Om Hovpoeten och frimuraren Bo Setterlind

Text: Johnny Hagberg

Himlen är oss kär uti mörkrets dalar, ljuset från Guds kärlek lindrar vårt besvär. Evigt nära Gud hjärtat stilla svarar: Komme så Ditt rike, HERRE - här och nu! Stjärnan i det blå enligt Skriften brinner, tvivlen strax försvinner, när vi målet nå. Natten syns inpå som en morgonrodnad, underbara sanning: Mörkret skall förgå! Himlen är vårt hem, en gång skall vi skåda vad oss änglar båda: Guds Jerusalem. Bakom korsets träd löftet ännu lyser, det är Stjärnans budskap: HERREN är på väg! Natten syns inpå som en morgonrodnad, underbara sanning: Mörkret skall förgå.

Hopp och tro

Orden i och tankarna bakom dikten Mörkret skall förgå är inte svåra eller obegripliga att förstå om man är frimurare. På ett mästerligt sätt ger frimuraren och skalden Bo Setterlind oss en koncentrerad ingång i det frimureriska tänkandet. Diktens innehåll ger också en snabbskiss över vad Setterlind ville med sin diktning - att ge hopp och tro i en många gånger mörk värld. Budskapen var klart: Mörkret skall förgå!

Det var den 24 januari 1991 – i år för 31 år sedan – som skalden, psalmdiktaren och författaren Bo Setterlind lämnade detta jordeliv. Dan Molander, förutvarande ordförande mästare i S:t Johanneslogen Victory, har lämnat mig dessa uppgifter kring begravningen:

Begravningsakten den 16 februari 1991 i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm leddes av kyrkoherden och frimurarbrodern Gunnar Rundgren och kyrkoherde Bengt Collste. En enorm blomsterprakt mötte kyrkobesökarna och kyrkan var fylld ’till brädden’ med över niohundra närvarande.

Riddaren av lyktan - Bo Setterlind

Bild: Digitalt museum.

Under begravningsakten sjöngs psalmer med text av Bo Setterlind och a capella sjöng Birgit Rundgren, kyrkoherdens fru känd som Jont-Birgit, sånger med texter av Setterlind.

Som kuriosa kan nämnas att Jont-Birgit, Bo Setterlind och Gunnar Hahn - kompositör och arrangör - hade ett samarbete som resulterade i skivan Hjärterovet.

Efter begravningsakten bars kistan ut av sex frimurarbröder till den väntande bilen för vidare transport till kyrkogården i Västerås.

Gravsättningsceremonin skedde den 18 februari 1991 på Wallinska kyrkogården i Västerås. Officiant, liksom vid begravningsceremonin i Hedvig Eleonora kyrka, var Gunnar Rundgren.

Närvarande var även frimurarbrodern Staffan Percy som under de femton sista åren av Bo Setterlinds liv hade ett mycket nära samarbete, med uppträdande och turnéer runt om i Sverige. De förgyllde ofta jullogerna i Den Nordiska Första Sankt Johannislogen i Stockholm.

Psalmförfattare

Setterlind var bosatt i Strängnäs men ville efter eget önskemål vila på den Wallinska kyrkogården i Västerås. På hans gravsten står:

Framme är vandraren Framme vid befrielsen Själen har fått se Var källan är.

Ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779- 1839) kallades Davidsharpan i Norden och Setterlind gick i hans spår och därför var det naturligt att han fick sitt vilorum på den kyrkogård som bär skaldens namn. Man anar även var Setterlind har fått inspirationen till gravstenens text om källan. Wallin skriver (Svensk psalm 305:5):

Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sej förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!

Setterlind stod även i ett nära förhållande till biskopen trots tidsavståndet. Båda var psalmförfattare. Båda var frimurare som nått höga grader och befattningar inom Orden. Wallin recipierade 1806 och erhöll grad X år 1826 och var vid sin död förste talman i Nordiska Cirkeln, innehade överofficiants värdighet och var medlem av Barnhusdirektionen i Stockholm. Setterlind recipierade 1952, erhöll grad X 1980 och utnämndes till Ordens Heders Tecken (OHT) 1987. Han mottog Wallinpriset 1984 och många andra respektingivande belöningar för sin diktning.

