Förord

ansvara för förmedlingen eller regelbundet ta hand om diskussioner som kan uppstå. Trots dessa utmaningar görs förmedlande insatser på många platser. Myndigheternas samrådsgrupper, som först har diskuterat urvalet av konsten, visar många gånger stort intresse för hur konsten kan spela en roll i det dagliga livet på arbets eller studieplatsen.

I Statens konstråds arbete med Coronasamlingen har det varit viktigt att utmana invanda föreställningar om vad konst i den här typen av samlingar kan vara. »Placerbarhet« är ett kriterium som ofta används vid inköp till offentliga samlingar. Är verket alltför ömtåligt kommer det inte att hålla särskilt länge i en miljö med mer slitage än vad konsten utsätts för i ett museirum; är verket alltför stort kan det vara svårt att finna en plats för det – då kan det vara bättre att anlita konstnären för att göra ett nytt verk specifikt för den tilltänkta platsen. Men konstverk i en offentlig samling behöver inte utgöras av lättplacerade, dekorativa och behändiga vägghängda verk och små oömma skulpturer, även om det naturligtvis förekommer. I arbetet med Coronasamlingen har vi varit öppna för många olika slags format, uttryck och berättelser. Såväl konstverk med komplext innehåll som verk som inte nödvändigtvis är fysiskt lättplacerade kan bli en del av en framtida konstkollektion. I förlängningen handlar det om att utveckla förhållandet mellan verken och de sammanhang där de så småningom möter en publik.

Genom den här publikationen, och med två utställningar under 2022, där ett urval av Coronasamlingen visas på Havremagasinet i Boden och på Skissernas Museum i Lund, vill vi lyfta Statens konstråds kollektionsverksamhet och framför allt sätta fokus på betydelsen av konst som finns på arbets och studieplatser runt om i landet, som människor möter varje dag i sin vardag. Vi har sett att det saknas en diskussion om de offentliga konstsamlingarna. Det finns varken forskning eller samtal i forum utanför akademin om vilken roll offentlig konst av det här slaget spelar. Vad händer när medborgare möter konst vid besök på en myndighet? Hur bidrar konsten på ett universitet till studiemiljön och utbildningen? Vad betyder det att varje dag möta konst på sin arbetsplats? Och hur kan vi som placerar konsten bidra till att kontinuerligt aktivera kollektionerna och vidareutveckla de pedagogiska insatser som redan nu görs på många platser? Vi ser att det finns en stor potential i de offentliga samlingarna. Förutom att stötta konstnärer och konstlivet i hela landet bidrar de till det mål som sattes upp redan i propositionen 1937: att konsten ska bli allas.

Konsten kan stimulera till upplevelser, samtal och möten. När den finns mitt bland oss kan den även bidra till det offentliga samtalet, och till demokratin.

text : Patrick Amsellem Direktör Statens Konstråd.

1. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer, given Stockholms slott den 19 februari 1937. Propositionen låg till grund för Statens konstråds tillblivelse. https://www.riksdagen.se/sv/dokumentlagar/dokument/proposition/kunglmajlispropositionnr157_DY30157/html

PATRICK AMSELLEM . Förord TRÄDENS ÄNDLÖSA SAMTAL

Vad är en samling? Hur formas den, hur växer den till liv, vilken helhet gestaltas av dess delar? Anders Olofsson har lett tillkomsten av Coronasamlingen, och skriver här om vad den – i all sin mångfald och omfattning – reflekterar, viskar och berättar om.

Se här: ett träd. Det sträcker sina rötter djupt ned i jorden, stadigt förankrat mot naturkrafternas härjningar. Grenarna strävar med åren allt högre mot himlen och ut mot träden intill, söker ljus och kontakt. Enligt modern forskning kommunicerar träd med varandra – kanske ingår de allesammans i ett enda världsomspännande kommunikationsnätverk: ett biologiskt internet som förmedlar berättelser om världen de lever i.

Detsamma gäller en konstsamling. Eller snarare: det gäller alla konstsamlingar. Betraktade ur en begränsad synvinkel är konstsamlingar solitära företeelser, ett antal objekt förenade av en idé, en historia eller en plats. Men lyfter man blicken inser man att de samtalar med varandra. Det blir särskilt synligt genom den ständiga process av inlån och utlån som nästan alla konstsamlingar är föremål för.

Den statliga konstsamlingen består i dag av mer än 100 000 verk. De flesta av dem finns utplacerade på statliga arbetsplatser runt om i landet – på universitet, tingsrätter och lokala skattekontor. Men den statliga konstsamlingen förgrenar sig även till mindre publika platser, som häkten, fängelser och rättsmedicinska utredningsenheter. Varje år placeras drygt tusentalet verk ut, och lika många (minst) returneras för att i ett senare skede åter hitta nya placeringar. Trädet fortsätter att växa, dess delar kommunicerar med varandra genom tid och rum.

Sedd ur detta perspektiv är Coronasamlingen ingen främmande planta i konstens trädgård, utan ytterligare en gren på den statliga konstsamlingens träd. Att vi har kunnat köpa konst för hela 25 miljoner kronor under bara ett år är förstås unikt, men verken kommer att finna vägen ut till allmänheten precis på samma sätt som alla inköpta konstverk har gjort sedan 1937. Just nu existerar de som en sammanhållen samling i samlingen. Med tidens gång kommer vart och ett att uppträda i nya sammanhang och öppna nya dialoger med samlingens övriga verk. De kommer att tala med äldre och nyare verk, och säga något om den tid vi levde i år 2021, även när ordet »corona« åter har blivit ett mexikanskt ölmärke.

