Monika Nyström, Imaginäta

den historien i The Art ofMemory (1996). Platsen blev bottenlös, minnet gränslöst, rummet en vindlande irrgång utan slut.

I Italo Calvinos De osynliga städerna (1972, svensk översättning av Estrid Tenggren, Bonniers 1978) beskrivs staden Cecilia, där resenären (Marco Polo) möter en getherde som driver sin hjord tätt intill husväggarna. Herden frågar Marco efter namnet på staden, Marco undrar varför herden inte igenkänner den lysande staden Cecilia, herden berättar för honom: »Ibland måste jag och getterna vandra igenom städer, men vi kan inte skilja dem från varandra. Fråga mig om betesmarkernas namn: jag känner dem alla. Ängen med klipporna, Den gröna sluttningen, Gräset i skuggan. För mig har städerna ingå namn: de är platser utan grönska...«

Många år senare vandrar Marco i en stad bland hus som alla är likadana, han har gått vilse och frågar en förbipasserande om hjälp: »kan du säga mig var vi befinner oss?« Det visar sig att den tillfrågade är den gamla herden, nu följd av några enstaka toviga getter som betar pappersskräp kring soptunnorna. Och herden har svar: de är ännu i staden Cecilia, som nu har vuxit sig större och vuxit ihop med andra städer och omintetgjort grönskan som förut fanns mellan städerna. Herden säger: »Cecilia finns över-

!■■■ ii n

Ǥ

BMHH En av Gamla Riksarkivets utställningssalar.

allt. Och just här bör en gång ha funnits Den låga salvians äng. Mina getter känner igen gräset kring trafikdelaren.« Berättelsen om Cecilia är en av de passager (ställen, platser) som jag ofta återvänder till i Calvinos stadsbok. Den säger bland annat något om de två slags blickar en stadsvandrare kan ha på en stad - två ganska svårförenliga blickar. Den ena blicken tillhör nuet, ytan, dagens omsättning och utbyte. Den andra blicken ser till tiden och dess förvandlande verkan på rummet. En parallell till det dubbelseendet finns hos lingvisten Roman Jakobson i hans uppfattning av språket. Han fäster vår uppmärksamhet på hur språket utvecklas i tiden utan att någonsin lämna något bakom sig. Istället bär det ständigt med sig olika tider och kastar mellan uråldrighet och nymodighet. Vi kan tänka oss hur vi som språknyttjare i en och samma mening tar hisnande språng mellan de många skikten av gamla och unga ord och vändningar - utan att vi anar vilka märkvärdiga resor vi gör.

En plats är en plats för att den är avgränsad. Men tiden är liksom ett kryphål som löser upp avgränsningen - gamla tunnlar och passager och lönndörrar öppnar sig: »under dynerna i skogen / måste finnas / en äldre skog och en ännu äldre«, skriver Göran Sonnevi i dikten Vilsbärad, 1969 (Det oavslutade språket, 1972). Sonnevi preciserar tiden och platsen redan i diktens titel - men bara för att snart vidga dem: »Stigarna börjar någonstans där / Därför kan det / inte finnas några enkla vägar / Alla är sammansatta.«

På så vis har varje plats och varje stad alltid en sida som låter sig tas i besittning av fantasins krafter. Kanske borde Stockholm finnas med i Dictionary of

Imaginary Places, London 1980, en av de många fantiserade städer och riken - såsom Antangil, NoraBamma, Minuni, Longjumeau, Kloriole och Ogygia. Den allra sista och slutgiltiga platsen i denna egenartade encyklopedi är väl Tystnaden, som ursprungligen finns beskriven i Edgar Allan Poes Silence: A

Fable, Tales, 1845. Det är en plats av yttersta orörlighet. Månen har stannat, vattnets flöde har fixerats, molnens rörelse är avbruten, det är fullkomligt vindstilla. Besökare på platsen märker att de inte förmår yttra ett enda ord och tror att de blivit angripna av en egendomlig dövhet. Poe skildrar dödens rike. Men vad är dödens rike? Vi kan svara: en plats som är utan tid.

Magnus Florin

Monika Nyströms verk Imaginata är nästan 17 meter brett och över fem meter högt. Ändå är det lätt att bara gå förbi, utan att upptäcka det. Snarare stannar jag till vid den häpnadsväckande graciösa och nordiskt behagfulla arkitekturen i trettiotalistisk funkisstil. Rummet badar i ett vitgult ljus tack vare vitrappningen och den generösa takhöjden med dess ljusinsläpp. Här finns också en loftgång med ett räcke som med sina smala mörklackade stålrör påminner starkt om Bauhausarkitekturens båthärmande detaljer. Platsen för Monika Nyströms verk är en nybyggd spatiös foajé till institutionens största hörsal, Ihresalen, och är alltså på sätt och vis inte ett viktigt rum i sig utan en övergång från café/korridor till föreläsningssal. Jag kikar in i den tomma hörsalen - den är också vacker på det där typiska vänliga, men reserverade sättet som jag alltid upplever nordisk funkisarkitektur. Salen påminner om en konsertsal - kanske Göteborgs konserthus?

Monika Nyströms verk finner jag snart på den lätt välvda rappade kittvita vägg som utgör yttervägg till hörsalen. Över hela ytan löper linjer av stålwire vertikalt med mellanrum på cirka fem till tio centimeter. Stålwiren, som svävar ett par tre centimeter utanpå väggen, är förankrad med hjälp av en metallist upptill och nertill som fästs vid väggen. Stålsträngarna är raka och spända som på en gigantisk harpa. Det slår mig då att i denna »konsertsal« hänger instrumentet fullt exponerat utanför rummet istället för dolt inne i orkesterdiket. Precis som jag och alla andra som står utanför Ihresalen, måste Monika Nyström ha förförts av rummets elegans och följt minsta motståndets lag och angripit platsen genom en sofistikerad kurragömmalek. Till och med användningen av stålwire för tankarna till husbygge eller till stagning av segel (jag tänker då på det relingliknande loftgångsräcket). Monika Nyström har ockuperat en dominerande del av rummet, men ändå inte sagt emot dess grafiska, finlemmade karaktär.

Det svävar något brutalt över materialet i en stålwire. De glänsande tunna sammantvinnade trådarna minner om den kraft som finns inbyggd i dem. En av världens största hängbroar, Golden Gate i Kalifornien, vilar med sin enorma massa i spindeltrådar liknande

&VaSMl . i

mm•*<£'-<■ .

•V<;.Xiöfe“

j^aäszamli

Del av Monika Nyströms Imaginata, utanförSpråkcentrums hörsal.

dessa. Kanske har Monika Nyström, liksom jag själv, genomskådat arkitekturen och ryst av kylan i dess elegans.

Att Imaginata gjorts specifikt för det här utrymmet bevisas av tankeleken att plocka ner verket från väggen. Frånsett listerna skulle hela verket nu få plats i en mindre kartong och samtidigt fullständigt fråntas sitt utseende och sin grundtanke. Platsspecifika konstverk är inte nytt, utan är ett återkommande begrepp på senare år. Men det är ändå svårt att tänka sig någon lika följsam och knäpptyst gäckande ockupation av en befintlig plats. Sverige har sedan