OM DU VAR MIN
OM DU VAR MIN
OM DU VAR MIN
CHRISTINA ERIKSON
BOOKMARK FÖRLAG
Tidigare böcker av Christina Erikson Jag, Forsete (2023) I skuggan av dig (2022) Debutanten (2021) Den trettonde lärjungen (2020) Ensamvarg (2019) Din vän Forsete (2018) Under namnet Christina Granbom Dödgrävarens dotter (tillsammans med Thomas Erikson) (2017) Av jord är du kommen (tillsammans med Thomas Erikson) (2015) En god gärning (2015) Morsarvet (2014)
Om du var min Copyright © Christina Erikson 2023 utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2023 www.bookmarkforlag.se Enligt avtal med Enberg Agency omslag: Marcell Bandicksson repro: JK Morris Production, Värnamo tryck: ScandBook AB, Sverige 2023 isbn 978-91-89750-48-7 Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
Till minne av Marianne
Kära läsare Jag kommer aldrig att glömma när jag för första gången klev innanför de höga solblekta dörrarna på Svartå herrgård. Det var en ganska grådaskig dag i september och mina förväntningar var inte särskilt högt ställda. Bilderna i mäklarprospektet var allt annat än tilltalande. Men eftersom jag inte är rädd för hårt arbete så hade jag övertalat min make att vi åtminstone kunde titta. Titta betydde ju inte nödvändigtvis att köpa, intalade jag både honom och mig. Efter en lång bilfärd klev vi ur bilen och jag blickade upp på fasaden. Väggar och tak såg helt okej ut. Uppenbarligen hade någon tagit hand om huvudbyggnaden. De båda flyglarna såg mer slitna ut. Efter ett djupt andetag klev jag över tröskeln till det stora huset. Herrgården luktade instängt och i hallen syntes inga spår av den ursprungliga 1700-talsdekoren. Gipsskivor var slarvigt uppspikade på de mest omöjliga ställen och branddörrar av stål hade ersatt de ursprungliga pardörrarna. Där gipset inte räckt till hade man istället sprutat på kilovis med byggsilikon. Resultatet var hjärtskärande. Att det inte var fackmän som utfört förödelsen var uppenbart. Med en klump i magen gick jag runt i salongerna på bottenvåningen. Det var inte förrän jag fäste blicken på en kakelugn i originalskick som jag förstod att husets hjärta fortfarande pulserade, att det fanns liv där under smutsen och dammet. Jag ökade takten och nästan sprang genom rummen. Handskurna träornamenteringar täckta med guldfärg över dörrarna, målade väggfält föreställande de fyra årstiderna och väggfasta 7
gustavianska speglar fyllde mig med lycka. Här var det 1700tal jag drömt om. Och jag var förlorad. * En lång rad starka kvinnor har bott på Svartå herrgård. Det blev tydligt under mina upptäcktsfärder som nybliven ägare. I ett utrymme uppe på den enorma vinden hittade jag gamla tavlor och foton som ingen verkade ha velat ta vara på. Bland trasiga ramar och söndertrampat glas fann jag en tavla som visade ett slags släktträd, från Svartå herrgårds färdigställande fram till modern tid. Det tog inte lång stund innan jag förstod att det varit kvinnorna som styrt och ställt här. Med korta inspel av män drev kvinnor under tvåhundrafemtio år bruket, herrgården och dess verksamheter. Det som var än mer anmärkningsvärt var att flera av dem haft namnet Christina. Natten efter upptäckten att jag var ännu en i raden av Christinor på Svartå sov jag oroligt och vaknade med känslan av att ha missat något. Jag struntade i att äta frukost och återvände till vinden och högen med tavlor och annan dokumentation. I en handskriven berättelse läste jag att ryktet gått om att byggmästaren till herrgården skulle ha