9789173518307

Av Joe Abercrombie har utgivits

första lagen Det lockande stålet, bok 1 Det lockande stålet, bok 2 Man bör förlåta, bok 1 Man bör förlåta, bok 2 Det yttersta argumentet, bok 1 Det yttersta argumentet, bok 2

2

Abercrombie En god fiende 1.indd 2

2012-06-15 14.48

Översättning Ylva Spångberg

3

Abercrombie En god fiende 1.indd 3

2012-06-15 14.48

z

Till Grace N책gon dag kommer du att l채sa det h채r och bli lite orolig

Abercrombie En god fiende 1.indd 5

2012-06-15 14.48

Benna Murcatto räddar ett liv z Soluppgången hade samma färg som skämt blod. Den sipprade fram ur öster, fläckade den mörka himlen röd och målade molntrasorna med stulet guld. Under den vindlade vägen uppför bergssluttningen mot fästningen Fontezarmo – en samling vassa torn, svarta som aska mot den sargade himlen. Soluppgången var röd, svart och guldfärgad.

Samma färger som präglade deras yrke. ”Du är osedvanligt vacker i dag, Monza.”

Hon suckade, som om det var en tillfällighet. Som om hon inte hade ägnat en timme åt att göra sig fin framför spegeln. ”Fakta är fakta. Det krävs ingen större begåvning för att påpeka det uppenbara.

Det bevisar bara att du inte är blind.” Hon gäspade, sträckte på sig i sadeln, lät honom vänta en stund till. ”Men jag hör gärna mer.”

Han harklade sig högljutt och höjde ena handen, som en dålig skådespelare som förbereder sin stora monolog. ”Ditt hår är liksom en … slöja av skimrande sobelpäls?” ”Din pompösa skit. Vad var det i går? En midnattsridå. Jag tyckte bättre om det, det var lite poetiskt. Dålig poesi, men ändå.” ”Typiskt.” Han tittade upp mot molnen. ”Jaha. Dina ögon lyser lika starkt som två oskattbara safirer!” ”Jaså, har jag stenar i ansiktet nu?” ”Läppar som rosenblad?”

Hon spottade mot honom, men han var beredd och vek undan, och 7

Abercrombie En god fiende 1.indd 7

2012-06-15 14.48

saliven missade hans häst och föll på de torra stenarna intill vägen. ”Det där var för att få dina rosor att växa, din skit. Du kan bättre.” ”Svårare för varje dag”, muttrade han. ”Smycket jag köpte klär dig otroligt bra.”

Hon höll upp högerhanden för att beundra det, en ring med en rubin stor som en mandel, som fångade upp solens första skimmer och glittrade som ett öppet sår. ”Jag har fått sämre presenter.” ”Det passar ditt eldfängda temperament.”

Hon fnös. ”Och mitt blodiga rykte.” ”Skit i ditt rykte! Det är bara fårskallar som babblar om det! Du är en dröm. En uppenbarelse. Du ser ut som …” Han knäppte med fingrarna. ”Som krigsgudinnan själv!” ”Gudinna, minsann?” ”Krigsgudinna. Tycker du om det?” ”Det får duga. Är du hälften så bra på att slicka hertig Orsos röv kanske vi rentav kan få en bonus.”

Benna snörpte på munnen mot henne. ”Ingenting är bättre på morgnarna än att få munnen full av hans excellens yppiga, runda skinkor. De smakar … makt.”

Hovar krasade på den dammiga vägen, sadlar knarrade och remtyg klirrade. Vägen svängde tvärt, och en gång till. Resten av världen sjönk bort under dem. I öster vattnades himlen ur från röd till slakt­ rosa. Floden kom sakteliga inom synhåll, vindlande genom höst­ skogen i botten av den branta dalen. Glittrande som en armé på marsch rann den snabb och skoningslös mot havet. Mot Talins. ”Jag väntar”, sade han. ”På vad då?” ”Min andel av komplimangerna, förstås.” ”Om du blir ännu mer uppblåst kommer du för fan att spricka.”

Hon drog upp sidenmanschetterna. ”Och jag vill inte att dina inälvor ska skvätta på min nya skjorta.” ”Träffad!” Benna satte ena handen över bröstet. ”Precis här! Är det så här du lönar mig för mina år av hängiven tjänst, din hjärtlösa satmara?” ”Hur vågar du påstå att du är hängiven mig, din bondtölp? Du är som en fästing som är hängiven en tiger!”

8

Abercrombie En god fiende 1.indd 8

2012-06-15 14.48

”Tiger? Ha! När folk jämför dig med ett djur brukar de välja en orm.” ”Hellre det än en mask.” ”Hora.” ”Fegling.” ”Mördare.”

Det kunde hon knappast neka till. Tystnaden lade sig över dem igen. En fågel drillade i ett törstigt träd intill vägen.

Benna red efter hand fram i bredd med henne, och mycket ömt mumlade han: ”Du är osedvanligt vacker i dag, Monza.”

Det lockade fram ett leende i hennes mungipa. Den mungipa som han inte såg. ”Tja. Fakta är fakta.”

Hon sporrade hästen runt ytterligare en brant vägkrök, och citadellets yttersta mur reste sig framför dem. En smal bro ledde över en svindlande ravin fram till vakthuset, och vattnet glittrade där det störtade ned. I bortre änden gapade en port, lika välkomnande som en grav. ”De har förstärkt muren sedan i fjol”, muttrade Benna. ”Jag skulle inte vilja försöka storma det här stället.” ”Låtsas inte att du skulle ha mod nog att klättra uppför en stormstege.” ”Jag skulle inte vilja säga åt någon annan att storma stället.” ”Låtsas inte att du skulle ha mod nog att ge order.” ”Jag skulle inte vilja se dig säga åt någon annan att storma stället.” ”Nej.” Försiktigt böjde hon sig fram i sadeln och tittade fundersamt ned på det tvärbranta stupet till vänster om henne. Sedan kisade hon upp mot den branta muren till höger, där bröstvärnet var en taggig, svart kant mot den ljusnande himlen. ”Det är nästan som om Orso oroar sig för att någon ska försöka döda honom.” ”Har han fiender?” sade Benna andlöst, och hans ögon var stora som tallrikar av låtsad häpnad. ”Bara halva Styria.” ”Då … har vi också fiender?” ”Mer än halva Styria.” ”Men jag har gjort mitt allra bästa för att bli omtyckt …” De travade fram mellan två buttra vakter, vars spjut och stålhättor var 9

Abercrombie En god fiende 1.indd 9

2012-06-15 14.48

putsade till en livsfarlig glans. Hovslagen ekade i den långa tunnelns mörker, och det sluttade svagt uppåt. ”Nu ser du sådan där ut igen.” ”Hur då?” ”Inga fler nöjen i dag.” ”Hm.” Hon kände hur den välbekanta bistra minen fick grepp om ansiktet. ”Du kan kosta på dig att le. Du är den hygglige av oss.”

Innanför porten mötte en annan värld, skinande grön efter den grå bergssluttningen. En värld full med välklippta gräsmattor, häckar som pinats till förunderliga former, fontäner som sprutade upp glittrande stänk. Luften var tung av lavendel. I varje dörröppning stod bistra vakter med Talins svarta kors broderat på de vita vapenrockarna och förstörde stämningen. ”Monza …” ”Ja?” ”Det här kan väl få bli sista säsongen vi är i fält”, tiggde Benna. ”Sista sommaren i dammet. Vi letar rätt på någonting bekvämt att göra. Nu, medan vi är unga.” ”Men De tusen svärden då? De är snarare tiotusen nu, och alla väntar på order från oss.” ”De kan få ta order av någon annan. De anslöt sig till oss för att få plundra, och det har de fått göra, ofta och mycket. De är inte lojala mot något annat än sin egen vinning.”

