Transition #6 2012

INTERPRESS 0126-06

7 388012 606506 RETURVECKA

v 08

FACEBOOK.COM/BURTONEUROPE RIDER SERVICE EUROPE: 00800 287 866 13 (TOLLFREE)

ATHLETE TESTED FROM INCEPTION TO SHRED. The best innovations are born from experience. After surviving a massive slide while wearing an ABS ® airbag system, The North Face ® athlete Xavier de Le Rue came to us with the idea of building our most technically advanced backcountry pack ever. We started with our best—The Patrol 24. Trusted by athletes, guides and ski patrol, we integrated the ABS ® twin airbag system to fit seamlessly into this proven design. The result is the revolutionary Patrol 24 ABS®. It’s our most fully featured and capable backcountry pack. More than a pack, it’s a symbol of our dedication to never stop exploring™.

Andermat, Switzerland Tero Repo Photo

PATROL 24

®

ABS® AIRBAG SYSTEM ABS® AIR CANISTER POCKET REINFORCED HIGH-ABRASION ZONES ON PACK FACE LARGE AVY TOOL ORGANIZATIONAL SLEEVES LIGHTWEIGHT BOMBASTICTM FABRIC HINCHTM - SKI/BOARD CARRYING SYSTEM

Follow the path of this revolutionary new pack at thenorthface.com

Photo: Le Panda Š 2012 Vans, Inc.

www.vans.se

NIKESNOWBOARDING.COM

DANNY RIDES THE NIKE ZOOM DK BOOT WITH THE BELLEVUE JACKET & THE BUDMO CARGO PANT

Drop in

Åkare Johan Olofsson Foto Andrey Pirumov Plats Revelstoke, Kanada

E

n snöpeppad själ kan inte låta bli att dregla lite över denna sköna pow-sväng med snurfern, som Johan Olofsson drar av i Revelstoke. En bild säger som bekant mer än 1000 ord, så titta och njut!

14

15

INNEHÅLL TRANSITION NO.6-2012

UTGÅVA 62

014 Drop in 020 Ledare 022 Notiser 036 Nödvändigheter 038 På Skype med Simon Ericson 042 Transition Team Challenge

052 Nisse Arvidsson 062 Chris och Kalle 101 072 Georgien 080 Switch 088 Fernaeus 090 Jonathan Nilssons Gästkrönika

092 Sista ordet med Travis Pastrana 094 Drop out

52

Nils Arvidsson Han fick upp ögonen för snowboardt vid fyra års ålder och fick sin första sponsor innan han fick köra moppe.

Karriären har sett ljus ut länge för Nils Arvidsson och lär fortsätta göra det ett bra tag till. Det här är historien om vidundret från Järvsö.

80

Switch Switch, switch-stance, oppositefooted. Kärt barn har många namn.

Vi reder ut vad det innebär att skata switch, hur det växte fram och hur muskelminnet hjälper dig att tänka tvärtom för att utveckla dig inom skateboard.

72

Georgien Skidåkaren Johan Jonsson fann sig under förra säsongen mittemellan Svarta- och Kaspiska havet, på en snöbeklädd topp i Georgien. Ett minst sagt otippat skidresemål som skulle visa sig bjuda på en hel del överraskningar i allt ifrån åkpepp, mat och människor.

Transition Team Challenge Vi samlade några av landets bästa snowboardteam och gav dem i uppgift att shredda fyra olika parker under loppet av fyra dagar. Detta skulle resultera i såväl grymma edits, som foton. Det hela blev helt klart en utmaning. På sidan 42 kan du läsa om hur det gick till när Salomon, Nitro, Burton och Drake drabbade samman i den första upplagan av Transition Team Challenge.

18 TRANSITION 6-2012

TRANSITION 6-2012

19

THE PAPER

The Paper HUB Folkskolegatan 22 117 35 Stockholm

Prenumeration Titeldata, Kundtjänst, 112 86 Stockholm 0770-457 137 / www.prenservice.se Frilansmaterial Du är välkommen att skicka in text och bilder, men kom ihåg att vi inte ansvarar för icke beställt material. Maila gärna innan du skickar något.

Tryck Elanders AB Transition trycks på miljövänligt papper.

Medverkande Markus Alatalo, Johan Wennerström, Jocke Olsson, Jonatan Nylander, Daniel Bernstål, Johan Jonsson, Oskar Enander, Jonas Adolfsson, Nils Svensson, Gustav Svanborg Edén, Alex Fernaeus, Jonathan Nilsson, Matt Georges, Ville Lahtinen, Carlos Blanchard & Andrey Pirumov.

foto lucas nilsson

Transition into Thirteen 2012 börjar gå mot sitt slut och jag kan inte låta bli att le lite när jag tittar tillbaka på året och de nummer av Transition som kommit ut. Det har varit alltifrån kallvattensurf i det svenska höstrusket och håriga linjer i Alaska, till skatemani i betongparker och metallslaktande av rails i storstäderna. Allt som allt en riktigt bra resa i enastående bilder, trycksvärta och ett stadigt flow på transition.se. Jag hoppas att ni håller med mig.

