Fjädern isandeN
Automatiserad teknik vilken används för attanalysera text ochdata idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och 15c §§ upphovsrättslagen (text-och datautvinning),ärförbjuden.
©2025J LE Jirénius
Omslagsdesign av JonatanOskarsson
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8080-798-2
Förord
Den härboken är skrivensom en gåva till en specifik vän.
Allt innehåll är fiktivt. Miljöbeskrivningarna iboken är påhittade, menkan vara löst baseratpåriktiga platser. Namn på städer,byggnader ochhus kanvaraverkliga, men beskrivningarnaärtillstordel utifrånmin egen fantasi. Vissa platserexisterar inte alls,utanärnågot jagfantiseratfram. Jaghar inte undersökti bokennämndaplatser merän genomkartverktyg ellerinternetsökningar.All eventuellfakta somkan finnas atthitta iboken är utifrånsökningar på internet ellertidigareallmänbildning.Läggdärförinteför stor vikt på detaljeroch bliintebesvikenför attsaker inte stämmermed verkligheten.
Jaghoppasatt denhär bokenkan vara underhållandeen stund, trotsdefaktafelsom finnsatt hitta.
/J LE Jirénius
Till Emma Axelsson
Kommer du ihåg chokladboken? Härärmin “hämnd”
Hehe…
❂ Kapitel1 ❂
“Redo?”Mamma kolladepåmig medden vanliga, forskande blicken. Densom honalltid hade närvistodinför något ovanligt.Fastdet härskulle jagnog inte kalla ovanligt. Inte nu längre.Jag skulle nogbeskrivadet som… nytt
“Såredosom jagnånsinkommerbli!”Den vanligagamla repliken.Samma procedur varjegång. Nu skabaramamma säga-
“Bra!Dåkör vi!” Bilenhackade igångoch jagrycktetill kraftigt,ävenomjag varförberedd.
Första dageni en ny skola. Igen.Trots sextidigare skolbytenkände jagmig ändå nervös.Det är av någon anledningofrånkomligt. Osäkerhetenoch alla hemska spekulationerkring olikascenarion ochvad de andra eleverna skatycka om en ny elev.Det är ju litekonstigtatt bara plötsligtbytaskola mitt underhösttermineni nian.
“Brukarduvarasåhär tyst?” undrademamma.Jag vände blickenmot henneoch såghenne snegla motmig samtidigt somhon försökte hållakoll på vägen.
“Barainnan första dageni en ny skola…”svarade jag. Det vardelvissant.
Tillsammans medmamma är detonormaltatt jagärtyst, mennär detgällerandra människorhar jagalltidhaftdet
svårtmed atthitta samtalsämnen ochhålla ögonkontakt. Det fannsett undantag från det. Eveline. Minbästa och antagligen enda kompis.Förutom mamma, fast honräknas inte.
EvelineNessvar nogmin enda riktigavän.Hon bodde i Frövi, ettlitet samhälle cirkatjugo minuters bilfärdfrån Örebro.Jag ochEvvegicki samma klassi nästan fyra år.
“Nubörjarvinärma ossDalsjöfors. Bara femminuter kvar!” Mammas röst varliten ochglad. Nästan somomhon pratademed en fyraåring. Samma röst somhon alltid användedåhon varorolig förmig.Inteför attjag förstod varför honskulle vara orolig,eftersomhon aldrig hade varit dettidigare. Inte vadjag komihågi alla fall.
Jagvände blickenframåtoch kollade ut motvägen.Det jagsåg från passagerarsätetvar vägen, somvar tillräckligt stor förenfil motBorås ochenåtandra hållet,samtensmal omkörningsfil. Vägbanan kantades av en tjockblandskog.
Mankunde se på skogensfärgeratt detvar höst. Lövträdenvar iolikastadier av atttappa sina blad.Vissa träd varfortfarande gröna, medanandra varheltnakna.Det var vackert. Jaghadealltid gillathösten. Färger överallt,fåglar somfortfarande kvittrade, inte förvarmt ochinteför kallt, ochbaradedär tecknenpåatt sakerförändras.Det var vackert.
Sjuminuter senare svängdemamma in på en parkering framförenstorskolgårdoch en stor,gul,U-formad skolbyggnad. Barn iolika åldrar sprang över skolgården. Vissahadeblickenfästpåderödkantadeglasdörrarna, medanandra sprang en kompis till mötes. Alla verkade kännasig hemma.Vetaatt de hade en plats. Ochjag kände
migutanför utan attens fått chansen attbli bedömd av de andraeleverna.
