Frimureriet och den katolska kyrkan

Text: Hans Brusewitz

Denna artikel är en förkortad version av ett föredrag som jag skulle ha hållit i Brf Norrskenet den 12 mars. Sammankomsten blev dock inställd i anledning av Coronaviruset COVID-19. Tidningsartikeln innehåller dock även ett tillägg om Frimureriet och Svenska kyrkan.

När påven Benedictus XIII avled år 1730 valdes kardinalen Lorenzo Corsini till hans efterträdare. Denne var då 78 år gammal och synes inte ha varit den självskrivne påvekandidaten. Konklaven – det vill säga den slutna omröstning som sker vid påveval – tog nämligen osedvanligt lång tid, över fyra månader. Corsini som antog påvenamnet Clemens XII har inte gått till historien som någon av de stora kyrkofurstarna. Han försökte utan framgång göra kurians gamla höghetsanspråk gällande men fick i stället bevittna påvemaktens nedgång.

Påvestolens fördömande

Det är emellertid beträffande en ämbetsåtgärd som Clemens XII har blivit ihågkommen, nämligen för den påvliga bulla som han utgav år 1738; dess fullständiga titel är ”In Eminenti Apostulatus Specula”, det vill säga ungefär ”Från apostlaskapets högt belägna vakttorn”, men efter inledningsorden oftast benämnd endast ”In Eminenti”. I denna bulla fördöms frimureriet och förbjuds alla katoliker att vara medlemmar i ”frimureriska organisationer”. Straffet för den katolik som bröt mot förbudet var bannlysning. Grunden för denna förkastelsedom över frimureriet var de religiösa och politiska förhållanden som rådde vid denna tid.

Orsaken till bullan

Den grundläggande orsaken till bullan torde nämligen ha varit politisk. Tiden präglades av ett allmänt missnöje med den Katolska kyrkans inblandning i statliga ärenden samtidigt som kyrkans ogillande växte mot de olika staternas inblandning i kyrkans angelägenheter och strävan att begränsa kyrkans förmåner. I denna reaktion mot den Katolska kyrkans krav på överhöghet intog frimureriet, i upplysningstidens anda, en ledande roll.

Måltavlan för Clemens XII och kurians kritik var även det frimureri av politisk innebörd som de skotska katolska Stuartanhängarna bedrev i Frankrike. Ludvig XV:s politik syftade nämligen till fred med England och han ville inte på något sätt stödja de skotska jakobiternas strävanden. Den katolska kyrkan ansåg inte heller att det var rätt att sprida moraliska budskap jämsides med kyrkan.

Därefter tog ytterligare påvar ställning mot frimureriet. Antalet encyklikor, epistulae (skrivelser) och andra officiella uttalanden mot Frimureriet från enbart påven Leon XIII är enormt och uppgår till drygt 2000. Det totala antalet bullor fram till 1983 från Den Heliga Stolen, riktade mot Frimureriet, uppgår till 586 stycken.

Kardinal Anders Arborelius.

Konsekvenser för det tidiga frimureriet

Nu fick bullan In Emenenti emellertid endast en begränsad spridning. Det krävdes nämligen tillstånd av statsmakterna för att den skulle offentliggöras. Detta kom endast att ske i några länder även om påvens budskap naturligtvis snart blev känt även i de länder där bullan inte offentliggjordes.

Bullorna och encyklikorna ledde dock inte till den avsedda försvagningen av Frimureriet. Frimurarlogerna kom under åren även att anamma nya tänkesätt till följd av nya filosofiska idéer och strömningar och visade förståelse för de nya revolutionära idéerna inom Europa (särskild den franska revolutionen) liksom i Amerika. Det kan påpekas att frimurarinslaget bland den franska revolutionens jakobiner var påtagligt. Vatikanen kom därför att identifiera frimureriet som en rörelse som propagerade för farliga revolutionära frihetsidéer.

När påvebullan In Emenenti kom hade frimureriet redan vunnit en snabb spridning, inte minst i England. Till följd av katolska kyrkans höghetsanspråk blev det därför främst i de katolska länderna som frimurarna kom att stå i motsatsställning till kyrka och stat.

Påvestolens inställning i modern tid

Andra Vatikankonciliet var ett allmänt kyrkomöte som den katolska kyrkan höll under åren 1962–1965. Detta koncilium syftade till att kyrkan skulle öppna sig mot det omgivande samhället; det har betecknats som en av kyrkohistoriens viktigaste händelser och kom att få betydelse långt utanför den katolska kyrkans gränser. Med anledning av den öppenhet som konciliet gav uttryck för sökte flera frimurarsystem kontakt med Katolska kyrkan. Dessa framstötar föranledde Troskongregationen vid den påvliga kurian och framförallt den tyska katolska biskopskonferensen att undersöka om det var möjligt för en katolik att samtidigt vara frimurare; Troskongregationen är den påvliga institution som närmaste kan ses som avtagaren till inkvisitionen. Den 26 november 1983 bestyrkte den dogmatiska Troskongregationen dock förbudet för katoliker att vara medlemmar i frimureriska organisationer såsom en allmän regel inom kyrkan. Det kan därvid framhållas att de påvliga fördömelserna inte riktade sig mot några särskilda frimureriska loger eller sammanslutningar.