En annan sak som man blir glad av är ju att snön har fallit i stora delar av landet. Många orter öppnade sina

backar rekordtidigt, vilket bådar gott för den kommande säsongen.

Eller kommande och kommande.

Säsongen är igång, punkt. Jag (precis som ni?!) hoppas i alla fall att den blir lång och intensiv och att vi får se mycket av våra grymma talanger inom skid- och snowboardscenen i vinter. För de tillhör de främsta på planeten. Jag hoppas även på att vi får se fler och fler nya talanger blomma ut!

En person som utan tvekan är här för att stanna är stjärnskottet Nils Arvidsson. Vi hängde med honom hem till Järvsö, där allting började.

RIDE WITH THE MOUNTAIN, NOT ON IT

Det kan du läsa mer om på sidan 52 Förutom det blir det en lärolik lektion om att åka switch, en galen trip till det otippade skidparadiset i Georgien och mycket, mycket mer.

Hoppas du får en trevlig läsning, en god jul och ett riktigt gott nytt 2013 med mycket shreddication!

THOSE WHO RESPECT THE MOUNTAIN’S POWER ARE THE MOST LIKELY TO CONQUER IT. OAKLEY SMART CLIMATE CONTROL™ IS DESIGNED TO SUPPORT YOU THROUGH ANY AND ALL CONDITIONS.

SMART CLIMATE CONTROL GREAT ASCENT JACKET + PANT WITH GORE-TEX FABRIC

™

Viktor josefsson | redaktör

®

JAKE BLAUVELT

Managing Director Anders Neuman anders@transition.se

editor Viktor Josefsson viktor.josefsson@transition.se

staff Photographers Lucas Nilsson lucas.nilsson@transition.se

junior editor Jesper Guldbrand jesper@transition.se

Art Director Eliot Jönsson eliot@transition.se

Project Director Nicklas Persson nicklas.persson@transition.se

Daniel Rönnbäck daniel@transition.se

Administration info@transition.se

©2012 Oakley, Icon | SE.OAKLEY.COM/SNOW GORE-TEX, GUARANTEED TO KEEP YOU DRY and GORE are trademarks of W. L. Gore & Associates, Inc. ®

20 TRANSITION 6-2012

®

®

BEYOND REASON

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

Stockholmscrewet Lynx, som bland annat var med i Quiksilver Crew Wars i somras har nu släppt sin fullängdare med namnet "Lynxelicious". Filmen som är gjord av William Engström innehåller 5 ösiga parts. Se den på transition.se/lynxelicious-full-movie

– Bilden är tagen på ett resort i Österrike precis utanför Innsbruck, som heter Kühtai. Det är i januari och var det första puderhoppet efter rail-säsongen.

Detta är en väldigt korkad frontside 540.

För er som sett senaste Pirate-filmen "Unique8" så är det samma hopp som jag även landar min switch backside rodeo i. Bra pop, bra puder och bra sällskap. En bra dag liksom!

Thrasher had utsett David Gonzalez till "Skater of the year" och anledningen är ganska självklar. Spana bara in hans edit "Possessed to skate" på transition.se/david-gonzalezpossessed-to-skate Foto jonas adolfsson

juggas jolly good decks Danijel kör brittiskt på brädor från The National Skateboard Co. thenationalskateboardco.com

Man skulle kunna säga att framtiden är här. Nu kommer appen som vi vet att många brädåkare har väntat på.

Spot Digger heter miraklet och dess funktion är relativt enkel. Användarna laddar upp sina favoritspots, parker, anläggningar och butiker i appen så att alla kan ta del av dem. På detta viset behöver man exempelvis inte

spendera otaliga timmar med att köra omkring och leta efter någonting åkbart när man besöker en ny stad.

Appen är alltså till för både skate- och snowboard och kommer vara helt gratis. Den finns redan för Android och kommer ut på IOS den 2 januari, 2013.

Ridestore bygger vidare på sitt team och värvar nu skateboardåkare för fullt. 11 färska namn har presenterats på hemsidan, Axel Welton, JeanMarc Soulet och Filip Almqvist för att nämna några. Surfa in på Ridestore. com för att spana in hela teamet.

Melowe har förstärkt sitt team ordentligt under hösten. De två senaste tillskotten är Didrik Galasso och Jerome Campbell. Surfa in på melowe.se för att kolla in resten av teamet och glöm inte att kolla in Melowe-Mondays.