slagits ihjäl och begravts någonstans under huset. Jag skrattade till. Mest av nervositet. Tanken på att vårt hus var någons grav var knappast munter, snarare förfärlig. Men jag lugnade mig med att det förmodligen handlade om en anställd som flytt fältet och att en mer spännande förklaring av hans försvinnande hade skapats. Sådant hade man ju hört talas om. En annan sak som fångade mitt intresse var beskrivningarna av hur den första Christina på Svartå engagerade sig i skolgång och sjukvård för dem i bygden. Hon kändes på något vis modern och engagerad, och inte alls som jag hade föreställt mig en adels8
dam under slutet av 1700-talet. Min nyfikenhet väcktes. Jag ville veta mer om henne, men frågan var hur? Under historiens gång har det inte skrivits mycket om kvinnor. Men Christina var trots allt dotter till en hovmarskalk. Kanske kunde jag finna henne i skrifter om det svenska hovet? Medan jag åt en sen frukost sökte jag på nätet efter information om henne och tiden hon levde i. Därefter letade jag fram mina fackböcker om den svenska historien i de ännu ouppackade flyttlådorna och försjönk i texter om frihetstiden, Gustaf III och influenserna från Frankrike. Ingenstans fann jag kvinnornas historia. Den tycktes ha försvunnit under tidevarven som gått. Det började surra i mig av upphetsning. Bara några dagar senare visste jag att jag måste skriva berättelsen om kvinnorna på Svartå. Christina Erikson, juli 2023
Svartå med omnejd innan uppförandet av den nya herrgården
K APITEL 1 SVARTÅ 1782
C
hristina Sporre lutade sig över märren, drev på tills de flög fram över ängarna och vinden fick ögonen att tåras. Hennes käkar var hårt sammanbitna och hon ruskade irriterat på huvudet när huvan på pelissen föll fram över pannan, väjde för en gren och kände hur det sved i skinnet när underbenen piskades av lägre buskar. Stoet löddrade och själv andades hon tungt och häftigt. Bröstkorgen hävde sig under det styva linnelivet och läpparna var torra. Framme vid äppellunden drog hon i tyglarna och stannade. Hästen bockade missnöjt och en skakning strömmade genom den stora kroppen. Ömt lutade hon sig fram och klappade djuret på halsen. ”Förlåt mig …”, viskade hon. Den svettblanka pälsen brände under handflatan. Så rätade Christina på sig i sadeln och såg ut över landskapet som hon älskade så mycket. Som jag och far älskar … Hon må ha ärvt sin mors eleganta och späda kroppsbyggnad men i övrigt var hon en kopia av sin far, friherre Karl Sporre. Det ostyriga och mörka håret, tjockt som en arbetshästs man, blicken som kunde vara både nyfiken och envis och lysa av lycka när hon hängde sin far i hasorna runt Svartå. Hon suckade tungt och torkade sig i pannan. Grälet med 13
modern hade inte helt blåst av henne trots den vilda ritten. Det sved och bubblade fortfarande inom henne. Sorg och dåligt samvete blandade sig och fick henne att vilja skrika och gråta på samma gång. Hennes mor hade åter anklagat Christina för att vara oregerlig och besvärlig, speciellt i jämförelse med sin lillasyster. Lilla Beata var nämligen underskön, blid och en avbild av mor, och det fanns inte några tvivel om att det skulle gå bra för henne på äktenskapsmarknaden. ”Åhhh!” stönade Christina rakt ut i luften. Hästen tog ett skutt åt sidan. ”Det var inte åt dig. Det vet du”, mumlade hon. Hästen frustade till svar. Det hade aldrig varit enkelt mellan Christina och hennes mor. Allt som oftast fick hon känslan av att mor aldrig var nöjd med henne, hur