nummer
'■
^
Si|il.iillippfel;l:j'
" SsSSHSi Statens konstråds årsskrift 1998
__ Omslagsbild: Clay Ketters förslag i projektet Platser. Homestead, en arketyp för det amerikanska huset, avsett att placeras mitt i Stockholms city.
2 Betong är inte betong Staffan Cullberg 4 Platser 9 Att bära tiden och härbärgera minnet Magnus Florin 14 Monika Nyström, Imaginäta Paulina Sokolow 18 Anna Tegeström Wolgers, Princip Peter Cornell 24 Beställda konstverk 30 Ann Edholm, Tango cTamour Torn Bandqvist 36 Längs Strömmen 40 Ann-Charlotte Emanuelsson och Elisabet Sagefors, LYS Ann-Sofi Noring 42 Axel Lieber, Idealmodell Måns Holst-Ekström 47 Monika Larsen Dennis, Där Måns Holst-Ekström 50 Olafur Eliasson, Parallell nutid Milou Allerholm 54 Johanna Karlin, Vinsta Helena Mattson 57 Hans Hamid Rasmussen, Honningsbyen Gertrud Sandqvist 60 Placering av konstverken 62 Konstnärsregister
Betong är inte betong
En solig decemberdag 1998 invigs Anna Tegeström Wolgers skulptur Princip på den nya Universitetsplatsen i Växjö: en fem meter lång »lur« av vit betong, slank och lätt vilande med sin smala ände på ett bord av brons och med den vida mynningen vänd ut mot universitetsbyggnaderna. Vi som ser den för första gången överraskas av skulpturens utstrålning, hur den skapar ett på en gång monumentalt och intimt rum omkring sig. I vår fantasi rör den sig pilsnabbt över skalan - luren är så stor, och tankarna far till Josuas basun vars tonstötar enligt bibeln fick Jerikos murar att falla. Men samtidigt kan man känna igen just den här formen från barnmorskans lilla trätratt, med vars hjälp hon avlyssnar fostrets hjärtljud. Med sin inplacering aktiverar och preciserar skulpturen hela platsen - också mentalt genom att gestalta både denna kraft och ömtålighet. Princip, kanske för forskning och studier, med lyhördhet, nyfikenhet, kommunika tion, kunskapsspridning och bearbetande vid skriv bordet i samspel. Under hösten 1999 har det dykt upp en debatt om en växande klyfta mellan den offentliga konsten
och den övriga samtidskonsten. Mellan monument estetiken, den kvardröjande »tidlösa« materialiteten (brons, sten, glas, betong...) i den offentliga konsten, och den konst som arbetar med ett flöde i tiden och rummet, interaktivt och med nya tekniker - video, internet, ljud, ljus etc. Förutsättningarna för konst närligt gestaltande i det arkitektoniskt och funktionellt definierade offentliga rummet skiljer sig i många av seenden från möjligheterna i det »fiktiva« rum som konstnären väljer själv. Långsiktigheten behövs i den offentliga miljön, inklusive omsorgen om material som länge ska bevara uttryck och karaktär. Men poängen är att också denna långsiktiga planering och materialitet kan ge en paradoxal frihet, med möjlighet till oväntade improvisationer och lösningar i den konstnärliga processen och i mötet med en be traktare/publik. Det finns många exempel på det i den här års skriften, där vi möter de 31 permanenta verk som slutfördes under 1998. Vi träffar dessutom på ett antal »hypotetiska« verk, modeller för en tänkbar samtida konst i det offentliga rummet. Det har att göra med
att Konstrådet under 1998 arrangerade två tävlingar, Platser under kulturhuvudstadsåret i Stockholm och Längs Strömmen i Norrköping (i samarbete med Norrköpings Konstmuseum), och dessutom ett tvådagarsseminarium (Out of Site) i samarbete med Konsthögskolan i Malmö. Tävlingarna var inte primärt avsedda att leda till utförda verk, men idéerna, skis serna och modellerna redovisades i stora genom arbetade utställningar. Ett av förslagen från Norrköpingstävlingen, Jan Svenungssons märkliga tegel skorsten ute i strömmen, har utförts. Men vem skulle inte dessutom vilja möta Olafur Eliassons gräsflod nerför Riddargatan från Platser, eller Hans Hamid Rasmussens bikupa, hans varmt lysande Honningsbyen i Observatorieparken... Betong, gräs, tegel, honung - det handlar om verkets materialitet. Men naturligtvis är även detta
till sist en fråga om en annan dimension, om alla de metaforer, privata associationer, paradoxer och nya funktioner som är det riktiga konstverkets livsluft. Jag kommer att tänka på Elli Hembergs vita betong skulptur från 1980 som landat som en papperssvala i Rålambshovsparken i Stockholm. Med obesvärad konstruktivistisk geometri gestaltas den snabba lätta tiden. Vädret reflekteras i de ljusa vingytorna, folklivet förtätas eller glesnar med årstiderna, graffitin och de nymålade återställda ytorna lämnar vänligt plats åt varandra från den ena veckan till den andra. Ingå stora klyftor till samtidskonsten för Elli Hemberg, som var 85 år den gången. Och absolut inte till Anna Tegeström Wolgers Princip från 1998. Betong kommunicerar strävt men innerligt när det beger sig. Staffan Cullberg
3
pUS®
■ ■' >
Ifilfå'
W&Wm |5&M ■5ä§P^-,. :r. ,*-. / W^:
Eifl&£3i&$&$nb£ t^-V ./cV' aiwsegg
.. ■***&&
_
..
______
v,
[äör^' £*
isaSI •
Platser
Ordet plats har många betydelser. Det kan vara fråga om en lokalitet såväl som en position, ett utrymme eller en anställning (»platssökande«). Under Kultur huvudstadsåret 1998 korn Platser att ge namnet åt
Konstrådets bidrag till en diskussion om det gemen samma rummet: en bok, en tävling och en utställning, Sexton nordiska konstnärer inbjöds att välja en plats i Stockholm: Olafur Eliasson, Carolus Enckell,
-‘Kiga ByjwSBB m|.
Modell av Ulf Rollof MacBeth, avsedd att ta plats i Humlegården. Granarna förflyttas i en rytmisk rörelse.
♦V-., i WJf&i
liilit
Maria Friberg, Johanna Karlin, Clay Ketter, Lars Olof Loeld, Eva Löfdahl, Truls Melin, Kirsten Ortwed, Hans Hamid Rasmussen, Ulf Rollof, Ann-Sofi Sidén, Erika Sjöberg, Martin Sjöberg, Stig Sjölund och Anders Wilhelmson. De gav alla sina förslag till gestaltningen av en offentlig plats »från Djursholm till Danvikstull«, som det heter i visan. I Gamla Riksarkivet på Riddarholmen ställde Konstrådet ut konstnärernas skisser och idéer. Det var en hitintills oanad stad som här trädde fram, i det
gamla arkivets spökslottslika salar. Päivi Ernkvist, projektledare för Platser, hade som en grundläggande intention för satsningen haft att den osynliga visionära staden skulle utgöra forum för ett konstnärligt möte i större skala. En spelplats för visioner och idéer, där kanhända stadens ansikte står att finna, mitt i det okända. En jury utsåg fem pristagare: Ann-Sofi Sidéns Blå bodarna erhöll första pris, medan Clay Ketters Home stead, Eva Löfdahls Riksarkivet, Riddarholmen, Truls
7
Melins Ett frånvarande geni och Stig Sjölunds Trafc delade andra priset. De sexton förslagen, prisade eller ej, utgör sammantaget en katalog över vad en stad och ett gemensamt rum skulle kunna vara. Tävlingen är avslutad, utställningen är upplöst men boken Platser finns kvar. Ur boken har vi vält att åter publicera Magnus Florins inledande essä i något bearbetat skick, samt därtill tre artiklar som belyser tre konstnärers olika sätt att förhålla sig till
begreppet »platser« (sid 50 - 59): Olafur Eliasson, som låter Riddargatan i hela sin längd gräsbekläs - han »rullar ut den gröna mattan« under ett antal sommar veckor. Johanna Karlin, som intar en icke-plats med en konstruktion som befinner sig i ett tillstånd mellan att endast vara sig själv och att vara ett tecken. Och Hans Hamid Rasmussen, som vill skapa en plats »där tankarna tillåts att böjas, ställen där man inte tillåts se eller förstå «.
8
Att bära tiden och härbärgera minnet
Någon talar om en roman och vi säger: vad handlar den om? Någon nämner en pjäs och vi frågar: Vad händer i den? Kanske skulle vi istället fråga: var någon stans äger den rum? Var utspelar den sig? Pjäsläsaren hoppar lätt över den inledande scenanvisningen och går direkt på den första repliken. Man vill ju komma
över till storyn. Men borde vi inte dröja en stund dessförinnan, för allt börjar med dramatikens be mödanden om spelplatsen. Henrik Ibsen beskriver i Vildänden noga grosshandlare Werles arbetsrum med dess belamrade skrivbord, gröna lampskärmar och stoppade möbler, så att vi känner hur gestalterna
Detalj ur Carolus Enckells Gitta Metafisica, ett förslag för Serafimergränd.