Katolska kyrkan i Sverige Svenska

Frimurare Ordens ledning har inte helt oväntat ansett att den kritik mot frimureriet som den katolska kyrkan framför mycket dåligt stämmer in på det svenska systemet, som ju alltigenom är kristet. Kring det senaste sekelskiftet tog Svenska Frimurare Ordens ledning initiativet till samtal mellan Orden och Katolska kyrkan i Sverige. Från Svenska Frimurare Ordens sida deltog därvid bland andra Ordens dåvarande Sigillbevarare och Kansler (OSK), Sten Svensson, och från katolska kyrkans sida, biskopen Anders Arborelius och dåvarande domprosten i Stockholms katolska domkyrkoförsamling, Lars Cavallin.

Samtalen pågick fram till några år in på 2000-talet. Under samtalen intog Lars Cavallin en mycket kritisk hållning medan Anders Arborelius höll en oväntat liberal linje. Lars Cavallins uppfattning kom därför inte då att bli utslagsgivande för Stockholms katolska stifts ställningstagande. Anders Arborelius uttalade nämligen att han för dåvarande inte såg något hinder för katoliker att vara medlemmar i Svenska Frimurare Orden; samtalen skulle dock återupptas om det framkom något som kunde medföra en ändrad inställning från katolska kyrkans sida. Samtalet mellan Svenska Frimurare Orden och Katolska kyrkan kom därefter helt enkelt att ”klinga av”. Den påvliga fördömelsen har inte riktat sig och riktar sig inte mot några särskilda frimureriska loger eller sammanslutningar; måltavlan är Frimureriet såsom företeelse. Och vårt ”sammanhållna” kristna frimurarsystem är ju i klar minoritet bland världens frimurare, medan de som tillhör ett deistiskt johannesfrimureri är i majoritet. Ett ”erkännande” från påvestolen sida skulle därför kunna uppfattas som ett godtagande av en sammanslutning som hyllar en deistisk världsuppfattning, något som är helt otänkbart för katolska kyrkan. Därtill kommer att det ju även finns klart ateistiska frimurarorganisationer.

Påven Clemens XII.

Nuvarande inställning

Kort efter Anders Arborelius tillträde som biskop kan förhållandet mellan Svenska Frimurare Orden och Katolska kyrkan i Sverige, dock betecknas ha varit tämligen gott, medan det nu förefaller vara mera kylslaget. En förklaring kan möjligen vara att samtalen mellan Svenska Frimurare Orden och Stockholms katolska stift fördes när Anders Arborelius just hade tillträtt som biskop och att han då valde att inta en försonligare linje mot frimurare inom Svenska Frimurare Orden än den tidigare biskopen; efter en tid i ämbetet och sedermera även som kardinal kan Anders Arborelius dock ha funnit sig vara förpliktad att biträda Heliga Stolens uppfattning.

Den uppfattning om Svenska Frimurare Orden som Stockholms katolska stift numera synes förfäkta är i och för sig inget problem för Orden; vi är beredda att ta emot dem som har en ”kristen bekännelse”. För katoliker som är eller önskar bli frimurare är det dock något som de själva får hantera i överensstämmelse med sitt samvete. Det finns säkert andra frågor som Katolska kyrkan fördömer men som troende katoliker ändock inte bryr sig så mycket om, såsom åtgärder för barnbegränsning mm. Det är dock att beklaga att katolska trosbekännare, som är medlemmar i vår Orden, måste hålla tyst om sitt medlemskap i kyrkliga sammanhang. För närvarande är dock förbudet således alltjämt gällande även för frimurare som tillhör Svenska Frimurare Orden, i vart fall ”officiellt”.

Frimureriet och Svenska kyrkan

Eftersom de icke katolska kyrkorna inte intagit samma kritiska hållning som katolska kyrkan kom frimureriet, i de länder dessa verkar, att tillväxa inom de samhällsbärande institutionerna. Furstarna påtog sig ofta ledande roller och rekryteringen skedde i stor utsträckning bland samhällens eliter. Stora frimurarbyggnader uppfördes och medlemmarna vågade öppet visa att de var frimurare. I Sverige har det även varit vanligt att företrädare för Svenska Kyrkan, även på hög nivå, var medlemmar i Frimurarorden; tyvärr förekommer detta inte i lika stor utsträckning som tidigare.

En religiöst grundad misstro mot frimureriet finns dock i Sverige även inom andra trossamfund än katolska kyrkan, bland annat inom frikyrkosamfunden. Även inom Svenska kyrkan kan det finnas en viss misstro. Detta ger den anmälan som år 1984 inlämnades till Ansvarsnämnden för biskopar belägg för. Anmälningen var föranledd av att biskopen Martin Lönnebo i Stockholm hade anordnat en gudstjänst för frimurare men kom sedan att utvidgas till att omfatta bland andra även biskopen i Luleå stift, Olaus Brännström.

Den klagande, som var en prästman, angav att frimureriet är en religion eller sekt, som är skild från kyrkan, och att de fem biskopar i Svenska Kyrkan som tillhörde Svenska Frimurare Orden därför utövade en främmande religion som inte kunde anses vara var förenlig med biskopsämbetet. Efter att bland annat ha infordrat yttrande från Svenska Frimurare Orden, meddelade Ansvarsnämnden dock ett beslut av innebörden att anmälningen inte föranledde vidare åtgärder från nämndens sida. I sitt remissvar såg Svenska Frimurare Orden sig dock nödsakad att till Ansvarsnämnden yppa ett moment i antagningsritualen som skulle vara fördolt för utomstående. X