Hon blev tvungen att erkänna att De tusen svärden aldrig hade företrätt de bästa av människosläktet, eller ens de bästa i legosoldaternas kår. De flesta av dem var ett snäpp bättre än brottslingar. De flesta av resten var ett snäpp sämre. Men det var inte poängen. ”Man måste hålla fast vid någonting i livet”, grymtade hon. ”Jag begriper inte varför.” ”Det är så typiskt dig. En säsong till så kommer Visserine att falla, Rogont kommer att kapitulera och De åttas förbund bara att vara ett otrevligt minne. Orso kan kröna sig till kung över Styria, och vi kan smita iväg och glömmas bort.” ”Vi förtjänar att bli ihågkomna. Vi skulle kunna ha en egen stad.

Du kunde bli den ädla hertiginnan Monzcarro av … någonting …” ”Och du den orädde hertig Benna?” Det fick henne att skratta. ”Ditt dumma nöt. Du klarar knappt att styra över din egen mage 10

Abercrombie En god fiende 1.indd 10

2012-06-15 14.48

utan min hjälp. Krig är otäckt nog att ha till yrke. Jag drar gränsen vid politik. När Orso är krönt drar vi oss tillbaka.”

Benna suckade. ”Jag trodde att vi var legosoldater. Cosca höll sig aldrig till en uppdragsgivare på det här viset.” ”Jag är inte Cosca. Och dessutom är det oklokt att säga nej till Talins härskare.” ”Du bara älskar att slåss.” ”Nej. Jag älskar att vinna. En säsong till, sedan kan vi se oss om i världen. Besöka Gamla imperiet. Resa runt bland Tusenöarna.

Segla till Adua och stå i skuggan av Mästarens hus. Allt det som vi har pratat om.” Benna såg tjurig ut, precis som han alltid gjorde när han inte fick sin vilja fram. Han tjurade men sade aldrig nej.

Ibland retade det henne att hon alltid måste fatta besluten. ”Det är tydligen bara en av oss som har lite stake, men får du aldrig lust att låna den?” ”Den klär dig bättre. Dessutom är det du som har intelligensen.

Det är bäst att de följs åt.” ”Vad bidrar du med, då?”

Benna flinade mot henne. ”Ett vinnande leende.” ”Le, i så fall. En säsong till.” Hon svingade sig ned ur sadeln, rättade häftigt till svärdsgehänget, slängde tyglarna åt stalldrängen och marscherade iväg mot inre vakthuset. Benna blev tvungen att skynda sig för att hinna ikapp, och han trasslade in sig i svärdet på vägen. Med tanke på att han förtjänade sitt levebröd på krig hade han alltid varit mest till besvär när vapen var inblandade.

Inre borggården var uppdelad i vida terrasser högst upp på berget, planterade med exotiska palmer och ännu mer tungt bevakad än den yttre. En uråldrig pelare som sades komma från Scarpius palats reste sig hög mitt på gården och kastade en skimrande spegelbild i en rund damm, som myllrade av silvervita fiskar. Den kolossala skapelse av glas, brons och marmor som utgjorde hertig Orsos palats tornade upp sig runt den på tre sidor, likt en vidunderlig katt med en mus mellan tassarna. Sedan våren hade de byggt en kolossal, ny flygel längs norra muren, och prydnadsgirlangerna av sten var fortfarande till hälften dolda av byggnadsställningar. ”De har byggt här”, sade hon.

11

Abercrombie En god fiende 1.indd 11

2012-06-15 14.48

”Självklart. Hur skulle prins Ario klara sig med bara tio salar att ha skorna i?” ”Nu för tiden kan man inte följa med modet utan minst tjugo rum för skorna.”

Benna tittade fundersamt ned på sina egna stövlar med guldspännen. ”Jag har inte mer än trettio par allt som allt. Jag känner mycket tydligt mina brister.” ”Det gör vi alla”, muttrade hon. En rad halvfärdiga statyer stod längs takåsen. Hertig Orso som gav allmosor till de fattiga. Hertig Orso som upplyste de okunniga. Hertig Orso som skyddade de svaga mot fara. ”Det förvånar mig att han inte har en staty där hela Styria slickar hans röv”, viskade Benna i örat på henne.

Hon pekade på ett delvis uthugget marmorblock. ”Den kommer härnäst.” ”Benna!”

Greve Foscar, Orsos yngste son, rusade runt dammen som en ivrig valp. Skorna krasade mot det nykrattade gruset och hans fräkniga ansikte strålade. Han hade gjort ett obetänksamt försök att anlägga skägg sedan Monza senast såg honom, men de glesa, rödblonda hårstråna fick honom bara att se mer pojkaktig ut. Han kanske hade ärvt all ärligheten i familjen, men utseendet hade andra fått. Benna log brett, lade armen om Foscars axlar och rufsade honom i håret.

En förolämpning från alla andra, men obesvärat charmerande från Benna. Han hade en förmåga att göra folk glada som alltid tycktes som magi för Monza. Hennes begåvning låg i motsatta riktningen. ”Är din far här ännu?” frågade hon. ”Ja, och min bror också. De är tillsammans med bankiren.” ”Vad är han på för humör?” ”Bra, så vitt jag har sett, men du känner ju min far. Men han är väl ändå aldrig arg på er två? Ni kommer alltid med goda nyheter. Ni har väl goda nyheter i dag, inte sant?” ”Ska jag berätta det för honom, Monza, eller …” ”Borletta har fallit. Cantain är död.”

Foscar jublade inte. Han hade inte sin fars förkärlek för lik. ”Cantain var en bra karl.”

12

Abercrombie En god fiende 1.indd 12

2012-06-15 14.48

Det hade inte mycket med saken att göra, enligt Monzas åsikt. ”Han var din fars fiende.” ”Men en karl som man kunde respektera. Det finns sannerligen inte många sådana kvar i Styria. Är han verkligen död?”

Benna blåste upp kinderna. ”Ja, hans huvud är avhugget och uppsatt ovanför stadsporten, så om du inte känner en helsikes bra läkare …”

De gick genom en hög valvport. Salen innanför var dunkel och ekande som en kejsares grav, ljus silade ned i dammiga pelare och lade sig på marmorgolvet. Gamla rustningar stod blänkande i tyst givakt med antika vapen i sina stålhandskar. Skarpa smällar från stövelklackar ekade från väggarna när en man i mörk uniform nalkades dem. ”Fan”, väste Benna i örat på henne. ”Den ormen Ganmark är här.” ”Strunta i det.” ”Den kallblodiga jäveln kan omöjligt vara lika skicklig med svärdet som det sägs …” ”Det är han.” ”Om jag vore lite mer karl skulle jag …” ”Det är du inte. Så strunta i det.”

General Ganmarks ansikte var egendomligt vekt, mustascherna slokade och de ljusgrå ögonen var ständigt vattniga, så att han såg evigt sorgsen ut. Det ryktades att han hade blivit utkastad från Unionens armé på grund av ett sexuellt snedsprång med en annan officer och korsat havet för att hitta en mer vidsynt överordnad. Hertig Orsos vidsyn var oändlig när det gällde hans underlydande, så länge de var effektiva. Hon och Benna var bevis nog på det.

Ganmark nickade avmätt mot Monza. ”General Murcatto.” Han nickade lika avmätt mot Benna. ”General Murcatto. Greve Foscar, ni fortsätter med era vapenövningar, hoppas jag?” ”Tränar varje dag.” ”Då ska vi nog kunna göra en soldat av er.”

Benna fnös. ”Antingen det eller en tråkmåns.” ”Vilket som vore en vinst”, mässade Ganmark med sin korthuggna Unionsbrytning. ”En man utan disciplin är inte stort bättre än en hund. En soldat utan disciplin är inte stort bättre än ett lik. Sämre, faktiskt. Ett lik utgör ingen fara för sina kamrater.”

