©2024Jonas Lundström
Förlag:BoD · BooksonDemand,Östermalmstorg1, 11442Stockholm, bod@bod.se
Tryck:LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN:978-91-8080-000-6
Genom Linsen
Nathalies Resa frånVuxendagistillFramgång
Idenna fängslandenovell följer vi den 24-åriga Nathalie Bergströmpå hennes resa frånarbetslös och frustrerad iFalköping till framgångsrik journalist iGöteborg. När en oväntad praktikplats på Falköpings
Tidning dyker upp, kastas Nathalieini en värld av deadlines, grävande journalistik och oväntad kärlek.
Möt Maja, den charmiga fotografensom fångar både nyheter och
Nathalies hjärta. Följmed på deras äventyr när de avslöjar korruption, kämpar mot olaglig skogsavverkning och navigerar iden komplicerade dansen mellan kärlek och karriär.
Från små lokala nyheter till rikstäckande skandaler, från nervösa första dejter till eM överraskande frieri, tardenna novell läsaren med på en emotionellberg-och-dalbana. "Genom Linsen"ärenberäMelse om personlig tillväxt, professionellutveckling och modet aM följa siM hjärta -både ikärlek och iyrkesvalet.
En modern kärlekshistoriavävd samman med spännande journalistiska äventyr,perfekt för alla som älskar en god blandning av romance och yrkesdrama.
Kapitel1:
VuxendagisetsFånge
Nathalie Bergströmstirradeutgenom fönstret på Arbetsförmedlingens kontor iFalköping,medan regnet smattrademot rutani en monotonrytm. Honkände sigfångad, instängd iett system somhon kallade"vuxendagis". Hennesblick vandrade över dengrå himlen,likagrå somhennes sinnesstämning.
"Nathalie?"LenaAnderssonsröstbrötigenomhennestankar. "Har du lyssnatpåvad jagsa?"
Nathalie vändesig motvilligt motsin arbetsförmedlare."Förlåt,jag var... distraherad."
Lena suckade, mendet fanns en glimtavförståelsei hennes ögon."Jagsa attvihar hittat en ny kurs somkanskeskullepassa dig. Dethandlar om digitalmarknadsföring."
Nathalie kämpadeför attintehimla medögonen. Ännu en kurs, ännu ett meningslöstförsökatt fylla hennesdagar mednågot somkändessom bortkastad tid. Honvar 24 år gammal, utbildad,ambitiös- ochändåsatt honhär,fasti ettsystemsom verkadedesignatför atthålla henne sysselsatt snarareänatt faktiskt hjälpa hennehitta ettjobb.
"Tack, mennej tack," sa Nathalie ochförsöktelåtasåartig sommöjligt. "Jag tror inte attdet är rätt vägför mig."
Lena lutade sigtillbakai sinstoloch studeradeNathalienoga. "Okej, vad vill du göra då?Vimåste hittanågot,Nathalie. Du kanintebarasitta hemma."
Nathalie betsig iläppen. Detvar en frågahon ställt sigsjälv hundratals gånger de senastemånaderna.Vad villehon egentligen?Hon hade en examen ijournalistik, menarbetsmarknaden varhårdoch konkurrensen stenhård.Varje ansökanhon skickathaderesulterati ettartigt"tack,men nejtack".
"Jag vetinte,"erkände hontillslut. "Jag vill göra någotmeningsfullt. Något därjag kananvända minutbildning, minkreativitet.Jag vill inte bara sitta på en kurs försakensskull."
Lena nickadelångsamt. "Jag förstår. Menvimåste hittanågot,Nathalie. Detärmittjobbatt hjälpa dig, mendumåste ocksåhjälpadig själv."
Nathalie kändefrustrationen bubbla uppinomsig.Hon villeskrika, berätta förLenaatt honförsökte, atthon söktejobbvarje dag, atthon läste varendaplatsannons honkunde hitta. Menorden fastnade ihalsen. Iställetsahon,"Jagvet.Jag skafortsätta leta."
NärNathalielämnade Arbetsförmedlingen en halvtimmesenare, hade regnet övergått iett lätt duggregn.Hon drog uppkragenpåsin jackaoch börjadegåhemåt,hennestankarenvirvelavfrustration ochoro.
