Placering av konstverken

honom - hur det lilla bisamhället kan infiltrera den stora staden, hur det minimala arbetsbiet kan vålla en människa åtskillig smärta genom sin gadd.

Han har gjort ett hus för bina. Det skall stå på Observatoriekullen, men på dagen då man vanligen observerar världen är persiennerna stängda. På natten lyser huset inbjudande med ett rödaktigt ljus, »som en liten bordell« enligt konstnären. Men det inbjudande ljuset ligger utanför binas synfält. Allt i denna modell är strikt ändamålsenligt (det är också drömmens språk). Samtidigt lockar den människan med den poetiska nektarn. Som bin dras vi till den. Som bin vill vi omvandla den till näring. Men kanske står vi lika främmande för konst som vi står inför bisamhället.

Vi använder välkända begrepp för att beskriva det främmande. Vi tror oss därmed ha skapat det band som kallas förståelse och som förutsätter främlingskap. Vi tror oss förstå hur bisamhället fungerar genom att kalla äggkläckningsbiet för drottning eller mor, hannarna för drönare, resten för arbetsbin. Vi beundrar deras organisation.

Vi kallar också drömmen ett språk och tror oss motta meddelanden från det omedvetnas dunkel. Via tolk försöker vi förstå främlingen, utanför eller innanför oss.

Det poetiska konstverket är samtidigt nektar och honung. Det omvandlar, tolkar, skapar nya meningar, nya förbindelseled. Men i förhållande till sig självt behåller det sin hemlighet, dansar en dans vi inte kan förstå alltmedan vi lyser på en frekvens det inte kan se.

Gertrud Sandqvist

KF'-'