å&l Modell avTruls Melin Ettfrånvarande geni, en skulptur tänkt att stå bland träden i Humlegården. lO
i hans drama är hårt fixerade i tid och rum - likt insekter uppnålade på ett blad för observation. Samuel Becketts anvisningar liknar allegoriska em blem. Ett gathörn bland ruiner i en pjäs, ett dubbel fönster mot en natthimmel i en annan. I en tredje ett svagt ljus på en scen som är överströdd med skräp. Och i en fjärde en gungstol på vilken faller ett dämpat ljus. Angivelserna är kortfattade och precisa. Här sker ingå lindrande scenbyten. Spelplatsen är den värld som är hans gestalter given. Scenen är världen, världen är en scen - det är stoikernas gamla metaforik, vari tillvaron ses som ett skådespel där människorna har infogats för att spela sina roller, var och en på sin plats. För nitton hundratalets dramatiker finns ofta något komiskt, katastrofalt och klaustrofobiskt i den belägenheten - läs Vigseln av Gombrowicz eller Henrik IV av Pirandello. Eller den sistnämndas Sex roller söker en författare, med vilsna skådespelare på rollistan och med en in ledande scenanvisning som börjar med meningen: »Spelar på förmiddagen på en teaterscen«. Vi frågar: var utspelas pjäsen? Och får svaret: På en scen. Vi replikerar: javisst, men vad föreställer scenen? Att sådana frågor kan leda till ganska sammansatta svar beror förstås på att ord som »spel« och »scen« och »plats« slussar oss vidare in och ut i metafor labyrinter, där ett begrepp som värld och medvetande (psyke och existens, identitet och språk) uppför sina svindlande bländverk för oss. Platsen och skeendet kommunicerar, skådespelaren verkar höra till rollistan och aktören tycks på väg att bli en del av scenografin.
Läs Katarina Frostensons svit melodramer (vilka, med titlarna Nilen, Bro, Sebastopol och För slutt ningen, finns utgivna i samlingen 4 monodramer, 1990). Hon skriver i sitt förord att de fyra monodra merna har platsen till gemensam utgångspunkt: »en människa - ett medvetande - en röst möter en yttre plats«. Och så vidare: »Människans tal möter platsen: rösten slår mot materien. Platsen är tyst och tystnaden framkallar människans tal.« Det jag finner i mono dramerna är en enastående sensibilitet för det pock ande och frammanande hos en plats - dess mått av varsel och latens. Grunden för en sådan platsförnimmelse är erfaren heten av att det rumsliga bär tid och härbärgerar minne. Antikens och renässansens teorier och tekniker beträffande minnets konst sysselsatte sig ivrigt med förbindelser mellan tänkandet i det inre och rummet i det yttre. Det praktiska sidan av de omsorgerna hade att göra med talarkonstens krav. En framgångsrik talare behövde besitta förmågan att minnas och dis ponera och framställa stora mängder text. Det blev en metod att tänka sig såväl talets innehåll som dess verkningsmedel och utformning utifrån olika »platser«. Men minnesteknikens »förråd«, varur den talande kunde hämta sina teman och grepp, visade sig under renässansen också härbärgera drömmars hemligheter. Texters gåtfullheter och märkvärdiga korrespondenser mellan stort och smått i kosmos. Hermetiker, mystiker och alkemister övertog de antika rationalisternas ordningsamma minnesmetoder, på jakt efter en för borgad instinkt och sanning. Francis Yates har förtäljt
den historien i The Art of Memory (1996). Platsen blev bottenlös, minnet gränslöst, rummet en vindlande irrgång utan slut. I Italo Calvinos De osynliga städerna (1972, svensk översättning av Estrid Tenggren, Bonniers 1978) beskrivs staden Cecilia, där resenären (Marco Polo) möter en getherde som driver sin hjord tätt intill hus väggarna. Herden frågar Marco efter namnet på staden, Marco undrar varför herden inte igenkänner den lysande staden Cecilia, herden berättar för honom: »Ibland måste jag och getterna vandra igenom städer, men vi kan inte skilja dem från varandra. Fråga mig om betesmarkernas namn: jag känner dem alla. Ängen
med klipporna, Den gröna sluttningen, Gräset i skuggan. För mig har städerna ingå namn: de är platser utan grönska...« Många år senare vandrar Marco i en stad bland hus som alla är likadana, han har gått vilse och frågar en förbipasserande om hjälp: »kan du säga mig var vi befinner oss?« Det visar sig att den tillfrågade är den gamla herden, nu följd av några enstaka toviga getter som betar pappersskräp kring soptunnorna. Och herden har svar: de är ännu i staden Cecilia, som nu har vuxit sig större och vuxit ihop med andra städer och omintetgjort grönskan som förut fanns mellan städerna. Herden säger: »Cecilia finns över-
!i■i ■n■
Ǥ
BMHH
En av Gamla Riksarkivets utställningssalar.
allt. Och just här bör en gång ha funnits Den låga salvians äng. Mina getter känner igen gräset kring trafikdelaren.« Berättelsen om Cecilia är en av de passager (ställen, platser) som jag ofta återvänder till i Calvinos stadsbok. Den säger bland annat något om de två slags blickar en stadsvandrare kan ha på en stad - två ganska svårförenliga blickar. Den ena blicken tillhör nuet, ytan, dagens omsättning och utbyte. Den andra blicken ser till tiden och dess förvandlande verkan på rummet. En parallell till det dubbelseendet finns hos lingvisten Roman Jakobson i hans uppfattning av språket. Han fäster vår uppmärksamhet på hur språket utvecklas i tiden utan att någonsin lämna något bakom sig. Istället bär det ständigt med sig olika tider och kastar mellan uråldrighet och nymodighet. Vi kan tänka oss hur vi som språknyttjare i en och samma mening tar hisnande språng mellan de många skikten av gamla och unga ord och vändningar - utan att vi anar vilka märkvärdiga resor vi gör. En plats är en plats för att den är avgränsad. Men tiden är liksom ett kryphål som löser upp avgränsningen - gamla tunnlar och passager och lönndörrar öppnar sig: »under dynerna i skogen / måste finnas / en äldre skog och en ännu äldre«, skriver Göran Sonnevi i dik
ten Vilsbärad, 1969 (Det oavslutade språket, 1972). Sonnevi preciserar tiden och platsen redan i diktens titel - men bara för att snart vidga dem: »Stigarna börjar någonstans där / Därför kan det / inte finnas några enkla vägar / Alla är sammansatta.« På så vis har varje plats och varje stad alltid en sida som låter sig tas i besittning av fantasins krafter. Kanske borde Stockholm finnas med i Dictionary of Imaginary Places, London 1980, en av de många fantiserade städer och riken - såsom Antangil, NoraBamma, Minuni, Longjumeau, Kloriole och Ogygia. Den allra sista och slutgiltiga platsen i denna egen artade encyklopedi är väl Tystnaden, som ursprung ligen finns beskriven i Edgar Allan Poes Silence: A Fable, Tales, 1845. Det är en plats av yttersta orörlig het. Månen har stannat, vattnets flöde har fixerats, molnens rörelse är avbruten, det är fullkomligt vind stilla. Besökare på platsen märker att de inte förmår yttra ett enda ord och tror att de blivit angripna av en egendomlig dövhet. Poe skildrar dödens rike. Men vad är dödens rike? Vi kan svara: en plats som är utan tid. Magnus Florin
Monika Nyström, Imaginata
Monika Nyströms verk Imaginata är nästan 17 meter brett och över fem meter högt. Ändå är det lätt att bara gå förbi, utan att upptäcka det. Snarare stannar jag till vid den häpnadsväckande graciösa och nordiskt behagfulla arkitekturen i trettiotalistisk funkisstil. Rummet badar i ett vitgult ljus tack vare vitrapp ningen och den generösa takhöjden med dess ljusinsläpp. Här finns också en loftgång med ett räcke som med sina smala mörklackade stålrör påminner starkt om Bauhausarkitekturens båthärmande detaljer. Platsen för Monika Nyströms verk är en nybyggd spatiös foajé till institutionens största hörsal, Ihresalen, och är alltså på sätt och vis inte ett viktigt rum i sig utan en övergång från café/korridor till föreläsnings sal. Jag kikar in i den tomma hörsalen - den är också vacker på det där typiska vänliga, men reserverade sättet som jag alltid upplever nordisk funkisarkitektur. Salen påminner om en konsertsal - kanske Göteborgs konserthus? Monika Nyströms verk finner jag snart på den lätt välvda rappade kittvita vägg som utgör yttervägg till hörsalen. Över hela ytan löper linjer av stålwire
vertikalt med mellanrum på cirka fem till tio centi meter. Stålwiren, som svävar ett par tre centimeter utanpå väggen, är förankrad med hjälp av en metallist upptill och nertill som fästs vid väggen. Stålsträngarna är raka och spända som på en gigantisk harpa. Det slår mig då att i denna »konsertsal« hänger instru mentet fullt exponerat utanför rummet istället för dolt inne i orkesterdiket. Precis som jag och alla andra som står utanför Ihresalen, måste Monika Nyström ha förförts av rummets elegans och följt minsta mot ståndets lag och angripit platsen genom en sofistikerad kurragömmalek. Till och med användningen av stål wire för tankarna till husbygge eller till stagning av segel (jag tänker då på det relingliknande loftgångsräcket). Monika Nyström har ockuperat en domine rande del av rummet, men ändå inte sagt emot dess grafiska, finlemmade karaktär. Det svävar något brutalt över materialet i en stål wire. De glänsande tunna sammantvinnade trådarna minner om den kraft som finns inbyggd i dem. En av världens största hängbroar, Golden Gate i Kalifornien, vilar med sin enorma massa i spindeltrådar liknande
- . i • • •j*<^£'-a<■ä.s•Vz<a;.Xmim öfle“i m &VaSMl
Del av Monika Nyströms Imaginata, utanför Språkcentrums hörsal.
