9789113019147

elizabeth

george stråk av rött Översättning Ulla Danielsson

Stråk av rött_korr.indd 3

09-01-07 15.59.30

Tidigare utgivning av samma författare: Pappas lilla flicka 1989

Gamla synder 1990 Till minnet av Edward 1991 En högst passande hämnd 1992 För hennes eget bästa 1993 Saknaden efter Josef 1994 Aska och ära 1995 I fiendens närvaro 1996 Med svek i sinnet 1997 Den verkliga brottslingen 1999 Minnets labyrint 2001 Det innersta rummet 2003 Skriv på! 2005 När ingen ser 2005 Innan döden kom 2007

ISBN 978-91-1-301914-7 © Susan Elizabeth George 2008 Norstedts Förlag, Stockholm 2009 Originalets titel: Careless in Red Omslag: Norma Communication Tryckt hos ScandBook AB, Smedjebacken 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

Stråk av rött_korr.indd 4

09-01-07 15.59.30

KAPITEL ETT

H

an fann kroppen på vandringens fyrtiotredje dag. Då hade april månad börjat närma sig sitt slut, fast han hade bara mycket vaga begrepp om det. Om han hade varit i stånd att lägga märke till sina omgivningar skulle växtligheten vid kusten ha kunnat ge honom en vink om vilken årstid det var. Redan när en antydan av gula knoppar i ärttörnet som växte här och där på klippbranterna var det enda som tydde på att blommor och blad åter skulle vakna till liv, hade han påbörjat sin vandring, men nu i april lyste blommorna i starka färger, och när han vid sällsynta tillfällen gick in i någon by, såg han hur det täta gulplistret klängde uppför de raka stammarna i häckarna där. Snart skulle fingerborgsblommorna stå och nicka vid vägkanterna och grobladen skulle sticka upp sina envisa knoppar ur de häckar och stengärdsgårdar som i denna del av världen kringgärdade de olika fälten. Fast allt det där knoppande livet låg långt in i framtiden och han hade i dagar som sedan övergått i veckor bara gått och gått, lika mycket för att slippa ifrån alla tankar på framtiden som för att glömma det som varit.

Han hade så gott som ingenting alls att bära på. En gammal sovsäck. En ryggsäck med ett litet matförråd som han fyllde på när han tänkte på det. En flaska i ryggsäcken som han fyllde med vatten på morgonen om det fanns något i närheten av den plats där han sovit.

Allt annat hade han på sig. En oljerock. En mössa. En rutig skjorta.

Ett par långbyxor. Kängor. Strumpor. Underkläder. Han hade gett sig ut på den här vandringen helt oförberedd och hade inte brytt sig om att han var oförberedd. Han hade bara vetat att han antingen var tvungen att gå eller stanna hemma och sova, och han hade efter en tid insett att om han stannade hemma och sov, skulle han så 7

Stråk av rött_korr.indd 7

09-01-07 15.59.30

småningom förmå sig själv till att inte vakna igen.

Alltså gick han. Det tycktes inte ha funnits några alternativ. Branta sluttningar mot bergstopparna där vinden piskade honom i ansiktet och den salta luften torkade ut huden, otillgängliga stränder där reven under lågvattnet stack upp bland sanden och stenarna, den flämtande andningen, regnet som gjorde benen genomvåta, stenarna som pressades hårt mot skosulorna … Allt detta påminde honom om att han levde och att det var meningen att han skulle fortsätta att leva.

Han hade alltså slagit vad med ödet. Om han överlevde vandringen fick det vara så. Om inte, låg hans slut i gudarnas händer.

Gudar i pluralis, tänkte han, för han kunde inte föreställa sig att det kunde finnas en enda allenarådande varelse där ute, som tryckte ner tangenterna på den gudomliga datorn och infogade något eller för alltid raderade något annat.

Hans familj hade bett honom att inte ge sig iväg, för de hade förstått i vilket tillstånd han befann sig, men som så många andra familjer i hans samhällsklass hade de inte gjort några direkta hänsyftningar på det. Det var bara hans mor som hade sagt: ”Var snäll och gå inte, älskling”, och brodern, som med blekt ansikte och med en ständig risk för återfall hängande både över sig själv och över dem alla, föreslagit: ”Kan jag inte få följa med dig?” och systern som med armen om hans midja hade mumlat: ”Du kommer över det. Det gör man”, men ingen av dem hade nämnt hennes namn eller själva ordet, det där fruktansvärda, eviga, definitiva ordet.

Inte heller han nämnde det. Han talade heller inte om någonting annat än om sitt behov av att gå.

Den fyrtiotredje dagen av hans vandring hade varit likadan som de fyrtiotvå som hade föregått den. Han hade vaknat där han fallit ihop föregående kväll, utan att ha någon aning om var han befann sig mer än att han var någonstans vid den sydvästra kustleden.

