10 minute read
Om Hovpoeten och frimuraren Bo Setterlind
Text: Johnny Hagberg
Hopp och tro
Orden i och tankarna bakom dikten Mörkret skall förgå är inte svåra eller obegripliga att förstå om man är frimurare. På ett mästerligt sätt ger frimuraren och skalden Bo Setterlind oss en koncentrerad ingång i det frimureriska tänkandet. Diktens innehåll ger också en snabbskiss över vad Setterlind ville med sin diktning - att ge hopp och tro i en många gånger mörk värld. Budskapen var klart: Mörkret skall förgå!
Det var den 24 januari 1991 – i år för 31 år sedan – som skalden, psalmdiktaren och författaren Bo Setterlind lämnade detta jordeliv. Dan Molander, förutvarande ordförande mästare i S:t Johanneslogen Victory, har lämnat mig dessa uppgifter kring begravningen:
Begravningsakten den 16 februari 1991 i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm leddes av kyrkoherden och frimurarbrodern Gunnar Rundgren och kyrkoherde Bengt Collste. En enorm blomsterprakt mötte kyrkobesökarna och kyrkan var fylld ’till brädden’ med över niohundra närvarande.
Under begravningsakten sjöngs psalmer med text av Bo Setterlind och a capella sjöng Birgit Rundgren, kyrkoherdens fru känd som Jont-Birgit, sånger med texter av Setterlind.
Som kuriosa kan nämnas att Jont-Birgit, Bo Setterlind och Gunnar Hahn - kompositör och arrangör - hade ett samarbete som resulterade i skivan Hjärterovet.
Efter begravningsakten bars kistan ut av sex frimurarbröder till den väntande bilen för vidare transport till kyrkogården i Västerås.
Gravsättningsceremonin skedde den 18 februari 1991 på Wallinska kyrkogården i Västerås. Officiant, liksom vid begravningsceremonin i Hedvig Eleonora kyrka, var Gunnar Rundgren.
Närvarande var även frimurarbrodern Staffan Percy som under de femton sista åren av Bo Setterlinds liv hade ett mycket nära samarbete, med uppträdande och turnéer runt om i Sverige. De förgyllde ofta jullogerna i Den Nordiska Första Sankt Johannislogen i Stockholm.
Psalmförfattare
Setterlind var bosatt i Strängnäs men ville efter eget önskemål vila på den Wallinska kyrkogården i Västerås. På hans gravsten står:
Ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779- 1839) kallades Davidsharpan i Norden och Setterlind gick i hans spår och därför var det naturligt att han fick sitt vilorum på den kyrkogård som bär skaldens namn. Man anar även var Setterlind har fått inspirationen till gravstenens text om källan. Wallin skriver (Svensk psalm 305:5):
Setterlind stod även i ett nära förhållande till biskopen trots tidsavståndet. Båda var psalmförfattare. Båda var frimurare som nått höga grader och befattningar inom Orden. Wallin recipierade 1806 och erhöll grad X år 1826 och var vid sin död förste talman i Nordiska Cirkeln, innehade överofficiants värdighet och var medlem av Barnhusdirektionen i Stockholm. Setterlind recipierade 1952, erhöll grad X 1980 och utnämndes till Ordens Heders Tecken (OHT) 1987. Han mottog Wallinpriset 1984 och många andra respektingivande belöningar för sin diktning.
På kristen grund
Bo Setterlind var en uttalat kristen poet där en klar kristen bekännelse fanns i mycket som han skrev. Han såg sig själv som en missionär genom sin penna. Han var nära knuten till både Timmermansoch Frimurarorden, båda verkande på kristen grund. Flera av hans dikter visar på tillhörigheten till ordnarna. I den sista diktsamlingen som inlämnades till förlaget någon vecka före hans död skriver Setterlind på ett tänkvärt sätt - kanske anade han sin egen livsvandrings slut?
Debuterade 1948
Setterlind var född den 24 augusti 1923 i Växjö. Han avlade studentexamen i Västerås 1944 och studerade därefter vid Uppsala universitet. Han debuterade 1948 med diktverket Månvagga som sedan följdes av ett stort antal diktsamlingar.