mycket hon än försökte. Eller var det kanske så att hon var bra på fel saker, intresserad av fel saker? Det var inte mycket Christina och Beata hade gemensamt, däremot hade hon flera beröringspunkter med sin bror Marcus. Christina hade svårt att acceptera att han fick vara precis som han ville medan hon måste göra våld på sig själv. Men som arvtagare till Svartå behövde Marcus inte bekymra sig om att vara behagfull. Frustrationen vällde fram i Christina. Solen var på väg ner och speglade sig i Lilla Björkens mörka vatten. Från byggplatsen vid udden hördes fortfarande ljudet av hammarslag och på bruket ropade arbetsledarna fortsatt order. Sommaren var på väg men ännu var det kyligt i luften. Blandningen av dofter från vätan i marken, ångande varm häst och smält järn från bruket fyllde henne med ren och skär lycka. Christina drog ett djupt andetag, ett leende spred sig över ansiktet och hon slappnade av i axlarna. Det var precis så här hon ville tillbringa varje dag i sitt liv – fri och i kontakt med verkliga saker. Viktiga saker. Att låtsas vara mild och okunnig om världen och tvingas gömma sina tankar bakom artiga konversationer var lika ointressant som att brodera eller öva på sin hovnigning. 14
Christina var äldst av sina syskon, nyss sexton fyllda, och hade två jämnåriga kusiner som redan var trolovade. Hennes mor, som saknade sällskapslivet i Stockholm, upplyste henne ofta om hur lyckligt lottade kusinerna var och om alla passande unga män som familjen Sporre borde knyta fördelaktiga band med. Men Christina kände sig inte redo och undrade om hon någonsin skulle göra det. Det fanns så mycket mer hon ville se och uppleva än bara äktenskapet och det inrutade liv hon anade skulle komma med det. Mor verkade trivas alldeles utmärkt med att planera middagsbjudningar och skvallra om vem som var näst i tur till viktiga ämbeten och positioner, medan hon ville upptäcka världen, förkovra sig i vetenskapliga ting och använda sin tid och sitt sinne till sådant som faktiskt spelade någon roll. Och likt sin far ville hon helst av allt vara på Svartå. Som hovmarskalk måste hennes far vistas vid hovet en stor del av sin tid, men sedan den nya herrgårdsbyggnaden hade börjat byggas tillbringade familjen tack och lov alltmer tid på landet och mindre tid i Stockholm. Det var på Svartå Christina kände sig hemma och här ville hon bli för evigt, även om det inte var vad hennes mor såg framför sig. Märren frustade och sträckte sig efter några grässtrån. Christina lät henne hållas. Om far hade sett henne skulle han ha gett henne en föreläsning om hur viktigt det var att alltid hålla hästen under kontroll, men hon höll inte med. Djuren behövde sin frihet lika mycket som hon, och Christina hade alltid haft lättare för att begripa sig på djur än människor. Människor var knepiga. De höll inne med vad de ville och visste. Så skulle aldrig ett djur uppträda. Hos djuren fanns ingen falskhet. Hon gungade i takt med djuret i dess lugna skritt tillbaka mot Svartå. På håll såg hon Gustaf kånka runt på några kärl. Hon drog ett djupt andetag och rätade på ryggen. För bara två år sedan hade de varit vänner, men så var det inte nu. Hennes föräldrar hade förbjudit henne. Hon och Gustaf var inte längre barn som 15