Han hade krupit ur sovsäcken, tagit på sig jackan och kängorna, druckit resten av vattnet och börjat gå vidare. Fram på eftermiddagen bestämde sig vädret, som hade varit ostadigt under större delen av dagen, för hur det skulle bli, och mörka moln tornade upp sig 8

Stråk av rött_korr.indd 8

09-01-07 15.59.30

på himlen. Fler och fler hopades vid horisonten; det var som om de hölls tillbaka av en enorm sköld som inte släppte dem längre fram, nu när de hade förebådat ovädret.

Han kämpade mot vinden för att ta sig upp till ett av klippkrönen; han klättrade från en skyddad V-formad liten vik där han hade vilat nästan en timme medan han såg hur vågorna slog in mot de breda skifferblocken som på det här stället stack upp ur havet som hajfenor. Tidvattnet hade precis börjat komma in och han hade lagt märke till det. Han måste komma upp en bra bit ovanför stranden.

Det var dessutom nödvändigt att finna någon form av skydd.

När han nästan hade nått upp till klippans krön satte han sig ner.

Han var andfådd och tyckte det var konstigt att han fortfarande hade svårt att klara av alla dessa klättringar han gjorde längs med kusten, trots att han hade vandrat så mycket under så många dagar. Därför gjorde han en paus för att hämta andan. Han kände ett hugg av någonting som han förstod var hunger, och utnyttjade pausen medan han vilade till att ur ryggsäcken plocka fram det sista stycket av en torkad korv som han hade köpt när han passerade en liten by på vägen. Han gnagde i sig allt som fanns kvar och märkte att han dessutom var törstig, så han reste sig för att se om det fanns någonting som liknade en bosättning i närheten: någon by, fiskarstuga, fritidshus eller bondgård.

Det fanns ingenting. Men det var bra att törsta, tänkte han resignerat. Törsten var som de vassa stenar han kände genom skosulorna, som vinden och regnet. Det påminde honom när han behövde en påminnelse.

Han vände sig åter mot havet och såg hur en ensam surfare guppade där ute, strax utanför det ställe där vågorna bröts mot strandkanten. Han kunde inte se om det var en man eller en kvinna. Eftersom det var tidigt på året var gestalten klädd i en heltäckande dräkt av neopren – det var enda sättet att kunna njuta av det kalla vattnet.

Han visste ingenting om surfing, men han kunde känna igen en annan cenobit när han såg en. Det handlade inte om religiös meditation, men de var båda ensamma på ställen där de inte borde ha 9

Stråk av rött_korr.indd 9

09-01-07 15.59.30

varit ensamma. Dessutom var de båda ensamma under förhållanden som inte lämpade sig för det som de försökte uppnå. För hans del skulle det annalkande regnet – för det rådde inget tvivel om att det skulle börja regna vilket ögonblick som helst – göra att vandringen längs med kusten blev halkig och farlig. Vad surfaren beträffade gjorde de synliga reven vid stranden att man frågade sig varför han över huvud taget surfade.

Han förstod inte varför och var inte särskilt intresserad av att ta reda på svaret. Vid den här delen av kusten smulades klipporna lätt sönder till skillnad från klipporna på den plats där han hade börjat sin vandring. Där bestod de till största delen av granit, de var vulkaniska intrusioner i landskapet som trängt upp genom gammal lava, kalksten och skiffer. Även om de slitits ner av ålder, vädret och den ständiga påverkan av havet, var de i alla fall stabila att gå på och en vandrare kunde våga sig ut helt nära kanten för att se på det svallande havet eller betrakta måsarna som letade efter sittplatser högt uppe bland stenblocken. Här var emellertid klippkanten porös: skiffer, skifferlera och sandsten och nedanför klipporna fanns högar med stenblock och grus som hela tiden föll ner på stranden nedanför. Den som vågade sig nära kanten skulle troligtvis falla.

Och ett fall innebar brutna ben eller döden.

Vid det här avsnittet av vandringen planade klippan högst där uppe ut under ungefär hundra meter. Stigen som var ordentligt markerad vek undan från kanten och utgjorde en gräns mellan ärttörne och strandtrift på ena sidan och inhägnade ängar på den andra. Eftersom han här uppe var mer utsatt för vinden lutade han sig framåt och fortsatte att gå i jämn takt. Han blev medveten om att han var nästan plågsamt torr i halsen och att han hade börjat få en molande huvudvärk strax bakom ögonen. När han nådde fram till bortre delen av klippkrönet drabbades han plötsligt av yrsel.

Vätskebrist, tänkte han. Han skulle inte kunna gå mycket längre utan att göra någonting åt det.