dessa. Kanske har Monika Nyström, liksom jag själv, genomskådat arkitekturen och ryst av kylan i dess elegans. Att Imaginata gjorts specifikt för det här utrymmet bevisas av tankeleken att plocka ner verket från väggen. Frånsett listerna skulle hela verket nu få plats i en
mindre kartong och samtidigt fullständigt fråntas sitt utseende och sin grundtanke. Platsspecifika konstverk är inte nytt, utan är ett återkommande be grepp på senare år. Men det är ändå svårt att tänka sig någon lika följsam och knäpptyst gäckande ockupation av en befintlig plats. Sverige har sedan
Imaginata, detalj. Stålsträngarna är raka och spända som på en gigantisk harpa.
krigsslutet en lång och kraftfull tradition av offentlig konst. Särskilt frekventa är konkretisternas industriellt inspirerade verk från sextiotalet. Men med dessa verk har Monika Nyströms inte mycket gemensamt. Medan de förras verk är tänkta att föra ett samtal med om givningen, bekräfta den, är Monika Nyströms mer smygande och infiltrerande. Som om arkitekturen
»inte märkt« närvaron av något nytt. I det avseendet är Imaginata mer besläktat med de amerikanska s k earth art-konstnärerna. Ihresalen är ett tillägg som nyligen byggts till de omgivande äldre byggnaderna, då Kemikum omvand lades till Språkcentrum. Och Monika Nyströms konst har många likheter med språket. Hennes konst är som
16
en skrift. Diskret, oregelbunden, men till synes regel bunden. Farlig men till synes ofarlig. En egen struk tur innefattad i en annan. Varför heter verket Imaginata? »Det är bara fun net», skriver Monika Nyström. »Det står ingraverat
ovanför en port på ett ganska oansenligt hus på Högbergsgatan i Stockholm. Detta uppdrag gjorde mig mera uppmärksam på arkitekturen runt om kring mig.« Paulina Sokolow
_____________
*:■? å - */
/
WhiM
‘
Bs&Ä''
ffijr ^.J.’!fr-1; . ^ :«rr. .-_, _ ''C-".'
, - -v- -
-
S V . '.Ti. .- .^V'
H^y.
a» sf£
-> 1*.
-"”W * —c. •*"•**■& '.-. ' -M
•%.
- ~~ «■»■.-- 2*.
•
yar- ’SO^ljs: Qf?-
v ;« -‘w
S;'i.
Anna Tegeström Wolgers, Princip
Det finns en hel del konst som ser ut som konst, utan att riktigt vara det. Anna Tegeström Wolgers gör saker som kanske först inte ser ut som konst, men som snart visar sig vara just det. Där finns alltid ett moment av stillsam förvåning: ... men kan man göra så... Hennes tänkande är fritt och lätt och hon rör sig obesvärat mellan olika material; färg, kulspets, objekt,
tyg utan att riktigt låta sig definieras som endera målare, tecknare, skulptör eller textilare. Det kan idag, i konceptkonstens tid, tyckas vara en ganska utbredd hållning men hos Anna Tegeström Wolgers kännetecknas den av speciell närhet till händernas arbete; händerna gör, händerna tänker. Kanske kan det förklaras med att hon i botten har en gedigen hantverksutbildning som keramiker vid Konstfack.
umhgz
“Klrr - £ AZ^T:KM.
mmm
Till vänster, slipar konstnären formen. Ovan till vänster, syns armeringen på den inre formen. Nästa sida visar formens innerkärna. Övriga bilder, Princip,vid entrén till Växjö universitet.
Anna Tegeström Wolgers utgår gärna från något vardagligt och förbisett som det förströdda telefon klottret: ut det uppstår det ett slags alfabet av svarta snoddar eller piprensare mot vit vägg. Eller teckningar som varierar en viss kurvatur och sedan transformeras till monumentala gipsfigurer som liknar svarvade spel pjäser. De visades på Moderna Museet med ett tak av
grön spelfilt med titeln Härd, ett verk som uppstått ur ett tankspritt klotter men samtidigt framkallade Berninis tabernakel i Peterskyrkan. Och i kyrkorumsprojektet Återkomster utkristalliserade sig en distinkt ordning och mening ur myllret av gipsbokstäver på en av kyrkbänkarna: a och o. Anna Tegeström Wolgers, hennes händer, tillverkar
■ T®*'
saker som undflyr genrer tyngda av pondus, men det lätta handlaget och flyktigheten ska inte förväxlas med ett filosofiskt lättsinne; när hon river sönder lakan och siden i remsor och färgar dem röda och arrangerar dem på väggen så bildas plötsligt en skrift, ett alfabet av stränga draperingar som verkar hämtade ur ett bysantinskt sakrament. Här i Växjö universitet arbetar hon mer berättande och scenografiskt och skapar en theatrum mundi, en
världens teater kring biblioteksbordet, urscenen för kunskap och reflexion. Inne i det tysta biblioteket förnimmer medvetandet världens larm eller kanske subtila ljud, knappt urskiljbara som fostrets hjärt slag. Det lyssnar, registrerar, begrundar, fantiserar, löser gåtor och sänder ut sitt svar till världen i en evig dialog och sammanflätning. Peter Cornell
wV p i 'i it Beställda konstverk: Katarina Warrenstein, Genom mörka skogen, brons, Karolinska Institutet 24
j§g»g! -
-
|%>v
■z&SFt
0K&-S
RC»J ■ .'-v '».%
Beställda konstverk, detaljer: i. Iréne Vestman, gatsten, vatten, Ronneby 2. Per Hesse, Fladderverk, trä, Umeå 3. Bianca Maria Barmen, Hartrappan, brons, Malmö 4. Kari Cavén, Kraftuttryck, magneter på järn, Norrköping 25
mkj/- '»•it- mmm T-r ' Beställda konstverk, detaljer: i. Rigmor Roxner, Vända blad, lergods, Södertälje 2. Birgitta Silfverhielm, Vision och Närvaro, planglas, diabas, Uppsala 3. Einar Höste,XV2, corten, natursten, järn, Kungliga Biblioteket 4. Sunniva McAlinden, sammetsridå, Moderna Museet 26
'A'i-At 2L«Ä&i
i' —
i w .T’ 3lÄÉS«Äe Stem Beställda konstverk, detaljer: i. Sonja Larsson,5,6,4, olja, vinyl på vägg, Stockholm 2. Maja Spasova, plexiglas, aluminium, vatten, Stockholm 3. Claes Jurander, olja, Stockholm 4. Maria Ängquist Klyvare, Grått i grått, Stock holm 5. Iréne Vestman, se sid 25 nr 1 6. Kristina Lindblad, tempera på duk, Kl 7. Pia Törnell, gjutna keramik plattor, Stockholm 8. Anna Kåks, keramiskvägg, Borås 9. Anders Widoff, Referens, olja på akrylglas, Stockholm 27
■M 'isÉÉså:: jfJIMty L
’••tms!