kunde smita i väg på upptäcktsfärd i skogen, plocka bär och samla insekter eller ro ut till en av de mindre öarna i sjön, den som de i hemlighet döpt till Lycksalighetens ö. Han var fyllda arton, och skulle gå i sin fars spår som murare, medan Christina skulle giftas bort och tvingas lämna Svartå. Det fanns inte mycket hon kunde göra åt saken men hon undrade om Gustaf tänkte på henne ibland. Värmen steg genom bröstet och upp över kinderna och det pirrade förrädiskt i magen när hon mindes åsynen av honom utanför stallet för ett par veckor sedan. Gustaf hade varit upptagen med den nyinköpta hingsten och hon hade följt hur han lugnat hästen och med trygga och starka armar hållit emot när den ville slita sig. Till slut hade Gustaf upptäckt Christina och mött hennes blick. Det hade känts som en evighet innan han släppte den. Torr i munnen och yr hade hon rusat därifrån och inte kunnat tänka en vettig tanke på flera timmar. Sedan dess hade hon både undvikit och sökt sig till honom. Hon förstod inte vad som kommit över henne. Sanningen var att hon i flera dagar efter händelsen ridit runt för att få en skymt av honom på avstånd. Sett hur hans muskler spändes under skjortan och att det långa håret ramlat ur hårbandet och fallit i en bångstyrig lock som han försökt hålla bakom ena örat. Christinas händer slöt sig omedvetet hårdare om tyglarna tills märren protesterade och hon släppte efter. Hon strök med handen över sitt hår och rättade till huvan över håret. Ruskade på sig för att komma ur tankarna som malde. Hon inspekterade den enkla blå kjolen hon bar så att den inte fått några fläckar. Varken hennes mor eller Maja skulle se med blida ögon på att hon kom tillbaka och såg ut som en huspiga. Hon visste att Maja var rädd för att få reprimander och hon ville verkligen inte försätta henne i onåd. Maja var förvisso bara en frökenpiga men för Christina var hon så mycket mer. Maja var hennes förtrogna och vän och den hon fann både glädje och tröst i, och hon älskade henne som om hon vore en syster. 16
Den snart inflyttningsklara herrgården reste sig framför henne, på en svagt sluttande slänt vid Lilla Björkens strand. När man kom ridande från den södra sidan, som hon nu gjorde, möttes man av de två flyglarna som fadern låtit uppföra innan man börjat med den nya mangårdsbyggnaden. När familjen befann sig på Svartå bodde de i den ena av flyglarna och tjänstefolket i den andra. Själv tyckte hon att det var ganska trevligt i de anspråkslösa rummen, men hennes mor klagade på att det var trångt och pressen på far och arbetarna att bli klara med herrgården var stor. Christina visste att mor begärt många ändringar utöver de redan extravaganta och påkostade lösningarna som var tänkta från början, men det var tydligt att mor inte insåg att det var hon som orsakade byggets förseningar. Christina hade hört far och mor diskutera saken ibland på kvällarna när de trodde att ingen var i närheten. Nu senast hade det varit en speciell sorts fönsterglas som mor absolut ville ha. När hon nådde gårdsplanen var Gustaf inte längre kvar. Där stod istället inspektor Röse i all sin underlighet. Christina tyckte inte om honom. Han var lismande i ena stunden för att sedan kunna vända i humöret på ett ögonblick och skälla ut någon. Dessutom luktade han vedervärdigt. Men hennes far påstod att Röse var den mest välrenommerade och effektiva inspektor som fanns att tillgå och att han hade gedigen erfarenhet av att hantera stora arbetsplatser, så det fanns inte mycket att säga om saken. Christina höll sig undan honom så gott hon kunde. Röse log och bugade när han fick syn på henne och hon besvarade artigt hans hälsning. Jag är trots allt väluppfostrad, tänkte hon beskt.