Han hade gått längs en betesmark och dess bortre gräns markerades av en stätta. När han klivit upp på den stannade han tillräckligt länge för att landskapet framför honom skulle sluta snurra så 10

Stråk av rött_korr.indd 10

09-01-07 15.59.30

att han skulle kunna hitta vägen ner till det som borde vara ytterligare en havsvik. Nu hade han tappat räkningen på alla de vikar han passerat under sin vandring på den här slingrande kustvägen.

Han hade ingen aning om vad den här viken hette, lika lite som han hade känt till namnen på de andra.

När yrselanfallet gått över såg han att det fanns en ensam stuga vid bortre gränsen av en stor äng nedanför honom; den låg kanske tvåhundra meter inåt landet från stranden och ganska nära en slingrande bäck. En stuga innebar drickbart vatten, så dit skulle han kunna bege sig. Det var inte någon särskilt stor omväg.

Just som han klev ner från stättan föll de första regndropparna.

Eftersom han inte hade sin huvudbonad på sig just då krängde han av sig ryggsäcken och plockade fram den. Han höll precis på att dra ner den långt i pannan – det var en av hans brors gamla baseballkepsar och tvärs över den slingrade sig ordet Mariners – när han tyckte sig se någonting rött som skymtade i utkanten av synfältet.

Han vände sig om, tittade åt det hållet och fick syn på någonting längst nere vid foten av den klippa som utgjorde bortre gränsen för den lilla viken nedanför. Det som var rött låg utslängt över ett stort skifferblock. Detta stenblock var egentligen den innersta delen av ett rev som från foten av klippan sträckte sig långt ut i havet.

Han studerade det där röda som låg utslängt över klippan. På det här avståndet kunde han inte se vad det var, det skulle ha kunnat vara vad som helst från ilandflutet skräp till ditblåst tvätt, men han visste instinktivt att det inte var så. För även om det var oformligt såg en del av det ut som en arm, och den armen sträckte ut sig över skifferblocket som om den bad till en osedd välgörare som inte fanns där och som heller inte skulle komma dit.

Han väntade en hel minut och räknade under tiden sekunderna en efter en. Han väntade oroligt för att se om gestalten skulle röra sig. När den inte gjorde det började han klättra neråt.

Det duggregnade då Daidre Trahair körde genom sista kurvan på vägen mot Polcare Cove. Hon satte igång vindrutetorkarna och tänkte att de förr eller senare måste bytas ut. Det dög inte att intala 11

Stråk av rött_korr.indd 11

09-01-07 15.59.30

sig att våren snart skulle övergå i sommar och att hon då faktiskt inte skulle behöva vindrutetorkare. Aprilvädret hade hittills i år varit lika oförutsägbart som det brukade vara, och även om maj ofta var en fin månad i Cornwall kunde juni vara en ren mardröm i fråga om vädret. Därför bestämde hon sig där och då för att skaffa nya vindrutetorkare och funderade på var hon skulle kunna köpa dem. Hon var tacksam för att ha något annat att tänka på. Det gjorde att hon inte behövde grubbla över det trista faktum att hon vid slutet av denna resa söderut inte kände någonting. Varken förfäran, förvirring, vrede, förbittring eller medlidande och inte den minsta smula sorg.

Det där med sorgen oroade henne inte. Vem skulle ärligt talat ha kunnat vänta sig att hon skulle känna sorg? Men resten – att hon hade varit totalt känslokall i en situation där det i alla fall krävdes att hon visade någonting ... Det bekymrade henne. På sätt och vis påminde det henne om vad hon alltför ofta hade hört av alltför många av sina älskare. Det tydde också till viss del på en återgång till ett jag hon trodde att hon hade lagt bakom sig.

Alltså gav torkarbladens verkningslösa rörelser och den sörja de åstadkom på vindrutan henne något annat att tänka på. Hon funderade över tänkbara försäljningsställen för bildelar: Casvelyn?

Kanske. Alsperyl? Knappast. Kanske skulle hon behöva bege sig ända till Launceston.

Hon närmade sig försiktigt stugan. Vägen var smal och även om hon inte trodde att hon skulle möta någon annan bil, var det alltid risk att någon som besökt den lilla viken och den smala strandremsan skulle komma farande i hög fart, eftersom de inte trodde att någon annan skulle vara där ute i det här vädret.