13

Abercrombie En god fiende 1.indd 13

2012-06-15 14.48

Benna öppnade munnen, men Monza överröstade honom. Han kunde få göra sig till åtlöje senare, om han ville. ”Hur gick er säsong?” ”Jag gjorde min uppgift och skyddade era flanker mot Rogont och hans osprier.” ”Uppehöll reträttens riddare?” flinade Benna. ”Vilken utmaning!” ”Inget annat än en understödjande roll. En komisk vändning i den stora tragedin, men en som jag hoppas att publiken uppskattade.”

Ekona av deras steg tilltog när de gick genom ytterligare ett valv och in i den väldiga rotundan i palatsets mitt. De svängda väggarna smyckades av stora friser som framställde scener från forntiden. Krig mellan demoner och magier och annat sådant strunt. Högt ovanför dem pryddes den stora kupolen av fresker som föreställde sju bevingade kvinnor mot en stormhimmel – beväpnade, bepansrade och argsinta. Ödesgudinnorna som tilldelade människornas deras utmätta lott på jorden. Aropellas mest betydelsefulla verk. Monza hade hört att det hade tagit honom åtta år att fullborda det. Hon kunde aldrig smälta hur liten, ynklig och fullständigt betydelselös hon kände sig i det här utrymmet. Det var meningen med det.

Tillsammans gick de fyra uppför en elegant, svängd trappa, så bred att dubbelt så många skulle ha kunnat gå jämsides i den. ”Och vart har era komiska talanger fört er?” sade hon till Ganmark. ”Till eld och mord, till Purantis port och tillbaka igen.”

Benna krökte på läpparna. ”Blev det några verkliga strider?” ”Varför i all världen skulle jag ägna mig åt det? Har ni inte läst Stolicus? ’Ett djur strider sig till en seger …’ ” ” ’En general marscherar till den’ ”, avslutade Monza åt honom. ”Drog ni ned många skratt?” ”Inte från fienden, skulle jag tro. Synnerligen få från alla, men det här är krig.” ”Jag brukar hinna med ett litet skratt”, inflikade Benna. ”Vissa människor har nära till skrattet. Det gör dem till intagande middagssällskap.” Ganmark vände sin mjuka blick mot Monza. ”Men jag ser att ni inte ler.” ”Det kommer jag att göra. När De åttas förbund väl är krossat och Orso har krönts till kung av Styria. Då kan vi hänga upp svärden allesammans.”

14

Abercrombie En god fiende 1.indd 14

2012-06-15 14.48

”Min erfarenhet säger mig att svärd inte hänger stilla på krokar.

De har en förmåga att leta sig tillbaka till händerna på en.” ”Orso kommer säkert att vilja ha er kvar”, sade Benna. ”Om så bara för att putsa golven.”

Ganmark tillät sig inte ens en skarp inandning. ”I så fall kommer hans excellens att ha de renaste golven i hela Styria.”

Ovanför trappan fanns ett par höga dörrar, som glimmade av intarsia och hade snidade lejonhuvuden. En kraftigt byggd man vankade av och an framför dem likt en trofast gammal hund framför sin husses sängkammare. Carpi Trogen, den kapten som hade tjänstgjort längst tid i De tusen svärden, och ärren från hundra strider stod ristade i hans breda, väderbitna, hederliga ansikte. ”Trogen!” Benna fattade den gamle legosoldatens stora bumling till hand. ”Är du och klättrar i berg vid din ålder? Borde inte du vara på en bordell någonstans?” ”Om det vore så väl”, sade Carpi med en axelryckning. ”Men hans excellens skickade efter mig.” ”Och eftersom du är en lydig person … så lydde du.” ”Det är därför jag kallas Trogen.” ”Hur var det i Borletta när du reste därifrån?” frågade Monza. ”Lugnt. De flesta av männen är inkvarterade utanför stadsmuren, med Audiche och Victus. Det är bäst om de inte sätter eld på staden, tänkte jag. Jag lämnade kvar några av de pålitligare i Cantains slott, och Sesaria håller uppsikt över dem. Veteraner som jag, från Coscas tid. Erfarna män som inte är lagda för impulsivitet.”

Benna småskrattade. ”Trögtänkta, menar du?” ”Långsamma och stadiga. Man kommer fram till slut.” ”Ska vi gå in då?” Foscar satte axeln mot en av dörrarna och sköt upp den. Ganmark och Trogen följde efter. Monza stannade till en sekund på tröskeln och försökte hitta sin hårdaste uppsyn. Hon tittade upp och såg att Benna log mot henne. Utan att tänka på det log hon tillbaka. Hon böjde sig fram och viskade i örat på honom: ”Jag älskar dig.” ”Det är klart att du gör.” Han gick in genom dörröppningen, och hon följde efter.

Hertig Orsos privata arbetsrum var en marmorsal stor som ett 15

Abercrombie En god fiende 1.indd 15

2012-06-15 14.48

marknadstorg. Höga fönster marscherade i stolt procession längs ena väggen. De stod öppna, och en frisk vind strömmade in och fick de lysande väggbonaderna att fladdra och rassla. Utanför dem tycktes en lång terrass sväva fritt i luften; den vette mot det brantaste stupet på bergstoppen.

Motsatta väggen var täckt med imponerande pannåer, målade av Styrias främsta konstnärer, och de föreställde de stora slagen under historien. De segrar som Stolicus, Harod den store, Farans och Verturio hade vunnit var alla bevarade i svepande penseldrag. Budskapet att Orso var den siste i raden av kungliga vinnare var svårt att missförstå, trots att hans farfarsfar hade varit en usurpator och en simpel brottsling dessutom.

Den största målningen av allihop var vänd mot dörren, minst tio steg hög. Vem, om inte storhertig Orso? Han satt där på en stegrande krigshäst med sitt blänkande svärd höjt och sin genomborrande blick fäst på horisonten när han eldade sina män till seger i slaget vid Etrea.

Konstnären tycktes inte vara medveten om att Orso inte hade kommit inom fem mils håll från striden.

Men vackra lögner slog alltid tråkiga sanningar, som han många gånger hade sagt till Monza.

Hertigen av Talins själv satt buttert böjd över ett skrivbord och svingade en penna i stället för ett svärd. En lång, mager man med höknäsa stod vid hans sida och stirrade ned lika uppmärksamt som en asgam som väntar på att törstiga vandrare ska dö. En stor gestalt lurade i närheten av dem, i skuggorna vid väggen. Gobba, Orsos livvakt, lika tjock om halsen som en stor galt. Prins Ario, hertigens äldste son och arvtagare, satt och latade sig i en förgylld stol på lite närmare håll. Han hade ena benet över det andra, ett vinglas nonchalant dinglande i handen och ett nonchalant leende fastklistrat i hans nonchalant stiliga ansikte. ”Jag hittade de här tiggarna ute på ägorna”, ropade Foscar, ”och jag tänkte att jag skulle överlämna dem till din barmhärtighet, far!” ”Barmhärtighet?” Orsos skarpa röst ekade i det kolossala rummet. ”Jag hyser ingen större beundran för sådant. Slå er ned, mina vänner, jag gör er strax sällskap.” ”Minsann om det inte är Slaktaren i Caprile”, mumlade Ario, ”och hennes lille Benna dessutom.”

16

Abercrombie En god fiende 1.indd 16

2012-06-15 14.48

”Ers höghet. Ni ser ut att må bra.” Monza tyckte att han såg ut som en oföretagsam skit, men teg om saken. ”Du också, som vanligt. Om alla soldater såg ut som du skulle jag kanske rentav frestas att själv ge mig ut på ett fälttåg. Ny grannlåt?”