K APITEL 2
M
aja lutade korgen med rena särkar och strumpor mot ena höften och petade in en röd hårlock som letat sig ut ur den vita hättan. Händerna var röda och svullna efter att ha tvättat kläder i flera timmar och ryggen värkte av att ha hängt dubbelvikt över baljan. Luften kändes kall i jämförelse med den ångande och fuktiga tvättstugan, och hon satte den fria handen över ögonen för att skugga mot solen och vände upp sitt fräkniga ansikte mot himlen. Tillät sig att njuta några korta ögonblick av dofterna från skogen som höll på att vakna efter sin vinterdvala. Svartå hade varit Majas hem i ganska många år nu. Hon hade tagits in som ung flicka, efter att ha blivit utkörd av sin första husbonde. På Svartå hade hon hjälpt till i köket, kånkat ved och skurat nattkärl. Allt eftersom Christinas behov ändrats hade Majas arbetsuppgifter skiftat, och hon var så innerligt glad över det. Aldrig hade hon kunnat tro att hon skulle ha en sådan tur. Hon förtjänade det knappast. Hon hade ingen bakgrund och ingen annan framtid än den som gavs åt henne. Född fattig av en mor som inte hade råd att behålla henne efter att far dött. Maja kom inte ihåg mycket av mor, bara stycken och skärvor. Hon hade 18
försökt hålla kvar minnet av moderns ansikte så länge hon bara kunde, men det enda hon numera kom ihåg var att mor sjungit en visa som Maja brukade nynna för Christina. Den var på sätt och vis hennes enda länk till vem hon var. Mor hade hon inte återsett efter att hon lämnat Karlstad. ”Maja! Det var då för väl. Jag var nära på att skicka Lina efter henne.” Hushållerskan Elsa stod mitt i köket med blossande kinder och stora mörka svettringar under armarna. Förklädet var fläckigt och i midjan gungade nycklarna till förråden. Runt Elsa kilade de yngre kökspigorna med vatten och ved, det slamrades med kopparkärl som skulle rengöras och värmen från spisen fick deras ansikten att glöda. ”Det var mycket tvätt”, ursäktade sig Maja. ”Jag behöver ett handtag med kvällsmaten och friherrinnan har beordrat storstädning”, pustade Elsa och torkade de kraftiga underarmarna med förklädet. ”Jag skyndar mig upp med det här”, sa Maja och pilade vidare med korgen på höften. Det var mycket att stå i med herrgårdsbygget och flyglarna som skulle hållas som om de vore herrskapsbostäder. Folk överallt och damm och smuts som trängde in i varenda springa. Men Maja var glad så länge hon var sysselsatt i något av husen. Det var värre när hon var tvungen att göra sysslor utomhus. Vissa av arbetarna lät inte pigorna vara i fred. Maja höll sig undan så gott hon kunde, fäste blicken i backen och undvek de värsta karlarna. Hon var inte den sötaste, och för det var hon tacksam, men det fanns de som inte brydde sig om den biten. Det hade hon bittert fått erfara. Maja ställde ner korgen på golvet i Christinas rum och stoppade raskt in kläderna i skåpet. Hon nöp försiktigt i den vackra rosa kjolen med tillhörande robe sydd av tyget som friherren haft med sig från Stockholm senast han var där. Den skulle passa en ängel, så grann var den. Och Maja visste mycket 19
väl varför Christina fått den. Det var dags för henne att gifta sig och när hon gjorde det skulle saker och ting bli annorlunda även för Maja. Att vara frökenpiga klarade Maja, men hon var inte lärd till att tjäna en gift adelsdam. Hon talade inte franska och hade heller inte de andra färdigheterna en kammarjungfru behövde kunna. Därför fasade Maja för den dag då deras vägar oundvikligen skulle skiljas åt. Men vad kunde hon göra åt det? Hon kunde bara fortsätta att älska Christina så länge hon fick och vad som hände sedan var upp till Gud och Karl Sporre att bestämma. Men varje kväll när hon efter en lång arbetsdag gick till sängs bad hon Gud om barmhärtighet och att åtminstone låta henne stanna i tryggheten på Svartå.