4 ■ -.... -
Wv3j, mm
ilillw
Beställda konstverk, detaljer: 1. Anette Fahlsten, Fyra rosor, målning på ylle, Borås 2. Lena Bergestad Jonsson, Bågar, titan, järn, Lund 3. Katarina Warrenstein, Genom den mörka skogen, se sid 24 4. Per Mårtensson, måleri, objekt, Malmö 5. Torn Hedqvist, textiltryck, Stockholm 6. Einar Höste, AYZ, se sid 26 nr 3 7. Birgitta Silfverhielm, se sid 26 nr 2 8, Karin Granqvist, olja på duk, Örebro g. Tove Adman, draghandtag och väggstol, Stockholm 28
JiåBfattAirveMS*»s ■
J
- Beställda konstverk, detaljer: i. Pia Wallén, Pussering och Applicering, ridåer, Moderna Museet 2. Lena Bergestad Jonsson, Bågar, titan, järn, Lund 3. Brita Wimnell-Macke, Andrum, glas,fiberoptik, limfärg, Göteborg 4. Maria Brofelth Svalsten, Geometriskt hav, alfresco, Karolinska Instituet 29
Ann Edholm, Tango d'amour
Lådan med modellen till nya lärarutbildningshuset i Umeå var tung och otymplig. Locket var också ovan ligt svårt att skruva loss, innan det visade sig att det inte alls var locket som skulle öppnas, utan ena sidan. Arkitekten Bertil Håkanssons modell framstod som
en absolut nödvändig utgångspunkt, uppfordrande, krävande och full av möjligheter. Kort sagt: en ut maning. Bertil Håkansson är Umeå universitets främsta arkitekt sedan början av 70-talet. Här har han adderat
HHH Ovan, och till höger nedan, detaljer ur Ann Edholms målningssvit. Ovan till höger, den nya stora innergården i Umeå universitet.
'i!;;';; ■ ä v
|3»B1SB! r,Cv^
ytterligare en byggnadsvolym till de huskroppar som tidigare grupperade sig kring det centrala parkrum met och dammen på det vidsträckta campusområdet. Byggnaden utgör ett slags pendang till universitets biblioteket och har placerats mellan universitetets huvudbyggnad och samhällsvetarhuset. Detta är i sin tur sammanbyggt med biblioteket via en »hörsalslänk«, hallen med Läge Lindells stora muralmålning från 1972 längs den cirkelformade rotundan. Södra entrén nås från en torgyta från vilken besökaren har överblick över så gott som hela universitetsområdet. Institutionslokalerna i den nya byggnaden grupperar sig kring en stor innegård vars rumshöjd är närmare
tjugo meter. Gården har dagsbelysning från fyra väder streck tack vare en två meter hög glaslanternin som vilar på fyra pelare. Från de två huvudentréerna i markplanet har besökaren synkontakt med student cafeterian ett plan lägre ner, som förbinds med entré planet via en läktartrappa. Gårdsrummet kan vid olika tillfällen användas för musikevenemang, drama undervisning, samlingar, utställningar och fester. Rummets huvudsakliga funktion är ändå att utgöra kommunikation mellan de olika våningsplanen och social mötesplats för över 400 studerande och lärare. I detta utrymme lever Ann Edholms kärlekstango sitt alldeles speciella liv, fem stora målningar som alla
har fått den gemensamma titeln Tango d 'amour och som Edholm målade 1997 på uppdrag av Statens konst råd. Hela hösten arbetade hon tillsammans med sin assistent konstnären Jonas Wallgren i sin källarateljé i Hammarbyhöjden och i konstnärernas kollektivverkstad i Nacka, dag ut och dag in, vecka efter vecka, köpte enorma mängder duk, preparerade den tämligen grova bomullsduken och sydde och limmade skarvar, klättrade på ställningar, målade och bände, pressade och koncentrerade. Tango d'amour är lika mycket en dans som ett möte. Här gestaltas en dansande rörelse som tydligt synliggör arkitekturens mötesplatser. I skissbeskriv
ningen förklarade Ann Edholm att målningarna ligger i två verksamma axlar. Redan genom sin frontalitet anger de en möjlig mötesplats inför bilden och den visuella utsagan. Den ena axeln utgår från södra entrén på andra våningen. Här begynner dansen när vi riktar blicken mot den stora röda målningen med tretton vita »prickar«, som Edholm själv vill kalla månar. Dessa står också i ett intrikat proportionellt för hållande till de stora vita taklamporna i gårdsrummets fyra hörn och vidare in i korridorerna. Axeln mot den röda målningen verkar i diagonal riktning och bryter därigenom den härskande symmetrin i det arkitek toniska rummet. Den andra axeln är den samman-
33
_____________ Föregående uppslag, målningarna monteras. Ovan, del av verket på plats.
bindande axeln och löper enligt byggnadens symmetri i riktning mot huskroppen i dess helhet och de andra byggnaderna på universitetsområdet. Samma axel riktas även nedåt mot scenrummet på bottenplan mot ytterligare en mötesplats, själva den cirkelformade scenen. Ann Edholm har även medvetet arbetat med den vertikala rörelsen i de fyra pelarna som bär lanterninen. Målningen med de två svarta kvadraterna ovanför scenen på loftgångens östra fondvägg riktar som ett lod denna rörelse neråt mot den runda scenen och blickar samtidigt med sina kvadrater till »ögon« upp över loftgångens räcke och ser betraktaren näs tan som i smyg, försynt plirande. Det är som att kän
na hur det pirrar i magen när ens älskade tittar en i ögonen. Här, tycker jag, förtätas rummets potentiella möjligheter och uppvisar samtidigt sin egen para doxala karaktär av genomgångsrum, ett slags passage för det kommunikativa flödet genom huset. Härifrån - från scenen - framstår målningarna som rummets visuella markörer samtidigt som de avger sitt löfte om det som skall uppenbaras i det enskilda, privata mötet med bilden, inför bilden, i bilden. Själv säger Ann Edholm i skissbeskrivningen att hon »vill att be traktaren upptäcker betraktelsen« - och lyfter rummet med blicken. Ann Edholm arbetar med målningar som träder
fram på samma villkor som betraktaren befinner sig i rummet, det i sig självt förtätade rummet som låter sig genomströmmas av ett nästan materiellt ljus och har en skala som bägge tillsammans gör att rummet är både intimt, mänskligt och stort på samma gång. Målningarnas tydlighet betingas av det faktum att rummet samtidigt fungerar som ett slags anslagstavla, en plats för många olika slag av information. Rummet
»brusar« av visuella signaler, arkitektoniska kodsys tem och andra informationsknippen. Målningarna, säger hon, måste vara tydliga, direkta och »snabba«. Javisst, de är lika snabba som de är långsamma i det privata mötet med betraktaren, som möter deras blick för att själv förvandlas till en mötesplats i rummet. Torn Sandqvist
Längs Strömmen
Kan man tävla i konst? Statens konstråd inbjuder konstnärer att gestalta bestämda rum och platser och beställer efter godkän nande konstverk. Det är vad den här årsskriften till stor del handlar om. Ibland är det fråga om parallella
uppdrag, flera konstnärer ger olika svar på hur upp giften ska lösas. Men tävlingar? Av och till uppstår behovet av en allmän genom lysning av vad konstnärer vill och förmår - somliga menar att tävlingar borde arrangeras oftare. Mot frek-
■ ■ ■■ ■ ■ IV ■ ■ IV
I Var lampan ny? Det kommerfrämmande vill Helena Byström och Åsa Lipka Falck frammana ekot av ett besök.
E8s*55!!WR-:
® m
aifiBBBBM ;)atllM8Sli!
nntnumJL^alij-lai-.
i
:7"r®*r,-
•mnrwt^
säsaci^ Jan Sven ungsson, Virtuell skorsten i verkligheten, fotomontage. Förslaget fick andra pris och har nu kommit på plats i Strömmen.
venta, allmänna tävlingar talar det faktum att konst närerna skissar utan ersättning, i första fasen. Ofrån komligen blir juryarbetet tungt, tyngre ju fler som deltar. Icke förty, våren 1998 var det dags: Statens konstråd inbjöd, i samarbete med Norrköpings Konst museum, till en öppen idétävling, Längs Strömmen. Så här formulerades syftet i tävlingshandlingarna: »Längs Strömmen är en idétävling, där den samtida konstens roller i det offentliga rummet kan under
sökas, omformas och diskuteras. Här är tillfället att pröva förutsättningarna för den offentliga konsten, som idag har så många fler ansikten och infallsvinklar än tidigare. Idéer kring rum och platsgestaltning, tillfällig eller permanent, detalj eller helhet. Skulptur, arkitektur, konceptuella lösningar, färgsättning, materialbe arbetning, installationer, ljussättning, landskapsbearbetning, vattenföring.
37
Konstruktioner och dekonstruktioner, akustiska, tak tila och visuella idéer. Att upptäcka det oväntade, det sinnliga, det vackra i den offentliga miljön. Konsten som minnesmärke, påminnelse, kommentar till platsen, historien och tiden.« Platsen för tävlingen då? Den var en utmaning i sig: hela det unika industrilandskapet i Norrköping med Motala Ström. »Industrilandskapet i Norrköping är ett märkligt område. Mitt i stenstadens rutnätsplan bryter naturen fram i form av vindlande forsar, som en gång möjlig gjorde den industriverksamhet som idag är en del av platsens historia. Det associativa innehållet är alltså stort redan av dessa skäl. Vidare är platsens drama tiska topografi i sig förmak och rumsligt inspirerande.