Ario vinkade slappt med sin egen juvelprydda hand mot rubinen på Monzas finger. ”Bara något som råkade finnas till hands när jag klädde mig.” ”Jag önskar att jag hade varit med. Vin?” ”Precis efter gryningen?”

Han såg med tunga ögonlock mot fönstren. ”Fortfarande i går kväll för mitt vidkommande.” Som om det var en hjältebragd att stanna uppe till sent. ”Ja tack.” Benna hällde redan upp ett glas åt sig, han lät sig aldrig överglänsas när det gällde att briljera. Troligen skulle han bli full inom en timme och skämma ut sig, men Monza var trött på att vara mor åt honom. Hon strosade förbi den gigantiska eldstaden, som hölls upp av skulpturer av Juvens och Kanedias, och fram mot Orsos skrivbord. ”Skriv på här, och här, och här”, sade den magre mannen, och hans beniga finger pekade av och an över dokumenten. ”Du känner väl Mauthis?” Orso kastade en butter blick mot honom. ”Det är han som håller i mitt koppel.” ”Städse er ödmjuke tjänare, ers excellens. Valint och Balks bank går med på ytterligare ett lån som löper över ett år, men därefter måste de beklagligtvis börja ta ränta.”

Orso fnös. ”De beklagar det lika mycket som pesten beklagar de döda, skulle jag tro.” Han klottrade dit en sista snirkel på den sista namnteckningen och slängde ifrån sig pennan. ”Fast alla måste väl knäböja för någon, va? Hälsa dina överordnade och framför min oändliga tacksamhet för deras överseende.” ”Det ska jag göra.” Mauthis samlade ihop dokumenten. ”Då är våra affärer avslutade, ers excellens. Jag måste omedelbart ge mig iväg om jag ska hinna med kvällens skepp mot Westerhamn …” ”Nej. Stanna en liten stund till. Vi har ytterligare en fråga att diskutera.”

Mauthis vände sin döda blick mot Monza och sedan tillbaka till Orso. ”Som ni önskar, ers excellens.”

17

Abercrombie En god fiende 1.indd 17

2012-06-15 14.48

Hertigen reste sig smidigt från skrivbordet. ”Över till lyckligare affärer, då. Du har väl goda nyheter, Monza?” ”Det har jag, ers excellens.” ”Ah, vad skulle jag ta mig till utan dig?” Hans svarta hår hade fått järngrå stänk sedan hon senast såg honom och kanske var rynkorna i ögonvrårna lite djupare, men hans uppsyn av fullständig auktoritet var lika imponerande som vanligt. Han böjde sig fram, kysste henne på båda kinderna och viskade sedan i örat på henne: ”Ganmark är nog bra på att leda soldater, men för att vara en man som suger kuk saknar han fullständigt humor. Kom nu, berätta för mig om dina segrar ute i friska luften.” Han lät ena armen hänga draperad över hennes axlar och ledde henne förbi den hånfulle prins Ario, genom de öppna fönstren och ut på terrassen.

Solen var på väg upp nu, och den ljusa världen var full med färg.

Blodet hade runnit bort från himlen så att den nu var livfullt blå, och vita moln kröp förbi högt där uppe. Nedanför dem, allra längst ned i det svindlande stupet, vindlade floden fram genom den skogbevuxna dalen, där höstlöven var ljusgröna, bränt brandgula, bleknat gula och ilsket röda, och ljuset glimmade silvervitt på det forsande vattnet. I öster glesnade skogen till ett lapptäcke av åkrar – fyrkanter av grön träda, bördig svart jord, gyllene skördar. Ännu längre bort mötte floden det grå havet och förgrenades ut i ett brett delta, nästan igentäppt av öar. Monza kunde precis urskilja en antydan till små torn där, hus, broar, murar. Det storslagna Talins, som inte var större än hennes tumnagel.

Hon kisade i den friska vinden och strök några förlupna hårslingor ur ansiktet. ”Jag tröttnar aldrig på den här utsikten.” ”Hur skulle man kunna det? Det var därför jag byggde det här förbaskade stället. Här kan jag hela tiden hålla ett öga på mina undersåtar, så som en uppmärksam förälder bör göra med sina barn.

Bara för att se till så att de inte gör sig illa när de leker, förstår du.” ”Ert folk kan skatta sig lyckligt, som har en så rättfärdig och omtänksam far”, ljög hon smidigt. ”Rättfärdig och omtänksam.” Orso tittade fundersamt mot det avlägsna havet. ”Tror du att det är så eftervärlden kommer att minnas mig?”

18

Abercrombie En god fiende 1.indd 18

2012-06-15 14.48

Monza ansåg att det var synnerligen osannolikt. ”Vad var det Bialoveld skrev? ’Historien skrivs av segrarna.’ ” Hertigen kramade om hennes axel. ”Allt detta, och beläst till på köpet. Ario är väl ärelysten nog, men han har inget skarpsinne. Det skulle förvåna mig om han kan läsa till slutet av en vägskylt på en gång. Det enda han bryr sig om är horor. Och skor. Under tiden gråter min dotter Terez bittert för att jag gifte bort henne med en kung. Om jag hade erbjudit den store Euz som brudgum skulle hon ha gnällt om att hon ville ha en make som bättre passade hennes ställning, det svär jag.” Han drog en tung suck. ”Inget av mina barn förstår mig. Min farfarsfar var legosoldat, vet du. Det är inget som jag gärna basunerar ut.” Trots att han sade det till henne varje gång de träffades. ”En man som inte fällde några tårar under hela sitt liv och bar de skor han råkade få tag i. En krigare av låg börd, som grep makten i Talins med hjälp av sitt skarpa sinne och sitt skarpa svärd.”

Snarare med hjälp av rå skoningslöshet och brutalitet, enligt de historier som Monza hade hört. ”Vi är av samma virke, du och jag. Vi har kommit oss upp från ingenting.”

Orso hade fötts som arvtagare till det rikaste hertigdömet i Styria och inte uträttat en dags hårt arbete i hela sitt liv, men Monza bet sig i tungan. ”Ni gör mig alldeles för stor ära, ers excellens.” ”Mindre än du förtjänar. Berätta om Borletta nu.” ”Ni har hört talas om slaget på Högvall?” ”Jag hörde att du skingrade den armé som De åttas förbund hade ställt upp, precis som du gjorde vid Graneberg! Ganmark säger att hertig Salier hade tre gånger så många män som du.” ”Ett stort antal män är ett hinder om de är lata, illa förberedda och ledda av idioter. En armé av bönder från Borletta, skomakare från Affoia, glasblåsare från Visserine. De slog läger vid floden i tron att vi var långt borta och brydde sig knappt om att sätta ut vakter. Vi kom dit genom skogen nattetid och överrumplade dem i soluppgången, och då hade de inte ens fått på sig rustningarna.” ”Jag kan se framför mig hur Salier, den feta grisen, vaggar upp ur sängen för att fly!” ”Trogen ledde anfallet. Vi besegrade dem snabbt och lade beslag på deras förråd.”

19

Abercrombie En god fiende 1.indd 19

2012-06-15 14.48

”Gjorde de gyllene åkrarna blodröda, har jag hört.” ”De slogs knappt. Det var tio gånger fler som drunknade när de försökte simma över floden än det var som stupade i strid. Över fyratusen fångar. Några lösesummor betalades ut och andra inte, och några män hängdes.” ”Och få tårar fälldes, eller hur, Monza?” ”Inte av mig. Om de var så angelägna att få leva kunde de ha kapitulerat.” ”Som de gjorde i Caprile?”

Hon stirrade rakt tillbaka in i Orsos svarta ögon. ”Precis som de gjorde i Caprile.” ”Så Borletta är belägrat nu?” ”Det har redan fallit.”