“Duvet,dörrenöppnarintesig själv. Detärbra om du går ut dit. Du vill ju inte bli sentill första dagen,”samamma och sträckte sigövermig föratt öppnamin dörr.“Vill du attjag skafölja medin? Tror du attduhittartill schemaläggaren själv?”
“Jag hargjort detförr, så jagtroratt jagklarardet själv.”
Jaghoppade ut ur vårgamla Toyota ochstängde dörren bakommig.Jag visste attmamma tittadeefter mig, menjag valdeatt inte vändamig om.Hon behövdeintesehur mina händer darrade, även om honantagligen redanmisstänkte. Skolgården varbredoch bestod av asfalt ochsandlådor.
Ettgammalt,stort träd satt dystertoch lövlöstpåvänstra sidanavdetvå storadörrarnaintill skolan.Entrédörrarna satt imittenavbyggnaden ochjag behövdealltså gå rakt över hela skolgården föratt komma in.Heltsynligför alla som valdeatt kolla ut genomfönstrenför attstirrapåden nya tjejen.Inteför attnågon skulle göra det, menändå.
Jaggickförbi en gammal,rostiggungställning mednågra däckgungor på,och en halvtfallfärdigklätterställningi trä. Någongångi tidenhadeden nogvarit grön,men färgen var så bortnött attman knappt kundeseden.
Välinnanfördörrarnakom jagini ettstort rum, eller kanske merett slagstrapphus. Detgicktrappor både uppåt ochnedåt.Väggarnai salenvar benvitaoch brötsavröda dörrkarmar,varsdörrarstodöppna. Genomdeöppna dörrarnasynteskorridorersom tycktessträcka sigoändligt. Över dörrarnasattmörkgråaskyltar medsvart text som berättadevad somfanns ikorridorerna, samt några kombinationermed bokstäveroch nummer.Jag sågenskylt förexpeditionoch rektorskontoroch gick ditåt.
Jagstannadehalvvägsini korridorenoch stod framför dörrenintill expeditionen.Jag togettdjupt andetagoch trycktened dörrhandtaget.
Expeditionen varljus. Irummetfanns tvåljust blågråa sofforoch någrafåtöljerliteutsprittmittemotvarandraoch en ljusgrå receptionsdisk.Bakom denvar en glasvägg som visade in till ettkontorsrum. Vidett av borden satt en kvinna medensvart koftaoch håretuppsatti en brunblondbulle på huvudet. Hontittade uppnär jagkom fram till disken.Sen restehon sigupp ochgickuturglaskontoret.
“Hej!Ärdet du somärEleonoraRoswall?” frågadehon samtidigtsom honkom fram till receptionenoch började plocka mednågra papper somlåg underbänken.
“Ja, harjag gått rätt?Jag varosäkerpåomdet varhit eller till rektornjag skulle,men dethär kändes bäst…” svarade jagmed viss osäkerhet.
“Jo, detärtill migduska!Jag är Petraoch jobbar som biträdande rektor här, ochjag sköter mycket av det administrativa iformavelevers schemanoch sånt somrör er.Jag skataoch leta fram ditt schema ochvisadig till ditt klassrum.Nuska vi se…Här!” Honhöllupp ettljusgult papper.“Härhar alla klasserett eget hemklassrumoch ett eget skåp.Duska gå i klass9D, ochnihar etthemklassrum ivästrahuset,tredjevåningen. RumV352.”Hon gick runt disken ochvinkade åt migatt följa med.
“V352? Vadstårdet för?”frågade jag. Jagföljdemed Petra ut ikorridorenoch åt vänster.
“V står förvästrahuset,3 står förvåningtre och52står förrum femtiotvå. Detärett system somvityckerfungerar braför attalla lätt skahitta till rätt sal,”förklaradePetra.Jag nickadeför attvisaatt jagförstod.
“Skåpet, då?Har detnågot nummer?Behöver jagnågot låstill det?”frågade jag. Vi svängdehöger ochfortsatte genom en dörr märktV1. Dörrenledde in till en fortsatt korridor som antagligen lågi västra huset.
