ELLIE GA

EVA KLASSON

DEN TREDJE VINKELN

Gestaltningen av den egna nakna kroppen i olika perspektiv bröt skarpt mot 1970talets maskulina, dokumentära linjer. Eva Klassons fotografier är en bit banbrytande fotohistoria.

I mitten på 1970talet började Eva Klasson att fotografera sin egen kropp. De sex svartvita fotografier som Statens konstråd har köpt in hör bland annat till fotoserierna Le Troisième Angle, Ombilic och Parasites, alla med tillkomst på 1970talet. Då vände Eva Klasson kameran mot sig själv för att porträttera bland annat matsmältning, smärta och den egna kroppen i förhållande till det egna rummet. – Jag använde kameran som ett verktyg, inte enbart för att avbilda saker och ting.

Eftersom Eva Klasson nu själv befann sig framför kameran kunde hon inte se i sökaren, vilket ledde till att hennes fokus låg mer på den fysiska medvetenheten och mindre på den fysiska kroppen. Hon upptäckte nya perspektiv av fotografi som medium och med kameran som ett praktiskt verktyg. Tekniken skilde sig helt från det man tidigare hade sett. – Serien Le Troisième Angle, som på svenska översätts till den tredje vinkeln, fick sin titel just för att jag, när jag tog dessa bilder, lade min koncentration framför kameran, inte bakom den.

Till skillnad från traditionell fotografering komponerade Eva Klasson inte sina bilder, utan lät kameran vara en förlängning av henne själv. Tyngdvikten låg på snabbhet och smidighet. – Man skulle helst ha naturligt ljus, så för att lyckas få fram bilder med skärpedjup använde jag mig av en amatörblixt. Den räddade mig. Jag framkallade alla bilderna själv i mitt mörkrum i Paris.

Eva Klasson anses av många svenska fotografer vara en nyckelfigur i den svenska fotohistorien. Hon lämnade Sverige och hamnade i Paris 1969, där hon bodde fram till 1983. I Paris producerade hon flera banbrytande fotoserier som hon ställde ut på olika gallerier i Frankrike, i Sverige och internationellt. År 1976 gav Eva Klasson ut sin första fotoserie Le Troisième Angle, både som bok och som samlarobjekt. I den gestaltar hon den egna nakna kroppen utifrån olika aspekter. Bilderna bröt mot dåtidens maskulina dokumentära linjer, och fotoserien ledde till att hon blev en av Sveriges internationellt mest framgångsrika, hyllade och uppskattade fotografer på 1970talet. – Det var som att den nakna kroppen fick ett slags uppsving. Som att det fanns ett behov och en fysisk medvetenhet som låg i tiden.

Men nakenheten som Eva Klasson skildrar i sina fotoserier var aldrig menad att chockera eller provocera. Syftet var att genom fysisk medvetenhet skildra hur fantastisk kroppen är och ge insikt om kroppen som materia, eller som en form bland andra former. – På den tiden fanns endast ett fotogalleri i Paris,

EVA KLASSON . Utal titel från serien Le Troisième Angle så du kan ju tänka dig hur det var att komma med så starka foton på den nakna kroppen.

Den bild som Eva Klasson själv anser bäst förmedlar känslan om fysisk närvaro, är bilden på ögat från utställningen Parasites. – I det här fallet har vi ett öga som skyddar mot det okända, mot det onda. Ögat representerar även snabbhet och smärta. Som man ser på bilden har jag inte försökt försköna det på något sätt, utan det blir nog nästan lite obehagligt kliniskt. text : Rafaela Stålbalk Klose Kulturjournalist.

konstnär : Eva Klasson (även Amiteera Birina Seyunte) född : 1947 titel : Utan titel, från serien Le Troisième Angle (1975) teknik : Fotografi

EVA KLASSON . Utal titel från serien Le Troisième Angle

LAP-SEE LAM

BORTOM, MELLAN MÄNNISKA OCH TING Emma Warg skriver om Lap-See Lams verk »Beyond Between«.

I LapSee Lams vrverk Phantom Banquet svävar restauranger, lösryckta ur sina byggnader som farkoster i en svart rymd. Verket utspelar sig i och runt den klassiska svenska kinakrogen som konstnären frammanar i sina verk. Drömlandskapen expanderar och vecklar ut lager på lager av innebörder av kantonesisk diaspora.

Beyond Between skulle kunna vara en vrakdel från ett av de rymdskepp som svävar i Phantom Banquet. Det är en del av ett pagodatak, 3dskannat och printat, monterat på en liten piedestal nära marken, så att verket ger intrycket av att sväva. Polystyrenmaterialet är skelettlikt obearbetat till största del, men tyngs ned på ena sidan av grön keramik från restaurangen Ming Palace. Tre takbalkar dekorerade i grön bambu varvas med kakelplattor smyckade i kinesisk ornamentik. Takkroppen tyngs ned av återvunnen glans och tycks lätta i sin spöklika skelettdel, medan upprepningen i takets form anger takten till verkets tonalitet.

När restaurang China öppnade i min hemstad Östersund på 1970talet fick jag kliva in i en främmande sfär. Jag minns gulddrakarna och de röda lyktorna, den säregna smaken av bambuskott, och

LAP-SEE LAM . Beyond Between jag minns expansionen i mitt inre – andra möjliga världar existerade parallellt med min egen. Lams idoga 3dskannande av kinakrogar bevarar rum ur det snart förflutna och aktiverar olika kroppars samtidiga erfarenheter.

LapSee Lam verkar bortom och samtidigt mellan sin egen utsaga och betraktarens upplevelse. Min på samma gång exotiserande och uppriktiga dröm om någonting annat, möter i Lams konstnärskap en invertering av min upplevelse. Innanför mitt eget perspektiv finns någon annans, och våra kulturellt betingade rum svävar i samma rymd.

När jag såg Beyond Between avbildat i ett fotografi fick jag en association till Walter De Marias verk The Broken Kilometer. Sannolikt var det helt enkelt den rytmiska upprepningen i verket och närheten till golvet som föranledde verkens möte i mitt huvud. De Maria och LapSee Lam har båda ett förflutet i musiken, och det tycks manifestera sig i rytmens framträdande betydelse i verkens tysta men tonande kompositioner.

Lap See Lam bygger världar som trots sina drömlika fragmenteringar är enkla att kliva in i. Intrycken multiplicerar sig; jag följer med men vet inte riktigt var jag befinner mig. Det självklara bryter sig loss ur sin bana och slungas iväg, som en musik jag aldrig tidigare hört.

Walter De Marias föräldrar drev restaurang, precis som LapSee Lams. Jag föreställer mig barnets sammanblandning av smaker, dofter och ljud med tingen och människorna runt omkring henne. Jane Bennett skriver i Vibrant Matter: A Political Ecology of Things om vår destruktiva uppdelning mellan döda ting och levande väsen, och pekar på barnets förmåga att uppfatta tingen som levande. Vad synen på ting som Vibrant Matter (pulserande materia) föreslår är en idé som kan förändra vårt sätt att se och bete oss mot vår jord.

LapSee Lam framkallar något liknande i sina verk. Beyond Between – bortom mellan uppdelningen av människa och ting. Hon drömmer fram en pulserande materia som utmanar hierarkier, såväl de mellanmänskliga som de så kallat ickemänskliga.

text : Emma Warg Poet och skribent.

konstnär : LapSee Lam född : 1990 titel : Beyond Between (2018) teknik : Skulptur

LAP-SEE LAM . Beyond Between