12 minute read
människovärdets kristna grundvalar
(Artikeln ursprungligen publicerad som särtryck på 1960-talet)
Text: Sven Sorthan f. 7.8.1906, d. 28.8.2001
I en värld, fylld av konflikter mellan gammalt och nytt, måste brevet, från vilket citatet här ovan är hämtat, ha varit något av chock och sensation. De orädda orden gav varsel om att någonting nytt höll på att växa fram, att ett nytt skede i mänsklighetens historia hade grytt med nya människor, nya syner och värderingar, nya tankar och planer. Men det gamla hade ännu ett starkt grepp om själarna.
Med svärd och lans hade de romerska legionerna förverkligat medelhavsbäckenets politiska enhet. Folken i den gamla, förkristna kulturvärlden var alla sammanfösta i ett och samma rike. De hade alla en och samma härskare. Men trots romerska vägar, romersk administration och romerska soldater på marsch kunde folken inom Imperium Romanums gränser icke ”i en och samma Ande” se sig förenade så, att de skulle ha utgjort ”en och samma kropp”. Andlig enhet förverkligas aldrig med politiska medel eller svärd och maktbud. Rom förblev en marknadsplats för lånade gudar, importerade kulturer och erövrade folk utan enhet med varandra, en trängsel i två plan, på jorden och i himlen. Överallt i det väldiga riket höll folken envetet fast vid det understruket provinsiella i kultursyn, seder och tro. Inom hårt dragna gränser överskattade man det inhemska ”hemvävda”. Och man reste en oöverstiglig mur av fördomar och misstänksamhet mellan sitt eget och allt ”det andra”, som var främmande och okänt.
Judar och greker var här inte något undantag. I religiös och nationell självtillräcklighet vägrade judarna att umgås med icke-judar, vilka för dem var ”gojim”, det judiska uttrycket för ”utsocknes” i nedvärderande mening. För grekerna åter var de folk, som ej fått del av grekisk fostran, fortfarande ”barbarer”. Under sådana förhållanden var människovärdet både åtsnört och mångtydigt. I dessa av lokal självöverskattning bornerade miljöer blev det här anförda brevet skrivet.
Tro, Hopp & Kärlek (M Gardberg).
Men – något måste ha hänt – något som kunde ge dess rader nytt, aldrig förut anat innehåll och åt brevet en ton utan motstycke i tiden. Redan brevskrivaren och hans adressat visar, att en andlig explosion av oerhörd kraft höll på att spränga sönder gamla tankekomplex och utplåna och avslöja det oberättigade i de gränser, som provinsiell självöverskattning dragit. Ty avsändaren var en judisk man, en före detta farisé, fostrad i hägnet av Jerusalems tempeltraditioner. Och mottagarna var greker med hemort i Akajas marmorsköna huvudstad Korinthos, kalllad ”Hellas ögonsten”, såsom kulturcentrum Greklands bålverk mot den Orient till vilken även den judiska brevskrivaren räknades.
Huru var det överhuvudtaget möjligt att en ”orientalisk barbar” kunde se sig ”utgöra en och samma kropp” med ”gojer” i Korint – och att dessa i sin tur kunde känna sig vara av ”en och samma Ande” som den jerusalemitiska barbaren? – Och huru var det möjligt, att det antika samhällets ogenomträngliga järnridå mellan trälar och fria, denna ohyggliga sociala rangskillnad mellan människa och människa, plötsligt inte längre respekterades?
Trätande filosofer
Samtidens öron uppfattade de nya signalerna som väckande basunstötar i dagbräckningsdiset efter en lång natt i mörker och vånda. Man såg gränser utplånas, fördomar besegras, horisonter vidgas. Här var icke längre ”jude eller grek”, ”skyt eller barbar”, ”träl eller fri”, ”man eller kvinna”. Alla hade blivit ETT – i Jesus Kristus.
”Något” hade verkligen hänt: Han hade blivit verklighet. In i folkens överhopning av skrytsam provinsialitet, konkurrerande gudar, maktlystna caesarer och trätande filosofer trädde denna galilé, så universell, så understruket mänsklig att han i kristen trosbekännelse än i dag kallas ”sann människa”. Med hans ankomst upphörde gudar och folkbarriärer och började MÄNNISKAN.
Hela den gamla världens ordning vändes upp och ned, alla kära cirklar rubbades och hittills vördade traditioner krossades med ett enda Jesusord: ”Sabbaten blev gjord för människans skull och icke människan för sabbatens skull”. Icke ”sabbaten först” – och människan sedan. Icke ”den grekiska visdomen först” – icke ”den romerska staten först”, icke ”hudfärg och ras och kön först”, icke ”rikedom och ägodelar och samhällsställning” först. Det var den gamla ordningen.