ZEBASTIAN LANDMARK

QUIKSILVER STORE NORRLANDSGATAN 10 STOCKHOLM 08 611 37 06 WWW.SPORTMARKET.SE

@ Blom

skateboard

Åkare CHRIS SÖRMAN Trick FS 540 Plats Kühtai, Österrike Foto DANIEL RÖNNBÄCK

@ Blom

cover story

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

ATHLETE: MIKE BASICH | CAPTURED BY: MIKE BASICH

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

medarbetaren

Martin Ottosson och Danijel Stankovic kan numera lägga till kepsfabrikör på sina redan fläskiga CV:n. Håll utkik efter Post Hats & Details. Hatten av!

lika som bär Erik "Kire" Karlsson eller Transylvaniens blodtörstige Dracula. Vem är egentligen vem? Detta är nog vår svåraste lika som bär hittills.

Danne "Jan-ove" schönemann Rip Curl-kontoret i Göteborg har gått och blivit med pingisbord. Danne Schönemann är hittils obesegrad och det ryktas om att han siktar på OS.

lavinområde Åkarklubben fortsätter att skapa rubriker efter att ha dragit igång en hyffsat lavin i Åre. Joppe har nu ett par laviner på samvetet!

stokify Timothy Latte Min playlist kallas för 7/11 för den har allt möjligt i sig, precis som 7/11 (butiken) har. Och den funkar att peppa, digga och chilla till. En ultimat lista med andra ord. För att prenumerera på spellistan besök transition.se Imagine Dragons – Radioactive The Raveonettes – Apparitions Sub Focus – Tidal Wave LOL Boys – Changes (Shlohmo Remix) Van She – Idea Of Happiness Brad Sucks – Making Me Nervous Dead Feather Moon – 1907 Purity Ring – Belispeak Mackintosh Braun – Now Sleigh Bells – Kids

Kristoffer "Håkan" Hultgren Transition har gått och blivit med praktikant, i form av "Håkan" som ska hjälpa oss med våra projektbaserade grejor. Det vill säga saker som involverar events, tävlingar och liknande. Riktigt kul tycker vi! För att ta reda på lite mer om honom fick han genomgå medarbetar-intervjun.

Vad är det för utbildning du läser?

– Jag går på Entreprenörskolan i Leksand där jag kommer ifrån, det är en yrkeshögskola och linjen jag går riktar sig åt turism/events.

Berätta vad du gör på Transition.

– Jag har praktik genom skolan i 2 månader och fick chansen att vara här på Transition och det känns kul.

Det jag gör är att försöka planera och sammanställa events och tävlingar som ska gå av stapeln, som till exempel Transition Winter Awards.

Vad ska du bli när du blir stor?

– Bankir!.. Eller jag vet inte, tror jag kommer att vara en massa saker som vuxen, haha. Just nu gillar jag sättet att jobba i projekt och har som mål att göra det ett tag framöver.

Du bor hos Kristofer "Kuske" Fahlgren under din praktik, hur är det?

– När han inte har efterfest mitt i veckorna funkar det riktigt bra måste jag säga, haha! Nej då, både Kuske och Joel som jag bor med är sanna livsnjutare och väldigt lätta att ha som sambos.

BLACK

Hur mycket brädåkning blir det i vinter?

– Så mycket som möjligt, vi har en backe i centrala Leksand numera där vi har fria händer att bygga lite hur vi vill. Perfekt för kvällsåk efter skolan sen drar man till Sälen på helgerna.

KEY CAMERA SPECS 2.7K Cinema 30 / 1440p48 fps 1080p60 / 960p100 / 720p120 fps 12MP / 30 fps Burst Wi-Fi Built-In Wi-Fi Remote Included GoPro App Compatible Pro Low-Light Performance

Finns även i White och Silver Edition.

musiker, rugby- och fotbollspelare, släng er i väggen.

Wear it. Mount it. Love it.™

LCD Touch BacPac™

24 TRANSITION 6-2012

EDITION

Wi-Fi Remote

EXCLUSIVE DISTRIBUTOR

Se mer tillbehör + fästen på iceman.se

The Frame Mount

Head Strap Mount

Iceman Sport Extreme AB | info@iceman.se | www.iceman.se

Handlebar/Seatpost/ Pole Mount

Chest Mount, aka “Chesty”

Helmet Front Mount

Adhesive Mounts

Tidslinjen tidslinjen Med hampus mosessson 1982 - Födsel Jag föddes 15 November 1982 på Lunds sjukhus. Jag bodde i Lund på Trädsgårdsgatan tills jag var 6 år, vi bodde granne med Martin Dahlin som var en av mina barndomskompisar och vi spelade en del fotboll tillsammans.

