9789170053474

Provl채sning Provl채sning

1

Provl채sning

2

Provl채sning

V채ntrum

Text: Jan Kantor och Awiva Keller Bild: Lennart Backlund

3

Uppsala Publishing House

Provläsning

Väntrum © 2008 Författarna och Uppsala Publishing House AB Adress Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81 e-post info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslag Daniel Åberg Grafisk form Daniel Åberg Foto Samtliga bilder: Lennart Backlund

Förutom sid 34 – foto: Lars-Åke Janzon och sid 86 – foto: Thomas Frisk Redaktör Kajsa Forsberg Lindroth Upplaga 1:1 ISBN 978-91-7005-347-4 Tryckeri Bulls Graphics, Halmstad 2008 Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

4

Provläsning

Innehåll Vestibularis 29

Inledning 7

Owe Wikström

Psykoterapimottagning 8 Arlanda flygplats 10 Daniel Wessfeldt

agent för friidrottsstjärnor

Södersjukhuset i Stockholm, akutmottagningen 31

12

Distriktsläkarmottagningen 34

Bitte Nygren 13

Paolo Roberto 35

arkitekt

Blåa skoskydd – ett måste?

30

professor, författare och präst

f d professionell boxare

14

Kronobergshäktet 36

Ernst Kirchsteiger 15

inredningsarkitekt och programledare

Advokatkontoret 38

Spelbutiken

Tingsrätten 41

16

Gravida 19

Jan Eliasson 42 f d utrikesminister

Stefan Einhorn 20

Anita Beckman 43

professor och cancerläkare

etnolog

Vänthall busstation 22

Margareta Strömstedt 45

Nisti Stêrk 24

författare

skådespelerska och komiker

Filmstaden Råsunda, provfilmning för barn 46

Hos tatueraren 26 5

Provläsning Hundfrissan 49

Tandläkaren 75

Djursjukhuset 50

Karin Nyrén

76

inredningsarkitekt och professor

Christer Fuglesang 52 astronaut

Regeringskansliet Rosenbad

Jakob Carlander 54

Elise Juusela-Norberg 80

Eli Keller 55

Röda Korsets center för torterade flyktingar 82

Arbetsförmedlingen 56

Radiumhemmet i Solna 84

Matilda Grahn

Thomas Frisk 86

psykoterapeut, författare och präst

inredningsarkitekt

familjeterapeut, handledare, utbildare och psykolog

barnskådespelare

78

58

konstnär

Kungliga vänthallen 61

Tunnelbanestation

Centralstationen, Stockholm 62

Gustavsbergs vårdcentral 90

Lena Halldenius 66

Marie-Louise Ekman

Karolinska sjukhuset i Solna, kapellet 69

Väntrum utanför vigselrum 94

filosof

konstnär

Efterord 96

Begravningsbyrån 70 Skogskyrkogården 73 Magnus Carlsson 74 sångare

6

88

92

Provläsning

Inledning

V

änta, vänta, vänta. Tiden i väntrummet väljer vi inte själva. Inte heller platsen. Vi sitter där för att vi måste – vänta på vår tur. Med en värkande tand, ett brutet ben, ett äktenskap som knakar i fogarna. Eller bara på att det försenade tåget äntligen ska komma. Tillvaron i väntrummet blir ett slags mellanrum i tiden, en parentes.

Tankar och fantasier om hur allt ska bli far runt i huvudet.

Vi är stressade. Oroliga. Förväntansfulla. Kanske tänker vi förbjudna tankar. Och tittar på klockan. Vi är tysta och vågar knappt se på de andra. ”Har du hört historien om han som kom in med ett avhugget ben. Det gör la inget, sa kompisen, han har ju ett till …” önskar man att någon skulle berätta.

Men sånt händer aldrig.

Våra egna erfarenheter som väntande – föräldrar, far- och morföräldrar, anhöriga och bästa vänner – har inneburit förhoppningar, glädje och skräck. På BB, Radiumhemmet, barnhemmet i Bangkok, hos vigselförrättaren. Det har varit en väntan på liv och död.

Ibland verkar det som om väntrummet är den plats ”som Gud och arkitekterna glömde”. Se dig omkring. Känner du dig välkommen, trygg, glad, rent av lite friskare? Inte?

Men borde det inte vara så? För en sak är säker – detta rum är viktigare än vi tror.

Vi har gjort den här boken för att vi är nyfikna på vad människor i väntrum sysslar med, känner och upplever. Och varför väntrummen ser ut som de gör.

Upp till kamp för det goda väntrummet!

