Kapitel 1
Det här är en fantastisk lördagsmorgon, tänkte Anna Larsson. Hon hade precis öppnat det ena blå ögat och konstaterat att väckarklockan visade strax efter åtta. Då öppnade hon det andra ögat eftersom hon inte behövde sova mer. Det var mörkt i rummet och med handen kände hon efter på bädden bredvid sig. Den var tom. Det förklarade det underbara som hade hänt denna lördag.
Lasse, hennes man, låg inte i sängen. Därför fanns ingen som snarkade och heller ingen som snurrade runt som en torktumlare i bädden. Ingen som petade på henne för att fråga om de inte skulle gå upp snart, skönt.
Anna ställde sig upp, skakade ut det raka, blonda håret, sträckte på kroppen och det knakade i båda axlarna. Det var inget som bekymrade henne. Ledvätska som saknas bara, konstaterade hon lugnt. Vid femtiotre års ålder måste man nog räkna med att ledvätskan har torkat in lite här och där.
Med en smäll drog hon upp persiennerna och tittade ut på aprildagen där altandäcket fortfarande var tomt och naket. Utemöblemanget fanns under en grön presenning tillsammans med grillen. Längst bort på tomten fanns rabatten med de gult lysande påskliljorna och de röda tulpanerna. Men vänta nu … de var ju inte röda.
Anna böjde sig mot fönsterrutan och näsan fick en liten smäll. Vad i hela friden?
Förra hösten hade hon flyttat alla tulpanlökar från rabatten på framsidan. Anledningen var att de utgjorde en vårlig födokälla för rådjuren. Under många år hade hon inte sett annat än de gröna, avbitna stammarna och till slut hade hon ilsknat till. Inte på det viset att hon önskade livet ur de vackra varelserna med sina stora, bruna mandelögon. Rådjuren strosade förnöjt runt i villaträdgårdarna, utan minsta rädsla. Villaområdet låg bara cirka tio minuter från Göteborg centrum. Den lilla skogen som fanns vid villaområdet räckte tydligen för att de skulle trivas.
Rådjuren var helt oberörda av de arga husägarna som försökte vifta bort dem, skramla med kastruller och skrika på dem. Andra försökte med fårull och blodmjöl. Anna hade testat allt, utan resultat. Rådjuren vande sig vid det mesta och glodde fridfullt på henne när de mumsade på tulpaner och rosknoppar. Det var som om deras blinkande var menat som tack till henne för de goda tulpanerna.
Hennes åtgärd blev, efter att ha accepterat faktum, det vill säga de gröna stammarna, att flytta tulpanlökarna dit inga rådjur kunde ta sig. Det blev baksidan av huset med staketet. Än så länge hade inget rådjur klarat av det en och sjuttio meter höga hindret. Hon stirrade på tulpanerna. Hon var helt bombsäker på vilken färg hon absolut inte skulle ha köpt på tulpaner och det var den färgen som hon tittade på just nu. Alla hennes tulpaner i rabatten var otroligt vita. Vem köper vita tulpaner? Inte
hade hon gjort det för fem år sedan när alla tulpanlökar köptes i handelsträdgården. Bilden på förpackningen visade enbart röda tulpaner. Dessutom hade hon haft röda tulpaner på framsidan under alla år. Anna suckade tungt. Som biologilärare (med naturkunskap) och kunnig på blommor och annat i naturen, var detta ett mysterium.
Det som möjligtvis var bra att kontrollera var om någon kognitiv funktion hos henne hade blivit försämrad, som minnet, men det uteslöt hon ganska omgående när hon jämförde sitt minne med Lasses. Frågan var om hon hade blivit färgblind utan att ha märkt det, nej, hon såg allt skillnad på rött och grönt. Det var snarare maken som kunde misstänkas för färgblindhet, med tanke på hur han kombinerade färger på sina kläder. Färger var nog dumt att kalla det. Hans kläder gick mest i brunt och grått.