På kristen grund

Bo Setterlind var en uttalat kristen poet där en klar kristen bekännelse fanns i mycket som han skrev. Han såg sig själv som en missionär genom sin penna. Han var nära knuten till både Timmermansoch Frimurarorden, båda verkande på kristen grund. Flera av hans dikter visar på tillhörigheten till ordnarna. I den sista diktsamlingen som inlämnades till förlaget någon vecka före hans död skriver Setterlind på ett tänkvärt sätt - kanske anade han sin egen livsvandrings slut?

Hej, timmerman, häng inte läpp men se mot himlen, yxan släpp! Allt arbete på skeppet gått mot sin fullbordan, du har nått ditt mål och kan med välbehag se slutet på din arbetsdag. Nu förestår en ny strapats, Du reser på ditt livs seglats Till sista hamnen man kan nå. Må färden lugnt och lyckligt gå! Hej, timmerman, häng inte läpp Men se mot himlen, yxan släpp! Blott vänner väntar och från dem Vårt lösenord: Välkommen hem!

Debuterade 1948

Setterlind var född den 24 augusti 1923 i Växjö. Han avlade studentexamen i Västerås 1944 och studerade därefter vid Uppsala universitet. Han debuterade 1948 med diktverket Månvagga som sedan följdes av ett stort antal diktsamlingar.

Barnen drömmer i natten Månvaggan gav dem sömn. Nästa morgon i fjällsjövatten Tvätta de bort sin dröm.

I vår svenska psalmbok av år 1986 finns han representerad med 10 psalmer. Bland de kändaste är Det finns en väg till himmelen (nr 303), Guds källa har vatten tillfyllest (nr 236) och Var hälsad Herrens moder (nr 480).

Riktade till Jesus

Av hans dikter har flera tonsatts och blivit mycket kända för en bred publik. Här kan nämnas Drömmens skepp som tonsattes av Staffan Percy och Du är den ende som Lill Lindfors sjöng in. Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du ger mig ett enda litet ord, är jag din. Sköna ord, klingande av poetiskt kärleksdjup. Lill Lindfors blev förvånad när Bo Setterlind långt senare avslöjade för henne att orden var riktade till Jesus.

En dikt som idag ofta kan ses i dödsannonser är Odalmannen och lille harpalten:

Det gick en gammal odalman och sjöng på åkerjorden. Han bar en frökorg i sin hand, och strödde mellan orden för livets början och livets slut sin nya fröskörd ut. Han gick från soluppgång till soluppgång. Det var den sista dagens morgon. Jag stod som harens unge, när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång! Då tog han mig och satte mig i korgen och när jag somnat, började han gå. Döden tänkte jag mig så.

Bo Settelrinds exlibris.

Lyriker och psalmister

Sitt exlibris har han tecknat på 1940-talet. I ett brev till artikelförfattaren 20.4.1982 skriver han om bakgrunden till detta: ”Lyran anger blivande kallet, löven faller i Jungfruns stjärnbild (jag är född 24/8 1923). Pennan anger vapnet i kampen för sanning och ljus”.

Setterlind recipierade i S:t Johannes Logen Södermanland i Eskilstuna (1952). Han var redaktör för Ordens jubileumsantologi Media morte in vita sumus 1985. Här återfinns texter av lyriker och psalmister vilka recipierat i Svenska Frimurare Orden. Här finns texter av C M Bellman, J O Wallin, V Rydberg, Elis Erlandsson (Setterlinds fadder), Paul Nilsson, Nils Bolander med flera. En av hans egna dikter finns med i antologin:

Med en lykta går vi genom mörkret på vår väg mot Sanningen och Ljuset. Jordelivets prövningar och skiften dyker fram som ödlor i gruset. Vid en korsväg skymtar Paradiset – blott som aning bakom stängda grindar. Nära mullen/markens mörka myller/ tiden oss i dunklets bojor binder.

