11 minute read
Edward Young – frimurare, präst och poet
Text: Rolf Söderback
Edward Young hade samma namn som sin fader. Han var född i juli 1683. För mig blev han, Edward Young den yngre, bekant främst genom en liten kria om prins Mikhail Mikhajlovitj Shcherbatov, en betydelsefull rysk frimurare på kejsarinnan Katarina den Storas tid. Edwards fader var domprost i Salisbury, men flyttade sedermera till Upham nära Winchester, där den unge Edward föddes i prästgården.
Edward Young skrevs in vid New College i Oxford, och via Corpus Christi College kom han in på den juridiska banan genom en examen i kanonisk lag. Den handlar om skrifter, främst bibliska, som är erkända och godkända som riktiga, oförfalskade verk enligt den katolska kyrkan.
Mitt intresse för denne poet stärktes av det faktum att hans dikter ofta hade förkroppsligats med utmärkta målningar och etsningar av bland annat William Blake, som var en enastående poet och konstnär. William Blake har försett många av sina och även andras dikter med etsningar och målningar.
Tjänst som hovpredikant I Dublin skrev Edward Young två stora verk, Busiris, som handlar om en kung av Egypten med samma namn, och The Revenge, Hämnden, som han tillägnade hertigen av Wharton. På grund av felaktiga satsningar för att skaffa sig en bekantskapskrets gick det inte så värst väl för den unge Edward. Enligt Samuel Johnson, (1709–1784) författare, kritiker, lexikograf och språkvetare, skrev Young slående och märgfulla satirer. Detta omdöme kom från en person som var mera känd som Dr. Johnson och författare till det stora uppslagsverket A Dictionary of the English Language.
I en tid då författare inte var trygga såsom vanligt under beskyddarskap från litterära magnater, vilket hörde till de företeelser som började bli förlegade, hade Edward stora svårigheter att klara sitt uppehälle. Men den unge Edward gav inte upp utan fortsatte att söka mecenater för sin ytterst fina poesi och sina framgångsrika skådespel. Dock var nästan allt beröm han rönte lismande, kopiöst och oförtjänt i viss mån, men han erhöll ändå tjänsten som hovpredikant.
Änkeprinsessans kammarsekreterare
Han tycktes stabilisera sig då han ingick giftermål med dottern till greven av Lichfield. Hon hade en dotter i ett tidigare äktenskap. Hon avled dock i Lyon på väg till Nizza. Hennes man och hans dåvarande hustru dog år 1740, och dessa tragiska händelser tros ligga till grund för Youngs ”Night-Thoughts”, dvs Nattankar. Inte bara i detta verk utan även i prosaverket ”The Last Day”, Den sista dagen, ådagalägger Edward sina frimureriska anknytningar under hela 1700-talets Europa.
I förordet till Nattankar säger Young, att händelsen i dikten var verklig. Huvudpersonerna, Philander och Narcissa, har alltför förhastat identifierats som herr och fru Temple, som dog på väg till Nizza. Skurken Lorenzo påstås vara Youngs son. Dikten Klagomål, eller -Nattankar om Livet, Döden och Odödligheten, kom ut år 1742 och följdes av ytterligare tankar om natten tre år senare. Åtta år därefter utkom tragedin Bröderna, men den drogs tillbaka på grund av att han stod i beråd att gå med i kyrkan.
Verken om Nattankar hade bidragit till hans berömmelse, men han levde dock i stor, oavbruten ensamhet. Han utsågs till änkeprinsessans kammarsekreterare, men han drog inte jämnt med sin son, som hade kritiserat det stora inflytande som faderns hushållerska hade haft. Fadern vägrade att träffa sonen förrän han låg på sin dödsbädd. Han lät sonen ändå få ärva allt han ägde, och han försonades med denne, då han dog ”litet före elva på långfredagskvällen och begravdes igår omkring klockan sex på eftermiddagen”.
Den unge Werthers lidande
Det sägs att han var en lysande talare. Hans paradverk, Nattankar, blev en klassiker i Frankrike inom den klassiska skolan. Detta verk har översatts till flera språk, även svenska. Tyska litteraturkritiker höjde Young till skyarna, och den store Johann Wolfgang von Goethe sade sig ha lärt sig engelska tack vare John Milton och Edward Young, som av många samtida författare ansågs till och med vara större än självaste Milton. Goethe sade också, att Nattankar hade inspirerat honom till att skapa den speciella stämning som senare skulle ge honom stor berömmelse för Den unge Werthers lidanden. Namnet Edward Young blev också stridsropet för den stora skara författare som anslöt sig till ”Sturm und Drang”-rörelsen.
