Helena Dahlgren Välkommen till Skelett klubben
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Användning av detta verk för text- och datautvinningsändamål medges ej.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 47578
ISBN 978-91-8077-541-0
Upplaga 1:1
© Helena Dahlgren
och Nypon förlag 2025
Nypon förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se
Studentlitteratur AB, Lund
Titel: Välkommen till Skelettklubben
Författare: Helena Dahlgren
Omslag: Niklas Lindblad
Tryckt av Adverts, Lettland 2025
Helena Dahlgren Välkommen till Skelett klubben
1
Jag satt i baksätet medan pappa
körde vår röda Volvo. Hela bilen var full av prylar.
Vi hade åkt i många timmar, och alla var trötta och lite irriterade.
Det var inte min idé att flytta. Det var mamma och pappa som ville det. Själv ville jag stanna kvar i vårt mysiga hus i Skåne.
Det var ett gammalt hus, och inte så stort, men vi hade bott där sedan jag var liten.
Och så bodde Julia och hennes
familj i huset intill. Det var det allra bästa. Nu hade mina föräldrar
förstört det.
Mamma satt i framsätet och suckade högt.
– Har du någon mottagning, Malva? Min telefon är helt död …
Hon knappade på telefonen, sedan skakade hon på huvudet.
Jag sneglade på min telefon.
Alla pluppar var borta. Ingen mottagning.
– Nej, sa jag bara. Ingenting.
Det gick inte att lyssna på något, så jag tittade ut genom fönstret i stället.
Allt såg vilt och ensligt ut.
Så annorlunda från Skåne.
Jag skruvade på mig. Tittade på de blå fjälltopparna i fjärran.
Var det alltså här jag skulle bo nu?
Jag pillade på halsbandet jag hade på mig.
Julia hade gett mig det i present kvällen innan, när vi sa hejdå.
Hon hade börjat gråta när jag berättade att vi skulle flytta. Det hade jag också gjort.
Av alla dumma idéer mina föräldrar fått var den här helt klart sämst.
Inte nog med att vi skulle flytta till andra sidan av Sverige, de skulle byta jobb också.
Öppna hotell i en liten norrländsk
by. Dit folk bara kom för att åka skidor.
Vet ni hur många skräckisar som börjar så?
Det är ALDRIG en bra idé att flytta till ett gammalt hotell på landet.
Om mamma och pappa hade frågat mig skulle de veta det. Jag hade sett säkert femtio skräckfilmer med Julia.
Men mamma och pappa frågade aldrig. De sa inget förrän allt redan var bestämt. Jag hade inget att säga till om.
Jag blev så arg att det kokade i mig när jag tänkte på det.
Men det kändes lite bättre när jag mindes vad Julia hade sagt när vi sa hejdå. Jag spelade upp det i huvudet medan skogen susade förbi utanför bilen.
– Malva, jag tänker inte sluta vara din bästa vän bara för att du flyttar. Det fattar du väl?
Så hade Julia sagt. Sedan hade hon kramat mig länge och gett mig ett halsband som det stod ”Best friends forever” på.
Jag satte på mig det direkt fast det kändes trångt runt halsen. Då log hon och tog fram ett likadant halsband till sig själv.
Jag rörde vid halsbandet igen. Det kändes svalt mot min hand.
Bästa vänner för alltid.
Men jag ville att Julia och jag skulle vara mer än bara vänner.
Det kändes så ibland, när vi låg på soffan och kollade skräckfilm.
Hon brukade ligga i mitt knä och gömma sig när det blev riktigt läskigt. Sedan låg hon kvar så ända tills filmen var slut.
Jag valde allt otäckare filmer för
att få vara nära Julia. Men en liten
del av mig trodde att hon skulle stanna kvar ändå.
Att det vi hade var på riktigt.
Men så gav hon mig det där dumma halsbandet. Nu visste jag inget alls längre.
Och hur skulle det bli när vi inte kunde träffas?
Kanske är det inte för sent, tänkte jag. Kanske kan jag få henne att förstå hur jag känner.
Jag tittade på telefonen igen. Ingen mottagning. Med en suck lade jag ifrån mig den. Sedan tittade jag ut genom fönstret igen.
Skogen såg så stor och mörk ut.
Lätt att gå vilse i.
– Är vi framme snart? undrade jag.
– Inte så långt kvar nu, sa pappa.
Jag kurade ihop mig i sätet och blundade.
En långsam låt spelades på radion.
Blue moon, You saw me standing alone …
På något skumt sätt kände jag mig nästan glad där jag satt i bilen.
Happy-sad, som när man lyssnar på en sorgsen sång. Man liksom njuter av att tänka på saker som gör en ledsen. Det är tryggt, på något vis.
Happy-sad är ett ord som Julia och jag brukade använda. Hon fattade alltid vad jag menade.
Mamma hade slutat sucka över den dåliga mottagningen och somnat.
Hon snarkade lätt.
Pappa såg på mig i backspegeln men sa inget.
Plötsligt började det att snöa.
Stora snöflingor yrde runt bilen och landade på fönstret som vit, mjuk bomull.
Det blev allt svårare att se något.
Pappa svor när bilen svajade till, men snart körde han rakt igen.
Snön var borta. Nu syntes bara mörka, kala träd vid sidan av vägen.
Då surrade det i min telefon, äntligen täckning!
Först trodde jag att det var Julia som undrade hur långt vi hade kommit. Men när jag öppnade sms:et fattade jag ingenting.
Meddelandet var skickat från
ett okänt nummer och skrivet med stora bokstäver.
Ingen hälsning, ingen ledtråd om vem som hade skickat det.
Det enda som stod var:
VÄLKOMMEN TILL SKELETT-
KLUBBEN, MALVA
Jag stirrade på skärmen. Var det någon som drev med mig?
Jag skulle precis ta en skärmdump när min telefon flimrade och dog igen.
Flera gånger tryckte jag på knappen och försökte få i gång telefonen, men det gick inte.
Den var död.
Malva tvingas lämna sin bästis Julia och flytta till en norrländsk by. Där ska hennes föräldrar öppna ett hotell. Har de ingen aning om hur många skräckfilmer som börjar så …?
De kör hela dagen och det börjar bli mörkt. Då får Malva ett konstigt sms. Välkommen till skelettklubben, Malva!