KRÖNIKA
BLI EN TALTRUIST OCH MINSKA DIN SCENSKRÄCK Forskning visar att altruism, alltså att ägna sig åt att hjälpa andra och göra goda gärningar, sänker kroppens stressnivåer. Det här kan vi dra nytta av för att lindra scenskräck genom att fokusera på hur det vi förmedlar kan hjälpa andra istället för hur vi uppfattas. Dessutom bör vi avliva myten om att prestation handlar om ”att ha pannben”. Sanningen är nämligen att det är precis tvärtom.
V
i kan alla uppleva prestationsångest och scenskräck i situationer när vi ska tala eller framträda inför andra, även om vissa drabbas oftare och starkare än andra. Tankarna börjar snurra, pulsen och takten på andningen ökar. Du kanske blir yr i huvudet, spänd i kroppen och upplever en lätt huvudvärk. Känns det här igen? I stort sett alla lider av scenskräck Genom åren har jag mött tusentals personer som vittnat om hur scenskräcken slår till strax innan de ska upp på scenen. Det handlar inte om vana, alltså att det går att träna bort. Några av de jag mött har genom årtionden framträtt flera gånger i veckan. Men de lider trots det helvetets alla kval innan de ska upp på scenen och har kommit några minuter in i framträdandet, kanske upplevt den första förlösande applåden eller skrattet. En av fyra upplever det som rejält obehagligt att tala inför grupp Att tala inför en grupp är den vanligaste rädslan vi människor upplever. I en forskningsstudie (av Tomas Furmark, professor i psykologi, Uppsala Universitet) som gjordes för några år sedan svarade en av fyra att de tyckte det var rejält obehagligt att tala inför andra. Vad den här rädslan för att stå i fokus, bli granskad och bedömd av andra beror på vet man inte riktigt. Helt klart är att det handlar om ett psykologiskt fenomen, men man är fortfarande osäker på vad det skulle ha för funktion. Vissa forskare menar att det kan ha varit så att rädslan för att träda fram och ta plats i gruppen kan ha minskat risken för att bli utstött, eftersom att bli utstött hotar individens överlevnad. Annan forskning har visat att man kan ärva rädsla eller skräck inför
38 Affärsresenären
att tala inför grupp och så mycket som en tredjedel kan vara genetiskt arv. Till det kommer vad man kallar det sociala arvet, alltså hur vi tagit efter beteenden, förhållningssätt och rädslor av exempelvis våra föräldrar. Prestationsångest triggar vårt ickeviljestyrda nervsystem Det som händer när vi drabbas av scenskräck eller prestationsångest är att vårt så kallade autonoma nervsystem, det vi inte kan styra med tanke eller vilja, aktiveras. Det beskrivs ibland som vår ”fight-orflight response” och är en funktion som vi fått för att kunna överleva i miljöer där det finns livsfarliga djur eller situationer. På bråkdelen av en sekund ökar pulsen och musklerna spänns. Blodet strömmar till de stora muskelgrupperna. Insöndringen av stresshormoner (adrenalin, noradrenalin och kortisol) ökar och man börjar svettas. När vi drabbas av scenskräck reagerar kroppen på precis samma sätt. Hjärnan får för sig att vi hamnat i en potentiellt livsfarlig situation. Det här trots att det ju inte finns den minsta fara för livet när vi ställer oss inför en grupp för att prata. Det är ju tvärtemot så att de som sitter där för att lyssna beundrar ditt mod och är jättespända på att få höra vad just du har att berätta. Amygdala är en av bovarna i dramat En av bovarna i scenskräcksdramat är vår amygdala. Det är en del som sitter djupt inne i hjärnan och fungerar som kopplingen mellan (a) inkommande sinnesinformation och (b) hur vi sedan förändras beteendemässigt och reagerar känslomässigt baserat på den inkommande sinnesinformationen. När det uppstår stressfyllda situationer är det vår amygdala
som aktiverar vårt icke-viljestyrda nervsystem och gör oss redo för kamp eller flykt trots att vi i de flesta fall inte behöver det. När du läser det här, om hur det är vårt icke-viljestyrda nervsystemet som triggar igång scenskräck, så tror du kanske att det är ett fenomen som inte går att påverka. I så fall har jag goda nyheter. Det finns faktiskt flera saker man kan göra för att lindra sin scenskräck och prestationsångest. När vi gör saker för andra blir vi inte trötta på samma sätt I löparmagasinet Runners World delade ultralöparen Kristina med sig av sina bästa knep om vad man kan göra för att orka springa jättelångt, ibland flera dygn i sträck. Hon berättar bland annat om en upptäckt hon gjorde för några år sedan. Det var när hon skulle pacea sin kompis Björn som sprang ett lopp på nära 25 mil. Att pacea någon innebär att man under en etapp springer med, hjälper till att hålla farten, lyser upp vägen, håller humöret uppe och ser till så att personen inte somnar. Den första natten sprang hon sju mil och andra natten fem mil tillsammans med Björn. När helgen var över upplevde hon det, till sin stora förvåning, som om hon inte skulle ha sprungit alls och kroppen var inte trött. I normala fall skulle hon ha stapplat fram på måndagen efter att ha sprungit tolv mil under helgen. Psykiatrikern och idrottsläkaren Clas Malmström kunde svara på vad det här beror på. Det handlar om att när vi riktar uppmärksamhet bort från oss själva, i det här fallet mot någon annan, så registrerar vi inte vår egen trötthet och blir därför inte trötta på samma sätt. När vi gör saker för någon annan eller för ett större