K APITEL 3
G
ustaf betraktade sin far när han torkade svetten ur pannan och tog en skopa med vatten ur hinken som stod bredvid honom. Trots att de arbetade långa dagar och använde så många man det gick att få tag på räckte det inte till. Alla ändringar i byggnationen gjorde att det drog ut på tiden. Det fanns inga tvivel om att Svartå herrgård skulle bli ett av de vackraste herresätena på mils avstånd när det väl stod klart, men vägen dit hade blivit mer ansträngande än vad de kunnat anat. Dessutom grodde missnöjet. ”Ska jag säga till om mer bruk?” Gustaf ställde ner kärlen som han släpat uppför ställningen och såg på sin far. ”Vi använder det vi har men sedan avslutar vi för i kväll. Alla behöver vila om vi ska orka i morgon igen.” Far kramade Gustafs axel med sin grova näve. Varje kväll försökte Gustafs mor smörja såren och göra huden mjuk och varje dag gjorde teglet nya fåror och bruket frätte huden torr igen. Gustaf lutade sig närmare sin far. ”Det pratas igen. Om lönerna.” ”Håll dig utanför det där.” 21
”Men …”, protesterade Gustaf. Far mötte hans blick. Gustaf såg ner på skorna som var grå av damm. Runt dem hördes arbetarna hojta och vissla kommandon till varandra mot det stadiga bakgrundsljudet av släggor mot sten och spik som trängde in i grova stockar. Far hade aldrig höjt rösten mot honom. Inte vad han mindes i alla fall. Hans far menade att man alltid kom längre genom att förhålla sig lugn och Gustaf gjorde sitt bästa för att ta efter rådet. ”Det är inte rätt väg att gå”, sa far. ”Gör det du ska, så kan vi gå hem sen.” Gustaf nickade och klättrade nerför ställningen. Han visste att far tyckte att han var för ivrig och oförståndig ibland. En hård dask i baken väckte honom ur funderingarna. ”Jag skulle kunna visa han ett och annat om han ville”, sa en av de äldre mursmäckorna och vände sitt tandlösa flin mot Gustaf. Hon trutade med läpparna och fick de andra kvinnorna att fnittra. ”Låt pojken vara”, hördes fars lugna röst ovanför deras huvuden. Gustaf skakade leende på huvudet och fortsatte mot nästa stege. Han visste vad man sa om mursmäckorna, att de var osedliga fruntimmer, men de levde ett hårt liv, reste dit det fanns arbete och slet tungt för låg lön. Lite skoj var inte farligt och han var van vid att de retades med honom. Han hann precis färdigställa det han höll på med innan han och de andra hantlangarna blev tillsagda att rengöra redskapen och ta kväll. Gustaf och hans far gick hemåt under tystnad. ”Jag märker nog att du inte släppt det vi pratade om”, sa far efter ett tag. ”Hur?” undrade Gustaf. ”Det syns på dig, pojk. Du kniper med ögonen och läpparna dina krusar sig. Du är lik din mor på det viset.” 22
Gustaf hade alltid fått höra att han haft tur som ärvt sin mors vänliga ansikte och klarblå ögon och faderns stadiga och muskulösa kropp. Far fortsatte: ”Det här med att du tar strid för andra oroar mig.” ”Hur kan det vara fel att stå upp för andra?” sa Gustaf och rynkade pannan. ”Om det sker ogenomtänkt försätter det dig i bekymmer. Det har jag fått lära mig den hårda vägen.” ”Jag reder mig nog”, sa Gustaf sturskt. Far skrockade lågt. ”I sinom tid. Men om det är någon som ska gå i strid så är det jag. Ingen annan.” Han stannade och tog tag i Gustafs arm. ”Förstår du vad jag säger?” Rösten var myndig och gav inget utrymme för protester. Gustaf sänkte blicken. ”Ja, far.” ”Andersson”, hördes en röst när de kom in i byn. Far och son strök av sig mössorna när de såg att det var prästen som ropat. ”Vad bra att jag fick syn på Andersson”, log prästen. ”Jag undrar om han skulle kunna tänka sig att titta på en spricka i sakristian. Jag litar på Anderssons kunskaper och ärliga utsago. Har han tid att komma förbi någon