Men innan det händer, låt oss lyssna till vad vinden i trädets krona viskar om. Över 500 konstverk och 350 konstnärer – vad är det vi ser, vilka berättelser är det vi kan lyssna till? Coronasamlingen speglar inget statistiskt genomsnitt av den svenska konsten anno 2021. Men den skär genom vårt konstliv i många oväntade riktningar och på ett oanat djup. Det första ord som slår mig är rikedom. Sedan

ANDERS OLOFSSON . Trädens ändlösa samtal

följer de andra: bredd, styrka, livskraft. Är det något vi som har arbetat med Coronasamlingen är överens om så är det just detta: landets konstliv sjuder av konstnärer, gallerister och konsthallsintendenter som vägrar att ge upp.

Det är ingen hemlighet att konsten i vårt land domineras av de tre storstadsregionerna i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Så ser det ut i de flesta länder där urbaniseringen har fått rumstera mer eller mindre obehindrat. Men Statens konstråd har alltid arbetat medvetet för att nå konstnärer i hela landet, det uppdraget är till och med inskrivet i vårt regleringsbrev. I arbetet med att bygga Coronasamlingen har vi tagit statsmakternas ord och anda som intäkt för att tänka nytt och flexibelt. En öppen utlysning riktad till konstnärer i hela landet, och ett pärlband av digitala portfoliovisningar i samarbete med regionerna, har gjort att vi fått syn på konstnärskap som i många fall har legat i skuggan av storstädernas institutionaliserade konstscen. Våra konstkonsulter har energiskt spanat och ryckt i alla sina nätverkståtar för att nå bortom de upptrampade stigarna.

Att omkring 30 procent av de inköpta konstnärerna har sina bopålar utanför Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejd kanske i sig inte låter så imponerande. Men att hälften av de konstnärer som har köpts in till Coronasamlingen aldrig tidigare har köpts in, det väcker tankar. Är vi experter så dåliga spanare? Jag tror inte det. Snarare säger det något om hur mångskiftande och intrikat flätat Sveriges konstliv är. Ingen kan göra anspråk på att ha total överblick, att veta allt och se allt. Lyckligtvis bjuds vi fortfarande på överraskningar, och möter konstnärskap som inte bara har flugit under vår radar – de har helt enkelt inte låtit sig fångas upp av något existerande system för konstbevakning.

När vi har köpt in verk till Coronasamlingen har det varit viktigt att så många som möjligt i vår organisation har deltagit i urvalsprocessen. Ju längre in i processen färden gått, desto oftare har vi frågat oss: Vad väntar oss på andra sidan? Nu har vi fått svaret: en bukett av berättelser om vår tid och vårt land just nu. Ett grenverk som på närmare håll antar skepnaden av ett kalejdoskop.

Naturen – framför allt skogen – har alltid spelat en konsthistorisk huvudroll i vårt land. Så även i Coronasamlingen. Träden inbjuder oss till att betrakta dem, ensamma, i grupp, nedfallna, mäktigt uppresta, risiga eller gröna. Men det är inte naturen som sådan som tycks fånga konstnärernas öga. Det är i stället den hotade och utsatta naturen man söker sig till. Den natur som vi gärna finner vila och återhämtning i, men som vi på samma gång gör vårt bästa (eller sämsta) för att förpassa in i den botaniska glömskan.

Många av konstverken i Coronasamlingen handlar om glömska och minne även i ett annat avseende. Flera av de inköpta konstnärerna har en bakgrund från andra länder, långt utanför våra gränser. På plats i Sverige väcks minnen och fragment av minnen till liv. De smälter samman med erfarenheter från den svenska kulturen, ger djup och perspektiv på den egna identiteten, men också på oss andra. Ofta bearbetar konstnärerna sina teman med tekniker som kräver lång tid och eftertanke, från kol och blyerts till omsorgsfullt arkivarbete.

Tiden är i sig ett tema i Coronasamlingen. I en epok där djupa och starka upplevelser lätt ersätts av ett maniskt flimmer och där en global pandemi gör oss helt händelsestyrda, förefaller konstnärerna röra sig i motsatt riktning. Verken är ofta resultatet av ett lågintensivt och utdraget arbete, av processer som varken går att accelerera eller korta ned via genvägar. I många fall är ledstjärnan en genuin kärlek till arbetsmaterialet, oavsett vad det består av.

Tid är också historia. När den äldste konstnären i Coronasamlingen ställde ut sina verk för första gången var det mer än tre decennier kvar till den yngsta konstnären i samlingen föddes. Konstnärernas födelsedatum spänner över 65 år, från 1930 fram till mitten av 1990talet – i stort sett den period som såg den moderna svenska välfärdsstaten födas. Med detta i åtanke är det kanske passande att Coronasamlingen har tillkommit under ett år när den globala krisen sköljde över oss i form av ett oansenligt virus med dunkelt ursprung någonstans borta i Asien.

Se här: ett träd. En samling. Snart på en plats nära dig.

ANDERS OLOFSSON . Trädens ändlösa samtal text : Anders Olofsson Samordnare konstansökningar och inköp på Statens konstråd. Ansvarig för inköp av verk till Coronasamlingen.

ANDERS OLOFSSON . Trädens ändlösa samtal