Men allt detta finnes till ”FÖR MÄN- NISKANS SKULL” – det var det nya, i vars ljus MÄNNISKOVÄRDET uppenbarades för häpna människor. På evangeliernas mark har alltså människovärdet vuxit fram, men inte såsom ett resultat av filosofiska, psykologiska eller ens ”metafysiska” överväganden, utan genom den historiska händelse, som heter Kristi födelse, Kristi liv och förkunnelse, Kristi död på korset och Kristi definitiva seger över alla de fördärvsmakter, vilkas gemensamma mål genom tiderna varit och är människans profanering.
Maurice Paléologue f 1859, d 1944. Fransk diplomat och författare som i sin bok ”Rome” framhåller att det var i Roms kristna katakomber ”som skillnaden mellan slav och herre, -mellan hög och låg för första gången upphävdes”. (Internet)
Detta får icke uppfattas så, att människorna före Kristus skulle ha saknat människovärde och att Jesus skulle ha ”inympat” denna ”nyhet” i människans tillvaro som människa. Frälsaren kom inte med ”nyheter”. Han gjorde allting nytt. Genom människans emancipation från Gud, bekräftad på många mörka blad i mänsklighetens historia och i bibeln kallad syndafallet, blev hennes människovärde kränkt och skamligen trampat under fötterna. Människan fortfor visserligen att vara ”Guds avbild”, hans skapelse, men med orent anlete och grumlig blick. Jesus gjorde hennes anlete rent på nytt och återställde hennes förmåga att se. Och det hon fick se, hör till det ofattbaraste av allt: Hon fick se, att hon trots sitt nedsmutsade människoanlete var älskad.
Människovärde är sålunda liktydigt med kärlek – icke människans kärlek till Gud – men Guds kärlek till henne som föll och faller. I Jesu Kristi kors har denna Guds kärlek sin brännpunkt. Men den är så oberoende av tid och rum, att Jesus kunde säga: ”Abraham fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad”.
Gud stannade inte utanför människans olycka, lämnande henne åt det öde hon såsom fri varelse själv valt – och väljer åt sig. När Jesus föddes, ”kastade Gud sig ned i människans ensamhet”. När Jesus dog på korset, ”älskade Gud sig in i hennes förbannelse”, för att på hennes eget plan visa henne, att det finns en värderingsgrund som oföränderligt är densamma från Abraham och Salomo till Kennedy och Chrusjtjov. Den är densamma både för den rike mannen och Lazarus, för landshövdingen Pontius Pilatus och för den av samhället dömda rövaren på korset, vars sista ord var ett samtal med Jesus.
Övriga mänskligheten
Dessa exempel visar, att det kristna människovärdet minst av allt är något människans egenvärde, underkastat fluktuationer och inflation. Det ger icke människorna rätt att döma och bedöma varandra, utgående från intelligens, moralisk oförvitlighet, åsikter, ägodelar, samhällsnytta, härstamning, hudfärg, ras, kulturståndpunkt eller något annat ovidkommande. ”Dömen icke”, säger Jesus.
Såsom människovärdet har kristna rötter, har det sin rikaste blomning på kristen grund. Icke så förstått att en samfälld kristenhet med tillhörande kyrkosamfund kunde hovera sig inför den övriga mänskligheten såsom människovärdets oförvitliga väktare. Tvärtom. Korståg och kättarbål och renlärighetsprocesser och ofördragsamhet ända till kristenhetens totala sönderfall vittnar om kristen omognad med åtföljande svek mot Kristi intentioner och förnyad korsfästelse av människan. Men jämsides därmed ser vi huru Kristus, hundra gånger förnekad, tusen gånger förrådd, ständigt uppstår från de döda till nytt liv.
Det misshandlade människovärdet har man aldrig kunnat döda och gravlägga. Genom tiderna har det haft – och har – sina bärare och förkämpar i alla de många, vilka stundom ända till martyrskapets vånda trotsat och alltfort trotsar både hat och hot från våldsälskande makters sida. Vare sig det gäller de kristna inför cirkusarenornas vilda djur i Imperium Romanum eller de kristna inför dödsfabrikerna i nazisternas Tredje Rike, ser vi dem prisgivas åt våldet därför att de vägrat prisge sitt av Gud givna människovärde.
Den kända franska diplomaten och författaren Maurice Paléologue framhåller i sin bok om Rom, att det var i dess kristna katakomber, som skillnaden mellan slav och herre, mellan hög och låg för första gången upphävdes. I katakombernas gravkamrar vilar den rike och fattige, arbetaren och patriciern, dödgrävaren och biskopen sida vid sida i väntan på samma uppståndelse. Men medan de levde, betraktades de som statsfiender.
När gudsfientliga stater i våra dagar förhånar kristen tro, förbjuder kristen förkunnelse och målmedvetet kränker den självklara rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och trosfrihet, når deras våld just så långt som det romerska våldet nådde. I trehundra år bidade kristen tro och kristet människovärde sin uppståndelses dag, dolda i katakomberna som frö i mull. Och dagen kom. Den skall komma även för dem, som i modern ”katakombtillvaro” håller vakt och vaka kring det omistligaste av allt.
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” (M Gardberg).
