9789127120013

i.

Guidad tur p책 Kommunistiska museet

11

ii.

I samspr책k med Bukarests 채ldsta hund

37

iii. Katt i Warszawa

59

iv.

Myten om Berlinmuren

81

v.

En kommunist med stil

105

vi. Det egendomliga fallet med den psykotiska korpen

133

i. Guidad tur på Kommunistiska museet

stig in, varsågod och stig in! Lugn, det är ett kommunistiskt museum – ingenting här är på riktigt!

Jag skojar bara. Seså, varsågod och kliv på. Det måste vara du som är Hans från Würzburg? Jag visste att du skulle komma. Själv heter jag Bohumil, och är släkt med dig på långt håll. Jag bor i ett skåp här, bland gamla skolböcker. Det passar mig som är boklärd – en riktig bokmus skulle man kunna säga. Hi hi! För en tid sedan gjordes mitt läroverk om till ett privat universitet, och när klassrummen skulle renoveras blev mitt skåp kasserat.

Nu är sötebrödsdagarna över, tänkte jag. Men jag hade tur, ett par museimän tog med skåpet hit, och nu ingår det i samlingarna av föremål från den gamla tiden.

På dagarna har jag sällskap av Milena, en gammal städerska som också säljer souvenirer i museibutiken.

Hon låtsas att hon inte vet om att jag bor här. Men varför försökte hon då slå ihjäl mig – en alldeles vanlig liten mus – med kvasten första gången hon såg mig? Jag bara frågar? Nåja, kanske inte slå ihjäl mig precis, men i alla fall skrämma bort mig.

Nu har hon förlikat sig med att jag bor här eftersom 11

jag ju inte har någon annanstans att ta vägen. Hon kanske känner på sig att jag hör till de små i samhället, precis som hon själv, för nu lägger hon ut brödsmulor och äppel- och ostbitar utanför skåpet innan hon går hem på kvällarna.

När det bara är vi här brukar hon se ut som om hon pratar för sig själv. Men det är mig hon pratar med, det vet vi båda två. Ändå tog det ett tag innan det gick upp för mig att den hon kallar Bohumil, det är jag! »Bohumil«, säger hon, »vet du vad jag var med om i dag?« – och sedan pratar hon på. Själv sitter jag på fönsterbrädan och lyssnar, för att hon inte ska känna sig ensam.

Just nu är hon ute och röker, och det dröjer innan hon kommer tillbaka. Det enda jag har emot Milena är att hon röker som en skorsten, fast det är skadligt för hennes hälsa. Och min med. Jag har upptäckt att jag faktiskt är allergisk mot cigarettrök. Men hon brukar öppna fönstret mot gården och vädra ut röklukten. Det är en vana hon lade sig till med när hon jobbade som sekreterare på statsarkivet. Inte som städerska, märk väl.

Milena har studerat engelska och franska på universitetet.

På tal om att vädra, hon säger att det luktar damm på alla institutioner som har minsta koppling till den gamla kommunistiska staten, till och med på den här. Kanske är det alla papperen, dokumenten om Gud vet vad och Gud vet vem … Du förstår, förr oroade sig Milena för att hemliga polisen hade en akt om hennes man. Så klart hade de det! Som om han var en »säkerhetsrisk«! »En stat som inte överlever utan polisrapporter om medborgare som han, en helt vanlig ingenjör på elverket, är ynklig!« sa hon till sin väninna Daša – hon städar på kasinot här 12

bredvid. Tydligen var det så det var. På den tiden var varenda medborgare en »säkerhetsrisk«. Men när det blev demokrati fick hennes Marek sparken för då började något som kallas privatisering. Det är därför hon arbetar här. De behöver pengar.

Jag vill inte påstå att jag har något emot att bo här på museet, även om livet på läroverket var intressantare.

Där hörde jag en historielärare undervisa och lärde mig mycket om kommunismen. Läraren hette Perlík och var visst poet också, lite av en intellektuell dissident som till på köpet hade suttit i fängelse i sin ungdom.