Till höger om henne reste sig en sluttning där snår av ärttörne och blekgentiania täckte marken. Till vänster bredde Polcare Cove ut sig som ett enormt grönt fingeravtryck med ängar som skars sönder av en flod som sökte sig neråt från den högre belägna Stowe Wood. Det här stället skilde sig från de flesta andra dalgångar i Cornwall och det var därför hon hade valt det. På grund av någon geologisk nyck var den här dalen inte som de flesta andra djup 12

Stråk av rött_korr.indd 12

09-01-07 15.59.30

och trång, framtvingad av flodvattnet som under årtusenden nött på den obevekliga stenen, utan i stället bred som om en glaciär en gång hade dragit fram här – även om hon visste att det inte kunde vara så. Därför kände hon sig aldrig instängd i Polcare Cove. Hennes stuga var liten men landskapet omkring den var vidsträckt och utrymme var mycket viktigt för hennes sinnesfrid.

Det första tecknet på att allting inte var som det skulle såg hon när hon körde från vägen och in på den grusplan som fungerade som uppfart till hennes stuga. Grinden stod vidöppen. Den hade visserligen inget lås, men hon visste att hon av just den orsaken hade stängt den ordentligt sist hon var här. Nu var den tillräckligt öppen för att en människokropp skulle ha kunnat passera.

Daidre stirrade en kort stund på denna öppning men förbannade sedan sig själv för att hon var så lättskrämd. Hon klev ur bilen, sköt upp grinden helt och hållet och körde in.

När hon hade parkerat och gick för att stänga grinden efter sig fick hon syn på fotavtrycket. Det pressade samman den mjuka jorden i kanten av uppfarten precis på det ställe där hon hade planterat primulor. Ett fotavtryck, stort som av en herrsko, och det såg ut som om det kom från en känga. En vandringskänga. Det spred ett helt nytt ljus över hennes situation.

Hon såg från fotavtrycket mot stugan. Det verkade inte som om någon hade försökt bryta upp den blå ytterdörren, men när hon tyst gick runt byggnaden för att titta efter andra tecken på intrång, såg hon att en fönsterruta hade blivit sönderslagen. Det var i fönstret bredvid dörren ut mot bäcken, och själva dörren stod på glänt.

Det låg en klump fuktig jord på trappan.

Trots att Daidre förstod att hon borde ha blivit rädd eller i alla fall varit försiktig, blev hon i stället rasande över den krossade fönsterrutan. Mycket förgrymmad knuffade hon därför upp dörren och gick genom köket in mot vardagsrummet. Där hejdade hon sig. I det svaga ljuset som trängde in från den dystra dagen utanför såg hon hur en gestalt kom ut från sovrummet. Han var lång, han var skäggig och han var så smutsig att hon kunde känna lukten av honom tvärs över rummet.

13

Stråk av rött_korr.indd 13

09-01-07 15.59.30

”Jag vet inte vem fan ni är eller vad i helvete ni gör här, men nu ska ni ge er iväg med en gång. Om ni inte försvinner kommer jag att bli våldsam, och jag lovar er att ni inte kommer att gilla det.”

Sedan sträckte hon ut handen bakåt för att hitta strömbrytaren till kökslampan. Hon vred på den och ljuset föll in i vardagsrummet bort mot mannens fötter. Han tog ett steg mot henne så att han kom in i ljuset och hon fick syn på hans ansikte. ”Men herregud, ni är ju skadad”, sa hon. ”Jag är doktor. Kan jag hjälpa er?”

Han gjorde en gest mot havet. På det här avståndet kunde hon som alltid höra vågorna, men de tycktes närmre i dag eftersom ljudet fördes in över land av vinden. ”Det ligger en kropp där nere på stranden”, sa han. ”Den ligger uppe på stenarna. Nedanför en klippbrant. Den är ... han är död. Jag bröt mig in. Förlåt mig. Jag ska betala för det jag slagit sönder. Jag letade efter en telefon för att ringa till polisen. Vad heter den här platsen?” ”En kropp. Ta med mig till honom.” ”Han är död. Det finns ingenting ...” ”Är ni läkare? Inte? Men det är jag. Vi slösar bort tid då vi skulle ha kunnat rädda ett liv.”

Mannen såg ut som om han tänkte protestera. Hon undrade om han inte trodde på henne. Ni? Doktor? Alldeles för ung. Men han såg tydligen hur beslutsam hon var och tog av sig den mössa han hade på huvudet. Sedan torkade han sig i pannan med jackärmen så att han råkade få lera i ansiktet. Hon såg att det ljusa håret var alldeles för långt och att han hade samma färger som hon. De var ljusa och slanka båda två, de skulle ha kunnat vara syskon, till och med när det gällde ögonen. Han hade bruna ögon. Det hade hon också. ”Då så”, sa han. ”Följ med mig.” Sedan gick han tvärs genom rummet och förbi henne och hon kände den sura lukten från honom: svett, otvättade kläder, oborstade tänder, människokropp och dessutom någonting annat, djupare och mer störande. Hon ryggade undan från honom och höll sig på avstånd när de lämnade stugan och började gå nerför vägen.