1987 - Första Brädan Min första skateboard fick jag faktiskt av Martin Dahlin's polare och det var min första kontakt med brädvärlden.

Jag kom hem och visade den för morsan men hon trodde att jag hade snott den så vi fick gå hem till Martins föräldrar och där fick han förklara att jag faktiskt hade fått brädan.

1988 - Tärnaby 1988 gick mina föräldrar skilda vägar och min morsa ville få ombyte så då hamnade vi i Tärnaby. Hon fick praktik på sjukhuset där hon träffade min nuvarande far. Jag blev senare adopterad av honom men det var inte förens jag var 24 år. Den första vintern i Tärnaby blev jag tvungen att operera mig och skulle inte få åka skidor på några månader men dagen efter operationen ville jag upp i backen. Jag sprang upp i liften så efter det lät mina föräldrar mig åka ändå.

1990 - Skidåkningen Jag var en lovande alpinåkare och fick kontrakt med Elan när jag var 10 år.

Jag åkte en hel del tävlingar och vann bland annat Ingemar Stenmark trofén.

Jag lyckades också spöa Jon Olsson på en tävling i Tänndalen, något som han fortfarande tycker är jag jobbigt när jag tar upp det med honom.

1992 - Blacksnow Min första Snowboard var en Blacksnow som jag fick på en bytardag i skolan. Den stod mest och samlade damm och jag använde den egentligen inte förens jag var 12 år.

1996 - Snowboard på rikitigt Sommaren 1996 började jag skata på riktigt och det här var samma år som snowboardhögskolan öppnade i Tärnaby. Jag åkte en del skateboard med de som gick där och dem sa åt mig att jag inte kunde åka skateboard och skidor samtidigt. Så då var det bara att byta. Jag gick hem till mina föräldrar och sa att det var bara att...

26 TRANSITION 6-2012

mest fartfyllda gänget. Detta mynnade ut i ett avsnitt som i alla fall för oss som var med kommer ge oss minnen för en stund fram över. KUL GRABBAR!

The jocke olsson corner Det är dags för ännu en Corner vilket glädjer mig. Att jag ens har fortsatt förtroende är ju great men också att vi fortfarande fortsätter prodda avsnitt efter avsnitt runt om i Sverige och Europa är ju bara det en bedrift.

Att film-Erik fortfarande orkar med en slarvig fyllekajja som en själv är ju även det fantastiskt. Så vad har hänt sen förra numret?

Jacob Nedler är det nya tillskottet till Ridestores växande team och för att fira detta drog vi ju självklart till närmaste park för att bara spy ut alla trick denne Jacob har upp i skjortärmen.

Det resulterade i sedvanligt värdelös intervju då Bmx:are i största allmänhet tror att de dör om de snackar framför en kamera, men också i ett avsnitt fyllt med bra häng och helt vansinniga bangers från Jacob. Bara den saken att han garanterat aldrig varit omnämnd i så fina sammanhang och tidskrifter som Transition lär ju peppa sönder denna youngster från Uppsala. GRATTIS JACOB! Lindvallen bjöd upp till tidig säsongsstart och vad gör JOS då? Jo, tar rälsbussen upp till Dalarna och kitar Sverigeeliten innehållandes Ludwig "Peter Jöback" Lejkner, Zebbe "Zebra" Landmark, Nils "Cobra" Arvidsson och Jonte "steezemagnet" Lindhe med logi för att filma ett avsnitt långt innan någon annan ens tänkt tanken på att dumpa flipflopsen och sommarkänslorna och gå mot ännu en great vinter. I en veckas tid slöades det, hängdes det, kollades sjukt mycket film, skatades och vi fick även in en del snowboardåkning, även om det kanske inte var de

Nitro Circus kan ju ingen ha missat.

De kom, de sågs av 17000 pers under två shower, segrade och stack! En helt sjuk show som man sällan kommer att få uppleva igen. Det bästa med allt är att Daniel Bodin fick vara med som svensk representant och att jag och Viktor från redaktionen fick en chans att snacka och hänga en del med mannen, myten, GIGANTEN Travis Pastrana. Efter att ha hängt runt i Globens katakomber i tre dagar så lyckades vi även hänga en del med alla de andra 30 prosen som var med på touren. Vi åt deras caterade mat, vi jävlades och skämtade och såg till att deras vistelse i Sverige blev lite märkligare än annars, i sann Jocke Olsson anda. Jag hävdar fortfarande som Transition Instagrammade att jag hade hoppat megarampen... Men jag fick inte, SYND FÖR MIG! Som sagt vintern står och knackar på den välberömda dörren. brädor och skidor ska vallas, nytt gear ska inhandlas, testhelger ska drickas bort och det må skrytas om vem som har den bästa planen för vintern. Jocke Olsson Show skiter i allt detta och ser helt enkelt bara till att vara uppe där allt går ner och få skiten på film. Så har ni tänkt att ta er till Tandådalen, Lindvallen eller Åre så se upp, för inget kommer slinka förbi... En annan hoppas ju självklart också på att plocka hem något slags pris på Transition Winter Awards som kommer hållas i Åre under den galna luciahelgen som förmodligen ingen kommer minnas efteråt på grund av alkoholhaltigt intag. Så väl mött i fjällen gott folk så hoppas vi att vi alla möts och har kul så skiter jag i detta nu å dricker en öl eller två öl för många med Johan Lilja istället. KUL FÖR OSS!!!