Doften av nybryggt kaffe och rostat bröd fick henne att dra ett djupt, njutningsfullt andetag. Där i köket stod Lasse, hennes man sedan tjugofem år tillbaka, i sin alldeles för slitna tröja, grå förstås, och gamla jeans som ungdomarna säkert tyckte var häftiga med de stora hålen. För grannarna var Lasse bara Lasseman. Han fick namnet på en glad kräftskiva för några år sedan, då han hade råkat avslöja att han hatade dansband. En sångare i Arvingarna hette Lasseman och namngivningen var klar för gott. Lasse var egentligen inte särskilt lik Lasseman utan hade grått hår som stod rakt upp på skallen och därtill ett grått skägg. Lasse vände sig om och log.
”Du kommer perfekt i tid, frukosten är klar, slå dig ner.”
”Härligt”, sa Anna glatt. ”Hur kom det sig att du gick upp utan mig idag?”
Det fick inte Anna reda på, för det började osa hiskeligt. Det var inte brödrosten. Det var mer som en rök från Lasses öron. Det kom ett frustande från hans mun. Lasse lyfte handen och med pekfingret vibrerande pekade han ut genom köksfönstret. Anna tittade ut och såg samma syn. En mycket stor motorbåt fyllde upp hela köksfönstret, bara fem meter bort.
”Beeeengt”, väste den annars timide Lasse. Bengt var grannen bredvid i parhuset. Han hade allt man kunde tänka sig och alltid det senaste. Förutom motorbåten, som nu stod framför deras köksfönster, hade Bengt husbil och två bilar, varav en elbil. Elbilen skulle kunna signalera ett miljöintresse, men så var inte fallet, signalen handlade mer om status och pengar. Han arbetade som en vanlig, enkel försäljare på en bilfirma, även om det lät som om han var en toppsäljare. De exklusiva biltyperna, som han lånade gratis från firman, stod på uppfarten eller i garaget. Emellanåt parkerades fordonen på gatan för uppvisning. Det irriterade grannarna när de skulle köra förbi, eftersom han inte ställde sig diskret åt sidan.
I Bengts hem fanns allsköns teknik som han alltid skrävlade om. För trädgården på sexhundra kvadrat, alla grannar hade lika små trädgårdar, fanns åkgräsklipparen med sin höga hastighet och förhöjda sits, anpassad för stora ytor. Det som hade förvånat Lasse och Anna i många år var att Bengt och hans fru Kia hade valt att köpa ett parhus i stället för ett flådigt hus i amerikansk
stil, stort och vräkigt. Det var det intrycket man fick av Bengt innan man lärde känna honom. En anledning till det enkla huset kunde vara att Bengt var en så kallad ekonomisk man eller korrekt uttryckt; genuint snål när det gällde de egna utläggen.
”Nu går det för långt. Han kan väl inte ställa sin monsterbåt på vår tomt och dessutom framför köksfönstret”, sa Lasse indignerat. Hans käkar malde i det grå skägget utan att det ännu fanns rostat bröd i munnen.
”Vi äter upp först”, skyndade sig Anna säga. ”Sen går vi ut och pratar med Bengt. Det är kanske något tillfälligt. Man ställer ju inte en båt framför grannens köksfönster. Efter frukosten är nog båten borta.”
Anna tillade med låg röst för att inte Lasse skulle höra, ”förhoppningsvis”. Hon trodde inte själv på det.
Lasse tog ett rejält bett på det rostade brödet med aprikosmarmelad och vallmofröna flög i väg med andetagen. Han tuggade länge, som om brödet var fullt av fullkorn, och glodde surt ut på båten.
”Vad hade du tänkt göra idag?” sa Anna för att få Lasse att tänka på annat än grannen Bengt och hans sätt att alltid ta över eller breda ut sig på andras bekostnad.
Lasse vände tillbaka blicken.
”Men vi hade ju bestämt att jag skulle få vara i källaren och du skulle i väg”, sa Lasse förvånat. Det var en märklig fråga eftersom det var Anna som brukade ha kontroll på logistiken.
