Mäktiga svenskar
HISTORIEN OM SKARABORGS ALLA LANDSHÖVDINGAR
Tryckt med bidrag från
Stiftelsen Grevillis fond och Riddarhusets kulturfond.
mäktiga svenskar
Historien om Skaraborgs alla landshövdingar
copyright© Tony Högsta
bildredaktör Tony Högsta
grafisk form & produktion Amala + Kamala
tryck Scandinavian Book AB. Bookbox.nu
förlag Högsta Förlag, Morkullevägen 16, 541 56 Skövde tony.hogsta@outlook.com www.tonyhogsta.se
omslagsbild
Framsida: Erik Wrangel (1686-1765). Okänd konstnär. Foto: Nationalmuseum.
Baksida: Tony Högsta, bokens författare. Foto: Kristina Wagersten Högsta.
utgiven av Tony Högsta
skövde 2024
isbn 978-91-987013-3-3
tidigare utgivning
Alla tiders statsministrar – från Louis De Geer till Göran Persson, 2001. Minnesvärda svenskar. Dramatik och äventyr under 400 år, 2022.
INNEHÅLL
inledning
Historien om Skaraborgs landshövdingar inleddes för snart fyrahundra år sedan.
Kung Gustav II Adolf hade stupat vid Lützen en dimmig novemberdag 1632 och plötsligt hade Sverige fått ett litet barn som regerande drottning. Kristina, som var hennes namn, var då bara sex år gammal. Naturligtvis kunde inte hon styra det väldiga riket själv, utan genast utsågs en förmyndarregering. Dess främsta ledargestalt blev den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna, som i praktiken var svensk regent under de närmaste tio åren.
En av de första åtgärderna för greve Oxenstierna var att genomföra en ny regeringsform för Sverige och det tillhörande Finland. I 1634 års regeringsform bestämdes det nämligen att riket skulle innehålla femton län, varav elva av dessa innefattade det faktiska Sverige med undantag av Stockholm som fick ett överståthållarämbete. Finland fick därmed fyra län. Samtidigt splittrades Västergötland upp i Skaraborgs och Älvsborgs län. Skaraborgs län fick alltså sitt namn efter ståthållarnas slott i Skara, byggt 1584 på uppdrag av kung Johan III.
Redan 1644 kompletterades antalet län med ytterligare nio. Därefter har det tillkommit nya län under tidernas lopp allt eftersom man splittrat upp länen i mindre bitar. När riket bildligt talat sprängdes i och med att vi förlorade Finland 1809 minskade naturligtvis detsamma avsevärt. I samband med att Jämtlands län och Norrbottens län tillkom året därefter, blev antalet län summa summarum tjugofyra (förutom huvudstaden, som ju hade en överståthållare). Numera har Sverige tjugoen län.
Vem skulle då ansvara för vart och ett av dessa län? Jo, det skulle en landshövding göra, samtidigt som denne blev chef för den civila förvaltningen. Den lokala förvaltningen benämndes då ”lantregering”, men ändrades efter en tid till länsstyrelse.
I tidens början fick dock inte landshövdingarna hjälp av så många medarbetare som de kanske önskat, bara varsin handskrivare och landsskrivare (bokhållare), senare titulerade landssekreterare och landskamrerare, liksom ”så och en landsprophoss och en underprophoss med en tiänare, som dels föllie landshöfdingen eller elliest berida vägar och stigar och exeqvera landsfreden, ordinancer och befalningaer”. En landsprofoss var alltså att betrakta som en tjänsteman med polisiära åligganden. Landskamrerarens huvuduppgift var däremot att hålla reda på länets finanser. Från 1687 lydde landssekreteraren och landskamreraren under landskansliet respektive landskontoret. Det senare rekryterade samtidigt en lanträntmästare, vars uppdrag var att få in skatteuppbörden från fogdarna i länet. Under 1700-talets sista årtionden anställde man dessutom varsin länsbokhållare och länsnotarie vid landskontoret. På landssekretarens bord lades mest administrativa ärenden.
Tidvis fick landshövdingen också hjälp av en vice landshövding som kunde rycka in då han var upptagen eller sjuk. Men någon stor stab kunde inte landshövdingen räkna med eftersom statens kassa inte var stor, så han fick hålla tillgodo med kanske ett tiotal medarbetare. Denna till antalet lilla stab var bestående under långa tider, faktiskt ända till 1900-talets första decennier. Därefter utökades så sakteliga antalet medarbetare i olika funktioner, som vi kan läsa om senare.