Hertigen sken upp som en pojke på sin födelsedag. ”Fallit? Har Cantain givit sig?” ”När hans folk hörde talas om Saliers nederlag förlorade de hoppet.” ”Och folk utan hopp är en farlig samling, till och med i en republik.” ”I synnerhet i en republik. En pöbelhop släpade ut Cantain från slottet, hängde honom från det högsta tornet, öppnade porten och utlämnade sig till De tusen svärden på nåd och onåd.” ”Ha! Mördad av just de människor för vilkas frihet han kämpade.

Det är visst så vanliga människors tacksamhet ser ut, va, Monza?

Cantain borde ha tagit emot mina pengar när jag erbjöd honom dem.

Det skulle ha blivit billigare för oss båda två.” ”Folk slåss om att få bli era undersåtar. Jag har givit order om att de ska få nåd så länge det är möjligt.” ”Nåd, minsann?” ”Nåd och feghet är samma sak”, fräste hon. ”Men ni vill ha deras land, inte deras liv, eller hur? Döda människor kan inte lyda.”

Orso log. ”Varför kan inte mina söner lära sig det jag har att lära dem så som du gör? Jag ger dig mitt fulla stöd. Häng bara ledarna.

Och Cantains huvud ovanför porten. Ingenting uppmuntrar lydnad bättre än ett bra föredöme.” ”Det ruttnar redan där tillsammans med hans söners.”

20

Abercrombie En god fiende 1.indd 20

2012-06-15 14.48

”Utmärkt!” Talins herre klappade i händerna, som om han aldrig hade hört nöjsammare musik än nyheten om ruttnande huvuden. ”Och bytet då?”

Räkenskaperna var Bennas område, och nu kom han fram och drog upp ett hopvikt papper ur bröstfickan. ”Staden blev grundligt genomsökt, ers excellens. Vartenda hus tömdes, vartenda golv grävdes upp, varenda människa visiterades. De vanliga reglerna gäller, i enlighet med villkoren för vårt uppdrag. En fjärdedel till den som hittar något, en fjärdedel till hans kapten, en fjärdedel till generalerna …”

Han bugade sig djupt, vek upp papperet och höll fram det. ”… och en fjärdedel till vår ädle uppdragsgivare.”

Orsos leende blev bredare när han for med blicken över siffrorna. ”Välsignad vare fjärdedelsregeln! Tillräckligt bra för att hålla kvar er i min tjänst ett litet tag till.” Han ställde sig mellan Monza och Benna, lade milt en hand på vars och ens axel och ledde dem tillbaka in genom det öppna fönstret, mot det runda bordet av svart marmor mitt i rummet och den stora kartan som låg utbredd på det. Ganmark, Ario och Trogen hade redan samlats där. Gobba smög fortfarande i skuggorna, med sina tjocka armar i kors över bröstet. ”Och hur är det med våra forna vänner men numera våra bittra fiender, de svekfulla invånarna i Visserine?” ”Åkrarna runt staden är brända nästan fram till stadsporten.” Monza spred ut blodbad över landskapet med några gester med fingret. ”Bönderna är bortjagade, boskapen slaktad. Det blir en mager vinter för hertig Salier och en ännu magrare vår.” ”Han blir tvungen att förlita sig på den ädle hertig Rogont och hans osprier”, sade Ganmark med ett svagt småleende. ”Visserine är moget att falla i knäet på er nästa år, ers excellens.” ”Och med det slits hjärtat ur De åttas förbund.” ”Styrias krona blir er.”

Orsos leende lockades att bli ännu bredare när kronan nämndes. ”Och det har vi dig att tacka för, Monzcarro. Det glömmer jag inte.” ”Inte bara mig.” ”Förbannelse över din blygsamhet. Benna har gjort sin andel, och vår gode vän general Ganmark, och Trogen också, men ingen kan neka till att det här är ditt verk. Din hängivenhet, din målmedve21

Abercrombie En god fiende 1.indd 21

2012-06-15 14.48

tenhet, att du agerar så snabbt! Du ska få en stor triumf, precis som hjältarna i det gamla Aulcus fick. Du ska rida genom Talins gator och mitt folk ska överösa dig med blomblad för att hedra dina många segrar.” Benna flinade brett, men Monza kunde inte göra likadant.

Hon hade aldrig haft stor aptit på gratulationer. ”De kommer att hurra högre för dig, tror jag, än de någonsin kommer att göra för mina egna söner. De kommer att hurra betydligt högre än de gör till och med för mig, deras rättmätige herre, som de har att tacka för så mycket.” Det såg ut som om Orsos leende halkade av, och hans ansikte verkade trött, sorgset och slitet utan det. ”Faktum är att de kommer att hurra lite för högt för min smak.”

Hon såg en liten skymt av en rörelse ur ögonvrån, tillräckligt för att instinkten skulle få henne att lyfta handen.

Ståltråden drogs väsande åt runt hennes hand, slet upp den under hakan på henne, tryckte den kvävande hårt mot strupen.

Benna tog ett steg framåt. ”Mon…” Metall glimmade när prins Ario stack honom i halsen. Han missade strupen och träffade precis under örat.

Orso tog försiktigtvis ett steg bakåt när blod stänkte ut över golvet i röda prickar. Foscar tappade hakan, vinglaset föll ur hans hand och slogs sönder mot golvet.

Monza försökte skrika, men kunde bara fräsa genom sina hopsnörda luftrör och gav till ett läte som en grymtande gris. Hon trevade efter fästet på dolken med sin fria hand, men någon fick tag i hennes handled och höll den hårt. Carpi Trogen som stod tätt tryckt mot hennes vänstra sida. ”Förlåt”, muttrade han i örat på henne, drog hennes svärd ur skidan och slängde iväg det genom rummet.

Benna snubblade och dreglade röd saliv, med ena handen tryckt mot kinden där svart blod sipprade ut mellan vita fingrar. Med andra handen trevade han efter svärdet medan Ario som förlamad iakttog honom. Han drog klumpigt en fot stål innan general Ganmark kom fram och stack honom, smidigt och exakt – en gång, två gånger, tre gånger. Den tunna klingan gled in i och ut ur Bennas kropp, och det enda som hördes var de svaga andetagen i hans gapande mun. Blod sprutade ut över golvet i långa strimmor, började rinna ut på hans vita 22

Abercrombie En god fiende 1.indd 22

2012-06-15 14.48

skjorta i mörka cirklar. Han vacklade framåt, snavade på sina egna fötter och dråsade omkull, och det halvdragna svärdet skrapade mot marmorn under honom.

Monza kämpade, med varenda muskel darrande, men hon hölls lika hjälplös som en fluga i honung. Hon hörde att Gobba grymtade av ansträngning i hennes öra, hans skäggstubb gneds mot hennes kind och hans stora kropp var varm mot hennes rygg. Hon kände hur ståltråden långsamt skar in i sidorna på halsen, djupt in i sidan av handen, som hölls fast mot hennes hals. Hon kände hur blodet rann ned över underarmen och in innanför skjortkragen.

Den ena av Bennas händer kröp över golvet, sträckte sig mot henne.

Han lyfte på sig några centimeter och ådrorna i halsen svällde. Ganmark böjde sig framåt och stack oberört svärdet i hjärtat på honom bakifrån. Benna darrade till ett ögonblick, sedan sjönk han ned och blev stilla, och hans bleka kind hade röda fläckar. Mörkt blod sipprade fram under honom, letade sig fram längs fogarna mellan stenarna. ”Så där ja.” Ganmark böjde sig ned och torkade av svärdet på Bennas skjortrygg. ”Det var det, det.”

Mauthis iakttog det hela med rynkade ögonbryn. Aningen förbryllad, aningen irriterad, aningen uttråkad. Som om han betraktade en rad siffror som inte riktigt stämde.