14

Stråk av rött_korr.indd 14

09-01-07 15.59.31

Det blåste hårt nu. De tvingades kämpa mot vinden och mot regnet när de snabbt tog sig fram mot stranden. De gick förbi det ställe där floden som slingrade sig fram genom dalgången vidgades till en damm innan den kastade sig ut över en klippkant och störtade ner mot havet. Just den platsen utgjorde början av Polcare Cove, som var en smal vik när det var lågvatten men bara klippblock och stenar när tidvattnet stod högt.

Mannen ropade till henne genom vinden. ”Här borta!” sa han och förde henne till norra sidan av viken. Därifrån hittade hon själv. Hon såg kroppen på en klippavsats; den klarröda vindtygsjackan, de bekvämt vida mörka byxorna, de tunna och mycket mjuka skorna. Han hade en sele runt midjan och i den hängde flera metallföremål och en lätt väska från vilken ett vitt ämne hade spritt sig över klippblocket. Kalk till händerna, tänkte hon. Hon gick närmare för att kunna se hans ansikte. ”Men herregud”, sa hon. ”Det är ju ... Han är klippklättrare.

Titta, där är hans rep.”

Alldeles i närheten låg ett stycke av det, som en utdragen navelsträng vid vilken kroppen fortfarande var fäst. Resten av det slingrade sig från kroppen till stranden nedanför klippan där det bildade en liten oformlig hög och från repets ena ända stack det fram en ordentligt fastknuten karbinhake.

Hon kände efter pulsen även om hon förstod att hon inte skulle hitta någon. Just här höjde sig klippan gott och väl sextio meter upp. Om han hade fallit uppifrån – vilket han med största sannolikhet hade gjort – skulle det ha krävts ett mirakel för att rädda honom.

Det hade inte skett något mirakel. Hon vände sig till sin följeslagare: ”Ni har rätt. Han är död. Och med det här tidvattnet ... Ni förstår, vi måste försöka flytta honom, för annars ... ” ”Nej!” Främlingens röst lät mycket bestämd.

Daidre blev genast på sin vakt. ”Vad då?” ”Polisen måste få se den. Vi måste ringa till polisen. Var finns närmsta telefon? Har ni någon mobil? Det fanns ingen ... ” Han pekade åt det håll de kommit från. Det fanns ingen telefon i stugan.

15

Stråk av rött_korr.indd 15

09-01-07 15.59.31

”Jag har inte någon mobiltelefon”, sa hon. ”Jag brukar inte ta med den då jag kommer hit. Och vad spelar det för roll. Han är död. Vi kan ju förstå hur det har gått till. Högvattnet är på väg in och vi måste flytta honom, annars kommer vattnet att göra det.” ”När?” frågade han. ”Vad då?” ”När kommer tidvattnet? Hur lång tid har vi på oss?” ”Jag vet inte.” Hon tittade på vattnet. ”Tjugo minuter? En halvtimme kanske. Inte mer än så.” ”Var finns det någon telefon? Ni har ju en bil.” Och sedan upprepade han nästan precis det hon hade sagt: ”Vi slösar bort tiden. Jag kan stanna här med ... med honom, om ni hellre vill det?”

Det ville hon inte. Hon hade en känsla av att han skulle försvinna som en ande om hon lät honom få som han ville. Han skulle ha försäkrat sig om att hon gett sig iväg för att ringa det där samtalet som han tyckte var så viktigt, men själv skulle han kunna försvinna och låta henne ... göra vad då? Hon kunde mycket väl föreställa sig hur det skulle kunna bli och det gillade hon inte alls. ”Följ med mig”, sa hon.

Hon tog honom med till Salthouse Inn. Det var det enda stället på flera kilometers avstånd som hon kunde komma på där man alldeles säkert skulle ha en telefon de kunde få använda. Värdshuset låg vid en trevägskorsning: det var en gästgivargård från tolvhundratalet, den var låg och vitkalkad och låg ett stycke inåt landet om man kom från Alsperyl, söder om Sharp och norr om Woodford.

Hon körde dit snabbt, men mannen varken beklagade sig eller visade några tecken på att oroa sig för att de kanske skulle hamna nedanför bergssidan eller med kylaren före i någon jordvall. Han brydde sig heller inte om att sätta på säkerhetsbältet och han höll sig inte fast i något.

Han sa ingenting. Det gjorde inte hon heller. Under färden var stämningen mellan dem mycket spänd, både för att de var främlingar för varandra och för att det fanns så mycket outsagt mellan dem. Hon kände sig lättad när de slutligen kom fram till värdshu16

Stråk av rött_korr.indd 16

09-01-07 15.59.31

set. Det kändes skönt att komma ut i friska luften, att slippa stanken från honom. Det kändes som en gudagåva att ha någonting brådskande att göra, någonting att sysselsätta sig med.