Falköping, denlilla staden honvuxit uppi,kändesplötsligt kvävande. Gatornahon en gång älskat verkadenutrångaoch begränsande. Varje bekant ansiktehon möttepåminde henne om hennessituation -den arbetslösa tjejen somintekunde få sitt livpårättköl.
Honpasserade detlokalacaféetdär honbrukade hängamed sina vänner undergymnasietiden.Genom fönstret såghon någragamla klasskompisar sittaoch skrattatillsammans.För ettögonblick övervägdehon attgåin, mentankenpåatt behöva förklara sinsituation igen fickhenne attgå vidare.
Hemma isin lilla etta sjönkNathaliener på sängen ochstirradeupp itaket.
Väggarnavar täckta av fotonhon tagitunder åren -landskap, porträtt, gatuscener.Engångi tidenhadefotografering varithennespassion,ett sätt attfånga världengenom sinegenunika lins.Nukändeskameran somlåg i garderoben somenpåminnelseomännu en dröm somgliditurhennes grepp.
Honsträcktesig eftersin laptop ochöppnade jobbsajten honkollade varje dag. Samma gamlaannonserstirradetillbakapåhenne.Butiksbiträde, lagerarbetare, telefonförsäljare- ingetsom enskom inärhetenavdet hon drömtomatt göra.
Medensuckstängde honlaptopenoch gick till köketför attsätta på en kopp ka{e. Medanka{ebryggaren puttrade,lutadehon sigmot köksbänken ochlät blickenvandraöverkylskåpet.Där,fastsattmed en magnet,hängdeett gammalt foto av henneoch hennesbästa vänPelle.De logbrett motkameran,armarna om varandrasaxlar,helaframtiden framförsig.
Nathalie kändeett styngavsaknad. Pellehadeflyttattill Stockholmför ett år sedanför attjobba på en startup. De höll fortfarandekontakten,men avståndetkändes. Ibland undradehon om honockså bordetastegetoch flyttatillenstörrestad. Mentankenpåatt lämnaallthon kändetill skrämdehenne.
Ka{ekoppeni hand,gickhon tillbaka till sängen ochplockadeupp sin telefon. Ettmeddelandefrånhennesmamma lystepåskärmen:
"Hej gumman! Hurgickdet på Arbetsförmedlingen idag?Pappa ochjag tänkte på dig. Kram "
Nathalie suckade. Honvissteatt hennesföräldrar bara villehennesbästa, menderas ständiga frågor om jobb kändes somenpåminnelseomhennes misslyckande.Hon skrevett snabbt svar:
"Det gick bra. Ingetnytt. Puss " Honscrollade genomsinasociala medier,såg inlägg från vännersom
firadenya jobb,resor ochförlovningar. Varjebildkändessom ettstick i hjärtat, en påminnelseomatt livetverkade gå framåt förallautomhenne.
Plötsligtkände honsig kvävdi lägenheten.Hon behövdekomma ut,andas friskluft. Medenbestämd rörelsereste honsig,drogpåsig skorna och grep tagi singamla kamera från garderoben.
Utepågatan kändes luften lättareatt andas. Nathalie vandrade målmedvetetmot Mösseberg, detvackranaturreservatet somlåg somen grön oasmitti staden.Här hade hontillbringat otaligatimmarunder uppväxten, utforskandestigaroch fångande naturens skönhetmed sin kamera.
Närhon nådde toppenavberget, stannade honoch lätblicken svepaöver utsikten.Falköping bredde ut sigunder henne, en mosaik av hus, gatoroch grönafläckar. Långtborta kundehon se Hornborgasjönglittra isolskenet somnubörjatträngaigenommolnen.
Förförstagångenpålänge kändeNathalieengnistaavinspiration.Hon lyftekameran till ögat ochbörjade komponerabilden. Klicketfrånslutaren kändes bekant ochtröstande.
Medanhon fotograferade, kändehon hurendel av spänningen ihennes kroppbörjade släppa.Här uppe,med kamerani hand,kunde honför ett ögonblickglömma bort vuxendagiset,demisslyckade jobbansökningarna, känslanavatt vara fast.
Närsolen börjadesjunkamot horisonten, sattesig Nathalie på en sten och scrollade igenom bilderna hontagit.Devar bra, insåghon meden blandningavöverraskningoch stolthet.Trots månaderutanatt röra kameranhadehon inte förlorat sintouch.