”Ja, just det”, sa Anna och låtsades som om hon hade glömt. Det skulle nog få Lasse att tänka på annat. Och annat – det var modelljärnvägen i källaren. Inte bara en
utan flera stycken. Plus allt annat som kom med denna hobby. Naturligtvis var Lasse med i Svenska Järnvägsklubben, läste Järnvägstidskriften, deltog i möten och arrangemang för medlemmarna. Ofta åkte han tåg på intressanta järnvägar tillsammans med andra likasinnade. I källaren fanns allt för Lasses hobby och Anna höll sig mer än gärna därifrån. Nu kunde man tro att Lasse arbetade vid SJ, så var inte fallet. Han var historie och samhällskunskapslärare, trött på skolan som var i ständig förändring och där eleverna för varje år blev mer och mer ointresserade av hans ämnen. Okunniga och med dåliga förkunskaper, menade han.
Efter frukosten, denna lördag i början av april, tågade Anna och Lasse med bestämda steg, klädda i tjocka jackor och mössor, ut genom dörren till framsidan. De passerade motorbåten på sin ställning och gick till andra delen av parhuset och ringde på.
Bengts fru Kia öppnade med tuggande mun. Hon var klart förvånad över att de två närmaste grannarna uppenbarade sig en tidig lördagsmorgon, klockan var inte mer än drygt nio. Kia var en trevlig granne och gjorde inte en fluga förnär. Vad hon såg i Bengt var något som varken Anna eller Lasse förstod, de kunde bara beklaga hennes dåliga smak vad gällde män. Kia, som hade bättre smak gällande kläder, hade på sig en vackert mönstrad klänning som svängde runt benen när hon gick för att hämta sin man. Bengt kom lugnt släntrande, också tuggande på något, välklädd med blå skjorta trots att det var lördag. Han plirade på dem. De små ögonen blinkade som kolibrivingar. Han drog in luft genom den korta näsan.
”Jaha, och vad vill ni denna vackra lördag?” sa Bengt och svalde, helt ovetande om vad som försiggick i grannarnas huvuden. En liten smörklick glimmade vid hans ena mungipa.
”Din motorbåt, hur har du planerat?” sa Lasse och bytte tyngd på benen.
Bengt blinkade till, det märktes att han inte fick ihop frågeställningen.
”Båten? Vadå? Ja, den ska i som vanligt, jag tror nästa lördag när jag fått den klar. Vill ni vara med? Ni får gärna hjälpa till”, sa Bengt.
Anna kunde inte annat än att le inombords. Denna inskränkta granne som alltid tog sig friheter. Hon tittade på Lasse som höll på att bygga upp en återhållen ilska. Hennes snälla Lasse som ogillade att bråka med människor, särskilt grannar. Hon förstod att han mådde dåligt av att behöva ta i. Det gjorde inte hon med erfarenhet av Bengts olika tilltag och att ha uppfostrat två söner.
”Men Bengt”, sa Anna med samma röst som när hon pratade med sina oförstående elever. ”Hur tänker du när du ställer din jättestora båt där vår bil ska kunna stå. Den står framför vårt köksfönster och vi ser inget annat är din båt. Den är fin men det är inte vad vi vill se när vi tittar ut genom vårt köksfönster. Och på en lördagsmorgon när vi är hemma från arbetet. Hade du tänkt att den skulle stå där till nästa lördag?”
Bengt tänkte inom sig, kärring. Anna var ovetande om tillmälet, men anade med sin kvinnliga intuition att Bengt ogillade henne och hennes tillrättavisning. Bengts
ögon smalnade av när hans blick landade på henne. Hon kände sig trygg med vetskapen om att hon varit relativt snäll i rösten, trots att hon ofta retat sig på att Bengt tog sig friheter. Hon utgick från att människor inte gjorde saker av ren elakhet och att i Bengts fall var orsaken dumhet, manlig inbilska och kaxighet.