Här finns mycket stora centrala rumsligheter samt skevt svårtillgängliga avigsidor som ger möjligheter att visa arbeten och idéer av stor variation. Byggbeståndet har ovanliga kvaliteter och är i flera fall skapat av betydande arkitekter från olika epoker.« Så beskrevs platsen i handlingarna, som beställdes av många fler än vi kunnat ana. Hela 395 förslag från Norden lämnades in, varje förslag begränsat till stor leken på Postens Sverigepaket. En jury utsåg femton förslag som arvoderades för att vidareutveckla sin skiss och idé. Hösten 1998 anordnade Konstrådet och Norr köpings Konstmuseum en utställning på Gamla Bro, av de vidareutvecklade förslagen och alla de övriga. Intrycket var överväldigande - så många sätt att se, så många oväntade aspekter på ett och samma om råde! En mångfald förhållningssätt, bland vilka juryn
'
' W‘
I förslaget Sällsamhetens ö lyfter Anneli Pihlgren fram en befintlig, men förbisedd ö i Strömmen.
■■■
Maria Bjurestam, Vy-en platsför kontemplation, ett av 15 utvalda förslagen bland 395 tävlande.
gav pris till sex konstnärer för deras sätt att lösa upp giften: Anna-Lena Carlsson Det man vanligtvis inte lägger märke till och Ann Edholms Through the Looking Glass delade på förstapriset, ett andrapris tilldelades Jan Svenungssons förslag Virtuell skorsten i verklig heten och tredjepriset delades mellan Anneli Pihlgrens Sällsamhetens ö och Helena Byströms/Åsa Lipka Falcks Var lampan nyt Det kommer främmande. Tävlingen i Norrköping innebar inte att förslagen med automatik skulle komma till utförande, men i
inbjudan hade Konstrådet och Norrköpings Konst museum angett som sin avsikt »att verka för att ett eller flera av tävlingsförslagen utförs i samband med respektive fastighetsägare«. Ett år senare, hösten 1999, har ett konstverk kommit på plats: Jan Svenungssons fjorton meter höga skulptur, Den femte skorstenen, reser sig nu ur Strömmen. 394 förslag återstår. Elisa bet Sagefors och Ann-Charlotte Emanuelssons LYS är ett av dem, läs gärna beskrivningen på nästa sida. Eller rekvirera skriften om Längs Strömmen från oss!
39
Ann-Charlotte Emanuelsson och Elisabet Sagefors, LYS Ett bidrag till tävlingen Längs Strömmen
»Brandgavel norr om Gamlebro kläs med lysrörsarmaturer av industrityp. Armaturerna programmeras för en långsam ljusvariation. Med LYS och dess råa
ljus vill vi förstärka industrikaraktären i området runt Louis De Geer-hallen.« Så formulerar konstnärerna Ann-Charlotte Ema-
ifirn-» i ii 40
nuelsson och Elisabet Sagefors sin idé till gestaltning i industrilandskapet. Man ska inte ge bagarbarn bröd, säger det gamla ordstävet. Varför inte, kan man in vända, som mot de flesta nötta ordstäv som konser verar tanken. Bagarbarn behöver säkert flera sorters bröd och alla kan inte bagaren själv baka. Industri byggnaderna har visserligen sitt ljus, avpassat för sina ändamål, men de har inte LYS. Hundratals lysrörsarmaturer, arrangerade på en yta av 50 kvadratmeter. Ljuset är först kallt, rått, skoningslöst - och vackert. Mysfaktorn är obefintlig. En långsam ljusvariation är inprogrammerad, utan att förfalla till det beslöjade, konturlösa. Ljuset däm pas till dess att betraktaren säger sig »det är någon ting på väggen som lyser«. Detta någonting är ett stycke konkret konst, poesi i sak, som spelas upp i olika grader och skalor på brandgaveln. I ett land, som mer än halvtid är höljt i mörker, är varje ljusin slag av vikt. Det fortplantar sig i medvetandet, dröjer kvar i minnets mörkaste vrå. Under vinterhalvåret
kommer LYS att självklart och utan åthävor hävda sin plats i industrilandskapet. Som ett skarpt avgränsat snöfält, lysande, i månsken nästintill fosforiserande, avtagande när dimmans stråk drar förbi. Malevitj och Vit kvadrat på vit botten är inte långt borta. Och under dagens ljusa timmar, i sommarljuset, kommer standardarmaturens element ge gaveln en hittills oanad konkretion. Ann-Charlotte Emanuelsson och Elisabet Sagefors har i sina respektive konstnärskap utgått från en slags nollpunkt, »den rena bilden« med det konstruktiva och skenbart enkla som grund. De orienterar sig för närvarande längs olika vägar, mot en öppnare form. Inte för inte har de vält den runda plastkupan som minsta element i Norrköping. Den lysande kvadraten bubblar i plast och oändlighet, en tveeggad hälsning till den vita kvadratens anfader. Samt en hälsning från plastålderns slut till industrialismens begynnelse. Ann-Sofi Noring
1 -^ ÉJf^
1 ^ kW®
^^L■.l.tj;a®PP" J5t«lr
*fi
ftv ■Säk»V w^w
fl
’
. * ii
<rj
4
£5 i
r ^
L? « 'I- ■
K... •
i K>> j r/i#
Axel Lieber, Idealmodell
Vad är ett rör? Oftast en avlång behållare, oftast cirkelformad i genomskärning. Fast den behåller ingenting. Den är öppen i bägge ändar. Röret innehåller för en stund något och leder det från en plats till en annan. Det är snarare en ledare av materia, strömmar, luft, ljus; ett avlångt hålrum öppet i bägge ändar, som om sluter en rörelse, ett flöde mellan två enheter. Pipeli nes leder olja. Kanyler för vaccin in i kroppen. Genom projektorobjektivets system av linser kan bilder visas på en vägg. Kunskapsflöden. Axel Liebers Idealmodell är en hängande skulptur för en avlång, hög ljusgård mellan två byggnads kroppar. Sjutton meter över golvet är den upphängd. Den når tre meter över ljusgårdens kakelgolv. I femtio tunna stållinor hänger omkring ettusensexhundra delar efter varandra, mängder med rörbitar i olika storlekar, några så stora att de skulle gå att stoppa in huvudet i, andra för lillfingret. Materialen varierar: stål, koppar, olika plaster. Färgerna håller ett slags industriell skala: olika metaller, grönt, tegelrött, gult, grått. Alla rörbitarna är balanserade så att de hänger
vågrätt. Svärmen av rör kan läsas samman som om de svävade i en fjorton meters luftpelare, tre meter i diameter. Den skulle kunna vara en gigantisk DNAmodell. Formen är långtifrån obekant. Nära byggnaden, längre ut i hamnområdet, står den stora kvarnens silos, mycket större men med liknande proportioner. Skulp turens upphängning i en stor balk för associationerna vidare ut i hamnen, till den symbolladdade kranen på varvsområdet. Lieber har plockat ur det industriella arvet och för formerna in i det nya kunskapssam hället. Men rören kommer också direkt ur Malmö Högskolas egen byggnad, från huset. Många av dem finns under golven, i eller på väggarna. Sambandet blir tydligt genom att många av husets egna rör är dragna i dagen, och hela ljusgården hålls samman av gigan tiska stålrörskonstruktioner. Liebers rör är former nära knutna till stället, men frigjorda från sina funktioner, uppvisade i modelltillstånd, ideala avsnitt av det kon kreta. Lieber har ofta arbetat med olika hängande former och behållare, eller förbindande former, till ex empel sammankopplade tröjärmar. Skulptur står tra-
PfäfS1 f&mi mm
<K-qP IT*
ZtL.* i,? Ur \$3> \
4 vm c ] Axel Liebers skulptur Idealmodell hänger i Malmö Högskolas ljusgård. 45
ditionellt från marken uppåt, i en rörelse mot gravi tationen. Genom att hänga formen från taket drar gravitationen ut den och medverkar aktivt till formen. Idealmodell skulle utan upphängning ligga i en hög på golvet. Här finns hos Lieber ett långt intresse för intimare samspel mellan arkitektur och skulptur, som i Idealmodell fått ett för honom radikalt nytt uttryck, präglat av de specifika krav byggnaden ställer. Eftersom det är möjligt att röra sig i höjdled genom ljusgårdens öppna våningsplan kan Idealmodell ses från många håll. Betraktaren kan vrida sig runt och upp längs den, som vid en sinnebild av kunskaps-