William Hutchinson skrev en artikel som gav hans tolkning av Nattankar i sitt verk The Spirit of Masonry, (Frimureriets anda, min översättning). Verket består av flera föreläsningar om frimureriets dygder och värderingar under 1700-talet efter 1717. Han berör ett av dåtidens problem, som även hade fått fotfäste inom frimureriet. För att undvika denna ondska, bör bröderna främst ty sig till dessa hans föreläsningar och de som förekommer i logernas Spörsmålsböcker. Först då kan de undanröja detta falska nöje att ty sig till flaskan, som hade pågått ända sedan det hade fördömts av den allmänna opinionen och moralpredikande ledare inom frimureriet. Inte ens de senare hade lyckats förhindra det faktum att dryckenskapen hade fått fotfäste vid sällskapsbrödernas måltider. Hutchinsons rubrik på engelska kan ju ha en speciell, lustig anspelning om man betänker det faktum att ordet ”spirit” i pluralis, ”spirits”, betyder sprit eller spirituosa på svenska.
Det ansågs vara av stor betydelse om man kunde konsumera tre buteljer under en kväll, och dessutom en skam att vid brödramåltidens slut dra sig tillbaka helnykter. Till råga på allt var denna last inte ovanlig bland eminenta och högt uppsatta män i den allmänna världen; en viss broder tillbringade halva sin tid på värdshuset, och han sades kunna mäta sin tid på basen av antalet konsumerade buteljer. En broders hustru lät med ett bud kalla på honom, vilket han besvarade via budet med att han skulle komma hem efter en halvflaska. Många kända författare, till exempel poeten Joseph Addison och det irländska geniet John Savage, och högt uppsatta politiker som William Pitt den äldre, likaså den skotska nationalskalden Robert Burns och den irländska pjäsförfattaren Richard Brinsley Sheridan (bägge var kända författare redan under sin livstid) hörde till dem som hade skaffat sig rykten som stora ”tömmare av buteljer”, för att nu uttrycka det milt.
Edward Young
Missbruk av alkohol
Enligt Fraser’s Magazine for Town and Country, som utkom mellan 1830–1882, har denna last helt försvunnit ur denna samhällsklass. Vi talar om sedvanor som härstammar från 1700-talets uppsving för frimureriet, och under 1900-talet och idag skulle en gentleman, affärsman, eller en bildad person anse det vara en oförlåtlig skam att uppträda på ett berusat, onyktert sätt vid brödramåltider. Detta är ett påfallande särdrag med tanke på dåtidens strävanden att vinnlägga sig om goda seder och bruk, enligt nämnda veckotidning. För över tre sekler sedan var kraftig berusning à la mode bland hög- och lågadeln, men under 1800-talet var det ovanligt att vara onykter på en danstillställning eller tillsammans med damer i en salong. I slutet av 1800-talet hade missbruket av alkohol drabbat medelklasserna, och det sades vara vanligt bland hantverkarna (läs: operativa stenhuggare). Vi talar nu alltså om 1900-talet, men före inträdet i det nya årtusendet förmodades det förekomma främst i samhällets allra lägsta skikt, dvs lösdrivare och tjuvar. Detta om detta för att citera ett finlandssvenskt TV-program.
Edward Youngs berömmelse nådde sin höjdpunkt i Nattankar. Det var den första stora appellen till melankoli inom poesin, och han hade funnit en intensiv lystringssignal för nattlig meditation vid en kyrkogård, där han rörde sig mellan gravstenarna för att grubbla över det kristna begreppet om det fåfängliga med alla timliga ting. Hans samtida förvånade sig mest över hans förkärlek för långa, förvirrande strömmar av samma miljö i dikterna, nämligen synen av en ensam, mediterande skald i nattlig stillhet försjunken i sina tankar som kretsade efterhängset runt nygrävda gravar, idegranar och cypresser med glesa månstrålar som fann sin svåra väg genom trädens massiva plymer för att upplysa honom och hans specifika omgivning. Här följer ett utdrag ur dikten:
(översättning: Rolf Söderback)
Här följer ett utdrag ur Youngs Klagosånger i svensk översättning av C.V. Holmberg, 1787:
Ja, människan överlever graven, eller ock nödgas du, Lorenzo, bekänna att den egenskap varöver du mest yvs vore en ursinnig självstridighet; din tapperhet, ditt förakt för Döden vore ju ej annat än feghet och räddhåga. Medgiv att människan är odödlig och ditt förakt för döden blir rättmätigt. Den som sig tryggar vid odödligheten, är tapper utan ursinnighet, han vågar möta döden, emedan han vet att han icke av döden kvarhålles i graven. Men den som tror sig förlora allt när livet är förlorat, han lever med bävan, eller dör som en dåre. Den behjärtade tvivlaren, ty sådana gives ock, som av högmod, exempel, vinning, vrede, hämnd eller ock av en hjältemodig tankebrist förakta döden, är av alla vanvettingar den som mest förtjänte att bindas.