R A W L E H A Y D N

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

D O M I N I C

P O S T @ S C A N A C T I O N . C O M

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

...säga upp mitt kontrakt med Elan för nu skulle jag åka snowboard. Tre månader senare åkte jag på min första tävling, det var en sverigecup i Kiruna och jag kom trea. Noppa som då hade Salomon i Sverige fanns på plats och jag fick spons direkt. Jag körde några fler Sverigecuppar den säsongen och kom också trea på SM i Klimpfjäll.

1998 - Snowboardgymnasiet Jag började på Snowboardgymnasiet i Malung vilket var riktigt kul. Träffade mycket nytt folk som än idag är nära vänner till mig. Stefan Karlsson och Martin Sandberg framförallt. Vi började festa en hel del i Malung och efter en månad hade vi födelsedagsfest för Martin som fyllde 16 år.

Lärarna tog in oss på förhör nästa skoldag, mig Martin och Jon Moreus som var alpin-snowboardåkare. Jag och Martin nekade till att vi hade haft fest, men Jon var nykterist såg inget problem med att erkänna allting eftersom han själv inte hade druckit.

Lärarna tvingade oss att ringa hem och berätta. Martin fick ringa hem på sin födelsedag och efter att familjen hade gratulerat honom med Ja må han leva var det bara att erkänna. Martin hade ganska stränga föräldrar så efter det fick han inte vara kvar i Malung på helgerna, i nästan ett år.

2000 - Studenten Åren på gymnasiet gick sjukt snabbt, mycket för att vi hade det så bra. Vi åkte snowboard tre dagar i veckan och gick i skolan resten. På Volcom Family Gathering i Tandådalen gick det bra för mig i Quarterpipen och det fanns en snubbe som kallades Buffalo som tipsade Quiksilver om mig. Då körde jag i full Salomon och Bonfire mundering och såg ut som en riktig idiot, eller ja skidåkare. Jag hade redan pratat en del med Jakob Wilhelmsson om att det hade varit grymt för mig om jag hade kört på Quiksilver. 4 dagar innan SM i Tärnaby skickade Quiksilver och Gnu massa grejer till mig och innan det hade jag gett Salomon ett ultimatum om att jag vill ha 30 000 Sek per år för att jag skulle fortsätta köra. Jag fick aldrig något svar så jag sket i det och mellan kvalet och finalen bytte jag till Quiksilver och vann faktiskt mitt första SM. Jag tror inte att Noppa på Salomon blev särskilt nöjd och det var ju ganska onödigt gjort men jag hade ju inget riktigt kontrakt med Salomon heller vilket jag då fick med Quiksilver.

28 TRANSITION 6-2012

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

UPPDRAG: Fostra morgondagens åkare ÅKARE: Lucas Söderberg FOTOGRAF: Daniel Rönnbäck WEBB: klappen.se/SnowparkAcademy

Felix Engström åker numer för DC Snowboards och det såg han till att fira ordentligt. Han firade även i backen, i Lindvallen där han tog sig an en del räcken. Spana in det på transition.se/ felix-engstrom-valkomnas-till-dc

följ redaktionen Transition på instagram @transitionmagazine

Old school-spett Så här ser Nisse Arvidssons absolut första bräda ut. Läs mer om hur vidundret från Järvsö startade sin snowboardkarriär på sidan 52.

vi följer Ludde Lejkner @ludwiglejkner. En skön kille med en tendens att vara lite galen.

NORRA EUROPAS

STÖRSTA SNOWPARK KONCEPT klappen.se

info@klappen.se

+46 280-96 200

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

2003 - Bästa säsongen Säsongen 2003 började vi filma till Flavour och vi hade en riktigt bra säsong.

Burton European Open 2003 var första stoppet på den nya världstouren som då hade bildats och alla proffs skulle vara med så man var ju super peppad på det. Jag lyckades komma trea och det kändes som ett riktigt startskott i karriären på något vis. Jag vann också Battle, fick åka på Artic Challenge, filmade till Flavour och det kändes verkligen som det lossnade den här säsongen.