Vad säger du? Har ni inte något sådant här museum i Würzburg? Vet du inte ett dyft om kommunismen? Men när du nu ändå är på semester här i Prag kan jag visa dig museet. Själv tycker jag att jag är kvalificerad att guida här, men sorgligt nog anställer de inte möss. Jag kan tala om att ju längre jag bor här, desto mer övertygad blir jag att det här museet är jätteviktigt. Jag kommer ihåg att lektor Perlík sa: »Det kommer inte att dröja länge förrän ungdomarna frågar: ’Kommunism, vad är det? En religion? Ett bilmärke?’« Och enligt honom är det inte alls bra att de enda som vet något om kommunismen är sådana som han och Milena, som minns hur det var på den tiden. Nej, alla borde få lära sig något om de goda och de dåliga sidorna. Det måste ju finnas något att säga till kommunismens fördel, även om det är en åsikt som visst inte är populär i dag. Alla kunde till exempel få en gedigen utbildning, sägs det. Och faktum är att det kommunistiska Sovjetunionen stred mot nazisterna i andra världskriget.

Men Milena säger att om man ska tro hollywoodfilmerna 13

så vann amerikanerna kriget helt på egen hand!

Nej, ingen får glömma bort hur folk hade det under kommunismen, men det är precis vad som håller på att hända. Här, i museibutiken, kan du förresten köpa en bok som handlar om detta mörka förflutna. Den kostar fem euro, vilket är billigt. Den är bara på hundra sidor och tryckt med stor stil. »Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag sådana saker«, säger Milena. I boken kan du bland annat läsa (jag har med egna öron hört en besökare läsa högt ur den!) att president Klement Gottwalds hustru var tämligen fet, och att hon som var gift med Antonín Novotný (som sedermera blev president) tömde Vladimír Clementis lägenhet på porslin och sängkläder. Fast inte förrän efter utrensningarna på femtiotalet, då Clementi blev avrättad. Du får också veta – det fick jag – att 1990 rehabiliterades 257 964 personer som blivit dömda av politiska skäl.

Somliga besökare är inte ett dugg intresserade av sådana fakta. De bara köper affischer, frimärken, t-tröjor och ryska uniformsmössor, eller Stalin, Marx och Lenin som stearinljus. Det är ljusen som säljer bäst i butiken. Möjligen för att de är billigast. Själv har jag svårt att förstå att det kan vara ett nöje att se Stalin långsamt smälta ner till en stearinpöl, men det finns folk som uppskattar den sortens symbolik.

När man stiger in här är det svårt att inte lägga märke till bysterna och statyerna av Marx, Lenin och Stalin. En ung man, en tjeck som var här nyligen, tittade på Marx och utbrast: »Är det där en ortodox präst?« Med sitt stora 14

skägg påminner allt Marx lite om en präst. Man skulle också kunna säga att hans åsikter var rätt ortodoxa och att han predikade sin lära, precis som en präst. Men den unge mannens okunnighet förvånade till och med mig.

Hur skulle lektor Perlík ha reagerat på hans fråga? Han skulle säkert ha skakat på huvudet åt dagens historieundervisning och svarat: »Läs om honom då, din durak!« Det betyder dumbom och är ryska – ett annat ämne lektorn undervisade i. Men i dag är det ingen som lär sig ryska, det är sorgligt men sant. Från min mushorisont är ett språk ett språk. Alla språk är värda att studera oberoende av historiska omständigheter, eller hur? Men vad kan museet lära en så djupt okunnig person? Vad finns det att läsa om en historisk gestalt som Karl Marx eller kommunismens uppkomst? Titta, här står det att Marx var »… bohem och intellektuell äventyrare som började sin bana som romantisk poet med förkärlek för apokalyptiskt färgade upprorsdrömmar, en skribent med vass penna«, som om det skulle ha gjort honom mindre lämpad att skriva Das Kapital? Eller titta på den här texten om Lenin: »Redan från början drev Lenin den extremt grymma och hänsynslösa politik som kom att utmärka alla dåtida kommunistregimer.« Vad ska man säga? På lektor Perlíks lektioner lärde jag mig att Lenin förhärligades helt utan sans och måtta under kommunismen. Och att läroböckerna på den tiden var pepprade med skönmålningar och lättköpta psykologiska slutsatser. Lite som de här, fast tvärtom! Men lektorn skulle nog säga att i dag är det inte ideologi vi behöver utan historia.