Sanningen och Ljuset

Bo Setterlind var Riddare av lyktan med valspråket Den som söker han finner. Han sammanställde 1985 Frimurarmålet, en redovisning av 1985 års antifrimurarkampanj i Sverige (1986) och skrev i förordet ”Denna bok är en frimurares försvar för demokratin. Den är skriven i kärlek till Sanningen och Ljuset”.

Hans egen väg in i Orden har han berättat om i Frimuraren 4/1987, s.13-15. Hans stora uppskattning av Ordens lära och budskap sammanfattar han i en dikt i artikelns avslutning:

Att vandra mot Vishetens salar, som dväljs bortom höjder och dalar, ej alltid vi Bröder förmå, ty öknar och hinder av törne oss möter som aldrig tillförne, tills Mästaren i Öster vi nå. Men den som sin lykta fått ställa till slut vid Hans helgedoms källa, kan släcka med visdom sin törst, hans ögon får se, vad han anat, vad mästarnas Mästare danat: den kärlek som mötte oss först.

En av hans frimurardikter handlar om Frimurarhustrun:

Vad Broder Goethe såg, vad Broder Mozart kände syns lysa som en himmelsk våg mot världens grå elände. Att leva vinkelrätt var Brodershustru prövar. Fast arbetstavlan hon ej har sett, vår konst hon ändå övar. Fast lösen hon ej fått, hon äger Hemligheten, och därför är hon en av oss, ett barn av evigheten.

Sista dikter

Med Bo Setterlinds död tystnade en poetisk stämma som på många sätt skulle ha behövts i vårt land. En av hans sista dikter talar tydligt till varje frimurare.

Se lyckligt uppåt! Rikta blicken mot stjärnorna! Likt ett det ljuvligaste instrument, som frambringar den mest himmelska musik för att befria oss från tidens bedövande larm, lyfter oss den gudomliga synen mot skyn, så att vi med våra andliga ögon kan se porten in till den eviga Östern, dit vi engång skall färdas på själens vingar. Låt oss aldrig svikta men hela vårt återstående liv här på Jorden betrakta vårt rätta hemland, Den trefalt store Byggmästarens hemvist, som målet för vår resa, i sann kärlek till Honom, så att vi en dag med gott samvete kan nalkas den saliga skaran av Bröder och kära vänner, som redan befinner sig bortom världens stormar.

Frimurargraven på Norra begravningsplatsen, 2021.

Röd granit

På den sten som finns vid den nya frimurargraven på Norra begravningsplatsen, och som togs i bruk den 29 oktober 2021, finns en av hans dikter inhuggen:

Himlens hav har ingen strand, bara ljus.

Kan det sägas tydligare? Ett budskap och en förkunnelse som förmodligen de flesta förstår innebörden av. Stenen är klart frimurerisk. Halva ytan är ohuggen och andra huggen och slipad. En bild av hur människan är och hur hon är ämnad att bli.

1993 restes en minnessten i röd granit över Bo Setterlind vid Ångbåtsbron i Strängnäs. Platsen heter idag Bo Setterlinds park. Stenens inskription är hämtad från hans psalm 303:1 i den Svenska psalmboken

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.

Djupgående dialog

Konstnären Nils Bertil Malmberg förklarar sitt konstverk enligt följande: Minnesstenen skall vara enkel, lugn, vilande och drömmande granit. Stenens bågform skall föra en dialog med såväl domkyrkans romanskt bågformade fönster som Bo Setterlinds djupgående dialog med kyrkan. Framsidan, där texten är inhuggen, är konvex och baksidan konkav, för att stenen skall ge en känsla av en våg som slår in mot stranden. Detta som en symbol för Bo Setterlinds känsla för längtan och frihet.

En sista dikt av Setterlind får avsluta denna artikel om vår frimurarbroder. Den heter Guds väg:

Guds väg är kort, den börjar och slutar i ditt hjärta. Genom en öde rymd över ändlösa djup bland oräkneliga stjärnsystem går den utan att lämna ditt hjärta.

Artikeln är tidigare publicerad i en kortare version i Forskningslogen Carl Friedrich Eckleff ´s tidskrift Ecklöfwet 5/2021.