dag?” ”Naturligtvis”, sa Gustafs far. ”Jag kan ordna med det under morgondagen om det passar. Det är bra om det är fullt dagsljus.” ”Naturligtvis, naturligtvis.” Prästen bockade. ”Då ser jag fram emot Anderssons visit. Ge min välsignelse till er kära hustru också och hälsa att jag ser fram emot att se henne i kyrkan på söndag.” ”Tack för vänligheten”, sa far. De fortsatte med raska steg mot sin stuga. Mor lyste upp när de klev innanför dörren. Det luktade nysåpat golv och färskt bröd. Som vanligt kysste far henne på pannan som hälsning, och hon log sitt vackra leende. ”Prästen hälsade så gott till dig”, sa far. 23
Hon klickade med tungan. ”Maten är klar, men av med skorna och vaska av er innan ni sätter er. Jag har precis gjort rent golven”, sa hon och strök sedan Gustaf över kinden. Efter maten var det Gustafs uppgift att se till hönsen, men istället för att gå till hönshuset stod han kvar utanför dörren och lät en springa vara öppen. Det var tydligt att föräldrarna tänkte dryfta något medan han var borta. Han hörde far dra ett djupt andetag. ”Missnöjet sprider sig. Till och med Gustaf har börjat prata om det.” En flämtning hördes från mor. ”Jag låter ingenting hända pojken, det vet du”, sa far raskt. ”Jag ska tala med Röse. Det måste vara ett missförstånd. Sporre är ingen ond man och jag tror inte att han skulle undanhålla något.” ”Pederssons börjar få det svårt att gå ihop.” ”De har fler barn att föda än vad vi har.” ”Jag var över med lite bröd i dag.” Mors röst var bekymrad. En stol skrapade mot golvet och steg hördes. Gustaf anade att föräldrarna höll om varandra. ”Du ska se att det ordnar sig efter att jag talat med Röse”, hörde han fadern säga. ”Du måste behålla lugnet”, förmanade mor. ”Det lovade jag dig för många år sedan och det löftet tänker jag inte bryta.” Gustaf drog igen dörren och skyndade sig att mata hönsen. Tankar om Röse och lönerna for i huvudet. Det fanns tydligen mycket Gustaf inte kände till. När han kom tillbaka tog han en ljusstump, sa god natt och klättrade upp på loftet där han hade skapat sig en egen vrå. Han tog fram teckningarna han höll gömda under halmmadrassen och betraktade dem. Flera föreställde Christina. De gjorde henne inte rättvisa, inte på långa vägar. Han önskade att han kunde frammana hennes beslutsamma blick och den fylliga underläppen, men han hade ännu inte förmågan, hur 24
mycket han än övade. Han följde haklinjen med fingret på den bästa teckningen. Far hade manat Gustaf att hålla avstånd till henne och komma ihåg sin plats. Och det gjorde han. Men ingen kunde förbjuda honom att se på henne.
SVARTÅ HERRGÅRD
S
vartå herrgård ligger strax utanför den lilla orten Svartå i Degerfors kommun, Närke. Herrgården började uppföras av hovmarskalk Carl Falker omkring 1775–1782. Herrgården har under långa perioder drivits särskilt framgångsrikt av kvinnor, varav flera hetat Christina. Därefter har herrgården använts som pensionat, hushållsskola, hotell- och konferensverksamhet och under en kortare period som flyktingförläggning. Sedan hösten 2021 ägs och drivs Svartå herrgård av Christina Erikson och hennes man Thomas Erikson.
CHRISTINA FALKER
H
uvudpersonen i Om du var min är baserad på och inspirerad av Christina Falker (1766–1835), som var den första vid namn Christina att leva på den nybyggda herrgården Svartå.
SVARTÅSVITEN
S
vartåsviten kommer att omfatta tjugoen böcker och sammantaget sträcka sig över 250 år av Sveriges historia. Serien är uppdelad i sju trilogier som vardera följer en av de Christinor som kämpat om makten på Svartå herrgård. Andra boken i den första trilogin om Christina Sporre heter Lycksalighetens ö och släpps våren 2024. Den tredje boken, Trogen dig till döden, utkommer hösten 2024.