inhämtandets kritiska vridande. Den ändrar då också tydligt karaktär. Nedifrån: Den stora pelarformen som både hänger, och bubblar uppåt. Sedd från sidan: Lugn, meditativ, med små långsamma rörelser i enskildhe terna; rören som kan vara kompakta eller bara ringar, beroende på varifrån de ses. Vad skulle en ideal modell kunna vara? Kanske en modell som genom ett visst mått av upphöjdhet och öppenhet aldrig låses vid en tillämpning, en möjlighet. Måns Holst-Ekström
1»*'
Monika Larsen Dennis, Där
Mest framträdande, till höger framme över hörsalens podium, sitter tre kvadratiska bilder infällda i väggen, bakom glas, den ena ovanför den andra, ovanför den tredje. Svartvita fotografier. Motivet går i en mild grå skala med stora inslag av vit lätthet. Själva motivet tycks vara detsamma på alla tre bilderna, det skiftar bara position. Den som sitter i salen kan skönja ett parti av en bål - magen och bröstet - klädd i vitt. Tydligast syns ett par armar med händer som famlar, bollar, hanterar något mellan sig, framför magen. Den långa slutartiden gör konturerna flimrande och under stryker rörelsen. Över podiets vänsterflank, i höjd med bilderna, hänger en blästrad, oljad glaskropp. Inte en ögats glas kropp, men en sorts massiv kropp av glas. Glaset är transparent, fast blästringen och oljan gör det mjukt halvgenomskinligt. Det har det mänskliga hjärtats form. Tillbaka till fotografierna i andra änden av podiet anar betraktaren nu att det är ett glashjärta händerna där famlar med. Monika Larsen Dennis verk Där hämtar kraft ur ett för henne karakteristiskt formspråk med spänningar
mellan skarpt och suddigt, hett och svalt, tungt och lätt. Medierna - foto och glas (och rum) - återfinns också i flera av hennes tidigare verk. Det skarpa glaset, vars yta ändå är mjuk svarar på bildernas suddighet. Rörelserna på bilderna antyder att det som hanteras skulle kunna vara varmt, fast glashjärtat kan vara en isklump. Glasets massiva tyngd väger mot fotografi ernas ljusa lätthet, vars svävande immaterialitet bara tillfälligt fångats bakom glasskivorna i väggen. Om hjärtat på bilderna inte ses kan händernas rörelser påminna om gesters tecken. Språket buret av bilder istället för av ljud, en konkretisering av det som oftast pågår i en hörsal; språk som bärs av luften från mun till öron, börjar med nervsignaler innanför en mun och tolkas genom nervsignaler innanför ett öra. Språket skulle kunna betraktas som infångandet av luft, och ljus, och hela tiden måste vi fråga oss: Vad försöker jag säga genom det? Vad försöker man säga till mig? Vad uppfattar jag? Hur hanterar vi orden? Om vi ser hjärtat är det nära förbundet med det som sägs, och hörs. Språket kan få vår puls att skifta fram och tillbaka. Hjärtats slag är sedan gammalt
i«ié» iiiiiii* 48
förbundna med känslan. En talare, hundra lyssnare, etthundraen olika hjärtrytmer som bildar sina egna tidsaxlar i ett gemensamt rums gemensamma tidsaxel. Larsen Dennis arbetar gärna med kommunika tionens villkor. Hon påminner oss om att intelligens inte bara har med intellektet att göra, utan måste möta hjärtat, känslan, hela kroppen; liksom den nya hög skolan strävar efter att möta och finnas i samhället. Där lägger hjärtat i händerna, framför kroppen.
Titeln pekar ut kommunikationsfältet mellan dig och mig, som ständigt rör sig, hit och dit. Genom sin fokusering på språket utanför talet leder Där också tankarna till det som inte sägs, det som måste fås fram genom den självständiga bedömningen och tolkningen; mellan rummen mellan orden. Vad försöker han eller hon säga till mig? Måns Holst-Ekström
!il1 ;
Monika Larsen Dennis Där i Malmö Högskolas hörsal. Till vänster en hjärtformad glaskropp, ovan en svit foton där händer söker hantera ett glashjärta.
V:.
k*\a~ M>'» fg;
-■>' ;, . ■tA- ■ mm
’ '- ................
*ö?e
3i~
• . : »•'
- -. ■- ■:.-
r» iHHSl
Olafur Eliasson, Parallell nutid Förslagtill Platser
Arkitekturteoretikern Michael Sorkin presenterade för några år sedan idén om att plantera ett träd mitt i några av Manhattans gatukorsningar. Det var inte något plötsligt utbrott av natursvärmeri utan snarare tänkt som ett ingrepp som skulle tvinga till faktiska och tankemässiga omvägar. Även om syftet med Sorkins förslag var mer specifikt (och handlade om hur ett genomeffektiviserat trafikflöde paradoxalt nog kom mit att begränsa människors rörelsemöjligheter i sta den) finns det likheter med Olafur Eliassons projekt till Platser. Genom att täcka en gata med gräs skapar Eliasson för en kort tid en plats utan ett säkert syfte: det är varken gata eller park (eller så är det kanske både och). Precis som Sorkins träd kan denna - högst inbjudande - förändring i en av stadens »vener« bidra till att bryta ett vaneseende, att rikta blickarna tillbaka mot den om givande arkitekturen, eller mot hur vi rör oss i den komplexa organism som utgör staden. Olafur Eliasson är uppvuxen i Danmark men har isländska föräldrar. Det nordiska landskapet är en åter kommande utgångspunkt för hans verk, inte minst det
isländska med sin mytomspunna natur. Men Eliasson tillverkar sina egna naturfenomen. I Beauty (1993) möttes betraktaren av en regnbåge som konstnären skapat med vatten och ljus, inne i utställningslokalen. Lika vacker som en vanlig regnbåge får man föreställa sig att den inte bara framkallade beundran utan också misstänksamhet: kan en artificiell regnbåge skänka äkta njutning? Uppförd inomhus reflekterar detta optiska fenomen blickarna tillbaka mot betraktarens förvänt ningar och mot de betydelser regnbågen är laddad med. Precis som många av platserna i hans landskapsfotografier visar installationerna situationer där natur och kultur är tätt och sammantvinnade och inte längre utgör något motsatspar. Naturen är inget före, sättet vi uppfattar natur på är lika beroende av kulturella föreställningar som allt annat. Verken tar plats i en nordisk naturromantisk tradi tion - men i en uppdaterad version. Även om hans konst lånar drag från romantiken ligger den samtidigt långt ifrån dess ideal. Resultatet kan vara vackert och svårgripbart, men Eliasson döljer aldrig hur det hela fungerar. Apparaturen och tekniken bakom de
immateriella fenomenen är alltid synliga. Detta är en viktig skillnad: det sublima i Eliassons konst uppstår här och nu, vi ser hela maskineriet som genererar vår hänförelse. Verket Erosion på Johannesburgbiennalen hösten 1997 är ett exempel på hur hans ofta poetiska arbe ten också fungerar som socialt integrerade aktioner. 60 000 liter vatten pumpades rakt ut på gatan, och ränn sedan undan i en liten bäck längs med rännstenen. Det hela ägde rum på en politiskt laddad plats från apartheidtiden, och vattenflödet blev både en roman tisk bäck och en faktisk katastrof.
Verkens sparsmakade och öppna karaktär gör att de i hög grad blir beroende av den omgivande kontexten och betraktarens egen position, och inte minst av den fysiska och visuella upplevelsen i mötet dem. Paral lell nutid är mottot för förslaget till Platser. Nog skulle det kännas som en annan nutid att plötsligt stå inför eller på - en frodig gräsmatta som breder ut sig över Riddargatans kullar. Att någonting har hänt kommer ingen att ta miste på. Milou Allerholm
r i * # iS&Jfl
Mi 1^8111(151 MmmmM £ jäjfe&ÄP1 ‘ * ____
Wm
Johanna Karlin, Vinsta Förslagtill Platser
Det finns många platser i stadens utkanter som vi ofta passerar utan att fästa någon uppmärksamhet vid dem. Platser till synes utan identitet och fokus. I ett landskap av vägar, stormarknader och bostads områden ligger de som glapp mellan olika funktioner.