2004 - Robotfood Sommaren 2003 så ringde Brusti till mig och ville att jag skulle filma med Absinthe, vilket jag så klart tackade ja till. Jag träffade alla som skulle vara inblandade i den filmen och det kändes riktigt kul men precis innan vi skulle börja filma ringde Jakob till mig och sa att han skulle börja filma med Robotfood och Pierre ville ha med oss båda där. Jag kommer inte ihåg exakt hur det gick till men det vart så och både jag och Jakob började filma med Robotfood vilket passade oss perfekt. Säsongen började dock inte så bra, på nyårsafton var jag i Åre och åkte i parken men blev snejkad på ett rail av Jakob Wester vilket gjorde att jag fick tåhugg på railet och fick en lårkaka. Jag missade första månaden av filmningen och även första gången jag blev inbjuden till X-Games. Jag hatade Jakob Wester i flera års tid efter det där. I Februari kom jag igång med filmningen och det här var det första året vi filmade och det var sjukt mycket att lära sig men vi hade helt klart de bästa lärarna.

2005 - Derilictica Året efter Robotfood filmade både jag och Jakob till Derelectica. Jag kommer ihåg att min agent Kristoffer Hansson tjatade på mig att jag skulle köra mer tävlingar och vinna den totala världscupen men jag pallade inte köra tävlingar och ville fokusera på min filmpart.

2005 - Air & Style I December 2005 flyttades Air & Style till Munchen och jag lyckades vinna tävlingen, på en Backside 720, som alla andra svenskar som lyckats tagit en vinst i den tävlingen. Dock med en shifty-shifty också. Jag kommer ihåg att jag sa till alla jag kände och...

30 TRANSITION 6-2012

FOR MOR E ON T HIS SU PE R LAT IVE SPAC E wes c.com

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

Snowboard Sven Thorgren har hängt ut i Saas Fee tillsammans med sin sponsor Protest och han var lyrisk över hur bra åkning det var. Vilket ledde till att han blev tvungen att skälla ut sin teamchef på Protest för att de tvingade honom att stå modell för deras nya katalog, när förutsättningarna var perfekta för att ösa i hoppen. För att citera Sven: – Jag kunde ju typ ha lärt mig trippelcork idag. Det är väl viktigare för både mig och för dem?!

Just Viktor Wiberg är verkligen på gång just nu. Inte nog med att han och hans partner i brott, Erik "Kire" Karlsson har fått en ny handsk-sponsor i form av Pow, Herr Wiberg har även hunnit med att få support från Beats

By Dre och blivit ny teamåkare på One Off. Busy man...

Philip Grund har hängt en del i Hemavan på försäsongen och laddat upp inför vinters missions med kommentaren: ”det är nice att få svänga lite och lägga några carves” Lite tränings-skvaller från Umeå också… Viktor Wiberg har börjat ett sju helvetes dating-liv och gymmar mer än någonsin (då han inte datar då, förstås).

Både Chris Grenier och Louif Paradis är peppade på Sverige och de får dagliga uppdateringar om snöläget i Stockholm. Räkna med att se många miljöer från Stockholm i nästa års snowboardfilmer om det kommer tillräckligt med snö i huvudstaden.

Kärleken har tagit Rolf Nylinder till Gällivare. Om det i själva verket var kok-kaffe, snus och Dundret som lockade framgår inte men Rolf verkar vara peppad och det bådar gott inför vintern.

Snowboardlandslaget är på plats i Breckenridge för ett läger och kommer vara där till och med Dew Tour. Niklas Mattsson kommer här ha sina riktiga första åkdagar sedan artroskopioperationen av minisken för cirka åtta veckor sedan Hans sjukgymnast är mycket nöjd med framstegen under rehaben, så vi hoppas på det bästa där borta på andra sidan Atlanten!

Zebbe ”Zebra” Landmark lovade vänner och familj att han skulle ta körkort under hösten. Det är som safe ska han ha sagt. Så safe var det däremot inte och Zebbe står fortfarande utan körkort. På frågan varför svarade Zebbe att han ”åkt mycket snowboard”. Om någon ursäkt är en bra ursäkt så är det den tycker vi på Transition!

Zebbe är snowboard, och snowboard är Zebbe. Några som håller med om det är Quiksilver Europa som både förbättrat och förlängt sitt kontarket med den unge leksandssonen. En svart och vitrandig vinter är att vänta!

Mimmi Sandström skadade sitt knä i Fonna i slutet av förra säsongen, men ska nu vara på bättringsväg. Under höst och vinter har hon inte gjort annat än att ge Oslobor p-böter och kört stenhård rehab. Vi på Transition anser att det här är två bra och givande aktiviteter och hoppas hon snart är tillbaka på sin snowboard!

