Olafur Eliasson, Parallell nutid Förslagtill Platser
Arkitekturteoretikern Michael Sorkin presenterade för några år sedan idén om att plantera ett träd mitt i några av Manhattans gatukorsningar. Det var inte något plötsligt utbrott av natursvärmeri utan snarare tänkt som ett ingrepp som skulle tvinga till faktiska och tankemässiga omvägar. Även om syftet med Sorkins förslag var mer specifikt (och handlade om hur ett genomeffektiviserat trafikflöde paradoxalt nog kom mit att begränsa människors rörelsemöjligheter i sta den) finns det likheter med Olafur Eliassons projekt till Platser. Genom att täcka en gata med gräs skapar Eliasson för en kort tid en plats utan ett säkert syfte: det är varken gata eller park (eller så är det kanske både och). Precis som Sorkins träd kan denna - högst inbjudande - förändring i en av stadens »vener« bidra till att bryta ett vaneseende, att rikta blickarna tillbaka mot den om givande arkitekturen, eller mot hur vi rör oss i den komplexa organism som utgör staden. Olafur Eliasson är uppvuxen i Danmark men har isländska föräldrar. Det nordiska landskapet är en åter kommande utgångspunkt för hans verk, inte minst det
isländska med sin mytomspunna natur. Men Eliasson tillverkar sina egna naturfenomen. I Beauty (1993) möttes betraktaren av en regnbåge som konstnären skapat med vatten och ljus, inne i utställningslokalen. Lika vacker som en vanlig regnbåge får man föreställa sig att den inte bara framkallade beundran utan också misstänksamhet: kan en artificiell regnbåge skänka äkta njutning? Uppförd inomhus reflekterar detta optiska fenomen blickarna tillbaka mot betraktarens förvänt ningar och mot de betydelser regnbågen är laddad med. Precis som många av platserna i hans landskapsfotografier visar installationerna situationer där natur och kultur är tätt och sammantvinnade och inte längre utgör något motsatspar. Naturen är inget före, sättet vi uppfattar natur på är lika beroende av kulturella föreställningar som allt annat. Verken tar plats i en nordisk naturromantisk tradi tion - men i en uppdaterad version. Även om hans konst lånar drag från romantiken ligger den samtidigt långt ifrån dess ideal. Resultatet kan vara vackert och svårgripbart, men Eliasson döljer aldrig hur det hela fungerar. Apparaturen och tekniken bakom de