15

*** Ibland när besökare stiger in i den här salen med målningar (exempel på socialistisk realism), byster, en rymdkapsel, ett klassrum och en verkstad – allt inklämt i en enda sal!

– kan jag riktigt se hur besvikna de blir. När jag sitter i mitt skåp och kikar ut på dem påminner de om människor som älskar tivoliattraktioner: kalven med två huvuden eller skäggiga damen. Inte undra på att de känner sig lurade – här finns igen Stalin i bur, inte ens en uppstoppad Lenin! Bara en massa gammal bråte. Det liknar mest ett skrotupplag, och det är ju precis vad det är. Varenda pinal kommer från marknader och garageloppisar, till och med direkt ur soptunnor. Kolla, här har kommunismen slutligen förpassats till historiens skräphög! Var det inte det som var syftet med 1989 års sammetsrevolution? Det är vad jag har god lust att säga till dem när de rynkar på näsan och tänker: Är det allt ni har här? Men vad mer vill de se?

En gång hörde jag lektor Perlík säga att kommunismen inte går att visa upp som ett utställningsföremål, den går inte att se. Det gäller att förstå hur folk levde på den tiden, eller snarare hur de överlevde när det var brist på allt från mat och skor till frihet och mänskliga rättigheter. Frågan är hur man ska åskådliggöra sådant, som ju inte enbart berodde på fattigdom, för människor som vet så lite om den tiden. För det är inte de som har erfarenhet av livet under kommunismen som kommer hit … så tyvärr måste våra oskuldsfulla besökare, som jag brukar kalla dem, ta fantasin till hjälp. Ibland tror jag att Milena är museets 16

bästa »utställningsföremål« – hon har levt större delen av sitt liv under kommunismen. Om besökarna ändå kunde be henne berätta om sitt liv … men det gör de aldrig.

Först några ord om själva museet. Det ligger på Na Prˇ íkopeˇ-gatan, »ovanpå McDonald’s, granne med kasinot«, som det står i annonsen. »Ett synnerligen passande läge, i konsumtionskapitalismens centrum«, som en besökare påpekade häromdagen. Det invigdes i december 2001 och är inrymt i Palác Savarin, en byggnad från artonhundratalet. Museet grundades av en amerikansk affärsman med tjeckiskt påbrå och samlingarna omfattar tusentalet föremål, som är fördelade på fyra salar. Varför det är en privatperson som står bakom? Bra fråga, Hans, och helt logisk dessutom! Jo, därför att, hör och häpna, ingen i den demokratiska regeringen kom på tanken. Märkligt, kan tyckas, att en så viktig epok i landets moderna historia aldrig skulle ha blivit dokumenterad – om det inte hade varit för en eldsjäl. Jaså, du tror att det är för att det berättar om en alltför svår tid, som människor har i alltför färskt minne? Jag undrar det jag. Enligt Milena finns det ett annat skäl till att tjeckerna (och slovakerna för den delen, det är deras museum också!) varken intresserar sig för eller besöker det här museet. »De vill fly så långt bort från kommunismen som det bara går. Ungdomarna bryr sig inte. De tycker att kommunismen tillhör det förgångna. De som är gamla nog att minnas, vill helst glömma. Varför? Jo, därför att de fann sig. Precis som jag.

