasor och grytor. Smutsig snösörja pressas in under dörren av blåsten, som fortfarande är kall efter ovädret. Som vanligt hör Dorothy knappt de mumlande rösterna vid disken. Det är den plötsliga tystnaden hon lägger märke till. Med sin nästan tomma korg över armen – några potatisar, ett par lökar – ser hon hur de andra samlas vid fönstret. En konstig känsla kommer över henne. Det stramar i huden på armarna, det kryper i skinnet, och hon ställer ifrån sig korgen och går fram till fönstret. Hon torkar bort imman och kikar ut. Blötsnön samlas mellan kullerstenarna och himlen är askgrå. Hon tittar uppför backen och ser bybor kämpa sig fram på den smala gatan, inåtvända, med hopknipna ögon och framåtböjda huvuden, och sedan tittar hon ner mot stranden och det är då hon får syn på honom. Joseph.
Han går mitt i vägen. När hon förstår vad han bär på slits ett skrik ur bröstet på henne, ett gällt, djuriskt tjut. Josephs ansiktsuttryck är lika chockat som hennes eget måste vara –han är blek och storögd. Barnet han bär på har mörkt silver-
färgat hår efter att ha legat i havet, kroppen är slapp, ansiktet grått. Han är fortfarande våt över hela kroppen, han har vattendroppar i håret, kläderna är mörka och genomblöta. Och då hör hon att de andra kvinnorna flämtar och hon känner att de vänder sig mot henne. Mrs Brown lägger sin röda, nariga hand på hennes arm, och Dorothy möter hennes blick eftersom hon förstår att hon säger hennes namn, men nu ringer det i öronen, för hon hann se det …
Att den ena lilla dinglande foten fortfarande har på sig en brun känga medan den andra är blå, kall och naken.
Hon går ut som i en dröm. Alla kvinnorna följer med, och några iakttar henne medan andra betraktar mannen med barnet. Dorothy är en stickning som håller på att repas upp, för visst är det ett spöke hon ser? Hon går närmare dem och sträcker ut handen, men Joseph fortsätter uppför kullerstensgatan, och kvinnorna från butiken följer efter, som deltagarna i ett begravningsfölje. Framme vid hörnet vänder han sig om och skakar på huvudet för att hejda dem, och då ser de det, allihop: att det rycker i den nakna foten, att pojkens slappa arm spänner sig, och plötsligt hostar han kvävt. Nu börjar
Joseph springa så gott han kan i snögloppet, runt hörnet till prästgården och utom synhåll.
Dorothy har inte rört sig ur fläcken. Hon försöker skilja nuet och det förflutna åt, men det är för svårt. Det är nära att hon följer efter dem, hon får nästan för sig att det är han, men i stället går hon ostadigt hemåt och släpar sig uppför trappan utan att ens stänga ytterdörren efter sig. Hennes kropp är för tung eller för lätt, hon vet inte vilket. Hon känner nästan inte igen sitt sovrum, hon går förbi skåpet hon aldrig öppnar, vidare mot byrån.
Regnet driver in från havet och slår mot de skallrande fönsterrutorna. Vinden tar sig tjutande in genom ytterdörren och uppför trappan till platsen på trägolvet där hon sitter på knä. Hon öppnar den nedersta byrålådan och trevar bland yllevästar och underkläder tills hon känner den med fingertopparna. Först förvånar det henne att den inte är våt. Hon känner på de välbekanta vecken i lädret, tar upp den och lägger den i förklädet, kupar försiktigt händerna om den. Hon blundar, vilar pannan mot byrån och andas in den lilla, bruna kängans lukt, som fortfarande har ett litet inslag av saltvatten, trots alla år som har gått.
Nere i butiken tar mrs Brown Dorothys korg och lägger tillbaka lökarna och potatisarna. Trots att det egentligen är för tidigt vänder hon på dörrskylten, så att texten ”Stängt” syns från gatan.
Den natten drömmer Dorothy om Moses för första gången på flera år. Han leker nere i vattnet, där det är grunt. Hon lutar sig mot klippan, känner dess värme genom klänningens tunna bomullstyg, låter den absorberas av huden på skulderbladen. Hon iakttar honom, hans silverfärgade hår som är upplyst av solen och havsglittret, av alla avvikelser som minnet skapar.
I drömmen dåsar hon till, och när hon vaknar är det vinter, himlen är låg och mörk, ovädret våldsamt. Vågorna är höga och hon springer längs stranden, fram och tillbaka, och ropar efter honom, men vinden sliter med sig hennes röst och kastar den mot himlen. Och i samma stund som hon tänker att han är försvunnen hittar hon honom igen. Tidvattnet har fört honom med sig utmed stranden och han står precis som han gjorde innan. Vågorna sköljer över honom, gång på gång. Han vänder sig mot henne och ler sitt vanliga, stillsamma leende. Hans ögon är lika gröna och ombytliga som havet.