Något latmansgöra var dock inte landshövdingens vardag. Den var lång och dryg med tolv timmars arbetsdag sex dagar i veckan. Vad tjänade då en landshövding på den tiden? kan man undra. Inkomsten var sannerligen inte att förakta: hela tusen daler silvermynt om året. Men redan 1637 höjdes årsinkomsten till femtonhundra daler silvermynt.
Naturligtvis har landshövdingetiteln en lång förhistoria. Före 1634 var det ståthållaren som styrde och ställde, alltsedan en aprildag 1540. Då utsåg Gustav Vasa nämligen riksrådet och riddaren Gustav Olsson Stenbock till Västergötlands förste ståthållare, med Älvsborgs slott som residens. Inom parentes kan nämnas att herrarna var väl bekanta med varandra sedan tidigare. De var nämligen svågrar. När kungen dessutom blev änkling efter Margareta Leijonhufvuds död, trädde han snart in i ett nytt äktenskap
med den nästan fyrtio år yngre Katarina Stenbock, som var dotter till nyss nämnde Gustav Olsson Stenbock. Före Gustav Vasas tid styrdes Västergötland sedan tidig medeltid av olika stormän och lagmän, allt som oftast i kungens tjänst.
Under 1500-talets sista årtionden byggdes, som tidigare nämnts, Skaraborgs slott. Det användes också som ett residens för ståthållarna i Västergötland fram till att danska soldater brände ned slottet 1612. Det ersattes då av Götala kungsgård, ett stycke utanför Skara.
Det var även Götala kungsgård som Skaraborgs landshövdingar kom att ha som residens den första tiden efter regeringsformen. Senare kom det att ersättas av Höjentorps slott utanför Varnhem. Då Tord Ulfsson Bonde tillträdde som landshövding i december 1660, valde man en tid senare att flytta residenset till Mariestad och Marieholms kungsgård, som är belägen på en holme invid ån Tidan och ett stycke från Vänern. Detta trots att det uttryckligen står i regeringsformen att landshövdingarna skall vara ”residerandes i Schara”. Nu blev i alla fall residenset i Mariestad permanent och skulle så förbli fram till den 31 december 1997 då den sista landshövdingen, Birger Bäckström, flyttade ut från residenset.
Jag har valt att kalla denna bok för Mäktiga svenskar.
Det är just vad landshövdingarna var de första århundradena. Rollen som landshövding var tudelad. Först och främst var han monarkens och senare regeringens ställföreträdare i länet. Som sådan skulle han tillvarata statens intressen. Detta kunde gälla allt från att domar genomfördes, kontroll över att bönder skrevs ut som soldater och kanske det viktigaste, att hålla sträng tillsyn över fogdarnas inkassering av skatt till kronan. Fram till 1918 titulerades även landshövdingen som ”Konungens befallningshavande”.
Att de då blev som ”småkungar” i praktiken är en inte alldeles felaktig slutsats. Dock reducerades landshövdingarnas makt betydligt genom de kommunallagar som tillkom under 1860-talet.
Förutom att vara kungens högra hand skulle landshövdingen också företräda och skydda länsborna i stort som smått: ”som i bemälte Lähn bo och bygga, i Städer och på Landet, til wählstånd och förkofring i deras lofliga nähring, handel och annan handtering, sökia att befrämja, ingen någon oförätt eller skada tilfoga eller tilfoga låta”, som man kan läsa i en landshövdingeinstruktion från 1630-talet.
I modern tid kom landshövdingens roll att förändras, men till detta återvänder vi senare.
Vem eller vilka spännande personligheter ingår då i denna krets av mäktiga män?
Många landshövdingar har passerat revy genom seklernas gång. Här presenteras ett axplock:
Under mitten av 1600-talet kom den då kände generalen och ämbetsmannen Harald Stake att tillträda som landshövding i Skaraborgs län. Harald Stake blev också hjälte i trettioåriga kriget och räddade därefter Sverige från dansken delvis med hjälp av en egenhändigt författad dikt –som är så rolig att jag inte kan undanhålla er den. Den efterföljande landshövdingen, Erik Carlsson Oxenstierna, hade dock ett mindre bra förflutet. Han var nämligen tidigare dömd för dråp i Stockholm. Trots detta blev han alltså utsedd till landshövding tack vare inflytelserika släktingar, bland annat rikskanslern Axel Oxenstierna (samma mäktige herre som drev igenom regeringsformen).