Edward Young skrev även en nautisk dikt för att hedra Hans Majestät Kung George II:s hemkomst från sjöstriderna år 1729. Det är en dikt vid namn Imperium Pelagi, det vill säga Havets Rike. Young skrev denna dikt enligt Pindaros’ mönster, dvs körlyrik. Den monodiska lyriken var för solosång.
De nio lyrikerna var verksamma under 500-400-talen f.Kr. i Grekland. De var Alkman (600 f.Kr. körlyrik), Sapfo (500 f.Kr. monodisk lyrik), Alkaios (500 f.Kr. monodisk lyrik), Anakreaon (500 f.Kr. monodisk lyrik), Stesichoros (500 f.Kr. körlyrik), Ibykos (500 f.Kr. kör-lyrik), Simonides (400 f.Kr. körlyrik), Pindaros (400 f.Kr. körlyrik) Bakchylides (400 f.Kr. körlyrik). Av dessa anses allmänt Pindaros och Sapfo vara de främsta.
I inledningen till dikten skriver Young före sitt förord att Imperium Pelagi, Havets rike, är en nautisk dikt, skriven enligt Pindaros’ mönster och anda, och att den har föranletts av Hans Majestät George II:s återkomst den 10 september år MDCCXXIX (1729) efter den föregående freden i Sevilla den 9 september. Han tillägnar skriften några rader på latin:
(Horatii Carm.lib. IV od. ii.41)
Gud som med Passaren gör sina utmätningar. Bilden till höger är William Blakes etsning av en legend ur bibliska historier, Flykten till Egypten, med Maria, Josef och det lilla Jesusbarnet under den skyddande palmen, som böjer sin plym till skydd. (Internet)
Här ett försök till översättning Den rinner ned från berget höga liksom floden efter regn, Djup och ändlös svämmar den över kända stränder, Med möten och glada dagar, allmänna spratt i Rom, Om ödesgudinnans välvilja mot Augustus Octavianus.
Dikten är en hyllning till kejsar Augustus, som skulle återkomma från kriget mot den germanska stammen sygambrerna. 2 Julius Antonius, Marcus Antonius’ son, hade föreslagit Horatius att skriva en hyllningssång enligt Pindaros’ mönster.
2 Sygambrer var en västtysk stam som härstammade från Niederrhein väster om Köln.
Vigdes till präst Augustus C. (Gaius) Octavius Thurinus kallades vanligen Augustus Octavianus. Han blev Roms kejsare efter en annan Gaius, nämligen hans släkting, Iulius Caesar, år 44 f.Kr. Octavianus var inte så populär bland folket, trots att han hade benådat många personer efter slaget vid Actium år 31 f.Kr. Marcus Tullius Cicero Minor försvarade Augustus Octavianus mot Antonius gliringar om kejsarens brist på adligt blod. Kanske detta kunde tolkas som ödesgudinnans spratt gentemot kejsaren. ”Bland vår ungdom finns ingen mer lysande förebild för den hävdvunna rättrådigheten”, var Ciceros omdöme om kejsar Augustus.
Edward Young vigdes till präst före sin 50-årsdag. Hans vänskap med hertigen av Wharton och några andra icke bekväma personer bidrog inte till att förbättra hans rykte. Han nedvärderade Alexander Pope, en av Englands största skalder, vilket minskade hans popularitet bland den läsande massan. Edward hade dock i den allmänna opinionen ett mycket gott hjärta, vilket förbättrade hans anseende som kyrkoherde, och hans heder lovprisades mot slutet. Han gick bort i april 1765. X
William Blake skrev ofta texter till sina konstverk i färg, till exempel Songs of Innocence, som gavs ut år 1789. Han skrev först sina dikter och försåg dem sedan med en lämplig bild och därefter lät han trycka dem. Han smälte samman bild och text till en enda etsning. På så sätt kunde han låta bild och text utgöra ett nära samband, i vilket de kompletterade varandra.