En tankesloghenne plötsligt. Kanske vardet dags atttasaken iegna händer.Omingen ville anställa henne, kanske honkunde skapasitteget jobb.Startaenfotoblogg,erbjuda sina tjänster somfrilansfotograf... Förförstagångenpålänge kändeNathalieengnistaavhopp. Detskulle inte blilätt, mendet varenstart.Något eget,något honkunde byggapå. Mednyenergiistegenbörjade hongåhemåt.Imorgon skulle honbörja planera, researcha, skapaenportfolio.Hon skulle visa Lena,sinaföräldrar, hela Falköpingatt honhademer atterbjuda än vadett CV kundevisa.
Närhon låsteupp dörren till sinlägenhet, kastadehon en blickpåfotot av henne ochPelle på kylskåpet. "Kanskeärdet dags förennybilddär," mumladehon försig själv. En bild somvisadevem honvar nu,vem hon kundebli.
Nathalie somnadeden kvällenmed ettleendepåläpparnaför första gången på månader. Imorgonvar en ny dag, en ny chans. Ochden här gången varhon redo atttaden.
Kapitel2:
En OväntadMöjlighet
Morgonen grydde över Falköping, ochmed denkom en känsla av förnyad energi förNathalie. Honvaknade tidigt,inspireradavgårdagens fotosessionoch besluten attgöranågot produktivt av dagen. Medenkopp rykandeka{ei handen sattehon sigvid sitt skrivbordoch öppnade laptopen,redoatt börjaskissapåenplanför sinframtid som frilansfotograf.
Menödethadeandra planer.
Klockanvar knappt nionär hennestelefon plingade till.Ett meddelande från ettokänt nummerlyste på skärmen:
"Hej Nathalie!Det härärErikJohansson från Falköpings Tidning. Lena på Arbetsförmedlingen nämnde attduhar en bakgrund inom journalistik och fotografi.Vihar en praktikplats ledigsom reporter/fotograf. Intresserad? Ring migomduvillvetamer."
Nathalie stirrade på meddelandet ichock.FalköpingsTidning?En praktikplats?Hon kändehur hjärtatbörjade slåsnabbare. Dethär varen möjlighet honintevågat drömma om.
Meddarrandefingrarsloghon numret.Efter tvåsignalerhörde honen vänlig mansröst iandra änden.
"ErikJohansson."
"Hej,det härärNathalieBergström.Jag fickjustdittmeddelandeom praktikplatsen."
"Ah, Nathalie!Vad braatt du ringer.Ja, somsagt, vi harenplats ledigoch Lena talade väldigtvarmt om dig. Hardumöjlighet attkomma in på en intervju idag?"
Nathalie svalde hårt."Absolut! Närpassardet?"
"Säg klockan14? Då hinnerjag förberedalitematerialtilldig."
"Perfekt.Jag skavaradär."
Närsamtaletavslutadessjönk Nathalie nerpåsängen, överväldigad av känslor. Dethär varhenneschans,den möjlighethon väntat på imånader.
Menmed excitement komockså nervositet.Tänkomhon inte dög?Tänk om de insågatt honvar rostig,bådei skrivandet ochfotograferandet?
Honskakade på huvudetför attbli av meddenegativatankarna. Nej, det härvar inte tidför självtvivel. Honhadenågra timmar på sigatt förbereda sig, ochhon tänkte användavarenda minut.
Nathalie spenderade förmiddagenmed attgåigenomsin gamlaportfolio, uppdaterasittCVoch läsa på om Falköpings Tidnings senasteartiklar. Honplockadeframsin bästablusurgarderobenoch lade fram denpå sängen.Varje detalj kändes viktig.
Klockan13:30 stod honutanför tidningens kontor,henneshjärtabultade så hårt atthon varsäker på atthelaFalköping kundehöradet.Byggnaden var inte särskilt imponerande- etttvåvåningshus itegel medendiskret skylt somannonserade"Falköpings Tidning" -men förNathaliekändesdet som porten till en ny värld.
Hontog ettdjupt andetagoch öppnadedörren.
Innanför möttes honavenreception därenäldre kvinna satt ochknappade på en dator. Hontittade uppnär Nathalie kominoch logvänligt.