”Mamma?”
När hon vaknar på riktigt ylar vinden utanför fönstret. Kudden som hon håller hårt med sin kalla hand är våt.
Öppningsdags
Morgonen därpå vill hela byn prata om det, även om de för anständighetens skull inte låtsas om det. Kvinnorna skyndar fram på de hala kullerstenarna till mrs Browns butik för att köpa några saker de inte behöver innan vägarna till och från byn blir isbelagda och de blir avskurna, något som inträffar varje vinter.
Efter att ha lagt smått och gott i sina korgar samlas de för att betala. De väntar som vanligt på att mrs Brown ska ta initiativet, lägga ena handen mot disken och med den andra fästa enstaka grå hårstrån bakom örat med hjälp av en blyertspenna. Men i dag är hon ovanligt tyst och hennes blick är svårtolkad när hon lägger ihop beloppen.
”Men du store tid, tänker ingen säga något om det?” Det är Norah, lika tunn och kantig som mrs Brown är rund. De andra slappnar av och ställer ifrån sig sina korgar, lättade över att någon vågar säga vad alla tänker. ”Gud sig förbarme – jag trodde att jag såg ett spöke!” Hon blundar men öppnar snart ögonen igen för att försäkra sig om att alla tittar på henne.
”Det där barnet var en exakt avbild … eller … jag trodde att det var han … tills jag insåg att han i så fall inte skulle ha åldrats. Hur länge sedan är det nu? Femton år? Tjugo?”
”Var hittade han honom?”
”Han hade sköljts upp på land i stormen, sa kyrkoherden.”
”Men vid liv, tro det eller ej!”
”Jag hörde att han sa …”
”Prat! Jag var där i morse. Han har inte sagt ett ord!”
”Så du fick alltså se honom?”
”Ja, alltså, nej, men enligt Martha …”
De andra visar vad de tycker om Norahs uppgifter genom att titta menande på varandra.
Norah talar med låg och hemlighetsfull röst. ”Det betyder något, det är jag säker på. Och kängan, till råga på allt …”
Alla blir tysta. Det är alltför kusligt, alltför likt. Till och med mrs Brown är påverkad av den underliga händelsen. Hon har slutat skriva och står där med en lök i ena handen och pennan i den andra.
Norah försöker sondera terrängen. ”Jaha, jag har alltid sagt att det där barnet …”
Slutligen bryter mrs Brown sin tystnad. ”Nu räcker det. Har ni då inget förbarmande? Jag vet inte hur det är med er, men jag har inte tid att stå här och prata hela dagen. Vi väntar snö och jag vill komma hem innan solen går ner.”
Kvinnorna lägger surt sina mynt på disken med ett skrammel, tar sina korgar och går, förnärmade och en smula överraskade. För om det finns någon i byn som inte har visat Dorothy Gray mycket till förbarmande genom åren så är det mrs Brown.
Joseph
”Hur är det med gossen?” Joseph står på tröskeln och vrider hatten i händerna.
Kyrkoherdens hustru, Jenny, backar några steg när hon känner den stränga kylan som han kommer med. Hon kastar en blick på först hans ansikte och sedan gatan bakom honom. Hon suckar. ”Det är nog bäst att du stiger på, om inte annat så för att slippa kylan.”
Han kliver över tröskeln för andra gången den veckan, men förra gången var han så chockad över barnet att han knappt lade märke till något annat. Nu ser han på Jenny att det snart måste vara dags: hennes runda mage har sjunkit ner och barnvagnen står redo i hallen. Jenny visar honom in utan att förråda någon motvilja. Martha, hushållerskan, står och knådar en deg, tittar upp och nickar mot honom.
Jenny vänder sig mot honom. ”Vänta här, så ska jag hämta min man.”
Hettan från spisen får det att sticka och värka i hans händer, men han ställer sig ändå närmare, tacksam för värmen. Så fort Jenny har stängt dörren och hennes steg tystnat torkar Martha av sina mjöliga händer på förklädet.
”Vill du ha något varmt att dricka, Joseph? Du ser frusen ut.” Nu är hennes leende naturligare.
”Nej, jag ska snart hem till min egen brasa igen.” Han kastar en blick på den stängda dörren och hör hur tyst det är ute i korridoren. ”Jaha, hur står det till med gossen?”
Martha tittar också nervöst på dörren och svarar sedan jäktat. ”Han har inte sagt ett ord. Han har mest sovit. Jag har lagat buljong åt honom, matat honom och hållit liv i brasan.”
”Men då klarar han sig? Han kommer inte att dö av kylan eller av …” Han sväljer hårt.