Som min man, våra grannar och alla vi kände, varenda kotte vi kom i kontakt med.« En gång hörde jag lektor Perlík säga att numera försäkrar 17

alla att de inte var partimedlemmar, att de stod utanför. »Om man ska tro på vad folk här säger så kan man få för sig att tjeckiska kommunistpartiet aldrig har haft en enda medlem! Att alla var offer! Det är löjeväckande, med tanke på att tio procent av befolkningen faktiskt var medlemmar, det vill säga en miljon sjuhundratusen personer! Jag tror inte alla var hängivna, troende kommunister utan medlemmar enbart för formens skull, eftersom partimedlemskap gav uppenbara fördelar. Men inte ens den mest diktatoriska av regimer kan existera utan att delar av befolkningen anpassar sig – om än mycket motvilligt. Vi ska inte inbilla oss något. De flesta av oss fogade sig, inte för att det var enda sättet att överleva – Tjeckoslovakien var inte Sovjetunionen – utan för att det gav möjlighet till ett bättre liv. Det är den osminkade sanningen, och jag medger att den är svår att försona sig med i dag. Men det var skillnad på dem som var medlemmar för formens skull och dem som samarbetade med regimen. Ni kanske inte håller med om det. Men att samarbeta är att ta aktiv ställning, ingå ett slags kompanjonskap med makten. Medan vanliga medborgare enbart anpassade sig så samarbetade partimedlemmarna med regimen.« Lektorn brukade ofta säga: »Allt var inte svart eller vitt, det fanns gråtoner.« Jag förstod att det har sina skäl att det tjeckoslovakiska kommunistpartiets historia återges i en enda text som sitter uppklistrad på väggen, nästan som om det är meningen att ingen ska läsa den. Vad jag försöker säga är nog att jag lärde mig att de viktigaste inslagen i kommunismen är de som inte syns. Och här på museet ser man inte de gråtoner som präglade vardagen. Det är för att ett museum 18

som det här aldrig kan gå på djupet – en anmärkning jag hörde en mycket lärd herre göra när han var här. Kanske var han intendent på ett annat museum, eller någon sorts kritiker. Enligt honom ger inte museet – och kan inte ge – en uttömmande bild av vad folk fick utstå. »Här återges inga personliga berättelser, framträder inga individuella öden«, sa mannen. Å andra sidan kanske det inte finns något kommunistiskt museum som kan göra det. Och vet du vad jag tror? Synpunkter från sådana som jag räknas visserligen inte, ändå vill jag framhålla att det här museet kanske träffar mitt i prick! Att utelämna individuella livsöden är nog det bästa sättet att visa att individualism var den största av synder.

Nu låter jag bestämt som en riktig skolmagister! Snälla Hans, lova att säga till om du tycker att jag behandlar dig som en total idiot. Och be mig sluta om du tröttnar! Men du vill att jag ska fortsätta? Visst, det gör jag gärna. Var var jag? Jo, jag tänkte säga att kommunistregimerna för det mesta föredrog siffror framför berättelser. Siffror är abstrakta, de skapar liksom en »vetenskaplig« objektivitet.

Jag ska ge ett exempel från lektor Perlíks undervisning.

En historielektion hörde jag honom berätta att Hitler utrotade cirka sex miljoner europeiska judar under andra världskriget. Eleverna glodde uttryckslöst på honom, sedan fortsatte de att prata, buffa och kasta saker på varandra. De tog ingen notis om det han sa – det satte inte deras fantasi i rörelse. Då tog han i stället med klassen till Polen. Till Auschwitz. När de kom hem minns jag att de pratade om besöket, om dagen de aldrig skulle glömma. Lektor Perlík hade ju redan berättat vad som 19

hade hänt där, ändå var de helt oförberedda. Tydligen är det omöjligt att förbereda sig för sådana fasor – »och på sätt och vis är det bra«, sa lektorn. »Man förstår bättre när man ser ohyggligheterna med egna ögon, högarna av människohår, skor, glasögon … i högar. Allt, vartenda föremål, tillhörde en gång en individ som hade ett namn, en verklig levande människa.« Han talade också om att under kommunismen kunde han inte berätta för sina elever att cirka trettio miljoner människor dog i sibiriska arbetsläger – ämnet var tabu. Fast jag tror att han gjorde det ändå, och att det var därför han fick sitta i fängelse.