Människovärde och broderskap
Kampen och väntan är icke fåfäng. Långsamt håller en hel värld på att vakna och mogna för de grundsatser som sammanfattas och koncentreras i begreppet allmänt och lika människovärde: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och skall handla gentemot varandra i en anda av broderskap”.
Så lyder artikel ett i Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen i Paris av Generalförsamlingen den 10 december 1948. Vad är detta annat än det mäktiga ekot över jordklotets samtliga kontinenter av den palestinska Mästarens ord: ”I ären alla bröder”. Och vad är det nutida samhällets utvecklade sociala vårdverksamhet annat än den praktiska tillämpningen av samma Mästares maning: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”.
Invändningen, att även andra religioner än den kristna upptäckt och förkunnar både människovärde och broderskap, är ingen invändning utan snarare bekräftelse på, att de båda förutsätter gudstro hos människan och att deras konception är religiös.
En kristen kan inte annat än vara glad och tacksam över, att människovärdet långt utanför kristendomen blivit ett universellt och socialt förpliktande ord. Men samtidigt har den kristne svårt att förstå dem, som visserligen erkänner människovärdet som en bjudande norm, men samtidigt målmedvetet arbetar för dess sekularisering. Varför – frågar den kristne – förnekar man Gud, och Guds i Kristus koncentrerade kärlek till människan med samma iver och lidelse som man bejakar människovärdet? Människovärdet blir ju icke ”större” om Gud försvinner ur sammanhangen. Därmed berövar man blott detta värde dess givna grogrund. I sin iver att komma åt frukten sågar man ned trädet.
Kristi ord
Kristendomens fiender må så mycket de vill förneka detta. Faktum kvarstår att de laborerar med både tänkesätt och ordasätt, som de lånat från kristendomen. De säger: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Och detta låter både riktigt och bra även i en gudsförnekares mun. Men han citerar då samma Kristus, som han i sitt hjärta förnekar. Och – vad värre är – han gör sig skyldig till en försåtlig förfalskning av Kristi ord. Han förvandlar följdsats till huvudsats och stryker ut det betydelsefulla ordet ”OCH”, som inleder följdsatsen och förbinder den med dess huvudsats, vilken även utan vidare strykes. I sin ostympade form lyder detta Jesusord: ”Du skall älska Gud över allting OCH din nästa såsom dig själv”. Motiveringen är alltså denna: När du ser, att Gud älskar din nästa, vem hon än är, SÅSOM han älskar dig, då ger denna Guds kärlek dig kraft och möjlighet att även i ditt liv förverkliga detta Guds eget ”SÅSOM” i ditt förhållande till medmänniskan. ”Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra SÅSOM jag har älskat eder”, säger Jesus.
Tendensen inom profanhumanism, naturalism och olika former av materialism att bygga upp ett människovärde på grundval av endast de fakta, som vetenskapen ställer till förfogande, leder ofrånkomligt till att vi i stället för människovärdet – i singularis – får en mängd människovärden att handskas med. Ty vetenskapen är ingen enhet, den har sina klart från varandra avgränsade sektorer på samma sätt som det romerska imperiet hade sina provinser. Och såsom greker, judar och andra i de romerska provinserna hade var sitt provinsiellt motiverade människovärde, måste även vetenskapen motivera detta värde så att säga ”sektorsvis”, utgående från psykologiska, biologiska, medicinska, historiska eller sociala erfarenheter. Resultatet blir mångtydlighet och förvirring, liknande dem som gav sin prägel åt förhållandena i det romerska riket före Kristus.
En svensk forskare, doktor Erik Ryding i Lund, har i ett nyutkommet arbete riktigt påpekat, att begreppet ”människovärde” blivit så tömt på innehåll, att det håller på att förvandlas till fras och kliché. Men han råkar i stora svårigheter i försöken att återge ordet ett godtagbart innehåll, främst emedan han icke räknar med dess ursprungliga, kristna motivering.
Fisksymbolen är en av de allra äldsta kristna symbolerna. (M Gardberg).
Känsla och föreställning
Naturen omkring människan känner inte till några andra ”värden” än den starkares rätt att slå ned den svagare. Ute i naturen existerar intet ”småfågelvärde”, som skulle förbjuda höken att med sina klor gripa och med sin näbb riva sönder en sparv. Där finns intet ”harvärde”, som räven vore skyldig respektera. Om människan nu är – såsom man gör gällande – blott en naturvarelse bland andra, om man ser henne endast i hennes biologiska sammanhang, varför skulle då hon allena ha ”värde”, annat än möjligen i egen känsla och föreställning, modellerbara av henne själv ända till godtycklighet, men objektivt sett abstrakta teorier utan verklighetsunderlag.
Kristendomen är snart tvåtusen år gammal. Kanske det behövs ytterligare tvåtusen år av besvikelser, irrfärder, konflikter och katastrofer, förrän människan finner sig själv i Gud och återfinner sitt värde i detta ena och underbara, att en gudomlig kärlek värderat henne till det höga priset av Frälsarens Jesu Kristi offerdöd.