Under 1700-talet var inte mindre än fjorton landshövdingar i tjänst i Skaraborgs län. En av dessa var Peter Scheffer som beskrivs som en ”rättvis domare och afhållen höfding”. Scheffer var även förmögen godsägare till Stora Eks egendom utanför Mariestad, ett av länets största med tusentals hektar mark. En annan landshövding under 1700-talet var Adam Otto Lagerberg vars liv innehöll allt från rikedom, ära och grevetitel till avsättning, konkurs och fattigdom. Clas Julius Ekeblad var också en spännande herre som slutligen blev landshövding i Skaraborg. Ekeblad var militär och hovman och en av de få som var Gustav III:s personliga vänner. Dessutom var greven ägare till Stola herrgård, en vacker oas utanför Lidköping.
Den mest kände landshövdingen i Skaraborg under 1800-talet var kanske den beryktade militären och politikern Georg Adlersparre. Adlersparre skrev nämligen in sig i Sveriges historia som den man som tände gnistan för revolutionen 1809, vilket förde med sig att Gustav IV Adolf avsattes som kung och enväldet försvann för gott. Det skulle dröja ytterligare drygt femtio år innan Skaraborgs län fick sin förste ofrälse landshövding. Det blev Carl Johan Malmsten, tidigare professor i matematik och statsråd. Malmsten blev därmed historisk.
Under 1900-talet kom det mest att bli ämbetsmän i statens tjänst som kom att bli landshövdingar i Skaraborg. Ett par av dessa var statssekreterare Carl Mannerfelt, statsrådet och högerledaren Fritiof Domö samt Karl Frithiofson, den senare en mycket folklig landshövding som var du och tjenis med alla och som under många år var ordförande i Riksidrottsstyrelsen. Birger Bäckström, tidigare generaldirektör och en duktig jazzklarinettist, kom att bli den allra sista landshövdingen i Skaraborg.
Sammanlagt kom det alltså att bli 38 män som fick kungens och senare regeringens uppdrag att få denna tjänst. Någon kvinnlig landshövding blev det alltså inte i Skaraborg, tyvärr.
Den 31 december 1997 upphörde Skaraborg som län och ingår numera som en del i Västra Götalands län. Så allt som finns kvar i Mariestad som minner om gamla tider i maktens centrum är nuförtiden bara Marieholms residens och länsstyrelsen. Båda används dock fortfarande i statens tjänst som ni kan läsa om lite senare.
Det har varit både intressant och stimulerande att skriva denna bok. På något sätt har det känts som en djupdykning i den svenska historien, där naturligtvis landshövdingarna spelat en inte så liten roll. Mest i det lokala perspektivet förstås. Min förhoppning med boken är att ge läsaren en glimt av alla dessa trettioåtta färgstarka livsöden, som i många fall innehöll mycket dramatik och äventyr. Om jag på något vis också kan återuppväcka ett slumrande historieintresse på nytt är jag mer än nöjd med mitt arbete.
Orsaken till varför jag en gång började skriva om detta ämne kan ni läsa mer om i bokens epilog.
Till sist vill jag poängtera att denna skrift naturligtvis inte på något sätt gör anspråk på att vara heltäckande, utan är tänkt som en första introduktion till dessa spännande personligheter. För mer inträngande texter rekommenderas att titta närmare på bokens litteraturlista.
Skövde hösten 2024
Tony Högsta
Äntligen färdig med boken, ubrister en nöjd författare.
Harald Stake.
Harald Stake 1648-1657
Harald Stake var hjälten från trettioåriga kriget, där han bland annat räddade livet på Gustav II Adolf. Han blev så småningom friherre, riksråd och krigsråd. Däremellan verkade han också i olika perioder som landshövding i Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län.
I Österplana kyrka vid Kinnekulle, ett stycke från Vänerns strand, inträffade år 1678 något som sent skulle glömmas.
