Krönika
Pekka Heino är nog mest förknippad med sitt arbete som programledare i ett antal SVT-program som Go’kväll, Gomorron Sverige och Vi i Femman. Idag ägnar sig Pekka åt det han vurmar för som att leda galor, moderera författarintervjuer och tipsa om kulturfavoriter vi bara inte får missa. Följ gärna @PekkaHeino på instagram och ta del av hans värld.
J
o, jag försökte. Ett par gånger, till och med. Alltså att bo utanför Stockholms tullar. Men eftersom mitt första jobb VRP Q\LQ±\WWDG L E|UMDQ DY nWWLRWDOHW YDU DWW JXLGD XWOlQGVND turister, så kändes det viktigt att lära känna staden. Så därför °FN GHW EOL HWW LQDFNRUGHULQJVUXP PHG HWW FHQWUDOW OlJH 'HW KlU var ju på de fasta telefonernas tid och då kunde man se i vilken stadsdel numret hörde hemma. Som tur var, hade jag fått låna en kompis lya några veckor mitt i sommaren, för damen som svarade på min annons i Svenska Dagbladet, sa att hon gjorde det ”bara för att det var ett Östermalmsnummer”. Ester, som hon hette, bodde i en trea vid Odenplan. Till hennes lägenhet hörde också ett stort rum med balkong, litet badrum och en egen hall. Men inget kök. En liten kokplatta och ett minimalt kylskåp ingick i möblemanget. Ganska snart unnade jag mig en mikrovågsugn, men jag diskade i duschen. I tio år. Och samtidigt kändes det lite lyxigt, eftersom jag ju var i mina drömmars stad och kunde gå eller cykla precis överallt. Och jag sparade pengar. Tjänade inga större summor de första åren, men jag stoppade undan så mycket jag bara kunde. På ett GHFHQQLXP °FN MDJ IDNWLVNW LKRS WLOO PLQ I|UVWD HJQD ERVWDGVUlWW på centrala Kungsholmen. Tanken känns nästan lite svindlande, med dagens mått mätt, men jag prutade till och med lite på den där tvårummaren, eftersom jag konstigt nog var den enda intressenten. Minns fortfarande den där känslan av att ligga i det pyttelilla sovrummet, se genom det ännu mindre köket till hallen och bortanför den, vardagsrummet. Mitt hem, bara mitt. Ja, eller ganska snart, vårt, eftersom jag träffat Erik vid det här laget. Vi trivdes bra, men började snart längta efter något lite större. Söndagspromenader med DN:s bostadsannonser i näven blev ett återkommande nöje. Vi var överens om att stanna kvar på Kungsholmen, egentligen bara med ett par kvarters radie från där vi bodde. Då insåg vi att det fanns en lösning vägg i vägg. En ännu mindre lägenhet, som också var den sista hyresrätten L I|UHQLQJHQ 1lU GHQ JDPOH IDUEURUQ ±\WWDGH XW YDU YL UHGR Två separata värderingar och så ett bud, baserat på dem, till styrelsen. Erik stod för det köpet och så gjorde vi ”två hål i väggen” (som Telias kampanjslogan var just då) och bjöd in till LQ±\WWQLQJVIHVW
8 Kick Off
Alla vänner var impade. Så även de som kom på visning, HWW nU VHQDUH QlU YL EHVWlPW RVV I|U DWW ±\WWD 'HW YLOO VlJD spekulanterna gillade de sociala ytorna, vardagsrum och matsal, men sen när de knappt kunde kliva in i sovrummet, på grund av att det var frimärksstort, så svalnade intresset betydligt. Vid det här laget hade vi redan köpt vårt nästa boende, en vindslägenhet Sn gVWHUPDOP Vn SDQLNHQ E|UMDGH WLOOWD 9L °FN WlSSD WLOO GH GlU hålen i väggarna och sälja var sin lägenhet. Det var nervöst, men till slut gick det och istället för den där feta vinsten vi drömt om, så gick det jämnt ut med köpet. Som förresten var resultatet av ännu en prutning. Inte heller denna gång var det någon som bjöd emot, dessutom visade sig den påstådda ytan vara felmätt – och inte så lite heller. Hela sexton kvadratmeter försvann efter att vi låtit göra en egen mätning. Ett decennium blev det, på vardera stället i Vasastan, Kungsholmen respektive Östermalm. Och nu är vi tillbaka på ”holmen”…och börjar närma oss tioårsstrecket igen. Blir det NDQVNH \WWHUOLJDUH HQ ±\WW" cWHUVWnU DWW VH