Genom att vara en rest av naturen och en möjlig plats för framtida bebyggelse talar de både om dåtid och framtid. Dessa zoner för potentiell exploatering får sin form av ekonomiska strukturer. Bebyggelsen som man här finner har en inbyggd flexibilitet och förän-
fSK
derlighet i både utformning och funktion. På ett en kelt sätt ska verksamheten kunna utvidgas och minskas och olika funktioner ska kunna samverka under ett tak. Byggnadernas form och identitet har underordnat sig andra aspekter som tillgänglighet, utbud och efter frågan. Men saknar då dessa byggnader och platser helt en identitet och karaktär? Är dessa zoner endast nollplatser i väntan på en funktion? Det är i detta landskap Johanna Karlin har vält att placera sitt arbete. Väg 275 förbinder de nord västra förorterna med Stockholms innerstad. Utefter denna väg, i en brytpunkt mellan olika tidsepoker, finner vi hennes konstruktion. Platsen ligger mellan Vällingby (byggt under femtiotalet), Kälvesta (ett rad husområde från sent sextiotal), ett industriområde och nyare bostadsområden från sjuttiotalet. Hennes arbete är placerat på en av de tomma markytor som blivit över efter man dragit motorvägarna, cykel vägarna och gångstigarna, vilka alla tillkommit under samma tid som de nyaste bostadsområdena. Ett flertal av dessa öar av överbliven mark har under årens lopp omvandlats till juridiska fastigheter och exploaterats, andra har lämnats oförändrade. Johanna Karlins kon struktion hävdar sin rätt att annektera marken på samma sätt som övriga byggnader i miljön, och den har ett arkitektoniskt språk som är igenkännbart från andra platser i periferin. Ett språk som är på en gång generellt och specifikt. På så vis kan man säga att arbetet ingår i periferins mönster. Vi känner igen lik nande platser och byggnader från städers ytterkanter runt hela världen. Men formen får också sin egenart
på en bestämd plats, den skulle nästan kunna se lika dan ut någon annanstans, men aldrig helt identisk. Arbetet består av ett antal arkitektoniska delar som var för sig har en funktionell betydelse. I sin sammansättning ger helheten däremot ett märkligt intryck av både självklarhet och absurditet. Vid första anblicken tycks byggnaden bekant, för att i nästa ögonblick väcka förundran. På samma vis som platsen befinner sig i ett mellanrum, befinner sig konstruk tionen i ett tillstånd mellan att endast vara sig själv och att vara ett tecken, mellan funktion och icke funktion, mellan byggnad och konst. Johanna Karlins arbeten formulerar platsens identitet genom att i sin dubbeltydighet förstärka betraktarens egna föreställ ningar. I periferin finns ett gemensamt språk men inget gemensamt innehåll. Byggnaden kan innehålla det mesta, i detta fall även konst. Det är en enkel, till synes statisk konstruktion, som har en inbyggd föränderlighet i förhållande till be traktaren. Johanna Karlins byggnation har en kroppsrelaterad proportionering, den har en insida och en utsida som tycks byta plats beroende på betraktarens position. Inuti konstruktionen kan man notera det imaginära rum som skapas av en cirkelsekvens i plexiglas och en kraftig pelare som bär upp taket. Denna uppbyggnad för tankarna till såväl en biltvätt som till en drive-in restaurang. När man färdas på motor vägen däremot, ser man på avstånd en kropp med omgärdande funktioner, flaggstänger, parkerings plats och reklampelare - är det en bensinmack eller ett storköp? Man kan ana en infart, man närmar
sig och ser hur byggnaden öppnar sig, för att återigen sluta sig och endast bli till en form utan funktion. Johanna Karlin leker med de konventioner och föreställningar om såväl förorten och dess funktioner
hos de passerande som om vad arkitektur och konst kan vara. Helena Mattsson
o o o o o o o
OOoo o o
Hans Hamid Rasmussen, Honningsbyen Förslagtill Platser
Genom hela sitt konstnärskap har Hans Hamid Ras mussen använt biet; som metafor likaväl som poetisk konkretion, som talisman och mytologi. Redan i sin första personliga episod med bin knöts de till Främ lingens problematik. Som ung pojke på den norska landsbygden visade Hans Hamids namn och utseende att han inte helt hörde hemma där. Genom att bli biodlare lärde han sig behärska något de andra hade respekt, var rädda för. Bina beskyddade honom. Ett av hans första konstnärliga arbeten var tvärtom ett skydd för bin, en bikupa som såg ut som en stor frukt och som gjordes för att hänga i träden i stadens parker. Han såg bina som poetiska sändebud, som befruktare komna ur en frukt. Under lång tid samlade han allt som skrivits om bin i olika kulturer, på olika språk, alltifrån den märk liga samstämmigheten mellan insamlingsmetoder av vildhonung så som de avbildas i grottmålningar och beskrivs i samtidens Nepal till den antika föreställ ningen om honung som gudens tårar. De blev till texter på inte längre använda (i egentlig mening främmande) språk om bin och honung, utskurna för hand i bivax,
väggarna fogade till en liten kammare. Rött ljus flam made utifrån mot bokstäverna - rummet var samtidigt en livmoder och en gravkammare med bedövande söt doft. Här fanns också associationen till hud, genom korsad av tecken, märkt som en gravid kvinnas mage. Honungen återkommer - rinnande, droppande, över flödande - i maskinliknande skulpturer, eller i en brud klänning som indränkt med honung blev en flugfälla. De starkt förtätade bilderna, alla betydelseförskjut ningar, och framförallt förbindelseleden bild/språk, gör att Hans Hamid Rasmussens verk med bin och honung påminner om drömmar och arbetar på ett liknande sätt. Allt är samtidigt, inget förnekas; Algeriet och Rakkestad, Egyptens gravkultur och Observatorielunden i Stockholm, avancerad teoribildning och uråldrigt hantverk. Alla talar de i gåtor om de stora hemlig heterna. Alla lockar de betraktaren genom en formell genomskinlighet som bara får djupet att komma mycket närmre. I Honningbyen har Hans Hamid Rasmussen an vänt bisamhället som modell. Jag tror att det denna gång främst är skalförskjutningar som intresserar
honom - hur det lilla bisamhället kan infiltrera den stora staden, hur det minimala arbetsbiet kan vålla en människa åtskillig smärta genom sin gadd. Han har gjort ett hus för bina. Det skall stå på Observatoriekullen, men på dagen då man vanligen observerar världen är persiennerna stängda. På natten lyser huset inbjudande med ett rödaktigt ljus, »som en liten bordell« enligt konstnären. Men det inbjudande ljuset ligger utanför binas synfält. Allt i denna modell är strikt ändamålsenligt (det är också drömmens språk). Samtidigt lockar den människan med den poetiska nektarn. Som bin dras vi till den. Som bin vill vi om vandla den till näring. Men kanske står vi lika främ mande för konst som vi står inför bisamhället. Vi använder välkända begrepp för att beskriva det främmande. Vi tror oss därmed ha skapat det band som kallas förståelse och som förutsätter främ
lingskap. Vi tror oss förstå hur bisamhället fungerar genom att kalla äggkläckningsbiet för drottning eller mor, hannarna för drönare, resten för arbetsbin. Vi beundrar deras organisation. Vi kallar också drömmen ett språk och tror oss motta meddelanden från det omedvetnas dunkel. Via tolk försöker vi förstå främlingen, utanför eller innan för oss. Det poetiska konstverket är samtidigt nektar och honung. Det omvandlar, tolkar, skapar nya meningar, nya förbindelseled. Men i förhållande till sig självt behåller det sin hemlighet, dansar en dans vi inte kan förstå alltmedan vi lyser på en frekvens det inte kan se. Gertrud Sandqvist
KF'-'
Placering av konstverken
Borås Anette FahIsten, Anna Kåks Vårdhögskolan, Allégatan i Arkitekt: Contekton Arkitekter i Borås AB Konstrådets projektledare: Karin Eklöf Göteborg Brita Wimnell-Macke Kriminalvårdsanstalten, Högsbo Gustav Werners gata 15 Arkitekt: Contekton Arkitekter i Borås AB Konstrådets projektledare: Berit Lindfeldt Lund Lena Bergestad Jonsson Universitetet, Holger Crafoord Ekonomihögskola Tycho Brahes väg 1 Arkitekt: Lundqvist & Rendahl Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Päivi Ernkvist Malmö Bianca Maria Barmen Bostadsrättsföreningen Central pa latset, Södra Förstadsgatan 38A Konstrådets projektledare: Acke Hydén Monika Larsen Dennis, Axel Lieber Högskolan, Citadellvägen 3 Arkitekt: Peter Torudd Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Anders Kappel Per Mårtensson Tandvårdshögskolan, Carl Gustafs väg 34 Arkitekt: FOJAB Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Acke Hydén Norrköping Kari Cavén Campus Norrköping, Kåkenhus