Halldor Helgason och Coach Thunder må vara grymma när de kommer till snowboardrelaterade saker. Men de har även en del dolda talanger.

En av dem är helt klart mat.

Nu har de startat ett nytt matlagningsprogram, där de i alla fall visar var skåpet ska stå när det gäller quesadillas. Så nu vet du var du ska vända dig när du får beslutsångest över middagen.

Om du behöver julklappstips till den snowboardintresserade så vill vi åter igen påminna om två riktigt bra böcker som har släppts under hösten.

Daniel Bloms Drifting Decade och David Benedeks Current State: Snowboarding. Båda finns nu i lager igen så det är bara att gå in på driftingdecade.com eller almostanything.com för att köpa en bok, eller två.

WeActiv is t TOV E HOLMG R E N SHOT IN HOR NSTU LL, STOCKHOLM B Y G IOVANNI R E DA

...min teammanager att jag skulle se till att vinna Air & Style, jag hade inte stått på brädan överhuvudtaget innan jag droppade in i Munchen men jag hade bara den inställningen att jag verkligen ville vinna. Och det gick ju bra. Jag vann 12 000€ i cash och efter en rejäl fest så skulle jag dagen efter flyga hem. Jag hade en dataväska med över 100 000 i cash och på flygplatsen lyckades jag ställa ifrån mig väskan i vänthallen. Jag gick igenom alla säkerhetskontroller och kom på efter ett tag att jag lämnat väskan. Jag fick springa tillbaks och leta rätt på den, det var de värsta 5 minuter i mitt liv innan jag hittade väskan och upptäckte att allt fanns kvar.

2006 - Air & Style igen Jag var precis lika peppad inför den här tävlingen som året innan, i första omgången fick jag möta Andreas Wiig och alla inklusive mig själv trodde att det skulle vara kört redan här. Men jag lyckades ta mig vidare och omgången innan super finalen fick jag möta Risto Mattilla. Enligt mig själv blev jag totalt bortdömd och missade super finalen, jag blev så sjukt less och bestämde mig för att aldrig tävla igen. Och så blev det.

2006 - 2007 Mack Dawg Dem som tidigare hade gjort Derelectica skulle istället göra en Stepchild-film och återigen stod jag och Jakob utan några att filma med. Vi hamnade till slut på Mack Dawg och ska man vara ärlig så var väl varken jag eller Jakob särskilt peppad på deras produktioner. Det var våran enda möjlighet och vi jobbade på ganska bra första året och fick en split-part även om vi hade lite mer material också. Vi började spendera mycket tid i USA och 2007 var det dags att filma med Mack Dawg igen. Det slutade med att jag hade 2-3 trick i filmen och Jakob hade inte ett enda. Vi hade ändå kämpat rätt hårt trots otur och hade shots för åtminstone en split-part. Allt vara bara skit efter den säsongen och vi bestämde oss för att göra ett eget projekt.

2008 - Pony Tale Tillsammans med Per-Hampus Stålhandske gjorde vi Pony Tale, mycket för att vi ville visa hur vi tyckte Snowboard skulle vara men också visa att vi verkligen kunde åka...

32 TRANSITION 6-2012

www.kombisports.com

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

Skidor Tom-Oliver Hedvall har börjat köra för det svenska skidmärket Cmd och i samma veva har han vikt ut sig på ett av deras shoot. Kan det vara så att det finns planer på en utvikningskalender med alla teamåkarna? Perfekt julklapp i så fall!

Första dubbelcorken av en tjej är gjord och det är Lisa Zimmermann som går till historieböckerna. När kommer första trippeln?

Det ryktas om att Tom Wallisch och Kyle Decker har ett eget filmprojekt på gång till vintern. Detta innebär också att dom kommer lämna Level 1.

Ingen missade väl när Tanner Hall och Red Bull gick skilda vägar? Nu har Tanner i alla fall signat ett nytt dryckeskontrakt, denna gången med Rockstar.

Piffen har gjort slut med sin Volvo 740 och har fortfarande inte kommit över sitt breakup med den älskade bilen.

När vi ändå är inne på bilar så kan vi också rapportera att Niclas Karlsson köpt ny bil, modell mopedbil, VW Polo.

Niclas har förövrigt blivit av med alla sina sponsorer och ska soulridea hela vintern lång…i sin VW Polo!

Jesper Tjäder kan stolt skriva in sig själv i Guinness rekordbok efter att han i Tandådalen satte BS cork 1350 off a shootout rail. Ska bli intressant att se vad mer han kommer hitta på under säsongen.