“Duhar skåp nummer 643,det är precis utanförditt hemklassrum. Och, ja,dubehöver ettlås,gärna klass1 om detgår.Duska nämligen få en datorsom du fårhaansvar
försjälv,och om du inte harklass 1lås på skåpet ochden blir stulen gällerinteförsäkringen,”saPetra.
“Okej, då fungerar detlikadanthär sompåmin förra skola,”konstateradejag.
Förenvecka sedangickjag på Kastalskolan iBrunflo, nära Östersundi Jämtland.Jag hade knappt hunnit gå en halv termin därinnan vi flyttade nerhit,tillStensaryd utanförBorås.
Längst bort ikorridorenkom vi fram till en glasdörr med röda kanter.Igenomglasetsåg jagini ettgrått trapphus,med liknade stentrapporsom idet storaentrérummet. Vi gick upp tvåvåningaroch stod sedanframför ännu en rödkantad glasdörr. Över dörren satt en gråskylt därdet stod V3 med svarta bokstäver. Västra huset,våningtre.
Petraöppnadedörrenoch höll uppden åt mig. Vi komin ienkorridor, medljusgråaväggar. Dörrarna iden här korridorenvar mörkgråa ochhadeett långt, smaltfönster mitt i. Jagstodraktframför V355.Framför väggarna,där det inte satt en dörr ellersittbänk, stod ungefären- ochenhalv meterhöga, mörkgråskåp, medrödadörrar. Detsattstora låspådeflestaskåp, menvissa sågutatt vara “obebodda”. På varjeskåpsattengrå nummerplatta medsvartasiffror. Jagläste på nummerplåtarna. 663, 664,665…
“Alla lektionerhar redanbörjat, så detärdärfördet inte är en massaeleverhär utenu,”saPetra.Jag hade inte ens tänktpåatt korridorernavar tystaoch ödebortsettfrånmig ochPetra.Jag hade haft så fullt uppmed attförsöka ta in dennya omgivningen.
Petraledde migförbi fyra andraklassrumdåvipasserade V352,mitthemklassrum,omjag mindes rätt.Jag stannade uppframför dörrentill salen, medanPetra fortsatteframåt.
“Var detintehit vi skulle?” undradejag.Jag tittade försiktigt in genomdet lilla fönstret idörrenoch sågryggarna på en massaeleveroch en lärare somstodframför tavlan och pratadeomnågot.Med tankepådesiffror ochteckensom
stod kladdade på whiteboardtavlan gissadejag attdet var matte.
“Jag tänkte attjag kundevisadig ditt skåp ochsätta upp ettschemadär,såatt du hardet nära till hands,”saPetra. Jagvände migmot henneoch sågatt honstodframför ett skåp.643.Skåpsdörren stod öppenoch visade uppett tomt utrymme.
“Jag sätterupp ettschemahär idörren,”saPetra samtidigtsom hontog uppentejprulle ur fickan ochtejpade uppett färgglattschemapåinsidan av skåpsdörren. “Har du etthänglås hemma,eller vill du låna ettavskolantillsatt du harhunnitköpaett eget?” frågadehon.
“Nej,jag harett hemma.” Jaggickframtill mitt skåp och kikade in.
“Ska vi gå ochhälsa på dinklass?Niblir sammanlagt tjugosju elever meddig nu,” sa Petra. Jagstängde skåpsdörrenefter miginnan jagföljdemed hennetillbaka motV352.
Petrastannadeframför dörren ochhöllframnågra papper motmig.“Härhar du ettschemaatt ta hem, ettkontraktsom skaskrivas på angående datorn ochliteinformation somska till dinvårdnadshavare.”Jag hann knappt ta emot papperna innanPetra vändesig om ochöppnade klassrumsdörren. Direkt vändes alla ögon isalen motoss närviklevini rummet.
Klassrummetvar stortoch rymligt. Dörrensattlängstbak irummet. Detvar fyra radermed bänkar.Påvänster sida fannsdet treplatser,och på högersidavar detfyraplatser. Därraderna deladesbildades en mittgång fram till tavlan.
Framföralla bänkradersattenstorwhiteboardtavla som täckte nästan hela väggen.Den bakreväggen, därjag och Petrastod, vartäckt av en stor anslagstavla därdet satt papper uppnåladehär ochvar.Längstborti hörnet stod ett bruntträskåp.