Orso gjorde en gest mot kroppen. ”Skaffa undan den där, Ario.” ”Jag?” Prinsen krökte på läpparna. ”Ja, du. Och du kan hjälpa honom, Foscar. Ni båda måste lära er vad som måste göras för att vår släkt ska behålla makten.” ”Nej!” Foscar snubblade därifrån. ”Jag vill inte ha med det här att göra!” Han vände och sprang ut ur rummet, och stövlarna smällde mot marmorgolvet. ”Pojken är blödig som en barnunge”, mumlade Orso efter honom. ”Ganmark, hjälp honom.”

Med uppspärrade ögon såg Monza hur de släpade ut Bennas lik genom en dörr till terrassen, Ganmark bister och försiktig vid huvudänden medan Ario svor när han med rynkad näsa tog ena stöveln, medan den andra lämnade ett rött, smetigt spår efter dem. De hivade upp Benna på balustraden och rullade ut honom. Utan vidare försvann han.

23

Abercrombie En god fiende 1.indd 23

2012-06-15 14.48

”Ah!” pep Ario och viftade med ena handen. ”För helsike! Du rev mig!”

Ganmark stirrade tillbaka på honom. ”Jag ber om ursäkt, ers höghet. Mord kan vara smärtsamt.”

Prinsen såg sig omkring efter något att torka sina blodiga händer på. Han sträckte sig efter de kostbara draperierna vid fönstret. ”Inte de!” fräste Orso. ”Det är kantiskt siden, de kostar femtio vågar per styck!” ”Vad ska jag ta då?” ”Hitta något annat eller låt dem vara röda! Ibland undrar jag om din mor berättade sanningen om vem som är din far, pojk.” Ario torkade tjurigt händerna på sitt vita skjortbröst medan Monza stirrade, med ansiktet svidande av luftbrist. Orso tittade bistert bort mot henne, en suddig, svart gestalt genom tårarna i hennes ögon och det toviga håret framför ansiktet. ”Lever hon fortfarande? Vad håller du på med, Gobba?” ”Den jävla ståltråden har fastnat runt hennes hand”, väste livvakten. ”Hitta något annat sätt att göra slut på henne då, dumskalle.” ”Jag gör det.” Trogen drog dolken ur hennes bälte, och han höll fortfarande hennes handled med andra handen. ”Jag är verkligen ledsen.” ”Bara gör det!” morrade Gobba.

Kniven drogs bakåt, stålet glimmade i en solstråle. Monza stampade Gobba på foten med alla krafter hon hade kvar. Livvakten grymtade till och hans grepp om ståltråden gled, och hon drog den utåt från halsen och vred sig häftigt när Carpi högg mot henne.

Kniven träffade långt ifrån målet och gled in under hennes nedersta revben. Kall metall, men den kändes brännhet, en linje av eld från magen till ryggen. Den skar rakt igenom henne, och spetsen stack Gobba i magen. ”Aaah!” Han släppte ståltråden och Monza drog kiknande i sig luft, började skrika hejdlöst och körde armbågen i honom så att han vinglade till. Trogen blev överrumplad och tappade kniven när han drog ut den ur henne, och den for snurrande iväg över golvet. Hon sparkade honom, missade skrevet och träffade höften, så att han vek 24

Abercrombie En god fiende 1.indd 24

2012-06-15 14.48

sig. Hon grep efter dolken han hade vid bältet och drog den ur skidan, men den skadade handen var klumpig och han fick tag om hennes handled innan hon kunde köra knivbladet i honom. De slogs om den med blottade tänder, de flämtade så att de spottade varandra i ansiktet, raglade av och an, och deras händer var klibbiga av hennes blod. ”Döda henne!”

Det hördes ett krasande, och hennes huvud blev fullt av ljus. Golvet slog emot hennes bakhuvud, smällde till henne i ryggen. Hon spottade blod, hennes vansinniga skrik dog ut till ett utdraget kraxande och hon klöste i det släta golvet med naglarna. ”Jävla satmara!” Klacken på Gobbas stora stövel dunsade ned på hennes högerhand så att en ilande smärta sköt upp i underarmen och slet ur henne en halvkvävd flämtning. Än en gång krasade klacken över hennes knogar, sedan fingrarna, sedan handleden. Samtidigt dundrade Trogens fot in i hennes revben, om och om igen, så att hon hostade och skakade. Hennes krossade hand vred sig, vände sig på sida. Gobba satte klacken på den så att den trycktes platt mot den kalla marmorn och benen splittrades. Hon sjönk ihop och kunde knappt andas, rummet vände sig, historiens målade vinnare flinade ned mot henne. ”Du stack mig, din dumma gamla jävel! Du stack mig!” ”Du har knappt en skråma, tjockskalle! Du borde ha hållit fast henne!” ”Jag borde sticka ned er båda två, era värdelösa kräk!” väste Orso. ”Få det gjort nu!”

Gobba sänkte sin väldiga näve och halade upp Monza i kragen.

Hon försökte få tag i honom med vänster hand, men alla hennes krafter hade läckt ut genom såret i sidan, genom skärsåren på halsen. Hennes klumpiga fingertoppar drog bara röda strimmor över hans orakade ansikte. Hennes arm slets undan och vreds häftigt upp bakom ryggen på henne. ”Var är Hermons guld?” hördes Gobbas skrovliga röst. ”Få höra, Murcatto. Vad gjorde du med guldet?”

Monza tvingade sig att lyfta på huvudet. ”Kyss mig i röven, kuksugare.” Det kanske inte var fyndigt, men det kom från hjärtat. ”Det fanns aldrig något guld!” fräste Trogen. ”Det har jag ju sagt, din gris!”

25

Abercrombie En god fiende 1.indd 25

2012-06-15 14.48

”Men det här finns i alla fall.” En efter en tog Gobba av de misshandlade ringarna från hennes dinglande fingrar, som redan var på väg att svullna och bli ilsket purpurröda, böjda och formlösa som ruttna korvar. ”Det där är en fin sten”, sade han och tittade på rubinen. ”Men det är ett slöseri med bra kött ändå. Varför inte ge mig en minut med henne? Det skulle inte ta mer än en minut.”

Prins Ario fnissade. ”Snabbhet är inte alltid något att vara stolt över.” ”För guds skull!” Det var Orso. ”Vi är inte djur. Ut till terrassen och få det avklarat nu. Jag är sen till frukosten.”

Hon kände att hon blev ivägsläpad, med hängande huvud. Solsken stack i henne. Hon lyftes upp och stövlarna skrapade slappt mot stenen. Den blå himlen vände sig. Upp på balustraden. Andhämtningen raspade i näsan, slet i bröstet. Hon vred sig, sparkade. Kroppen kämpade fåfängt för att hålla sig vid liv. ”Låt mig förvissa mig om att hon är död.” Ganmarks röst. ”Hur säkra behöver vi vara?” Genom det blodiga håret hon hade i ögonen såg hon suddigt Orsos fårade ansikte. ”Jag hoppas att du förstår. Min farfarsfar var legosoldat. En krigare av låg börd, som grep makten med hjälp av sitt skarpa sinne och sitt skarpa svärd. Jag kan inte tillåta att ännu en legosoldat griper makten i Talins.”

Hon tänkte spotta honom i ansiktet, men det enda hon gjorde var att blåsa ut blodig saliv över hakan. ”Dra åt he…”

Sedan flög hon.

Hennes sönderrivna skjorta böljade och flaxade mot den svidande huden. Hon snurrade runt runt, och världen tumlade omkring henne.

Blå himmel med molntrasor, svarta torn på bergstoppen, grå bergssida som rusade förbi, gulgröna träd och glittrande flod, blå himmel med molntrasor, och om igen, och igen, snabbare och ännu snabbare.