Låt oss nu återgå till det som man faktiskt ser här. Inget annat än en massa dammiga grejer. Som i en gammal antikbod eller på en loppmarknad någonstans i Košice (själv har jag aldrig varit där, bara hört andra göra jämförelsen). Alltså är det extra viktigt att se den osynliga men samtidigt ständigt närvarande fulhet och gemenhet som genomsyrade den kommunistiska mentaliteten, och som föremålen här på museet bara ger en vag föreställning om.

Med mentalitet menar jag det tanke- och beteendemönster som utvecklades då människor i decennier tvingades leva under svåra förhållanden. Inte solidaritet, som man hade kunnat förvänta sig eftersom de var förtryckta, utan motsatsen – själviskhet och »en hjärtats förhärdelse« (just precis, formuleringen är lektorns och ett exempel på hans poetiska ordkonst). Det här beskrivs bäst i konsten, och då främst i litteraturen. I romaner, som de som skrevs av en viss Milan Kundera, en författare vars namn jag ofta har hört nämnas här på museet på sistone.

Besökarna vill ofta fotografera i den här salen. Om de 20

till exempel står här, där jag står nu, kan de ta en bild av den vackra kristallkronan från artonhundratalet. Och samtidigt få med hammaren och skäran – ett verkligt fint minne! Förresten tycker de flesta att kristallkronan är det enda vackra föremål som finns på museet. Trots att den egentligen inte ingår i utställningen kan man säga – något jag också har hört – att den är en symbol för det liv bourgeoisien, eller klassfienden, levde. Precis som hela den här stora våningen. »Titta, en vacker borgarklasslägenhet full med anskrämliga saker som de producerade under kommunismen.« Jag tycker att det är bra att det finns så mycket fula saker här på museet. När besökare som du själv väl kommer hit har de sett sig mätta på vackra byggnader, som det ju vimlar av här i kvarteren. De har fått nog av allt vad skönhet heter. Guldaltare, barockfasader, änglar, madonnor, praktfulla kyrkomålningar … Jag har faktiskt själv sett mycket sådant under mina utflykter i grannskapet.

Här på museet är det fulheten som härskar, precis som under kommunismen. Ibland hör jag utlänningar fråga sig varför kommunismen inte brydde sig om skönhet. Man behöver inte åka längre än till Prags södra utkanter förrän man ser hela förorter med gräsliga grå sjuttiotalskaserner – »paneláky« – byggda av prefabricerade huselement. De är förresten rena himmelriket för oss möss – underbart lätta att bygga fina bon i! Där kunde miljontals människor (och möss) flytta in, de som kom från landet till staden och fick arbete i fabrikerna – så kallade proletärer! Milena och hennes Marek bor fortfarande i ett sådant hus, i en tvåa på 63 kvadrat, som de fick på sjuttiotalet och som de blev 21

överlyckliga över. De hade stått i kö i många år och bott i ett hyresrum som de värmde upp med en kolkamin.

I stort sett allt som producerades under kommunismen – från lägenheter till kläder, från möbler till kastruller – anses vara fult. Även om det inte var fallet i just det här landet, så byggdes det kommunistiska systemet ursprungligen av och för fattiga bönder – varifrån skulle de ha fått sinne för skönhet? Funktionalitet och innehåll var alltid viktigare än form, även i konsten. Därav den socialistiska realismen, förstås. Allt som avvek från normen, till exempel abstrakt måleri, var till en början förbjudet, till och med straffbart, som i Sovjet efter trettiotalet. All konst – bland annat måleriet – skulle ha ett politiskt, ideologiskt och fostrande syfte, ungefär som på medeltiden när freskerna hade till uppgift att förklara skapelsen (och religionen) för massorna. Fulheten var inbakad i det kommunistiska systemet – det är vad jag fick lära mig av Jana Strugalová, som var teckningslärare på läroverket, och själv en riktig skönhet. Ett exempel är möblerna i det här »typiska« vardagsrummet. »Livsstil« är rubriken. Som om fattigdom skulle vara en »stil«! Stil är någonting man väljer, det begriper till och med en mus …

