Johanna Karlin, Vinsta

Olafur Eliasson, Parallell nutid

Förslagtill Platser

Arkitekturteoretikern Michael Sorkin presenterade för några år sedan idén om att plantera ett träd mitt i några av Manhattans gatukorsningar. Det var inte något plötsligt utbrott av natursvärmeri utan snarare tänkt som ett ingrepp som skulle tvinga till faktiska och tankemässiga omvägar. Även om syftet med Sorkins förslag var mer specifikt (och handlade om hur ett genomeffektiviserat trafikflöde paradoxalt nog kommit att begränsa människors rörelsemöjligheter i staden) finns det likheter med Olafur Eliassons projekt till Platser.

Genom att täcka en gata med gräs skapar Eliasson för en kort tid en plats utan ett säkert syfte: det är varken gata eller park (eller så är det kanske både och). Precis som Sorkins träd kan denna - högst inbjudande - förändring i en av stadens »vener« bidra till att bryta ett vaneseende, att rikta blickarna tillbaka mot den omgivande arkitekturen, eller mot hur vi rör oss i den komplexa organism som utgör staden.

Olafur Eliasson är uppvuxen i Danmark men har isländska föräldrar. Det nordiska landskapet är en återkommande utgångspunkt för hans verk, inte minst det isländska med sin mytomspunna natur. Men Eliasson tillverkar sina egna naturfenomen. I Beauty (1993) möttes betraktaren av en regnbåge som konstnären skapat med vatten och ljus, inne i utställningslokalen. Lika vacker som en vanlig regnbåge får man föreställa sig att den inte bara framkallade beundran utan också misstänksamhet: kan en artificiell regnbåge skänka äkta njutning? Uppförd inomhus reflekterar detta optiska fenomen blickarna tillbaka mot betraktarens förväntningar och mot de betydelser regnbågen är laddad med. Precis som många av platserna i hans landskapsfotografier visar installationerna situationer där natur och kultur är tätt och sammantvinnade och inte längre utgör något motsatspar. Naturen är inget före, sättet vi uppfattar natur på är lika beroende av kulturella föreställningar som allt annat.

Verken tar plats i en nordisk naturromantisk tradition - men i en uppdaterad version. Även om hans konst lånar drag från romantiken ligger den samtidigt långt ifrån dess ideal. Resultatet kan vara vackert och svårgripbart, men Eliasson döljer aldrig hur det hela fungerar. Apparaturen och tekniken bakom de

immateriella fenomenen är alltid synliga. Detta är en viktig skillnad: det sublima i Eliassons konst uppstår här och nu, vi ser hela maskineriet som genererar vår hänförelse.

Verket Erosion på Johannesburgbiennalen hösten 1997 är ett exempel på hur hans ofta poetiska arbeten också fungerar som socialt integrerade aktioner. 60 000 liter vatten pumpades rakt ut på gatan, och ränn sedan undan i en liten bäck längs med rännstenen. Det hela ägde rum på en politiskt laddad plats från apartheidtiden, och vattenflödet blev både en romantisk bäck och en faktisk katastrof.

Verkens sparsmakade och öppna karaktär gör att de i hög grad blir beroende av den omgivande kontexten och betraktarens egen position, och inte minst av den fysiska och visuella upplevelsen i mötet dem. Paral

lell nutid är mottot för förslaget till Platser. Nog skulle det kännas som en annan nutid att plötsligt stå inför eller på - en frodig gräsmatta som breder ut sig över Riddargatans kullar. Att någonting har hänt kommer ingen att ta miste på.

Milou Allerholm

r i * # iS&Jfl

Mi

1^8111(151

MmmmM

£jäjfe&ÄP1 ‘ * Wm

Johanna Karlin, Vinsta

Förslagtill Platser

Det finns många platser i stadens utkanter som vi ofta passerar utan att fästa någon uppmärksamhet vid dem. Platser till synes utan identitet och fokus. I ett landskap av vägar, stormarknader och bostadsområden ligger de som glapp mellan olika funktioner. Genom att vara en rest av naturen och en möjlig plats för framtida bebyggelse talar de både om dåtid och framtid. Dessa zoner för potentiell exploatering får sin form av ekonomiska strukturer. Bebyggelsen som man här finner har en inbyggd flexibilitet och förän-

fSK