Kultur
Människovärdets kristna grundvalar (Artikeln ursprungligen publicerad som särtryck på 1960-talet) Text: Sven Sorthan f. 7.8.1906, d. 28.8.2001 ”I en och samma Ande är vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, vare sig vi är trälar eller fria; och alla har vi fått en och samma Ande utgjuten över oss”. I en värld, fylld av konflikter mellan gammalt och nytt, måste brevet, från vilket citatet här ovan är hämtat, ha varit något av chock och sensation. De orädda orden gav varsel om att någonting nytt höll på att växa fram, att ett nytt skede i mänsklighetens historia hade grytt med nya människor, nya syner och värderingar, nya tankar och planer. Men det gamla hade ännu ett starkt grepp om själarna. Med svärd och lans hade de romerska legionerna förverkligat medelhavsbäckenets politiska enhet. Folken i den gamla, förkristna kulturvärlden var alla sammanfösta i ett och samma rike. De hade alla en och samma härskare. Men trots romerska vägar, romersk administration och romerska soldater på marsch kunde folken inom Imperium Romanums gränser icke ”i en och samma Ande” se sig förenade så, att de skulle ha utgjort ”en och samma kropp”. Andlig enhet förverkligas aldrig med politiska medel eller svärd och maktbud. Rom förblev en marknadsplats för lånade gudar, importerade kulturer och erövrade folk utan enhet med varandra, en trängsel i två plan, på jorden och i himlen. Överallt i det väldiga riket höll folken envetet fast vid det understruket provinsiella i kultursyn, seder och tro. Inom hårt dragna gränser överskattade man det inhemska ”hemvävda”. Och man reste en oöverstiglig mur av fördomar och misstänksamhet mellan sitt eget och allt ”det andra”, som var främmande och okänt. Judar och greker var här inte något undantag. I religiös och nationell självtillräcklighet vägrade judarna att umgås med icke-judar, vilka för dem var ”gojim”, det judiska uttrycket för ”utsocknes” i ned-
Tro, Hopp & Kärlek (M Gardberg).
värderande mening. För grekerna åter var de folk, som ej fått del av grekisk fostran, fortfarande ”barbarer”. Under sådana förhållanden var människovärdet både åtsnört och mångtydigt. I dessa av lokal självöverskattning bornerade miljöer blev det här anförda brevet skrivet. Men – något måste ha hänt – något som kunde ge dess rader nytt, aldrig förut anat innehåll och åt brevet en ton utan motstycke i tiden. Redan brevskrivaren och hans adressat visar, att en andlig explosion av oerhörd kraft höll på att 26
spränga sönder gamla tankekomplex och utplåna och avslöja det oberättigade i de gränser, som provinsiell självöverskattning dragit. Ty avsändaren var en judisk man, en före detta farisé, fostrad i hägnet av Jerusalems tempeltraditioner. Och mottagarna var greker med hemort i Akajas marmorsköna huvudstad Korinthos, kal�lad ”Hellas ögonsten”, såsom kulturcentrum Greklands bålverk mot den Orient till vilken även den judiska brevskrivaren räknades. Huru var det överhuvudtaget möjligt