”Och varför kunde du inte ha frågat innan?” fortsatte Anna, nu gick det inte att hindra den syrliga tonen.
Bengt blinkade infernaliskt med ögonen. Han vände blicken ut mot gatan, önskade att paret framför honom skulle transporteras snabbt från hans vy.
”Jag ska byta däck på mina bilar idag och var tvungen att flytta på båten. Eftersom ni bara har en bil är det inga problem om min båt står där. Det är inte någon lång stund.”
Anna kastade en snabb blick på Lasse som tog vid med den behärskade rösten som han använt när han som ung vikarierat på en högstadieskola. Ungarna hade gjort allt man kunnat göra med en ung, osäker vikarie. Det vill säga kastat suddgummi i nacken på honom när han vänt sig bort, sagt fel namn på sig själva, behövt gå på toaletten konstant, skrivit snusk på tavlan när han inte sett det och lagt tuggummi i hans historiebok. Hans självbehärskning hade varit beundransvärd när han velat be vissa stökiga elever dra åt ett särskilt håll men fått uttrycka sig mer modulerat. Efter den vikarieperioden hade han inte arbetat mer på högstadiet utan på en gymnasieskola, vilket var betydligt lugnare.
”Jag ska också byta däck idag, du får allt flytta din båt”, sa Lasse sturskt.
Anna och Bengt stirrade förvånat på Lasse. Anna, för att hon visste att Lasse skulle vara i källaren med sin älskade hobby. Och Bengt, för att han hade räknat med att få ha sin båt där.
”Jaha, då får jag väl flytta båten då”, sa Bengt surt och blinkade än mer på högra ögat och rynkade på näsan.
”Men kan jag få äta färdigt min frukost först eller ska jag kasta mig ut direkt?”
”Båten kan stå där en timme till, sen ska den bort”, sa Lasse bestämt och stampade till med foten.
Då hördes Kias upprörda röst inifrån köket.
”Men Bengt, du köpte väl inte bara ett paket revben? Jag hittar bara en förpackning.”
”Det är tre revben till mig, och tre till pojken och två till dig och hans flickvän, tio totalt och det räcker.”
Ett dovt morrande hördes inifrån huset. Anna insåg att det skulle bli pinsamt att höra det som hon förstod skulle komma, hon tog Lasse i armen och sa ett snabbt hej då till Bengt. Innan Bengt hann stänga dörren helt kunde de tydligt höra Kias åsikt.
”Ska jag och Fiffi bara få två var? Om Fiffi inte blir mätt då? Du åker till …”
Sedan hörde de inte mer när de vandrade långsamt bort för att inte missa något. De såg på varandra och log. Typiskt Bengt. Lasse visslade glatt till.
”Nu har jag satt honom på plats, om en timme ska båten vara borta”, sa Lasse. ”Han ska inte tro att han kan göra vad som helst för att han har pengar. Som han håller hårt i.”
”Men Lasse … hade du verkligen tänkt byta däck?
Jag har ju tjatat om att du ska göra det. Varje gång har du sagt – nästa helg och när helgen kommer är det annat du måste göra.”
Lasse brummade till och smålog.
”Nej, det hade jag inte, men nöden har ingen lag.”
Det var inte bara av ondo med Bengts jättebåt framför köksfönstret. Äntligen skulle vinterdäcken av, frågan var hur.
När Anna kom in gick hon direkt till sitt arbetsrum och tog fram sin röda anteckningsbok där hon skrev ner tankar och reflektioner. Denna dag skrev hon, Bengt, dagens datum och att han troligen tänkt uttrycket kärring. I boken fanns ordet kärring med tvåhundrasextiosju gånger. För några år sedan hade hon börjat, retat sig på hur kärring användes negativt i olika sammanhang och bestämt sig för att dokumentera det. Till vad? Det var ännu oklart, men något måste hända. Sedan slog hon ihop anteckningsboken med en smäll.