“9D, ni skafåennyelevi klassen. Dethär Eleonora,” sa Petrasamtidigt somhon satteenhandpåmin rygg ochföste migframåt. “Jag lämnar hennehos er nu,sånifår ta väl hand om henne!”Hon gavmig en lätt klapppåaxeln innan honförsvannutoch stängdedörrenefter sig.
“Men,vakul!Hejsan, Eleonora!Jag heterHasse Lindströmoch är NO-och mattelärareför dinklass.Jag råkar även vara eran klassföreståndare,”saläraren,som förutstod framme vidtavlan. Hangickförbi bänkradernamed elever, bakmot dörren till därjag stod somfastfrusen.
Hassekom fram till migoch la en hand på minaxel. “Kom, du fårpresenteradig förklassen.” Handrogmed migframåt, mottavlan. “Så, Eleonora,vem är du ochvartkommerdu ifrån?”
Jagstodframför klassenoch sågövertjugosexansikten somstirradetillbaka på mig. Vissaverkade nyfikna, andra nöjdamed attfåenpaus. Vissa sågutsom attderedan hade dömt migoch inte brydde sigsåmycketmer.
“Jag hetersom sagt Eleonora Roswall, menbrukarkallas Elea,sånifår välockså kalla migdet om ni vill. Jagärfemton år gammal ochfyllerården tionde maj. Jagflyttade till Stensaryd, en liten by ellernågot typtvå milhärifrån, i torsdags.För en veckasedan gick jagpåkastalskolani Brunflo. Förett halvår sedanbodde jagpåKägleholm och gick ienskola iFrövi.Jag bodde däri fyra år.Det är det längstajag harbottpåsamma ställe.Jag ochmamma flyttar runt väldigtmycketpågrund av hennes jobb,”berättade jag.
“Hur mångagångerhar du flyttat?”Det varenflickamed höblonthår på första radensom ställdefrågan. Honhadeett runt ansikteoch verkadeintehanågot smink. Honvar söt på ettnaturligtsätt.
“Jag harflyttat elva gånger.Varje gång till ettheltnytt ställe,” sa jag. Nervositeten somjag känt tidigare varborta ochersattmed en känsla av lugn.Jag hade situationenunder kontroll. Jagvar så vanvid presentationer nu attjag visste
attjag redansagtdet somantagligen är nödvändigt,och att detnubaraatt varsvara på frågor.
“Varthar du bott tidigare?” undradeensvarthårigkille somsattnästlängstbak.Han hade litemörkare hy än flickan somtidigareställdeenfråga.
“Jag föddesi Gimo,och senhar jagbotti Hällbo, Åsbro, Jäckvik, Johannishus, Bäsna, Koskullskulle, Virsbo, Grängesberg, Kägleholm, Brunflooch nu iStensaryd,” svaradejag,litestolt över migsjälv attjag lyckades komma ihåg alla ställen. Förragångenhadejag fått stanna uppoch räknaalla förmig själv.
“Vad gördupåfritiden? Hardunågon hobby elleraktivitet somdugår på?” frågadeenflicka medlockigt,mörkbrunthår somsattpåandra sidanmittgångenfrånden svarthåriga killen.
“Jag hartränattaekwondo sedanjag varfem,” sa jag, och ettimponerat “ooh” spredsig iklassrummet. “Jag harinte slutat helt,men vi fårseomjag kommeratt fortsättaträna i en klubbellerförening, elleromjag bara kommer attträna litesjälv föratt hålladet iminnet. Annars gillarjag attteckna. Jaganvändermestblyerts ochgör skissermed koloch sånt.”
Ibland blir folk förvånadeavatt jagskulle hållapåmed kampsport. Jagsom varsåliten ochklen. Detvar vadfolkofta trodde om mig, ialla fall. Detvar oftast detsom blev min fördel.Att mina motståndareunderskattade mig.
“Har du tävlat itaekwondo?Eller tränar du bara?” Nu var detenlängrekillelängstbak somställdefrågan. Hanvar blondoch hade ettganskakantigt ansikte.
“Jag hartävlatnågra gånger,men dethar inte variti någonstörretävlingeller någotsånt,”förklaradejag.Jag hade aldrig varitnågon tävlingsmänniska.Den enda jag tävlademot,när jagfaktisktuppskattade det, varmig själv.
“Varförtävlarduinte? Är du inte tillräckligt braför det?”
En mörkhårigtjej på andraraden slängdeursig frågan och