Trädens ändlösa samtal

BEHJAT OMER ABDULLA

TINGEN OCH TIDEN

Ett möte mellan konst och vetenskap var utgångspunkten när Behjat Omer Abdulla och några andra konstnärer började samarbeta med en grupp arkeologer från Göteborgs universitet, i projektet Can you dig it?

Projektet tog avstamp i en utgrävning i Lödöse i Gamlestaden i Göteborg, dit Behjat Omer Abdulla kom för att observera och processa den information som arkeologerna presenterade. – Det var bokstavligen en ny stad som upptäcktes i området. Men det jag slogs av i arbetet var kopplingen till den nyliga förstörelsen av Nimrud i Mosul, is ödeläggelse av arkeologiska platser. Att en av landets förmodligen viktigaste platser förstördes av politiska skäl fick mig att fundera över vad det egentligen betyder – vad var det som hade hittats där, och vad är det som har hittats här? Det blev ett slags jämförelse mellan två olika typer av världsarv.

När konstnärsgruppen besökte utgrävningen i Lödöse visade arkeologerna några föremål som de hade svårt att placera. – Jag blev väldigt intresserad av dessa föremål som var i princip obeskrivliga. Den koppling som vi har till ting varar vanligtvis en viss tid, under ett specifikt tidsförlopp i våra liv. Objekt går från viktiga till allt mindre viktiga, till den grad att de till slut försvinner i betydelse. Funderingarna landade till slut i ett beslut att göra triptyken Unidentified objects, vars titel ställer frågor snarare än ger tydliga svar. konstnär : Behjat Omer Abdulla född : 1976 titel : Unidentified Objects i–iii (2015) teknik : Teckning

BEHJAT OMER ABDULLA . Unidentified Objects I–III

CHRISTIAN ANDERSSON

ETT UPPSLAGSVERK AV MINNEN

I Cache nr 13, 14, 15 rör sig två skeden i olika hastigheter och riktningar. Christian Andersson använder sig av intuition när han låter en kombination av bilder skapa nya spänningsfält.

Inom datorvärlden är cache en komponent som lagrar data för framtida förfrågningar. Lite som en omedelbar utgrävning, som arkiverar nuet och kommunicerar alternativa framtider.

Idén till Cache nr 13, 14, 15 föddes ur en vilja att skapa ett slags uppslagsverk som pusslar ihop en ström av minnen. Christian Andersson låter två eller fler bilder skapa ett nytt spänningsfält. I verket har han fört samman två animationer, eller skeden, som rör sig i olika hastigheter och riktningar. – Bakgrunden visar ett fotografi av en kärnexplosion fotograferad med en höghastighetskamera. Framför denna bild sitter ett upphittat vykort med ett stycke bärnsten som innehåller ett par kopulerande flugor, tillsammans inkapslade under miljontals år.

Andersson har en stor samling bilder och dokument i sin ateljé. Då och då sätter han sig för att leta kopplingar och gnistor bilder emellan. Vissa av dessa möten blir till ytterligare en del i serien Cache. – Till skillnad från ett klassiskt collage sitter bilderna inte ihop, de är alltid separerade av en två centimeter tjock plexiglasskiva. Deras förhållande till varandra är därigenom alltid animerat, eftersom bilden de skapar ändrar sig beroende på ur vilken vinkel den betraktas. Cache är en individs personliga sammanfogande av ett par minimala skärvor av all vår gemensamma information, som bildar vår historia och samtid.

konstnär : Christian Andersson

född : 1973 titel : Cache nr 13, 14, 15 (2018) teknik : Skulptur

CHRISTIAN ANDERSSON . Cache nr 13, 14, 15

ANDREAS R ANDERSSON

I AAREAVAARA HADE VI ETT RAJNEESHPURAM David Väyrynen skriver om Andreas R Anderssons verk »När Jordens Rening Uteblev«.

Under ett par veckor på 1930talet väntade ett hundratal anhängare av Korpelarörelsen på den ark som man hade lovat skulle skjutsa 664 av de rättrogna från nordligaste Sverige, Norge och Finland till det jordiska paradiset i Palestina. I likhet med säkert hundratusentals längtande före dem, väntade de naturligtvis förgäves. Men, som hemmahörande i Norrbottens inland – och därför vana vid att aldrig någonsin kunna förvänta sig att få något till skänks någonstans ifrån – försökte de kanske sig på att bygga den själv, den där arken. För med lite fantasi liknar Andreas R Anderssons skulptur När Jordens Rening Uteblev en flygfarkost. Stigande mot himmelen tycks den, när den hänger från taket i utställningslokalen.

En annan betraktare ser säkert något annat i den. Till exempel att den påminner om ett multigym, ett sådant man kan använda för att träna både ben, bröst och balans. Fast motsvarande då för skogs och jordbruk, i hopp om att kunna effektivisera det slitsamma arbetet – en universalmaskin som på en och samma gång kunde tröska, faga, kupa, välta och allt vad det nu kan tänkas heta. För i verkligheten består skulpturen av kvarlämnade delar från just skogs och jordbruksmaskiner: artefakter från en tid då människan levde i bättre samklang med naturen. Det rör sig inte om mer än drygt ett halvt sekel sedan, och således ljuder inte heller samklangen särskilt mycket vackrare. Men det var åtminstone före artificiell intelligens och just in timeleveranser. En tid då marken emellanåt fick vila.

Sammansatta till en skulptur och behandlade med salt, sprejfärg och gruvdamm kan de nästan uråldriga maskindelarna ändå föra tankarna till betydligt mer avancerad teknologi. Kanske så pass avancerad att den gått överstyr och maskinen lämnats på platsen, av rädsla för det som i förlängningen också skulle komma: att människan slutligen förlorade kontrollen över exploateringen. Somliga skulle säga: den yttersta konsekvensen av att allting alltid och överallt ska förenklas och effektiviseras så till den grad att inget alls till slut blir kvar att göra för människan. Och vad ska hon göra då, om inte vifta på Gud? Om det nu finns en värld kvar att vifta i.

När Jordens Rening Uteblev ser ut att ha förstörts av väder och vind, men kanske också av mänsklig hand – fast motvilligt och därför också ganska halvhjärtat. Som att den lämnats där för att minna om skammen. Att man har dansat och svurit och väntat på arken, alldeles i onödan också. Som en varning till andra, se där: det blir bara elände när man börjar längta efter annat än att sitta på en trampkvarn och göra nytta! Ändå är det alltid så att en varning också rymmer en uppmaning, i det här fallet möjligen ett förslag om ett mellanläge. För visst måste människan få spåra ur ibland. Åtminstone ett par gånger varje århundrade. Vi fick göra det i Friedrichshof såväl som i Rajneeshpuram, så varför inte också i Aareavaara? I slutändan är det kanske vanvettet som blir det som räddar klimatet.

ANDREAS R ANDERSSON . När Jordens Rening Uteblev text : David Väyrynen Poet, kommunpolitiker och diversearbetare. konstnär : Andreas R Andersson född : 1982 titel : När Jordens Rening Uteblev (2021) teknik : Skulptur

ANDREAS R ANDERSSON . När Jordens Rening Uteblev