Fjällvandring och frimureri

Text: Lars Klingström

Du kanske undrar om det verkligen finns något samband mellan dessa båda begrepp. Svaret från denne skribent är ett obetingat ja. Att fjällvandra är inte bara att till fots förflytta sig i en vacker och stundom vresig natur. Det är framförallt att vandra i sina inre rum. Precis som det är i den frimureriska vandringen.

Många anser att förberedelserna inför en resa är lika spännande som själva resan. Efter så där tjugotalet turer till i princip samma mål – den hundra mil långa fjällkedjan i Sverige – håller jag inte med. Packning och planering tar för varje år allt mindre tid. Det mesta går på rutin sedan start och mål för färden bestämts och erforderliga biljetter och tidtabeller införskaffats.

Nej, resan börjar i den stund man kliver av bussen eller båten vid startpunkten. Lite trevande spänner man remmarna på ryggsäcken, jo den sitter som den ska. Sen tar man de första stegen, jo det känns som vanligt.

Efter femtio meter har man glömt vardagen och allt det som präglar livet under så gott som alla årets dagar – utom de tio man just har framför sig.

Tillvaron smalnar på en fjälltur. Livet handlar om att ta sig fram, hålla sig torr, inte trampa snett. Man vandrar i en kupol precis så stor som synfältet för tillfället medger. Vandringen blir en upptäcktsresa där varje dalkrök eller mödosamt erövrad höjdkam bjuder något nytt.

Stark samhörighet

De visuella upplevelserna är bara en av ingredienserna i en fjälltur – och kanske de man snabbast blir blasé på. Det låter konstigt, för det är garanterat vackert i den svenska fjällvärlden. Överallt. Gudomliga scenerier avlöser varandra men blir till slut så många att man inte riktigt uppskattar dem efter förtjänst.

Nej, de stora upplevelserna får man i sitt inre. Det brukar ta några dagar, men sen kommer de. Plötsligt upptäcker man att benen går av sig själva eller att man befinner sig i motlut utan att tänka på det. Är också vädret på hyggligt humör infinner sig en känsla av frihet och stark samhörighet med den natur man är i. Andhämtningen är jämn och stark, hjärtat pumpar på, blodet syresätts och väcker delar av hjärnan som under andra tider på året för en stillsam tillvaro i skuggan av dem som är mer ”lösa-problem-för-stunden-orienterade”. Plötsligt börjar det dyka upp goda tankar och lösningar på problem som stoppats undan som olösliga.

Det är här man kan börja skönja likheter mellan vandringen i fjällvärlden och den inom frimureriet. Också i logearbetets trygga ritualer släpper man kontakten med den ”allmänna världen”. Tankarna får fritt spelrum. Bekymmer och sådant som tyngt sinnet under dagen rinner av – kryddad av förväntan om en trevlig fortsättning i goda vänners lag under brödramåltiden.

Många glädjeämnen

I fjällen är gränsen mellan det underbara och det svåra ofta knivskarp. Mitt i den lätt euforiska stämning som uppstår när ”allt stämmer” ligger hela tiden insikten om det skönas skörhet alldeles under ytan. Den erfarne fjällvandraren håller alltid ett vaksamt öga på himlen i sydväst. Så länge den är klar och fin kan man fortsätta att njuta och oftast se fram mot ännu en vacker dag. Men ofta, väldigt ofta, ser man att himlen i sydvästhörnet börjar grumlas och förstår att snart ska ett nytt lågtryck passera. Denna insikt bidrar till att ytterligare skärpa sinnena för att verkligen uppleva allt det vackra som för stunden bjuds.

Se där en god tanke att ta med hem till vardagen, där de flesta av oss är allt för dåliga på att glädjas åt de många glädjeämnen som finns – mitt i det vardagliga. Och jag tror att de flesta frimurare som kommit en bit på vägen också ser paralleller med det de upplevt under sin frimureriska vandring.

På fjällturen

Vädret är omväxlande i fjällen. Det regnar mer och oftare än på de flesta andra ställen i detta land. Det finns också gott om jokkar (vattendrag) av vilka en del kan vara av typen ”arga”, i synnerhet efter stora regn. Eller också står man inför en jokk som på kartan ser nog så beskedlig ut, inga stora sjöar eller glaciärer uppströms, men likväl skummar och fräser den som besatt. Inom den överskådliga sträckningen är den helt omöjlig att vada. Efter den första besvikelsen finns bara en sak att göra; slå sig ner, ta fram trangiaköket och kartan, koka kaffe och finna råd. Och naturligtvis löser det sig. Fast ofta kostar det många mödosamt erövrade höjdmeter att nå svämkäglan vid ätnon (älven) i dalbotten där det nästan alltid går att ta sig över. Se där, ännu en lärdom för vardagen; att inför plötsliga svårigheter inte tappa fattningen utan i lugn och ro analysera problemet och sedan gå förbi det. Så är det också inom frimureriet där man ibland ställs inför oväntade prövningar. Men genom att försöka analysera dem finner man ofta de svar som gör det lättare att gå vidare.

I vår tid har tillvaron blivit allt mer tillrättalagd. I ökad omfattning förväntas ”någon annan” ta ansvar för den enskildes liv. På fjällturen finns inget tillrättalagt och ingen som tar ansvar för mitt väl och ve. Där är det bara jag, mitt förstånd och mina ben som bestämmer om jag kommer fram till målet. På samma sätt är det inom frimureriet. Ingen annan än jag själv kan göra vandringen i mitt inre. Det är jag själv som väljer vad jag vill nå och hur jag vill använda det jag lär mig. Detta är också insikter att ta vara på och ha till hands i vardagen.

För den som ännu inte vandrat

Den här artikeln innehåller inga råd och tips för den som ännu inte provat på att fjällvandra. Inte heller något om hur man ska rusta sig för en frimurerisk vandring. I båda fallen handlar det om något som måste växa fram i sökandet efter en ökad insikt om sig själv. Och båda vandringarna har lika mycket att ge – om än i väldigt olika form.

Lycka till med dina inre turer i fjällen och inom frimureriet. X