Då hölls nämligen en högtidlig begravning efter den berömde fältherren och riksrådet Harald Stake. Mycket folk hade samlats denna dag för att närvara vid högtiden. När orgelmusiken tonat bort tog kyrkoherden Andreas Hasselberg till orda och riktade sig först till de anhöriga för att beklaga sorgen. Änkan var den 79-åriga friherrinnan Karin Bielke, som sexton år tidigare ingått giftermål med den bortgångne i sitt tredje äktenskap. I äktenskapet hade av naturliga skäl inte fötts några barn, men från ett tidigare gifte med Magdalena Sparre hade Harald Stake tio barn, varav fem dött före fadern. Nåväl, kyrkoherde Hasselberg fortsatte nu begravningsakten genom att berätta olika episoder från Stakes händelserika levnad. Till sin hjälp hade han den dödes egenhändigt författade levnadshistoria.
ur händerna eftersom Brandenburg tog över dess styre. Inom kort tid kunde Stake även sätta titlar som riksråd och krigsråd på sitt visitkort.
Efter de intensiva åren i fält fick Harald Stake äntligen tid för sig själv och framför allt för att sköta sitt guvernörskap över Göteborgs och Bohus län. Eftersom han var änkeman sedan några år beslöt han sig för att åter träda in i äktenskapets trygga hamn, denna gång, som tidigare nämnts, med friherrinnan Karin Bielke. Van vid snabba beslut for han nu runt i länet och började reparera fästningarna Carlsten invid Marstrand och Bohus.
Bohusläns införlivande med Sverige drev ständigt gäck med danskarna som hade svårt att acceptera förlusten. Oförtröttligt gjorde Stake allt vad som stod i hans makt för att omvända bohusläningarna till svenskar. En gång, berättas det, kallade guvernören till sig en högst ovillig präst som hade svårt att svära trohetseden till Sveriges konung. Genom list och diplomati lär Harald Stake snart ha övertalat pastorn med såväl hjärtliga famntag som gott öl. Pastor Jens Lauritzen Dahl lät sig väl smaka och gick därifrån med bättre humör.
1676 fick Stake åter anledning att kasta sig upp på hästryggen, även om han enligt egen utsago fick hjälpas upp på hästkraken med sin nu sjuttioåttaåriga lekamen. Anledningen var att Danmark året innan åter förklarat
Bohus f ä stning.
Harald Stakes sl äktvapen.
Erik Carlsson Oxenstierna gjorde i sin ungdom sig skyldig till ett sadistiskt överfall på stjärnarkitekten Simon de la Vallée vilket resulterade i dennes död. Trots detta slapp han undan med endast böter, tack vare inflytelserika sl äktingar, och blev senare dessutom landshövding i Skaraborg.
Erik Carlsson Oxenstierna
1657-1660
År 1616 var Sverige på väg att bli en stormakt. Gustav II Adolf var sedan fem år tillbaka kung av Sverige. Snart rustade Europa sig för ett religionskrig, som skulle vara i exakt trettio år. Nyss hade det också blossat upp strider mellan Turkiet och Persien.
Men tiden dominerades inte bara av krig och elände. Flera äventyrare kastade loss ankaret och for med sina fartyg ut på de sju haven. En av dessa var nederländaren Wilem Schonten som gjorde flera viktiga upptäckter, bland annat Kap Horn i Sydamerika och Bismarcköarna i Oceanien.
Detta år, den 26 april 1616, utökades adelsfamiljen Oxenstierna, känd sedan 1300-talet, med ytterligare en medlem på Lindö säteri utanför Norrköping. Då blev sedermera riksrådet Carl Eriksson Oxenstierna, friherre till Lindö och Björnö, och den tyska professorsdottern Margareta Gonnies von Winkel, föräldrar till sonen Erik.
Tjugosex år senare var Oxenstierna en välbeställd yngling. Han hade studerat vid Uppsala universitet några år och fått en förstklassig utbildning. Reslusten hade mättats när han som artonårig hovjunkare hos ambassadör Filip Scherding följt med till tsarernas Ryssland. Nu var han överste för Smålands kavalleriregemente.
Gabriel Kurck: Tapper landshövding och militär som jagade bort danskarna från Vä stsverige under Gyldenlöwefejden 1676. Även verksam som tonsättare, diktare och memoarf örfattare.
Gabriel Kurck
1668-1683
Året var 1676. Efter att ha fått budet om att general Gyldenlöwes trupper hade gått in i Bohuslän och Västergötland, kallade Gabriel Kurck (16301712), landshövding i Skaraborgs län sedan åtta år tillbaka, på sin betjänt och beordrade fram en stark och väl utvilad häst.
Från den stora gårdsplanen på Marieholms residens begav han sig i galopp till Läckö slott för ett inledande samtal med greve Magnus Gabriel De la Gardie.