Kall vind slet i hennes hår, mullrade i öronen, visslade mellan tänderna tillsammans med hennes skräckslagna andhämtning. Hon såg varje träd nu, varje gren, varje blad. De rusade upp mot henne.

Hon öppnade munnen för att skrika …

Kvistar slet, grep, slog efter henne. En avbruten gren fick henne att snurra häftigare. Trä knäcktes och splittrades runt henne när hon störtade nedåt, nedåt, och brakade in i bergssidan. Hennes ben 26

Abercrombie En god fiende 1.indd 26

2012-06-15 14.48

knäcktes under hennes nedstörtande tyngd, axeln bröts mot fast jord.

Men i stället för att slå sönder skallen mot stenarna krossade hon bara käken mot sin brors blodiga bröst, där hans illa tilltygade kropp låg inklämd mot en trädrot.

Och det var så Benna Murcatto räddade sin systers liv.

Hon studsade av liket, till tre fjärdedelar medvetslös, och nedför den branta bergssidan, rullade runt och runt, flaxande som en trasig docka. Sten och rötter och hård jord mörbultade, pryglade, krossade henne, som om hon slogs sönder med hundra hammare.

Hon brakade genom ett buskage, där taggar snärtade och grep.

Hon rullade och rullade nedför den branta sluttningen i ett moln av jord och löv. Hon tumlade över en trädrot, sjönk ihop mot en mossbevuxen sten. Långsamt stannade hon, på rygg, och blev stilla. ”Huuuuurrrrrhhhh …”

Stenar rasslade ned runt henne, kvistar och grus. Dammet lade sig långsamt. Hon hörde vind som riste i grenarna, rasslade i löven.

Och sin egen andhämtning som riste och rasslade i hennes sönderskurna hals. Solen glimtade mellan svarta träd och stack i ena ögat.

Det andra såg bara mörker. Flugor surrade, ven och svärmade i den varma morgonluften. Hon låg nere i avfallet från Orsos kök. Utslängd hjälplös mitt bland de ruttna grönsakerna, den gamla såsen och det stinkande skräp som blivit över efter den senaste månadens storslagna måltider. Utkastad med soporna. ”Huuuurrrrhh …”

Ett skärande, besinningslöst läte. Hon blev nästan generad över det, men kunde inte sluta göra det. Djurisk fasa. Vansinnig förtvivlan.

De dödas jämmer i helvetet. Förtvivlat kastade hon en blick omkring sig. Hon såg lämningarna av högra handen, som en formlös, purpurfärgad vante med ett blodigt skärsår i sidan. Ett finger darrade en aning. Fingertoppen strök mot den sönderskrapade huden på armbågen. Underarmen var hopvikt på mitten, en avbruten kvist av grått ben som stack ut genom blodigt siden. Det såg inte verkligt ut.

Som billig teaterrekvisita. ”Huuurrrhhh …”

Skräcken hade fått grepp om henne nu, den växte för varje andetag.

Hon kunde inte röra på huvudet. Hon kunde inte röra tungan i mun27

Abercrombie En god fiende 1.indd 27

2012-06-15 14.48

nen. Hon kände smärtan som gnagde i medvetandet. En fruktansvärd massa som tryckte sig upp mot henne, krossade varje del av henne, värre och värre och värre. ”Huurhh … uurh …”

Benna var död. En våt strimma rann ur hennes blinkande öga och hon kände hur den långsamt sipprade ned över kinden. Varför var hon inte död? Hur kunde hon vara annat än död?

Snart, snälla. Innan smärtan blev värre. Snälla, måtte det bli snart. ”Uurh … uh … uh.”

Snälla döden.

28

Abercrombie En god fiende 1.indd 28

2012-06-15 14.48

1

z

Talins ”Vill man ha en god fiende ska man välja en vän: han vet var han ska slå till.”

Diane de Poitiers

Abercrombie En god fiende 1.indd 29

2012-06-15 14.48

Abercrombie En god fiende 1.indd 30

2012-06-15 14.48

Jappo Murcatto berättade aldrig varför han hade ett så bra svärd, men han kunde använda det väl. Eftersom hans son var yngsta barnet och sjuklig dessutom vidarebefordrade han kunskaperna till den fem år äldre dottern från det att hon var liten. Monzcarro var vad flickans farmor hette, på den tiden när släkten gjorde anspråk på att vara adel. Hennes egen mor hade inte på något sätt tyckt om det, men eftersom hon hade dött när hon födde Benna spelade det ingen större roll.

Detta var fridfulla år i Styria, något som var sällsynt som guld. När det blev dags att plöja brukade Monza skynda bakom sin far medan plogbillen skrapade genom jorden och rensa ut alla stora stenar från den nyvälta, svarta jorden och slänga ut dem i skogen. I skördetid brukade hon skynda fram bakom sin far medan hans lie blixtrade och samla ihop de slagna stråna i kärvar. ”Monza”, brukade han säga och le ned mot henne, ”vad skulle jag ta mig till utan dig?”

Hon hjälpte till med tröskningen och med sådden, klöv stockar och hämtade vatten. Hon lagade mat, sopade, tvättade, bar, mjölkade geten.

Hennes händer var alltid röda och nariga av något arbete. Hennes bror gjorde det han kunde, men han var liten och ofta sjuk och kunde inte göra mycket. Det var mödosamma år, men de var lyckliga.

När Monza var fjorton fick Jappo Murcatto feber. Hon och Benna såg hur han hostade, svettades och tynade bort. En kväll tog fadern tag om Monzas handled och stirrade på henne med blanka ögon.

31

Abercrombie En god fiende 1.indd 31

2012-06-15 14.48

”I morgon ska du plöja på övre åkern, annars kommer vetet inte att gro i tid. Så så mycket du kan.” Han snuddade vid hennes kind. ”Det är inte rättvist att det här ska bli ditt ansvar, men din bror är så liten. Ta hand om honom.” Och sedan var han död.

Benna grät och grät, men Monzas ögon förblev torra. Hon tänkte på utsädet som måste sås och hur hon skulle göra det. Den natten var Benna så rädd att han inte kunde sova ensam, så de sov tillsammans i hennes smala säng och höll om varandra för att trösta sig. De hade ingen annan.

I mörkret nästa morgon släpade Monza ut sin fars lik ur huset, genom skogen bakom det och rullade ned kroppen i floden. Inte för att hon inte hade någon kärlek i hjärtat, utan för att hon inte hade tid att begrava honom.

I soluppgången började hon plöja övre åkern.

32

Abercrombie En god fiende 1.indd 32

2012-06-15 14.48

Möjligheternas land z Det första Skälvan lade märke till när skeppet guppade in mot kajen var att det inte alls var så varmt som han hade väntat sig. Han hade hört att solen alltid sken i Styria. Varmt som ett skönt bad, året om.

Om Skälvan hade fått erbjudande om ett bad som det här skulle han ha föredragit att vara smutsig och antagligen haft några hårda ord att säga dessutom. Talins låg hopkrupet under en grå himmel med svällande moln, en frisk vind kom in från havet och kallt regn stänkte på hans kind då och då, och påminde honom om hans hem.

Och inte på något trevligt sätt. Men han hade ändå bestämt sig för att se saken från den ljusa sidan. Det var antagligen bara en usel dag.

Sådant händer överallt.

Men stället såg onekligen lite nedgånget ut, där sjömännen rusade till för att förtöja skeppet vid kajen. Vikens grå båge kantades av tegelhus med smala fönster, allihop inklämda mot varandra, med sviktande tak, flagande färg, sprucken och saltfläckig rappning, gröna av mossa, svarta av mögel. Nere vid de hala kullerstenarna var väggarna övertäckta med stora pappersark som var uppsmällda lite hur som helst, sönderrivna och påklistrade i lager, med trasiga, flaxande kanter. Ansikten syntes på dem, och tryckta ord. Varningar, kanske, men Skälvan var inte mycket för att läsa. Särskilt inte på styriska. Det skulle bli en tillräckligt stor utmaning att tala språket.

