derlighet i både utformning och funktion. På ett en kelt sätt ska verksamheten kunna utvidgas och minskas och olika funktioner ska kunna samverka under ett tak. Byggnadernas form och identitet har underordnat sig andra aspekter som tillgänglighet, utbud och efter frågan. Men saknar då dessa byggnader och platser helt en identitet och karaktär? Är dessa zoner endast nollplatser i väntan på en funktion? Det är i detta landskap Johanna Karlin har vält att placera sitt arbete. Väg 275 förbinder de nord västra förorterna med Stockholms innerstad. Utefter denna väg, i en brytpunkt mellan olika tidsepoker, finner vi hennes konstruktion. Platsen ligger mellan Vällingby (byggt under femtiotalet), Kälvesta (ett rad husområde från sent sextiotal), ett industriområde och nyare bostadsområden från sjuttiotalet. Hennes arbete är placerat på en av de tomma markytor som blivit över efter man dragit motorvägarna, cykel vägarna och gångstigarna, vilka alla tillkommit under samma tid som de nyaste bostadsområdena. Ett flertal av dessa öar av överbliven mark har under årens lopp omvandlats till juridiska fastigheter och exploaterats, andra har lämnats oförändrade. Johanna Karlins kon struktion hävdar sin rätt att annektera marken på samma sätt som övriga byggnader i miljön, och den har ett arkitektoniskt språk som är igenkännbart från andra platser i periferin. Ett språk som är på en gång generellt och specifikt. På så vis kan man säga att arbetet ingår i periferins mönster. Vi känner igen lik nande platser och byggnader från städers ytterkanter runt hela världen. Men formen får också sin egenart
på en bestämd plats, den skulle nästan kunna se lika dan ut någon annanstans, men aldrig helt identisk. Arbetet består av ett antal arkitektoniska delar som var för sig har en funktionell betydelse. I sin sammansättning ger helheten däremot ett märkligt intryck av både självklarhet och absurditet. Vid första anblicken tycks byggnaden bekant, för att i nästa ögonblick väcka förundran. På samma vis som platsen befinner sig i ett mellanrum, befinner sig konstruk tionen i ett tillstånd mellan att endast vara sig själv och att vara ett tecken, mellan funktion och icke funktion, mellan byggnad och konst. Johanna Karlins arbeten formulerar platsens identitet genom att i sin dubbeltydighet förstärka betraktarens egna föreställ ningar. I periferin finns ett gemensamt språk men inget gemensamt innehåll. Byggnaden kan innehålla det mesta, i detta fall även konst. Det är en enkel, till synes statisk konstruktion, som har en inbyggd föränderlighet i förhållande till be traktaren. Johanna Karlins byggnation har en kroppsrelaterad proportionering, den har en insida och en utsida som tycks byta plats beroende på betraktarens position. Inuti konstruktionen kan man notera det imaginära rum som skapas av en cirkelsekvens i plexiglas och en kraftig pelare som bär upp taket. Denna uppbyggnad för tankarna till såväl en biltvätt som till en drive-in restaurang. När man färdas på motor vägen däremot, ser man på avstånd en kropp med omgärdande funktioner, flaggstänger, parkerings plats och reklampelare - är det en bensinmack eller ett storköp? Man kan ana en infart, man närmar