Det hörs steg utifrån korridoren och Martha fortsätter med knådandet. Joseph håller fram händerna mot spisen. Jenny ser ut att uppskatta att de står kvar på samma plats, att Joseph inte har tagit av sig jackan, slagit sig ner eller känt sig som hemma. ”Kyrkoherden är upptagen.” Hon talar korthugget och tittar menande på smältvattnet som nu droppar på hennes köksgolv. ”Pojken kommer att klara sig, Joseph – det var bra att du bar hit honom. Så fort han är tillräckligt frisk och vädret tillåter kör vi honom till ett sjukhus inåt landet och, om Gud vill, vidare hem.” Hon vänder sig mot köksdörren. ”Som du ser har vi mycket att stå i, så …”
Han nickar kort till tack och går ut i snön igen. Han är säker på att de pratade om honom tidigare, som om händelserna den där natten för länge sedan hade med honom att göra. Och nu kommer de att prata igen. Man skulle kunna tro att han vant sig vid det, men det har han inte och han ger prästgårdens yttertrappa en spark innan han går.
Nere på stranden kastar han sig in i det nödvändiga arbetet med båten. Sammanbitet sliter han av de murkna plankorna från däcket, inte mer än nödtorftigt varm om händerna av eldfatet.
Och då får han syn på henne. Dorothy. Hon står nedanför trappan och blickar ut över havet. Hon har inte sett honom än och han tar chansen att betrakta henne.
Hon är inte längre samma svala, unga kvinna som hon var när hon kom till byn en gång i tiden, då hennes blick var knivskarp och hennes ansiktsuttryck trotsigt. Han minns hur hjärtat slog fortare och hur han fick andan i halsen när han såg henne första gången. Hon hade stått precis där hon står nu, med handen i håret. Så olik Skerryflickorna, som brukade flirta med honom, fnittrigt och lättsamt.
När hade hon börjat se så gammal ut?
Han har iakttagit henne i kyrkan genom åren. Hon är alltid på plats innan alla de andra kommer, alltid kvar efteråt. Hon utför sina plikter, går med mat till fattigstugan och till Jeanie som bor uppe på klippan, och han vet att hon fortfarande undervisar i skolan och stickar åt fiskarna, även om han inte vet vilka av dem som bär hennes tröjor. Hennes make kom aldrig tillbaka hem, och nu när Moses är borta undrar han, inte för första gången, varför hon har stannat kvar i Skerry. Han återvänder till nuet.
Det är något mer som är annorlunda med henne. Han sätter sig på huk och kisar. Just det. Hon har inte på sig några kängor, och hennes kappa – han rynkar ögonbrynen och skärper blicken igen – hennes kappa är felknäppt, den ena delen hänger nedanför den andra. Och hon promenerar inte lika raskt som hon brukar. Hon verkar faktiskt inte veta vart hon är på väg, utan stannar hela tiden och tittar ut över havet. Hon är blek, har rynkor runt munnen och är inte lika rak i ryggen längre. Den slanka midjan, som han en gång fantiserade om att lägga händerna runt, är numera kraftigare, hennes röda hår har blivit mattare och gråsprängt.
Han vänder sig bort och drar upp ännu mer av det mjuka träet, sliter loss det från däcket. På grund av henne har kärleken undflytt honom. Frukosten som står klar på morgonen, brasan när han kommer hem, middagen på bordet, den varma kroppen intill hans på natten – allt det hemtrevliga och behagliga som en man kan se fram emot, alltihop har undflytt honom.
Hon tittar inte åt hans håll, det har hon inte gjort sedan Moses försvann. Det har inte stört honom tidigare, men nu börjar det bli dags att tvinga henne att se honom i ögonen, bara en gång till.
För han har inte glömt bråket och oförrätten som begicks mot honom. Och han vet att hon inte heller har gjort det.
Dorothy
Hon kan inte låta bli, hon är tvungen att titta efter. Innerst inne vet hon att det inte är han. Hon är ändå lärarinna. En logiskt tänkande kvinna. Ett barn kan inte – hennes hjärta värjer sig mot de brutala orden – kan inte försvinna och sedan bara komma tillbaka flera år senare, utan att ha åldrats. Det vet hon. Ja, det vet hon, tänker hon medan hon drar en lättnadens suck och lutar sig med handen mot det trygga, stadiga träbordet.
Men så ser hon framför sig pojkens ansikte när han blev buren uppför Copse Cross Street och med ens kan hon inte andas. Innan hon hinner ändra sig tar hon kappan, sätter på sig kängorna och öppnar ytterdörren. Stugorna och gatan är nästan omöjliga att se under det tunga snötäcket, himlen är fortfarande tung och mörkgrå, men Dorothy skyndar uppför backen. Hon vänder inte blicken mot mrs Browns butik när hon går förbi, hon vill inte se hur alla står där vid disken och hur den där kvinnan stirrar på henne, även om hon som hastigast minns hennes hand på sin arm. Hon känner både ilska och förvirring. Så dags att visa sig vänlig nu, tänker hon. I tanken ruskar hon av sig handen.
Framme vid prästgården darrar hon när hon knackar på