Nere vid kajen myllrade folk, och få av dem såg glada ut. Eller 33

Abercrombie En god fiende 1.indd 33

2012-06-15 14.48

friska. Eller rika. Det luktade illa. Eller stank, närmare bestämt. Rutten, salt fisk, gamla lik, kolrök och överflödande latringropar, allt på en gång. Om det var här Skälvan skulle bli den förträffliga nya person han ville bli, så måste han erkänna att han var lite besviken. En kort sekund funderade han på att lägga ut merparten av de pengar han hade kvar på en resa raka vägen tillbaka till Nordmarken med nästa skepp. Men han ruskade av sig tanken. Han var färdig med krig, färdig med att leda män till deras död, färdig med att döda och allt som följde med det. Han hade bestämt sig för att bli en bättre människa.

Han skulle leva ett rättskaffens liv, och det var här han skulle göra det. ”Då så.” Han nickade glatt åt närmaste sjöman. ”Då kliver jag av, då.” Han fick inte mer än en grymtning till svar, men hans bror brukade säga att det var det man gav som gjorde en till det man var, inte det man fick tillbaka. Så han log brett som om han hade fått ett vänligt avsked, marscherade nedför den slamrande landgången och in i sitt sköna nya liv i Styria.

Han hade knappt tagit ett dussin steg medan han stirrade upp på de enorma husen på ena sidan och de gungande masterna på den andra förrän någon törnade in i honom och nästan slog omkull honom. ”Jag ber om ursäkt”, sade Skälvan på styriska, för att hålla det hela civiliserat. ”Jag såg dig inte, min vän.” Mannen gick vidare, han vände sig inte ens om. Det sved lite i Skälvans stolthet. Han hade mycket sådan kvar, det enda som han hade ärvt av sin far. Han hade inte genomlevt sju år av slag, skärmytslingar, morgnar när han vaknade med snö på filten, usel mat och ännu sämre sång för att komma hit och bli knuffad.

Men att vara en skitstövel var både ett brott och ett straff. Lägg det bakom dig, skulle hans bror ha sagt. Skälvan tänkte se saker från den ljusa sidan. Så han svängde bort från hamnen och in på en bred gata in mot staden. Förbi en skara tiggare på filtar, som viftade med stumpar av armar och ben och förkrympta armar. Över ett torg där det stod en stor staty av en bistert blickande man som pekade mot ingenstans. Skälvan hade ingen aning om vem det skulle föreställa, men han såg bra jävla självbelåten ut. Matos kom fläktande och fick det att kurra i Skälvans mage. Lockade honom fram till något slags 34

Abercrombie En god fiende 1.indd 34

2012-06-15 14.48

marknadsstånd där de sålde grillspett som tillagades över en eld i en tunna. ”Ett sådant där”, sade Skälvan och pekade. Verkade inte vara mycket annat som behövde sägas, så han gjorde det enkelt. Mindre risk för misstag. När kocken sade vad det kostade satte han nästan tungan i halsen. Det skulle han ha fått ett helt får för uppe i norr, kanske rentav ett par för avel. Köttet var till hälften fett och resten brosk.

Smakade inte alls lika gott som det hade luktat, men vid det laget var det ingen större överraskning. Det verkade som om det mesta i Styria inte alls var som det hade utmålats.

Regnet hade blivit hårdare nu, och det stänkte ned i ögonen på Skälvan medan han åt. Inte mycket jämfört med de oväder han skulle ha skrattat sig igenom uppe i norr, men tillräckligt för att dämpa hans humör lite och få honom att undra var fan han skulle sova i natt. Det rann från mossbevuxna takskägg och trasiga stuprör, gjorde kullerstenarna svarta och fick folk att huka och svära. Från gyttret av hus kom han ut på en bred flodbank, uppbyggd och inhägnad med sten. Han stannade till ett ögonblick och undrade vart han skulle gå.

Staden sträckte sig så långt han kunde se, med broar uppströms och nedströms, hus på bortre stranden som var ännu större än på den här sidan – torn, kupoler, tak, det fortsatte och fortsatte, halvt insvepta och drömskt grå i regnet. Fler sönderrivna papper som flaxade i vinden, med utsmetade bokstäver i alldeles för grälla färger, och strimmor av färg rann ned på gatornas stenläggning. På sina ställen var bokstäverna manshöga. Skälvan ställde sig och tittade på ett av anslagen och försökte begripa sig på det.

En annan axel träffade honom rakt i revbenen, så att han grymtade till. Den här gången snurrade han ilsket runt med den lilla köttbiten i näven, som om han hade hållit i ett vapen. Sedan drog han efter andan. Det var inte så länge sedan Skälvan hade låtit Blodige Nio löpa. Han mindes den morgonen som om det varit i går, snön utanför fönstren, kniven i hans hand, slamret när han lät den falla. Han hade låtit mannen som dödade hans bror leva och avstått från hämnd, bara för att kunna bli en bättre man. För att kunna vända ryggen åt våld. Att överse med en närgången axel i en folksamling var inget att skriva sånger om.

35

Abercrombie En god fiende 1.indd 35

2012-06-15 14.48

Han tvingade fram ett halvhjärtat leende igen och gick åt andra hållet, upp på bron. Någonting så löjligt som att bli knuffad kunde få en att svära i flera dagar, och han ville inte förgifta sin nya början innan den ens hade börjat. På var sida stod statyer och stirrade ut över vattnet, vit sten som var strimmig av fågelspillning. Folk strömmade förbi, ett slags flod som rann ovanför en annan flod. Folk av alla sorter och färger. Så många att han kände sig helt obetydlig mitt bland dem. På ett ställe som det här kunde man inte undvika att några människor råkade knuffa en.

Någonting strök mot hans arm. Innan han visste ordet av hade han tagit struptag på någon och böjt honom bakåt över balustraden tjugo steg ovanför det skummande vattnet, och han höll om den andres hals som om han skulle strypa en höna. ”Ska du knuffas, din jävel?” brummade han på nordspråket. ”Då skär jag fan ögonen ur dig!”

Det var en liten karl, och han såg jävligt förskräckt ut. Kunde ha varit huvudet kortare än Skälvan och inte mycket mer än hälften så tung. När Skälvan kom över den första röda vågen av ursinne insåg han att den här stackars dumskallen knappt hade rört vid honom.

Hur kom det sig att han kunde ruska av sig stora oförrätter, men tappa humöret för ingenting? Han hade alltid varit sin egen värsta fiende. ”Förlåt, min vän”, sade han på styriska, och han menade det också.

Han lät mannen glida ned och borstade av den skrynkliga framsidan av hans rock med en klumpig hand. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Ett litet … vad heter det … misstag, bara. Förlåt. Vill du ha …” Skälvan upptäckte att han höll fram spettet, där en sista slamsa fett kött fortfarande satt kvar. Mannen stirrade. Skälvan gjorde en grimas. Det var klart att han inte ville ha det. Skälvan ville knappt ha det själv. ”Förlåt …” Mannen vände och rusade in i folkmassan, och han såg sig om över axeln en gång, rädd som om han just hade överlevt ett överfall av en galning. Det kanske han hade gjort. Skälvan stod på bron och tittade fundersamt ned på det bruna vattnet som forsade förbi.

Samma slags vatten som de hade uppe i norr, det måste man säga.

Att bli en bättre människa kunde tydligen bli svårare än han hade trott.

36

Abercrombie En god fiende 1.indd 36

2012-06-15 14.48