Awiwa och Jan

7

Provläsning

Arlanda flygplats Terminal 2, en onsdag klockan 14.35 Man borde åka bort. Dubai eller nåt. Få lite värme och sol. Bli uppassad, sova ut. Vad skönt det skulle vara. Bara slappa och skita i plikterna. I jobbet. I Anton. I Hem och Skola. I ungarna.

Nej, inte ungarna. Men att få andas lite eget syre i alla fall. Den där tjejen som drog från man och ungar och blev blixtkär. Att hon vågade. Fast det var nog fejkat det som stod i tidningen. Sånt händer aldrig i verkligheten, inte mig i alla fall.

Vart är alla på väg? Han med mobilen i örat? Typisk datanisse. Har han inte läst att strålningen tränger rakt igenom skallbenet och in i hjärnan.

Vilken dåre.

Gucci-väska, usch. Slår vad om att hon inte jobbar på långvården. Nä, nu är jag dum, hon är nog vd i något häftigt företag. Och feminist. Det är de värsta, de har kidnappat feminismen … men hon kanske är schysst. Fast …

Att de låter ungen krypa runt på golvet. Han får ju i sig en massa skit – aids, grus och damm. Men ta upp honom!

Och så morsan med blödande hemorrojder, stackarn. Klart att jag måste hjälpa henne. Men varför alltid jag? Oj, nu är det visst boarding till Umeå.

8

Provl채sning

9

Provläsning

Jan Eliasson f d utrikesminister

J

ag har känt skräcken krypa längs väggarna i Saddam Husseins väntrum. Det var i början av 1980-talet, när Olof Palme och jag medlade i kriget mellan Iran och Irak.

Vi var i Bagdad och inkvarterades på ett gästhem och fick beskedet att det var ovisst när – och om – diktatorn hade tid att träffa oss.

Sent en kväll rullade limousiner med svarta rutor fram. Vi forslades runt, runt i någon timme så att vi skulle förlora orienteringen. Till slut stannade bilarna vid ett av Saddams palats.

Vi fick gå igenom en säkerhetskontroll och leddes därefter in i en korridor som mynnade ut i ett slags väntrum och bibliotek.

Här skulle Saddam Hussein möta oss, trodde vi, eftersom det var så fint. Mycket guld överallt och ekpaneler. Lyxigt, men smaklöst.

Efter lång väntan i detta överdåd blev vi förda in i ytterligare ett väntrum. Där tog en stabschef emot. Vi väntade där i tio minuter. Sedan slogs en dörr upp och vi blev ledda in i ännu ett rum.

Där stod han, Saddam.

Med stelt utsträckt hand hälsade diktatorn på oss. Uppsträckta, förskrämda medarbetare stod bakom honom. Det var ruskigt, men samtidigt en smula komiskt.

Att låta folk vänta, och bete sig som Saddam, är ett gammalt trick. Man vill förminska sin motståndare eller motpart samtidigt som man vill förstora sin egen betydelse. Och på så sätt skapa ett maktövertag. Men det är ett enfaldigt beteende. Den som kan det minsta om maktstrategi inom diplomatin genomskådar tricket.

Personligen tycker jag att det är genant och respektlöst att låta folk vänta. Jag kämpar med mig själv för att inte visa den irritation jag kan känna när jag tvingas vänta.

10

Provläsning

Karin Nyrén inredningsarkitekt och professor vid Konstfack

M

akt och maktlöshet. Det är två motpoler som finns i alla slags väntrum, vare sig de ligger i offentliga byggnader, som sjukhus, eller i privata företag, som advokatkontor.

Maktperspektivet är långt ifrån alltid medvetet uttalat eller uttänkt, men likafullt finns det där som ett inslag. Bara det faktum att man sitter utanför en stängd dörr och väntar på att den ska öppnas, innebär ett slags maktförhållande mellan dig och den andre bakom dörren.

Själv satt jag under en sjukdomstid i flera olika väntrum som signalerade skilda stämningslägen. Det kanske mest säregna väntrummet var på Ersta sjukhus i Stockholm. Där pågick en ombyggnad och väntrummet var provisoriskt.

Bakom plastskynken hade man ställt in ett antal gamla stolar, tätt tätt. Hur det nu kom sig, började vi patienter att prata med varandra. Kanske var det provisoriet, och inslaget av kravlöshet, som gjorde att vi tog kontakt med varandra.

Självfallet kan det också ha berott på att vi som satt där, vi var alla kvinnor, delade en gemensam erfarenhet och utsatthet. Ur detta växte en tillfällig gemenskap.

Här hade ”makten” inga yttre attribut, inga skyltar, inga knappar som lyste ”vänta”, ”kom in” eller ”upptaget”. Allt var avskalat. Vi som satt där skapade atmosfären.