Ta nu en titt på det här återskapade klassrummet. Vad ser du? En svart tavla, några bänkar och ett skåp – det är förresten där jag bor. Det säger inte särskilt mycket, möjligen med undantag för en liten detalj. Ser du att texten i såväl läroböckerna som på svarta tavlan är skriven med kyrillisk skrift? Inte det? Tjeckiska skrivs med latinska bokstäver. Det ska tydligen föreställa ett sovjetiskt klassrum. Du har säkert lagt märke till att 22

nästan allt som vi hittills har tittat på har att göra med Sovjetunionen och inte med Tjeckoslovakien, som landet hette fram till delningen 1993. Om man är uppmärksam på detaljerna ser man att Sovjetunionen har fått orimligt stort utrymme i museet, som en besökare påpekade.

Trots att vi är i Prag, får besökarna (som du själv märker) nöja sig med den kronologiska sammanfattningen av det tjeckoslovakiska kommunistpartiets historia som finns i korridoren vi kom in från. Det ger en tydlig vink om att tjeckerna anser sig vara kommunismens offer, och alltså »utan skuld«. Senare, när vi är framme vid 1968, ska du få se att motståndet mot den sovjetiska invasionen är betydligt bättre dokumenterat. Motståndet är viktigt, något att vara stolt över, och därför finns det en massa bilder, till och med arkivfilmer, från den tiden. Det är som om museets grundare (men vi ska inte bita den hand som föder oss, som Milena skulle säga!) skäms över den tjeckiska historien. Till exempel över att det faktiskt var så att cirka fyrtio procent av tjeckerna och slovakerna röstade på kommunisterna i valet 1946. Du håller säkert med om att de knappast kan skylla det på Sovjetunionen!

Milena säger att hennes familj, i likhet med miljoner andra, gjorde sig skyldig till att godta det nya politiska systemet. Hennes historia är inte det minsta dramatisk – ingen i familjen blev fängslad, mördad eller torterad.

Föräldrarna flyttade till Prag efter kriget och fick jobb i en möbelfabrik. De kom från en liten böhmisk by och var glada att de slapp ifrån det hårda livet på landet. Milena och hennes bror (jag såg honom en dag när han kom hit och hälsade på henne) fick gå i läroverket. Föräldrarna 23

uppmuntrade dem att läsa vidare – det var enda vägen till ett bättre liv, trodde de. Och de hade rätt. Brodern läste till läkare, Milena pluggade språk. Snart träffade hon sin blivande man, som studerade elektroteknik. När barnet kom måste en av dem ge upp studierna och börja arbeta, och det blev Milena. Båda försökte hålla sig utanför politiken, men de gick med i partiet för då var det lättare att få lägenhet, bil och semesterresor till Bulgarien. Nu efteråt medger hon att de var passiva, eftergivna och lydiga. Lite som vi möss … Det var enda sättet om man inte var beredd att sitta i fängelse. Det vill vi helst glömma i dag.

Här ser du inredningen från en typisk sovjetisk mataffär.

I det här landet var de lite bättre, i alla fall enligt vad jag har hört sägas. Jämfört med butikerna i Moskva var Prags affärer som fina snabbköp, fulla med matvaror, i synnerhet efter 1968, under den så kallade »normaliseringen«. Här finns bara två slags konserver. Riktigt så illa var det nog inte, det måste ha funnits ett större ut-bud i Sovjet, åtminstone i storstäderna. Men du får försöka föreställa dig hur det var att leva under mycket knappa förhållanden. Vanlig fattigdom? Jag har hört andra säga detsamma – det förekom ju trots allt fattigdom i Väst också, särskilt efter kriget. Tja, man kan väl kalla det fattigdom, fast det egentligen inte var det. »Fattigdom innebär att det finns varor att köpa men att man inte har råd att köpa dem. Varubrist är något helt annat, det innebär att man har råd men att det inte finns något att köpa. Antingen produceras det inga varor eller 24