Hans Hamid Rasmussen, Honningsbyen

derlighet i både utformning och funktion. På ett enkelt sätt ska verksamheten kunna utvidgas och minskas och olika funktioner ska kunna samverka under ett tak. Byggnadernas form och identitet har underordnat sig andra aspekter som tillgänglighet, utbud och efterfrågan. Men saknar då dessa byggnader och platser helt en identitet och karaktär? Är dessa zoner endast nollplatser i väntan på en funktion?

Det är i detta landskap Johanna Karlin har vält att placera sitt arbete. Väg 275 förbinder de nordvästra förorterna med Stockholms innerstad. Utefter denna väg, i en brytpunkt mellan olika tidsepoker, finner vi hennes konstruktion. Platsen ligger mellan Vällingby (byggt under femtiotalet), Kälvesta (ett radhusområde från sent sextiotal), ett industriområde och nyare bostadsområden från sjuttiotalet. Hennes arbete är placerat på en av de tomma markytor som blivit över efter man dragit motorvägarna, cykelvägarna och gångstigarna, vilka alla tillkommit under samma tid som de nyaste bostadsområdena. Ett flertal av dessa öar av överbliven mark har under årens lopp omvandlats till juridiska fastigheter och exploaterats, andra har lämnats oförändrade. Johanna Karlins konstruktion hävdar sin rätt att annektera marken på samma sätt som övriga byggnader i miljön, och den har ett arkitektoniskt språk som är igenkännbart från andra platser i periferin. Ett språk som är på en gång generellt och specifikt. På så vis kan man säga att arbetet ingår i periferins mönster. Vi känner igen liknande platser och byggnader från städers ytterkanter runt hela världen. Men formen får också sin egenart på en bestämd plats, den skulle nästan kunna se likadan ut någon annanstans, men aldrig helt identisk.

Arbetet består av ett antal arkitektoniska delar som var för sig har en funktionell betydelse. I sin sammansättning ger helheten däremot ett märkligt intryck av både självklarhet och absurditet. Vid första anblicken tycks byggnaden bekant, för att i nästa ögonblick väcka förundran. På samma vis som platsen befinner sig i ett mellanrum, befinner sig konstruktionen i ett tillstånd mellan att endast vara sig själv och att vara ett tecken, mellan funktion och ickefunktion, mellan byggnad och konst. Johanna Karlins arbeten formulerar platsens identitet genom att i sin dubbeltydighet förstärka betraktarens egna föreställningar. I periferin finns ett gemensamt språk men inget gemensamt innehåll. Byggnaden kan innehålla det mesta, i detta fall även konst.

Det är en enkel, till synes statisk konstruktion, som har en inbyggd föränderlighet i förhållande till betraktaren. Johanna Karlins byggnation har en kroppsrelaterad proportionering, den har en insida och en utsida som tycks byta plats beroende på betraktarens position. Inuti konstruktionen kan man notera det imaginära rum som skapas av en cirkelsekvens i plexi- glas och en kraftig pelare som bär upp taket. Denna uppbyggnad för tankarna till såväl en biltvätt som till en drive-in restaurang. När man färdas på motorvägen däremot, ser man på avstånd en kropp med omgärdande funktioner, flaggstänger, parkeringsplats och reklampelare - är det en bensinmack eller ett storköp? Man kan ana en infart, man närmar

sig och ser hur byggnaden öppnar sig, för att åter- hos de passerande som om vad arkitektur och konst igen sluta sig och endast bli till en form utan funk- kan vara. tion. Johanna Karlin leker med de konventioner och föreställningar om såväl förorten och dess funktioner

Helena Mattsson

o o o o o o o O O o o o o

Förslagtill Platser

Genom hela sitt konstnärskap har Hans Hamid Rasmussen använt biet; som metafor likaväl som poetisk konkretion, som talisman och mytologi. Redan i sin första personliga episod med bin knöts de till Främlingens problematik. Som ung pojke på den norska landsbygden visade Hans Hamids namn och utseende att han inte helt hörde hemma där. Genom att bli biodlare lärde han sig behärska något de andra hade respekt, var rädda för. Bina beskyddade honom.

Ett av hans första konstnärliga arbeten var tvärtom ett skydd för bin, en bikupa som såg ut som en stor frukt och som gjordes för att hänga i träden i stadens parker. Han såg bina som poetiska sändebud, som befruktare komna ur en frukt.

Under lång tid samlade han allt som skrivits om bin i olika kulturer, på olika språk, alltifrån den märkliga samstämmigheten mellan insamlingsmetoder av vildhonung så som de avbildas i grottmålningar och beskrivs i samtidens Nepal till den antika föreställningen om honung som gudens tårar. De blev till texter på inte längre använda (i egentlig mening främmande) språk om bin och honung, utskurna för hand i bivax, väggarna fogade till en liten kammare. Rött ljus flammade utifrån mot bokstäverna - rummet var samtidigt en livmoder och en gravkammare med bedövande söt doft. Här fanns också associationen till hud, genomkorsad av tecken, märkt som en gravid kvinnas mage. Honungen återkommer - rinnande, droppande, överflödande - i maskinliknande skulpturer, eller i en brudklänning som indränkt med honung blev en flugfälla.

De starkt förtätade bilderna, alla betydelseförskjutningar, och framförallt förbindelseleden bild/språk, gör att Hans Hamid Rasmussens verk med bin och honung påminner om drömmar och arbetar på ett liknande sätt. Allt är samtidigt, inget förnekas; Algeriet och Rakkestad, Egyptens gravkultur och Observatorielunden i Stockholm, avancerad teoribildning och uråldrigt hantverk. Alla talar de i gåtor om de stora hemligheterna. Alla lockar de betraktaren genom en formell genomskinlighet som bara får djupet att komma mycket närmre. I Honningbyen har Hans Hamid Rasmussen använt bisamhället som modell. Jag tror att det denna gång främst är skalförskjutningar som intresserar