Han följde efter henne över det stycke stenig mark som kallades parkeringsplats och fram till den låga dörren. De måste båda två huka sig för att kunna komma in i värdshuset och de hamnade direkt i en förstuga som var fylld med jackor, regnrockar och våta paraplyer. De tog inte av några av sina egna ytterkläder innan de gick in i puben.

Värdshusets stamgäster ­– de som kommit för att ta ett glas på eftermiddagen – satt fortfarande på sina vanliga platser runt de nötta borden närmast elden. Det var en koleldad kamin och den gav ifrån sig ett välkomnande sken. Den lyste upp de ansikten som var vända mot den och spred ett milt sken över de sotiga väggarna.

Daidre nickade till stamgästerna. Hon brukade själv gå hit så de var inte obekanta för henne och inte heller hon för dem. De mumlade ”Doktor Trahair”, och en av dem vände sig till henne och sa: ”Så ni har alltså kommit hit till turneringen?” men frågorna dog bort när man fick syn på den man hon hade i sällskap. Blickarna föll på honom och sedan såg man åter på henne. Man undrade och gissade. Det hände inte sällan att det dök upp främlingar här i trakten. Det brukade komma mängder av dem när det var fint väder.

Men de kom och for som just det – främlingar – och de dök sällan upp i sällskap med någon som man kände.

Hon gick fram till bardisken. ”Brian, jag skulle behöva låna din telefon”, sa hon. ”Det har skett en hemsk olycka. Den här mannen ... ” Hon vände sig från barägaren. ”Jag vet ju inte ens vad ni heter.” ”Thomas”, sa han till henne. ”Thomas. Thomas vad då?” ”Thomas”, sa han.

Hon rynkade pannan men vände sig till barägaren. ”Den här mannen Thomas har hittat en kropp i Polcare Cove. Vi måste ringa till polisen. Och Brian ... ”, tillade hon med lägre röst. ”Jag tror att det är Santo Kerne.”

17

Stråk av rött_korr.indd 17

09-01-07 15.59.31

Polisman Mick McNulty var ute och patrullerade i bil när hans radiotelefon knastrade till så att han vaknade med ett ryck. Han tyckte det var tur att han befunnit sig i polisbilen när anropet kom.

För en liten stund sedan hade han och hans fru ägnat sig åt en lunchsnabbis, och sedan hade de båda två slumrat tillfredsställda under överkastet som de slitit av sängen (”Vi får inte lov att fläcka ner det, Mick. Det är det enda vi har!”) Alltså var det bara för en kvart sedan som han hade återupptagit patrulleringen på A39, där han höll utkik efter eventuella missdådare. Men värmen i bilen i kombination med vindrutetorkarnas rytmiska rörelser och det faktum att hans tvåårige son hållit honom vaken större delen av föregående natt hade gjort hans ögonlock allt tyngre och fått honom att leta efter en parkeringsplats där han kunde köra in bilen för att få en kort tupplur. Det var just det han höll på med – han sov – när radiotelefonen störde hans drömmar.

Kropp på stranden. Polcare Cove. Någon måste omedelbart åka dit. Spärra av området och rapportera tillbaka.

Han hade velat få reda på vem som hade ringt om det.

En man som promenerat längs klipporna och en boende i trakten. De skulle möta honom i Polcare Cottage.

Och var låg den?

Men för helvete, karl. Använd ditt jävla huvud.

Mick knöt näven mot radion, startade bilen och körde ut på vägen. Han skulle bli tvungen att använda blåljus och sirener, något som annars mest hände på sommaren när någon turist haft alltför bråttom med sitt fordon och gjort en felbedömning med katastrofalt resultat. Det enda som hände så här års var när någon surfare inte kunde ge sig ut i vattnet i Widemouth Bay fort nog, körde alldeles för fort in på parkeringsplatsen, bromsade för sent och for över kanten ner i sanden. Visst förstod Mick hur bråttom man kunde ha. Han kände själv den där lockelsen när vågorna var bra och det enda som höll honom borta från våtdräkten och surfingbrädan var den uniform han bar och som han hade tänkt kunna bära – just här i Casvelyn – ända tills han blev gammal. Det ingick inte i hans planer att sjabbla bort den här sinekuren. Det var inte för inte som 18

Stråk av rött_korr.indd 18

09-01-07 15.59.31

man sa att en tjänst i Casvelyn var som en sammetsklädd kista.

Trots blåljus och sirener tog det honom ändå nästan tjugo minuter att komma fram till Polcare Cottage som var det enda huset vid vägen ner till bukten. Fågelvägen var det inte långt – mindre än åtta kilometer – men vägarna var inte bredare än en och en halv bil och de slingrade sig fram genom åkrar, skogar och bondbyar utan en enda raksträcka.

