ÖREBRO
Genomtid ochtrauma– menSvartån rinner vidare,som denalltidgjort.
En filosofisk ochlitterär essä
©2025 MossPalm
Illustration: MossPalm
Korrekturläsning:MossPalm
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-748-7
Kära läsare,
Det finnsstäder, ochså finnsdet berättelser. Örebro är båda.
LängsSvartån harliv kommit ochgått,drömmarhar formats, ochtragedier harlämnatsinaspår. Staden är äldreänvåranamnpåden,äldre än våra försök att fångaden iord.Ändåärdet just genomord vi söker förstå vadsom händeross –vad detinnebäratt leva,att förlora, att gå vidare.
Denhär texten föddesurenfråga,enfråga som rymmerbådesorgoch längtan: "Var togdet fina Sverige vägen?" En frågaställd av en drottning,men somekari så mångahjärtan.Vad händer medett land,enstad, ett samhälle närdet skakas av detofattbara?Hur bevarar vi detvackramitt ismärtan?Hur försonas vi meden framtidviännu inte förstår?
Jaghar inte svaren.Men jagvet att Svartånfortfarande rinner. Genomsekleravförändringhar denvarit ett tyst vittne till allt –den harsett Örebro födas, växa, förändras. Denhar sett oss, ochden rinnervidare.
Dethär är en filosofisk ochlitterär essä om Örebro,om tidens gång ochomdet vi lämnar efteross. Om människansankomst,hennesdrömmar,hennes ensamhet ochhennesförmåga att resa sig. Detären berättelse om en stad,men ocksåomett land ochentid vi alla delar.
Vissa sårtar tidatt läka,vissa frågor förblir obesvarade.
Menmitt ialltsförgänglighet finns detnågot bestående: vi fortsätter.
Vi lever, vi minns,vihoppas.
Vidpennan, MossPalm
Ursprung –Den tidlösabetraktelsen
Ibegynnelsen,innanmänniskansfottramp hade satt sina spår imarken, fanns endast ett stilla vakuum där tidintevar någotannatänett oundvikligtvattendrag somlångsamtmejsladeframsitt eget spår.Örebro, som vi idag kännerdet,var då inte en stad,inteens ett namn.Det varland, sten ochvatten –element somvi knappt kanföreställa ossi sinursprungligaform.
Tänk på hurlandskapetsåg ut efteristiden,när isarna smälte bort ochsläppteifrån sigtunga,steniga rester av sinnärvaro.Deväldiga inlandsisarnasom hade täcktdenna delavvärlden itusentals år varnu borta, menderas påverkan på jorden varomisskännlig. Svartån, en gång en stilla bäck blandenoändlig vidsträckt tundra,blevnågot mer: en åsom bärmed sigminnenavbådevärme ochkyla, av liv och förstörelse. Vattnets flödeberättar om en tidinnan
mänskligheten, en tidnär världenvar ung, kaotisk och förunderlig.
Naturenomkring Örebro barspåravsinaegna transformationer,långt innanmänniskan börjadeskapa sinplats där. Träden somvinuser ståmajestätisktvid ånskantvar bara frön ientyst, okändjord, somså småningomväxte uppgenom årtusenden av stilla förändring.Örebrolåg inte på kartan,men varalltid där, underytanavtidensslöja,redoatt ta emot detsom skulle komma.
Geologinslångsamma ochtålmodiga arbete formadedessa landskap,och varjesten, varjedalgång, varjevrå av jorden bärpåberättelsenomjordens egen uppväxt. Att se på dessalandskapidagäratt itystnad lyssnatill en gammalvisdom, en visdom somvarken är snabbellerefemär, utan djuptrotad itidens obevekligagång. Detärsom om marken härandas det förflutna –med varjeandetag bärden på minnetav förloradeepoker, förloradevärldar,där vatten ochis möttes föratt formadet somidagärÖrebro.
Svartån, dettastilla vattendrag,har sett meränvi kanföreställa oss. Denhar sett hur fjärransjöar skapades ochförsvann, hurårtusendenavskogväxte uppför att därefter brinna istillsam,evigcykel.Påsina vägargenom landetshjärtabär denpåenberättelse sombaranaturen förstår. Ån harsett jordensförsta andetag– ochhar aldrig självstannat, utan flödat vidare genomalla tider, genomalla förändringar.En ständigpåminnelseomhur obevekligt livet gårvidare.
Idenna tystnad, därlandskapetformadesavisens ochtidenshand, är människan bara ettflimmerav existens.Vad är vi,ominteenliten stunds medvetande,enkortglimt iåns evigarörelse?Vad är
En skottlossning ekaröverÖrebro. En stad håller andan. Frågor ställs, men svaren är undflyende. Vartog
Denna filosofiska och litteräraessä rör sig genom tid och rum –frånÖrebros forntida landskap, där isen en gång drog sig tillbaka och lämnade marken bar,till vår nutid, där osäkerheten griper tag ioss. Svartån, stadens tysta vittne, har sett allt: medeltida handel och brinnande pest, industrialismens framväxt och samtidens trasiga blickar.Den rinner vidare, oberörd av människansgränser och tragedier, men bär ändå
Ienvärld där trygghet spricker och samhället tycks vackla, söker denna text något mer än svar –den söker förståelse. Vadbär vi med oss? Vadlämnar vi efter oss?
Och hur går vi vidare när allt förändras?
Svartån flyterfram, som den alltid gjort. Men vi –vi väljer själva vad vi skriver itidens vatten. det fina Sverige vägen? minnet av allt som skett längs dess stränder.