Kommer man in i ett torftigt eller ett överdådigt väntrum, är det svårare att själv bidra till att skapa atmosfär. I det torftiga väntrummet känner man sig inte respekterad, torftigheten bidrar till att förminska. Och i det överdådiga väntrummet kan man också känna sig nedtryckt. Själva överdådet bidrar till att förminska den väntande.

Visst är väntrum ofta förbisedda när byggnader planeras, men jag tror inte att det sker på ett medvetet sätt. Som arkitekt får man veta vilka ytor som ska finnas, och vad som ska vara där. Det åligger mig som arkitekt att skapa rum som fungerar.

11

Provläsning

Röda Korsets center för torterade flyktingar Möblemanget består huvudsakligen av möbler som människor har skänkt. En antik nedsutten Karl Johan-soffa och ett furubord plus ett antal stolar i ljust trä skapar ett intryck av vardagsrum. Flera fönster vetter mot en grön gård och släpper in dagsljus. Ett akvarium står på en liten bänk.

Tulpaner är vackra. De röda blir man glad av. Men vackrast är de vita. De påminner mig om marknaden i Kabul, där jag har levt med min familj, berättar Abu. Nu bor han i Stockholm sedan fyra år och delar lägenhet med sin bror och två andra män. I dag väntar han på att få träffa psykologen.

På väggen bakom honom hänger en handvävd matta i rött och svart från Afghanistan. Det är ingen slump att han har satt sig just där i rummet. Mattan ger hemkänslor. Den föder längtan – och sorg. I hans hem i Kabul ligger två sådana mattor i soffan, berättar han.

På en annan vägg hänger fotografier av barn som sparkar boll. De får honom att tänka på de egna småsyskonen.

Mest tycker han om akvariet med malarna, den ståtliga scalaren, de rastlösa neontetrorna – för fiska är det bästa han vet.

I ett år har Abu gått på centret. Han söker lindring för sina kroppsliga och själsliga ärr. Och han söker jobb och permanent uppehållstillstånd. Fick han alltihop skulle livet bli lättare.

Så han väntar. På psykologen. På att myndigheterna ska besluta att han får stanna. Mest av allt vill han slippa de mörka minnena av tortyr.

12

Provl채sning Provl채sning

13

Provläsning

Gustavsbergs vårdcentral Distriktsläkare Kersti Ejeby hade en idé: Hon ville skapa en vårdcentral som var genomtänkt in i minsta detalj. Från entrén, väntrummen, behandlingsrummen, personalrummet till föreläsningssal och festlokal.

Och Kersti Ejeby lyckades genomföra sin idé. Hon fick tillgång till ett hus i gamla porslinsfabriken vid hamnen. Uppdraget att bygga om gick till arkitekter som tidigare hade ritat flera ambassadbyggnader. Valet att inte ha någon som tidigare hade arbetat med vårdbranchen, var medvetet. Annars skulle det bara blir som det alltid brukar bli. År 2006 utsågs Gustavsbergs vårdcentral söder om Stockholm till ”Sveriges vackraste vårdcentral” av teve-programmet ”Fråga doktorn”.

Redan i entrén möter en välkomnande öppenhet och ett flödande ljus från fjärden utanför panoramafönstren. En vägg är från golv till tak täckt med levande växter, det är som om grönskan vandrar in direkt från naturen.

I entrén finns också ett hälsotek för dem som vill kolla sin vikt, BMI, blodtryck med mera. Tittar man till vänster möts man av en inskrivningsdisk. Väggen bakom disken upptas av ett fotografi med hav, kobbar och skär.

Ingen ska behöva missa var man befinner sig.

Gränsen mellan ute och inne suddas på något sätt ut, vilket också är en del av tanken.

Man ska kunna uppleva harmoni och frihet, inte oro och instängdhet.

En stor trappa leder upp till mottagningsrum och några mindre väntrum. Det rumsliga

14

Provläsning däruppe begränsas inte av slutna väggar, utan blicken kan ”gå på upptäcktsfärd” och spana in nya fotografier med skärgårdsmotiv.

Patienterna inte bara ser, de blir också sedda.

Inredarna har inte tvekat att sätta färg på möblerna. Orange och grönt finns på stolar och soffor. Även de små plasthundarna som kikar fram här och var går i samma färgskala.

15

Provläsning

Vestibularis Ett väntrum i örat Hela befolkningen, stora som små, tjocka som smala, ordentliga som slarviga, oroliga som lugna, förtidspensionärer som AIK-are – ja, varenda kotte på detta klot har det, ett väntrum i örat.

Vestibularis heter några små hålrum – väntrum eller vestibuler – som är viktiga för balansen.

Utan dessa väntrum vinglar vi hit och dit i tillvaron.

Och som om det inte skulle räcka. Även näsan har sitt eget väntrum. Prosit!

16