Stugan var målad i senapsgult och sken som en fyr i det dystra eftermiddagsljuset. Det var en egendomlig färg i den här trakten där nästan alla andra byggnader var vitmålade, och för att ytterligare bryta mot det lokala bruket var de två uthusen målade i violett och limegrönt. Det lyste inte i något av dem, men från det lilla fönstret i själva stugan strömmade ljuset ut i den omgivande trädgården.

Mick stängde av sirenen och parkerade polisbilen, men lät ändå blåljusen fortsätta att blinka från taket eftersom han tyckte att det var tjusigt. Han gick in genom grinden och fortsatte förbi en gammal Vauxhall som stod på uppfarten. Framme vid ytterdörren bultade han på de klarblåa bräderna. Som om hon hade stått och väntat på honom visade sig omedelbart en gestalt på andra sidan den målade glasrutan högst uppe på dörren. Hon var klädd i åtsittande jeans och polotröja och de långa örhängena dinglade då hon visade in Mick. ”Daidre Trahair”, sa hon. ”Det var jag som ringde.”

Hon släppte in honom i en liten fyrkantig hall full med gummistövlar, vandrarkängor och jackor. Vid ena sidan stod en stor äggformad behållare som Mick kände igen som en gammal malmhink från någon gruva, men i stället för malm var den fylld med paraplyer och promenadkäppar. Det fanns också en smal och sliten bänk där man kunde sitta och ta på eller av sig sina kängor, så han hade nästan inte plats att röra sig.

Mick skakade regnvattnet från sin jacka och följde efter Daidre Trahair in i stugans vardagsrum. Där satt en ovårdad, skäggig man på huk vid den öppna spisen och petade på fem kolstycken med en eldgaffel vars handtag var utformat som ett andhuvud. De borde ha ställt ett stearinljus under kolstyckena tills elden tagit sig, tänkte 19

Stråk av rött_korr.indd 19

09-01-07 15.59.31

Mick. Det var så hans mamma alltid hade gjort och det brukade fungera. ”Var är kroppen?” sa han. ”Och så vill jag ha era personuppgifter.” Han plockade fram sitt anteckningsblock. ”Högvattnet är på väg in”, sa mannen. ”Kroppen är ute på ...

Jag vet inte om det är en del av revet, men vattnet ... Ni vill säkert se kroppen. Innan ni tar itu med det andra. Formaliteterna, menar jag.”

Det irriterade Mick att bli tillrättavisad på det här sättet – och dessutom av en civilperson som säkert hade fått reda på allt han visste om tillvägagångssättet från polisfilmer på ITV. Och han retade sig på mannens röst vars tonfall, klang och accent inte alls stämde med hans utseende. Han såg ut som en luffare men han talade verkligen inte som en sådan. Det fick Mick att tänka på det som hans morföräldrar brukade kalla ”den gamla goda tiden” när folk som alltid ansetts tillhöra ”bättre folk” hade brukat köra ner till Cornwall i sina tjusiga bilar för att bo på stora hotell med enorma verandor långt innan det blev vanligt med utlandsresor. ”De var bra på att ge dricks, minsann”, brukade hans morfar säga. ”Fast saker och ting var förstås inte så dyra på den tiden, så man kom långt med ett par pence och för en shilling kunde man resa ända till London.” Han överdrev alltid på det där sättet, Micks morfar. Det var, som hans mor sa, en del av hans charm. ”Jag ville flytta på kroppen”, sa Daidre Trahair. ”Men han där” – hon nickade mot mannen – ”han sa att vi inte skulle göra det. Det handlar om en olyckshändelse. Jo, naturligtvis var det en olyckshändelse, så jag kunde inte fatta varför ... Ärligt talat var jag rädd att vågorna skulle ta honom.” ”Vet ni vem det är?” ”Nej”, sa hon. ”Jag såg inte mycket av hans ansikte.”

Mick tyckte mycket illa om att göra som de sa, men de hade rätt. Han nickade i riktning mot dörren. ”Då tar vi oss en titt på honom.”

De gav sig iväg i regnet. Mannen plockade fram en urblekt baseballkeps och satte den på sig. Kvinnan tog en regnrock med huva 20

Stråk av rött_korr.indd 20

09-01-07 15.59.31

som hon kunde dra upp över sitt rödblonda hår.

Mick hejdade sig vid polisbilen och plockade fram den lilla kamera med blixt som han hade tillåtelse att bära. Man hade köpt in den just med tanke på händelser som den här. Om han skulle bli tvungen att flytta på kroppen skulle de i alla fall ha bilddokumentation av hur fyndplatsen hade sett ut innan vågorna steg upp för att dra med sig kroppen.