I vår svenska psalmbok av år 1986 finns han representerad med 10 psalmer. Bland de kändaste är Det finns en väg till himmelen (nr 303), Guds källa har vatten tillfyllest (nr 236) och Var hälsad Herrens moder (nr 480).
Riktade till Jesus
Av hans dikter har flera tonsatts och blivit mycket kända för en bred publik. Här kan nämnas Drömmens skepp som tonsattes av Staffan Percy och Du är den ende som Lill Lindfors sjöng in. Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du ger mig ett enda litet ord, är jag din. Sköna ord, klingande av poetiskt kärleksdjup. Lill Lindfors blev förvånad när Bo Setterlind långt senare avslöjade för henne att orden var riktade till Jesus.
En dikt som idag ofta kan ses i dödsannonser är Odalmannen och lille harpalten:
Lyriker och psalmister
Sitt exlibris har han tecknat på 1940-talet. I ett brev till artikelförfattaren 20.4.1982 skriver han om bakgrunden till detta: ”Lyran anger blivande kallet, löven faller i Jungfruns stjärnbild (jag är född 24/8 1923). Pennan anger vapnet i kampen för sanning och ljus”.
Setterlind recipierade i S:t Johannes Logen Södermanland i Eskilstuna (1952). Han var redaktör för Ordens jubileumsantologi Media morte in vita sumus 1985. Här återfinns texter av lyriker och psalmister vilka recipierat i Svenska Frimurare Orden. Här finns texter av C M Bellman, J O Wallin, V Rydberg, Elis Erlandsson (Setterlinds fadder), Paul Nilsson, Nils Bolander med flera. En av hans egna dikter finns med i antologin:
Sanningen och Ljuset
Bo Setterlind var Riddare av lyktan med valspråket Den som söker han finner. Han sammanställde 1985 Frimurarmålet, en redovisning av 1985 års antifrimurarkampanj i Sverige (1986) och skrev i förordet ”Denna bok är en frimurares försvar för demokratin. Den är skriven i kärlek till Sanningen och Ljuset”.
Hans egen väg in i Orden har han berättat om i Frimuraren 4/1987, s.13-15. Hans stora uppskattning av Ordens lära och budskap sammanfattar han i en dikt i artikelns avslutning:
En av hans frimurardikter handlar om Frimurarhustrun:
Sista dikter
Med Bo Setterlinds död tystnade en poetisk stämma som på många sätt skulle ha behövts i vårt land. En av hans sista dikter talar tydligt till varje frimurare.
Röd granit
På den sten som finns vid den nya frimurargraven på Norra begravningsplatsen, och som togs i bruk den 29 oktober 2021, finns en av hans dikter inhuggen:
Kan det sägas tydligare? Ett budskap och en förkunnelse som förmodligen de flesta förstår innebörden av. Stenen är klart frimurerisk. Halva ytan är ohuggen och andra huggen och slipad. En bild av hur människan är och hur hon är ämnad att bli.
1993 restes en minnessten i röd granit över Bo Setterlind vid Ångbåtsbron i Strängnäs. Platsen heter idag Bo Setterlinds park. Stenens inskription är hämtad från hans psalm 303:1 i den Svenska psalmboken
Djupgående dialog
Konstnären Nils Bertil Malmberg förklarar sitt konstverk enligt följande: Minnesstenen skall vara enkel, lugn, vilande och drömmande granit. Stenens bågform skall föra en dialog med såväl domkyrkans romanskt bågformade fönster som Bo Setterlinds djupgående dialog med kyrkan. Framsidan, där texten är inhuggen, är konvex och baksidan konkav, för att stenen skall ge en känsla av en våg som slår in mot stranden. Detta som en symbol för Bo Setterlinds känsla för längtan och frihet.
En sista dikt av Setterlind får avsluta denna artikel om vår frimurarbroder. Den heter Guds väg:
Artikeln är tidigare publicerad i en kortare version i Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff ´s tidskrift Ecklöfwet 5/2021.