Arkitekt: Åsberg & Wångstedt Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Anders Rönnlund Ronneby IréneVestman Högskolan, Soft Center Arkitekt: Fogelberg Arkitekter AB Landskapsarkitekt: Sven-lngvar Andersson Konstrådets projektledare: Acke Hydén Solna Katarina Warrenstein Karolinska institutet, Farmakologen, Doktorsringen 20A Arkitekt: HLLS Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Kajsa af Petersens Kristina Lindblad Karolinska institutet, Scheelelaboratoriet, Doktorsringen 9A Arkitekt: Bjurström & Brodin Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Gösta Wessel Maria Brofelth Svalsten Karolinska institutet, Smittskyddsinstitutet, Doktorsringen 25 Arkitekt: Myrenbergs Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Kajsa af Petersens Stockholm Sunniva McAlinden, Pia Wallén Arkitekturmuseet och Moderna Museet Arkitekt: Rafael Moneo Konstrådets projektledare: Gösta Wessel Tove Adman, Claes Jurander
Kata rinagru ppen, Äldreboende, Tideliusgatan 7-9 Arkitekt: HJS Arkitektur AB Konstrådets projektledare: Kajsa af Petersens Einar Höste Kungliga Biblioteket, Humlegården Arkitekt: KÅBE Arkitekter HB Konstrådets projektledare: Gösta Wessel Sonja Larsson, Anders Widoff Länsstyrelsen, Hantverkargatan 29 Arkitekt: Ahrboms Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Päivi Ernkvist Pia Törnell Lärarhögskolan, Konradsberg Arkitekt: Sven-Erik Mattson Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Anders Rönnlund Maja S pa sova Räddningsverket, Malmskillnadsgatan 64 Arkitekt: Ove Flyckt Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Gösta Wessel Maria Ängquist Klyvare JM Byggnads AB, Svenska Bostäder AB, Etsa rvä gen 10 Konstrådets projektledare: Päivi Ernkvist Torn Hedqvist Vasakronan, Statens konstråd, Wallingatan 20-22 Konstrådets projektledare: Kajsa af Petersens Södertälje Rigmor Roxner Campus Telge, Mariekällgatan 3 Arkitekt: Bo Zachrisson Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Karin Eklöf
Umeå Ann Edholm Universitetet, Lärarutbildningshuset Arkitekt: FFNS Arkitekter AB i Luleå Konstrådets projektledare; Anders Rönnlund Per Hesse SLU,Skogshögskolan Arkitekt: Arkinova Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Anders Rönnlund Uppsala Birgitta Silfverhielm Läkemedelsverket, Husargatan 8 Myrenbergs Arkitekter AB Konstrådets projektledare: Anders Rönnlund Monika Nyström Universitetet, Språkvetenskapligt centrum, Villagatan 4 Arkitekt: Mikael Dunge ArkitektkontorAB Konstrådets projektledare: Päivi Ernkvist Växjö Anna Tegeström Wolgers Universitetet, Campus, PG Vejdesväg Arkitekter: Henrik Jais Nilsen & Mats White Arkitekter Konstrådets projektledare: Päivi Ernkvist Örebro Karin Granqvist Högskolan, Fakultetsgatan 1 Arkitekt: Uhlin & Malm Arkitektkontor AB Konstrådets projektledare: Berit Lindfeldt
Konstnärsregister
Tove Adman........................................................... sid28 Bianca Maria Barmen............................................. sid25 Lena Bergestad Jonsson.............................sid 28,29 Maria Bjurestam.................................................... sid39 Maria Brofelth Svalsten.......................................... sid29 Helena Byström...................................................... sid36 Kari Cavén...............................................................sid25 Ann Edholm............................................................sid30 Olafur Eliasson ................................................. sid 50 Ann-Charlotte Emanuelsson.............................sid 40 Carolus Enckell ..................................................sid 9 Anette Fahlsten ................................................sid 28 Karin Granqvist...................................................... sid28 Torn Hedqvist..........................................................sid28 Per Hesse................................................................ sid25 Einar Höste ................................................sid 26, 28 Claes Jurander........................................................sid27 Johanna Karlin ................................................. sid 54 Clay Ketter ....................................................omslag Anna Kåks...............................................................sid27 Monika Larsen Dennis........................................... sid47 Sonja Larsson ................................................... sid 27 Axel Lieber........................................................ sid 42
Kristina Lindblad .............................................. sid 27 Åsa Lipka Falck .................................................. sid 36 Sunniva McAlinden...........................................sid 26 Truls Melin ......................................................... sid 10 Per Mårtensson..................................................sid 28 Monika Nyström............................................... sid 14 Anneli Pihlgren..................................................sid 38 Hans Hamid Rasmussen...................................sid 57 Ulf Rollof ......................................................... sid 6, 7 Rigmor Roxner ..................................................sid 26 Elisabet Sagefors...............................................sid 40 Birgitta Silfverhielm .....................................sid 26, 28 Maja Spasova ....................................................sid 27 Jan Svenungsson................................................sid 37 Anna Tegeström Wolgers................................. sid 18 Pia Törnell...........................................................sid 27 Iréne Vestman................................................sid 25,27 Pia Wallén........................................................... sid 29 Katarina Warrenstein................................... sid 24, 28 Anders Widoff................................................... sid 27 Brita Wimnell-Macke......................................... sid 29 Maria Änquist Klyvare.......................................sid 27
Fotografer Jan Almerén: sid 27 nr 1 och 9 Jäger Arén: sid 27 nr 8, sid 28 nr 1, sid 29 nr 3 Helena Byström och Åsa Lipka Falck: sid 361 h, dataanimation Staffan Cullberg: sid 26 nr 3 Ann Edholm: sid 32, 33 Olafur Eliasson: sid 50-51,53, dataanimation Ann-Charlotte Emanuelsson och Elisabet Sagefors: sid 40, dataanimation Ove Eriksson: sid 28 nr 5 Stefan Fallgren: sid 18,19, sid 21 överst t h och nedre, sid 25 nr 1, sid 27 nr 5 Bo Gyllander: sid 15,16, sid 26 nr 2, sid 28 nr 7 Åke Hedström: sid 28 nr 4 Kent Höglund: sid 28 nr 8 Gerry Johansson: sid 28 nr 2, sid 29 nr 2 Johanna Karlin: sid 56, teckning Kjell Engman Lundberg: sid 25 nr 2, sid 30, 31, 34 Nino Monastra: sid 6, 7, 9,10, 54, 59 samt omslagsbild Per Mårtensson: sid 46 Anders Rydén-, sid 25 nr 4, sid 361 v, sid 38,39 David Skoog: sid 45,48,49 Gunnar Smoliansky: sid 4, 5,10,12, sid 26 nr 4, sid 27 nr 2,7, sid 28 nr 6, sid 29 nr 1 Jan Svenungsson: sid 37, fotomontage Ivar Sviestins: sid 24, sid 25 nr 3, sid 26 nr 1, sid 27 nr 3,4 och 6, sid 28 nr 3 och 9, sid 29 nr 4 Anders Tegeström och Anna Tegeström Wolgers: sid 20, sid 21 överst t v, sid 22
© Statens konstråd Statens konstråd, Stockholm 1999 ISSN 0349-8220 Redaktion: Patrik Förberg, Ann-Charlotte Krön, Ann-Sofi Noring Ansvarig utgivare: Staffan Cullberg Grafisk form: Alexandra Frank Design Repro och tryck: Jernström Offset Papper: Multi Art Silk, 170 gram Typsnitt: Sabon, The Sans I årskatalogen har somliga konstverk fått mer utrymme än andra. Det innebär, som man lätt kan se, ingen rangordning mellan dem. Vi har i stället försökt belysa mångfalden i ett års verksamhet. Där inget annat anges ansvarar redaktionen för texten. Årskatalogen kan rekvireras från Statens konstråd Tel 08 44012 80 Fax 08 44012 81 e-mail: info@statenskonstrad.se hemsida:www.statenskonstrad.se
nummer Statens konstråd ger sedan 1980 ut en skriftserie, framförallt ägnad åt beställda konstverk i det offentliga rummet. Detta är den 28:e skriften i ordningen. Vi berättar här om ett år ur Konstrådets verksamhet, 1998, då 31 beställda konstverk korn på plats och två stora tävlingar, Platser och Längs Strömmen arrangerades. »Genombrott för Statens konstråd«, skriver tidningarna året därpå apropå resultatet av en inbjuden tävling om utformningen av Stortorget i Kalmar. Ett genombrott kommer inte oförmedlat. Många krafter samverkar, en del mindre synliga än andra. I nr 28 lyfter vi fram några aspekter på samtidskonsten i offentligheten: Magnus Florin skriver under rubriken Att bära tiden och härbärgera minnet. Peter Cornell talar om hur Anna Tegeström Wolgers på Universitetsplatsen i Växjö skapar en theatrum mundi, en världens teater kring ett biblioteksbord i brons. Paulina Sokolow beskriver Monika Nyströms Imaginata, en lång vägg över vilken linjer av stålwire löpér, stålsträngar raka och spända som på en gigantisk harpa. Med mera. Till det kan läggas att Konstrådet under 1998 köpte in 777 konstverk, gav skissuppdrag till 63 konstnärer och avslutade 99 konstansökningar. Vill du veta mer? Kontakta oss. Besök vårt galleri och diabildsarkiv. Se hemsidan, www.statenskonstrad.se Beställ gärna några av alla de publikationer vi gett ut, såväl inom skrift serien (där nr 28 ingår) som utanför!