Nere vid vattnet var vinden hård och vågorna slog in mot stranden både från höger och vänster. Det var snabba vågor, förföriska svallvågor som byggdes upp ute till havs. Men de kom in mycket fort nu och de bröts ännu fortare; det var precis det slags väder som kunde locka till sig och krossa någon som inte visste vad han sysslade med.

Kroppen tillhörde emellertid inte någon surfare. Detta kom som något av en överraskning för Mick. Han hade antagit ... Men det var bara idioter som gjorde antaganden. Därför var han glad att han bara hade dragit de felaktiga slutsatserna tyst för sig själv och inte sagt något till kvinnan och mannen som hade ringt efter hjälp.

Daidre Trahair hade rätt. Det såg ut som något slags olyckshändelse. En ung klättrare – alldeles säkert död – låg på ett stort skifferblock nedanför klippan.

Mick svor tyst för sig själv när han stod vid kroppen. Det här var inte det bästa stället att syssla med bergsklättring, vare sig man var ensam eller hade en kamrat med sig. Trots att det fanns utstickande skifferstycken som utgjorde bra handtag och många ställen att placera fötterna på och dessutom sprickor där man kunde fästa kilar för att förankra repen för säkrare klättring, fanns här också vertikala ytor av sandsten som smulades sönder lika lätt som gårdagens scones om man utsatte dem för alltför stor belastning.

Som det såg ut hade offret tydligen försökt sig på ensamklättring: först hade han nog tänkt fira ner sig från krönet av klippan för att sedan åter klättra upp där nerifrån. Repet var helt och karbinhaken var fastsatt vid den nygjorda åttaknuten i ena änden. Klättraren var själv fortfarande fäst vid repet med en säkring. Hans nedstigning uppifrån borde ha fungerat perfekt.

21

Stråk av rött_korr.indd 21

09-01-07 15.59.31

Alltså var det utrustningen där uppe på klippan som hade gått sönder, tänkte Mick. När han var klar här nere skulle han bli tvungen att ta sig upp dit via kuststigen för att se efter vad som hade hänt.

Han tog de bilder han skulle. Tidvattnet kröp allt närmare kroppen. Han fotograferade den och allt annat i närheten ur alla tänkbara vinklar innan han tog loss kommunikationsradion från axelremmen och röt något i den. Det enda svar han fick var knaster och statiskt brus. ”Fan också”, sa han och tog sig lite längre upp på stranden till den plats där mannen och kvinnan stod och väntade. ”Jag behöver hjälp med en gång”, sa han till mannen, gick några steg därifrån och skrek återigen i kommunikationsradion. ”Ring till coronern”, sa han till den polisinspektör som hade jouren på stationen i Casvelyn. ”Vi måste flytta på kroppen. Det är en jäkla stor tidvattensvåg på väg in och om vi inte flyttar på killen kommer han att försvinna.”

Och sedan väntade de för det fanns ingenting annat att göra.

Minuterna tickade undan, vattnet steg och till slut brölade det ur radion. ”Coronerns ... Okej ... från surf ... väg”, knastrade rösten. ”Vilken ... plats ... behövs?” ”Kom hit ut och ta med regnkläder. Se till att någon annan bemannar stationen medan vi är borta.” ”Känner ... kroppen?” ”Nån ung kille. Jag vet inte vem det är. När vi fått in honom från klipporna ska jag leta efter leg.”

Mick gick bort till mannen och kvinnan som stod ett stycke från varandra och kurade ihop sig mot regnet och vinden. Han vände sig till mannen: ”Jag vet inte vem fan ni är, men vi har ett jobb att göra och jag vill inte att ni gör någonting annat än det som jag säger åt er. Följ med mig.” Till kvinnan sa han: ”Ni också.”

De tog sig fram över den steniga stranden. Tidvattnet hade nu kommit så långt in att det stod över sandstranden. De gick efter varandra över det första stenblocket. När de kommit halvvägs stannade mannen och sträckte ut handen bakom sig mot Daidre 22

Stråk av rött_korr.indd 22

09-01-07 15.59.31

Trahair för att hjälpa henne. Hon skakade på huvudet. Hon talade om för honom att hon klarade sig.

När de kom fram till kroppen hade tidvattnet nått fram till det stenblock som den låg på. Tio minuter senare skulle den ha varit borta. Mick talade om för sina två följeslagare vad de skulle göra.

Mannen skulle hjälpa honom att flytta kroppen in till stranden.

Kvinnan skulle samla ihop allt som lämnats kvar. Det var inte någon idealisk situation, men det fick duga. De hade inte tid att vänta på experterna.

23

Stråk av rött_korr.indd 23

09-01-07 15.59.31