Bild: Pixabay, Public domain.
Kultur
Fjällvandring och frimureri Text: Lars Klingström Du kanske undrar om det verkligen finns något samband mellan dessa båda begrepp. Svaret från denne skribent är ett obetingat ja. Att fjällvandra är inte bara att till fots förflytta sig i en vacker och stundom vresig natur. Det är framförallt att vandra i sina inre rum. Precis som det är i den frimureriska vandringen. Många anser att förberedelserna inför en resa är lika spännande som själva resan. Efter så där tjugotalet turer till i princip samma mål – den hundra mil långa fjällkedjan i Sverige – håller jag inte med. Packning och planering tar för varje år allt mindre tid. Det mesta går på rutin sedan start och mål för färden bestämts och erforderliga biljetter och tidtabeller införskaffats. Nej, resan börjar i den stund man kliver av bussen eller båten vid startpunkten. Lite trevande spänner man remmarna på
ryggsäcken, jo den sitter som den ska. Sen tar man de första stegen, jo det känns som vanligt. Efter femtio meter har man glömt vardagen och allt det som präglar livet under så gott som alla årets dagar – utom de tio man just har framför sig. Tillvaron smalnar på en fjälltur. Livet handlar om att ta sig fram, hålla sig torr, inte trampa snett. Man vandrar i en kupol precis så stor som synfältet för tillfället medger. Vandringen blir en upptäcktsresa där varje dalkrök eller mödosamt erövrad höjdkam bjuder något nytt. Stark samhörighet De visuella upplevelserna är bara en av ingredienserna i en fjälltur – och kanske de man snabbast blir blasé på. Det låter konstigt, för det är garanterat vackert i den svenska fjällvärlden. Överallt. Gudomliga scenerier avlöser varandra men blir till slut 12
så många att man inte riktigt uppskattar dem efter förtjänst. Nej, de stora upplevelserna får man i sitt inre. Det brukar ta några dagar, men sen kommer de. Plötsligt upptäcker man att benen går av sig själva eller att man befinner sig i motlut utan att tänka på det. Är också vädret på hyggligt humör infinner sig en känsla av frihet och stark samhörighet med den natur man är i. Andhämtningen är jämn och stark, hjärtat pumpar på, blodet syresätts och väcker delar av hjärnan som under andra tider på året för en stillsam tillvaro i skuggan av dem som är mer ”lösa-problem-för-stunden-orienterade”. Plötsligt börjar det dyka upp goda tankar och lösningar på problem som stoppats undan som olösliga. Det är här man kan börja skönja likheter mellan vandringen i fjällvärlden och den inom frimureriet. Också i logearbetets trygga ritualer släpper man kontakten med