Ridturen till Läckö tog åtskilliga timmar och landshövdingen kom att tänka tillbaka på flydda tider. Han hade hunnit med mycket under sitt fyrtiosexåriga liv. Fadern, som vid Gabriel Kurcks födelse den 14 november 1630 var ståthållare på Viborgs slott i Finland (numera tillhörande Ryssland), hade gett honom en lång akademisk utbildning i Åbo och Uppsala. Tack vare morbrodern, rikskanslern Axel Oxenstierna, fick Gabriel Kurck också ekonomiska möjligheter att göra studieresor i utlandet. På en av dessa resor erhöll Kurck också en magistergrad i Oxford, England.
Landshövdingen väcktes upp från sina drömmerier när han närmade sig Lidköping. Efter en stunds välbehövlig vila red han vidare upp mot Kållandsö, och föll åter i tankar.
I hemmets trygga vrå skulle man kunna kalla denna akvarell av Lorentz Svensson Sparrgren. Den är sannolikt målad på Stola säteri år 1783 och f öreställer landshövdingeparet Clas Julius Ekeblad och hans maka Brita Margaretha Horn. Äktenskapet synes ha varit lyckligt, men innehöll också många sorger. Några barn f öddes nämligen inte och landshövdingskan led dessutom av psykisk ohälsa. Detta resulterade i att Brita Margaretha Horn så småningom dränkte sig i Tidanån strax utanf ör residenset i Mariestad.
Tio dagar senare, den 20 juni 1784, blev Clas Julius Ekeblad landshövding över Skaraborgs län. Det var tydligen en populär person som intog Mariestad vid Vänerns strand. Det berättas att när västgötarna fick reda på vem som blivit deras landshövding sköts först salut och sedan utbröt en hejdundrande fest utan dess like.
De första åren i ämbetet måste ändå ha varit lite av en besvikelse för Ekeblad. Han hade ju varit van att stå i händelsernas centrum i Stockholm.
I Mariestad hände det inte så mycket vid denna tid. I ett brev till hustrun, som vid tiden för residensets reparation var bosatt på Stola, skriver han: ”Du må tro att det ej är för roligt att exactament ej hava någon att umgås med, utan då sysslorna upphöra gå och vanka, ty mycket läsa och skriva törs jag ej. Min enda resurs är att rida och se, hur de bygga på nya byggnaden”. Den nya byggnaden i fråga var köksflygeln, som byggdes upp i stället för den gamla som tidigare rivits.
År 1786 reste han upp till Stockholm och tog emot en hög orden och deltog i en riksdag. Året därpå bröts emellertid tristessen genom ett par händelser, vilket säkert var efterlängtat för den tidigare så aktive Ekeblad.
Först blev han utnämnd till överstekammarjunkare, vilket innebar att han återigen skulle tjänstgöra vid Gustav III:s hov, och under en period av fyra månader färdades han runt i hemlänet och dess kyrkor för att ”predika brännvin”. Bakgrunden till det senare var att Gustav III tidigare lagt in sitt veto mot husbehovsbränningen på grund av den stora spannmålsbristen. Därmed hade kungen tagit kontrollen över alkoholpolitiken. För att lugna de arga undersåtarna bestämde sig dock kungen att med hjälp av landshövdingarna hyra ut statens spriträttigheter. Ekeblad skriver: ”Förr i världen reste man till kyrkan för att predika religion, nu reser jag och predikar för brännvin. Aldrig trodde jag, att jag skulle inför altaret sluta brännvinskontrakt; och det slumpade sig, löjligt nog, att sista evangeliet handlade om när judarna köpte och sålde i templet.” Men det goda med saken var att han kom ut och fick träffa sina undersåtar.
Snart väntade nya bekymmer. Efter danskarnas motvilliga krigsförklaring mot Sverige på grund av det svensk-ryska kriget, beordrade Gustav III på hösten 1788 landshövdingarna att försvara riket med så kallade frikårer. För Ekeblads del innebar detta att bland annat skaffa pålitliga karlar som skulle kunna tjänstgöra som soldater samt att dela ut order till dessa. Medan danskarna via Norge intog den ena staden efter den andra i Bohuslän och
Georg Adlersparre har gått till eftervärlden som mannen som tände gnistan f ör revolutionen i Sverige en marsdag 1809. Detta fick till f öljd att kungen senare avsattes och en ny grundlag genomf ördes.
