Personporträtt
Edward Young – frimurare, präst och poet Text: Rolf Söderback
Edward Young hade samma namn som sin fader. Han var född i juli 1683. För mig blev han, Edward Young den yngre, bekant främst genom en liten kria om prins Mikhail Mikhajlovitj Shcherbatov, en betydelsefull rysk frimurare på kejsarinnan Katarina den Storas tid. Edwards fader var domprost i Salisbury, men flyttade sedermera till Upham nära Winchester, där den unge Edward föddes i prästgården. Edward Young skrevs in vid New College i Oxford, och via Corpus Christi College kom han in på den juridiska banan genom en examen i kanonisk lag. Den handlar om skrifter, främst bibliska, som är erkända och godkända som riktiga, oförfalskade verk enligt den katolska kyrkan. Mitt intresse för denne poet stärktes av det faktum att hans dikter ofta hade förkroppsligats med utmärkta målningar och etsningar av bland annat William Blake, som var en enastående poet och konstnär. William Blake har försett många av sina och även andras dikter med etsningar och målningar. Tjänst som hovpredikant I Dublin skrev Edward Young två stora verk, Busiris, som handlar om en kung av Egypten med samma namn, och The Revenge, Hämnden, som han tillägnade hertigen av Wharton. På grund av felaktiga satsningar för att skaffa sig en bekantskapskrets gick det inte så värst väl för den unge Edward. Enligt Samuel Johnson, (1709–1784) författare, kritiker, lexikograf och språkvetare, skrev Young slående och märgfulla satirer. Detta omdöme kom från en person som var mera känd som Dr. Johnson och författare till det stora uppslagsverket A Dictionary of the English Language. I en tid då författare inte var trygga såsom vanligt under beskyddarskap från litterära magnater, vilket hörde till de företeelser som började bli förlegade, hade
Edward stora svårigheter att klara sitt uppehälle. Men den unge Edward gav inte upp utan fortsatte att söka mecenater för sin ytterst fina poesi och sina framgångsrika skådespel. Dock var nästan allt beröm han rönte lismande, kopiöst och oförtjänt i viss mån, men han erhöll ändå tjänsten som hovpredikant. Änkeprinsessans kammarsekreterare Han tycktes stabilisera sig då han ingick giftermål med dottern till greven av Lichfield. Hon hade en dotter i ett tidigare äktenskap. Hon avled dock i Lyon på väg till Nizza. Hennes man och hans dåvarande hustru dog år 1740, och dessa tragiska händelser tros ligga till grund för Youngs ”Night-Thoughts”, dvs Nattankar. Inte bara i detta verk utan även i prosaverket ”The Last Day”, Den sista dagen, ådagalägger Edward sina frimureriska anknytningar under hela 1700-talets Europa. I förordet till Nattankar säger Young, att händelsen i dikten var verklig. Huvudpersonerna, Philander och Narcissa, har alltför förhastat identifierats som herr och fru Temple, som dog på väg till Nizza. Skurken Lorenzo påstås vara Youngs son. Dikten Klagomål, eller -Nattankar om Livet, Döden och Odödligheten, kom ut år 1742 och följdes av ytterligare tankar om natten tre år senare. Åtta år därefter utkom tragedin Bröderna, men den drogs tillbaka på grund av att han stod i beråd att gå med i kyrkan. Verken om Nattankar hade bidragit till hans berömmelse, men han levde dock i stor, oavbruten ensamhet. Han utsågs till änkeprinsessans kammarsekreterare, men han drog inte jämnt med sin son, som hade kritiserat det stora inflytande som faderns hushållerska hade haft. Fadern vägrade att träffa sonen förrän han låg på sin dödsbädd. Han lät sonen ändå få ärva allt han ägde, och han försonades med denne, då han dog ”litet före elva på långfredagskvällen och begravdes igår omkring klockan sex på eftermiddagen”. 16
Den unge Werthers lidande Det sägs att han var en lysande talare. Hans paradverk, Nattankar, blev en klassiker i Frankrike inom den klassiska skolan. Detta verk har översatts till flera språk, även svenska. Tyska litteraturkritiker höjde Young till skyarna, och den store Johann Wolfgang von Goethe sade sig ha lärt sig engelska tack vare John Milton och Edward Young, som av många samtida författare ansågs till och med vara större än självaste Milton. Goethe sade också, att Nattankar hade inspirerat honom till att skapa den speciella stämning som senare skulle ge honom stor berömmelse för Den unge Werthers lidanden. Namnet Edward Young blev också stridsropet för den stora skara författare som anslöt sig till ”Sturm und Drang”-rörelsen. William Hutchinson skrev en artikel som gav hans tolkning av Nattankar i sitt verk The Spirit of Masonry, (Frimureriets anda, min översättning). Verket består av flera föreläsningar om frimureriets dygder och värderingar under 1700-talet efter 1717. Han berör ett av dåtidens problem, som även hade fått fotfäste inom frimureriet. För att undvika denna ondska, bör bröderna främst ty sig till dessa hans föreläsningar och de som förekommer i logernas Spörsmålsböcker. Först då kan de undanröja detta falska nöje att ty sig till flaskan, som hade pågått ända sedan det hade fördömts av den allmänna opinionen och moralpredikande ledare inom frimureriet. Inte ens de senare hade lyckats förhindra det faktum att dryckenskapen hade fått fotfäste vid sällskapsbrödernas måltider. Hutchinsons rubrik på engelska kan ju ha en speciell, lustig anspelning om man betänker det faktum att ordet ”spirit” i pluralis, ”spirits”, betyder sprit eller spirituosa på svenska. Det ansågs vara av stor betydelse om man kunde konsumera tre buteljer under en kväll, och dessutom en skam att vid brödramåltidens slut dra sig tillbaka helnykter. Till råga på allt var denna last inte