Georg Adlersparre
1810-1824
Sedan Johan Adam Hierta på mer eller mindre oklara grunder bortmanövrerats till en likvärdig befattning i Älvsborgs län, kom den vid den tiden berömde militären, politikern och författaren Georg Adlersparre att tillträda posten som landshövding i Skaraborgs län. Detta var den 14 maj 1810.
BARNDOM OCH UPPVÄXT
Exakt ett halvt sekel tidigare, den 28 mars 1760, föddes Georg Adlersparre på det jämtländska militärbostället Hovermo invid Storsjön. Tre år tidigare hade hans far, stabskaptenen och sedermera överstelöjtnanten Christoffer Christoffersson (1718-1799), jämte dennes två systrar, blivit adlade med namnet Adlersparre.
Då den lille Georg var tre år gammal dog hans mor – Ebba Sofia Planting-Bergloo. Hon var då blott trettiotre år gammal och hade bara några månader tidigare fött sitt nionde barn. Tre av dessa barn hade dessutom gått bort i späd ålder. Säkerligen blev det därefter en mycket svår uppgift för den barske militären att ensam uppfostra de sex övriga barnen. På sin ålders höst berättar Georg Adlersparre följande minne från sin egen barndom: ”Alt som i mina ögon kunde synas vågsamt, var mitt älsklingsnöje: att
Att se en landshövding i motionsspåren var verkligen inte en vanlig syn f ör skaraborgarna när Karl Frithiofson tillträ dde 1967. Men det kom att bli en vanlig syn.
Karl Frithiofson
1967-1986
Från fattig bondson med läshuvud till landshövding och en av Sveriges främsta idrottsprofiler under två decennier. Så kanske man kan sammanfatta Karl Frithiofsons liv.
Karl Frithiofson föddes den 11 december 1919 på gården Tönsäng i Morlanda församling på bohuslänska Orust. Här växte han upp tillsammans med sina föräldrar Frithiof och Ida Andersson som var lantbrukare.
Föräldrarna var fattiga och skolgången fick avbrytas redan vid tretton års ålder då Karl fick arbete vid släkten Bildts cementgjuteri i Morlanda. En tid senare sökte han sig vidare och fick anställning som målare. Där var han anställd fram till sitt tjugosjätte år när han bestämde sig för att lämna Bohuslän för ett helt nytt yrkesval i en annan landsända.
Den fattiga uppväxten spelade säkert en stor roll när han beslutade sig för att bli politiskt aktiv i fackföreningsrörelsen. Sitt första politiska heltidsarbete fick han 1946 i Södermanlands socialdemokratiska partidistrikt när de valde honom till dess ombudsman. Där var han verksam i flera år samtidigt som han studerade på Socialinstitutet i Stockholm. Året efter sin socionomexamen (1953) rekryterades Frithiofson till Kanslihuset som
Residenset Marieholm
Byggnader med en spännande historia
Ett stenkast från Vänern, i Mariestad i nordöstra Västergötland, ligger
Marieholms ståtliga herrgårdsbyggnad. Härifrån styrde Skaraborgs landshövdingar under drygt 370 år fram till den 31 december 1997, då länet dagen därpå uppgick i det nyskapade Västra Götalands län. Numera ägs residenset av Statens Fastighetsverk och används till bland annat representation. Dessutom hyrs det ut till näringslivet och andra intressenter. Vadsbo museum har sina lokaler förlagda i flygelbyggnaderna.
Marieholm har en spännande historia och har troligen varit bebodd sedan järnåldern. Från 1200-talets sista del och de närmaste seklerna hette platsen Tuna och senare Tunaholm och ägdes av olika inflytelserika adelsätter, bland annat Brahe och Tre Rosor. Därefter kom det i kungahusets besittning strax före Gustav Vasas bortgång i september 1560. Senare ärvdes det av yngste sonen hertig Karl, född 1550, sedermera kung Karl IX. Det var med stor sannolikhet här på Marieholm, som Tunaholm nu ändrades till, som hertigen också utfärdade privilegiebrevet som gjorde Mariestad till stad år 1583. Såväl Marieholm som Mariestad namngavs efter hertigens första hustru, prinsessan Maria av Pfalz.
Huvudbyggnaden på Marieholm invigdes i juni 1733 av landshövding Gustaf Palmfelt och bestod då endast av en våning. Det skulle dröja till 1853 innan residenset fick sitt nuvarande utf örande i två våningar. Då med Johan Fredrik Åbom som arkitekt.
Landshövdingarna i Skaraborgs län hade residerat vid Götala och Höjentorp norr om Skara alltsedan 1634. Tord Ulfsson Bonde tillträdde som landshövding i december 1660 och en tid därefter förflyttades länsresidenset till Mariestad och Marieholm.
Den gamla kungsgården – ”stora kongsbyggningen” – som hertig Karl på sin tid uppförde och använde som huvudbyggnad, var vid denna tid en bostad i förfall och beskrivs i det närmaste som en ruin. Tord Ulfsson Bonde beslöt därför att flytta dit en byggnad från en annan ort som tills vidare kunde användas som bostad för landshövdingen och hans familj. Dock inte så länge skulle det visa sig. ”Stora kongsbyggningen” fick nu enbart tjäna som
I bottenplanet av det forna l änsresidenset inryms flera större och mindre rum som landshövdingarna på sin tid använde som bostad. Det består bland annat av en större och en mindre matsal med möbler från Gustav III:s tid. Bland målningarna som pryder väggarna återfinns som sig bör också Mariestads grundare hertig Karl, sedermera Karl IX.
arbetsplats för länsstyrelsen efter omfattande reparationer. Som ett komplement till den senare uppfördes även en timmerbyggnad på västra sidan av residenset, som också transporterats från annan ort.
Även efterträdaren Peter Örneklou såg sig tvungen att flytta dit en nygammal röd timmerbyggnad, den så kallade ”Walla byggning”, för att få en någorlunda dräglig bostad. I ett brev till Kungl. Maj:t skriver landshövdingen att han köpt ”en tämmeligh stor och behållen byggning” för hundra daler silvermynt. Dessförinnan försökte Örneklou dock flytta länsresidenset till Läckö slott, men fick avslag av den sparsamme kung Karl XI, som måhända tyckte att förslaget var alltför kostsamt.
I Mäktiga svenskar : historien om Skaraborgs alla landshövdingar lär vi känna trettioåtta färgstarka personligheter från 1600-talet och fram till modern tid. Här berättas till exempel om hur Erik Carlsson Oxenstierna kunde bli landshövding trots att han tidigare hade blivit dömd för dråp på Simon de la Vallées (stjärnarkitekten bakom Riddarhuset), hur Adam Otto Lagerbergs livsöde innehöll allt från rikedom, ära och grevetitel till avsättning, konkurs och fattigdom, hur Clas Julius Ekeblad blev Gustav III:s favorit som hovman och mitt under sin landshövdingetid blev änkeman, sedan hans hustru dränkt sig utanför residenset och som därefter sägs spöka efter mörkrets inbrott, hur Georg Adlersparre blev nationens hjälte sedan han tände gnistan för 1809 års revolution – vilket förde med sig att Gustav IV Adolf avsattes och enväldet försvann för gott – hur den tidigare finansministern Anders Peter Sandströmer drev en resultatlös kamp för att förlägga stambanan på västra sidan av Billingen, hur matematikprofessorn Carl Johan Malmsten blev historisk med att bli den allra förste ofrälse landshövdingen 1866 och hur oväntat det var att Birger Bäckström kom att bli den siste landshövdingen i Skaraborg då länet den 1 januari 1998 uppgick i Västra Götalands län.
Alla dessa landshövdingar som passerat revy under drygt 370 år har en sak gemensamt. Samtliga var nämligen män. Utan sina fruars betydelsefulla insatser i stort som smått, oftast oavlönat, hade dock landshövdingarna knappast klarat sin uppgift lika bra.
Dessutom berättas den händelserika historien om Marieholms residens i Mariestad vid ån Tidan och ett stenkast från Vänern – Sveriges största sjö – i nordöstra Västergötland.
»Jag läser ... Han Kang som just fått Nobelpriset ... Men jag chockar mig själv med att tycka att det är mycket mera stimulerande att bläddra i Mäktiga svenskar : historien om Skaraborgs alla landshövdingar.
... Skaran är brokig, händelserna är många och jag får utifrån hans mycket speciella vinkel en insyn i mitt exotiska fosterland.«
Staffan Heimerson, Aftonbladets världsreporter och författare
Tony Högsta är frilansjournalist och har tidigare skrivit böckerna Minnesvärda svenskar : dramatik och äventyr under 400 år och Alla tiders statsministrar – från Louis De Geer till Göran Persson. Han är även utbildad arkivarie vid Göteborgs och Lunds universitet.