Quiksilver stärker sitt svenska snöteam med de norrländska ung tupparna Tobias Sedlacek och Erik Lundmark. Båda dessa herrar kommer spendera stora delar av vintern i amerikanska Breckenridge och edits av den nya skolans skidåkning är att vänta!

En världsmästare i ny förpackning. Att vinna Freeride World Tour går inte obemärkt förbi. Under de två senaste månaderna har Christine Hargin varit på TV4 två gånger, hamnat på förstasidan på Dagens Nyheter och blivit intervjuad av Aftonbladet. Kul tycker vi då det är på tiden att både hon och storabergsskidåkning får den uppmärksamhet hon och den förtjänar.

Hon har även hunnit med att skriva på för norska Norrøna och kommer göra Jon Olsson och Jesper Tjäder sällskap på Yniq-teamet. Grattis och lycka till kommande säsong önskar vi på Transition!

I mitten av november var det dags för Sverigepremiär av Candide Thovex film Few Words på Cosmonova i Stockholm. Huvudpersonen var själv på plats och ska ha blivit imponerad av den äggformade biografen. Under sina tre dagar i Stockholm hann även Candide med att besök Make It Happen (lite som att Messi skulle dyka upp på en pojklagsmatch på Enebybergs IP), få streptokocker och i och med det besöka ett sjukhus i Nacka, dansa på både Berns och Hells Kitchen samt se en allsvensk ishockeymatch. Det var med andra ord en nöjd Candide som drog vidare på sin premiärsturné genom Europa. Det enda som gjorde honom lite frågande var varför svenska män fixar sig mer än våra kvinnor. Du kan läsa ett längre reportage om Candide på transition.se/update-candide-thovex

NOTISER SNOW/SKATE/SURF

...För mig började inte säsongen så bra då jag bröt ryggen i Januari och var borta i en månad inklusive 10 dagar på ett sjukhus i Italien. När vi kom igång med filmningen var det dock det roligaste året jag har haft.

photo: Frode sandBech

Tips välkomnas Maila redaktionen på info@transition.se

new røldal functionista in stores now

Vuxna män gör saker tillsammans Riktiga vänner hjälper varandra med stretchningen, precis som Luda hjälper Zebran.

2009 - 2011 Holymoses Kommande två säsonger gjorde jag min egna videoblog, Holymoses.se.

Första året var det parallellt med filmen Euro Gap som jag också filmade för, andra året filmade jag endast till bloggen med Kuske Fahlgren. Det var två roliga år men jag började känna mig ganska nöjd vid det här laget.

2011 - Finito I början av 2011 skrev jag ett treårskontrakt med Apo-Snowboards men en bit in på säsongen började intresset svalna lite. Många av de man åkte med började hoppa av. Jag var trött på att resa. Under sommaren förhandlade jag även med Quiksilver om ett nytt kontrakt men blev lite förd bakom ljuset där. Folket på Quiksilver sa att dom skulle signa med mig menman sköt upp det hela tiden. När säsongen närmade sig ringde deras nya teammanager, utan Quiksilvers kännedom, för att berätta att det inte fanns några planer på att skriva nytt kontrakt med mig. Någon månad senare kom det ett brev på posten där det stod att jag var uppsagd och att inget nytt kontrakt fanns att få. Inget tack för dessa 12 år eller något sådant. Jag har fortfarande inte hört av någon på Quiksilver sedan dess. När säsongen led mot sitt slut bestämde jag mig för att sluta och sa också upp mitt kontrakt med Apo för att sköta allt så snyggt som möjligt.

vi lyssnar på Jan Johansson Jazz på svenska Jan Johanssons mest kända alster håller än idag. Redaktionen har låtit hans sköna tongångar gunga in vintern. Fint som snus!

McMillen vinnare av Gold School

2012 - WeSC Östersund Efter det har jag haft ett vanligt 9 till 5 jobb vilket kändes jäkligt bra. I somras fick jag och Jakob erbjudande om att köpa WeSC-butiken i Östersund och i och med distrubitionen som Jakob jobbar med passade det både honom och mig perfekt. Från första November så driver vi butiken vilken känns kul och det är en chans för oss att ge tillbaks till branschen efter alla våra fina år.

Freeride function with style.

Buy our røldal collection at norrona.com/roldal, or find your local dealer at norrona.com/stores.

For more updates and news, join us on facebook.com/norrona.

34 TRANSITION 6-2012

Welcome to nature

HUVUDBONAD

KAFFEPRESS

Hatt är aldrig fel!

Neccesär

om hotellet inte har svenskt kaffe

So fresh n' so clean

Bikini

för spa-treatment

Nödvändigheter christine Hargin FOTO anders neuman

H

åriga linjer, gnarly faces och adrenalin som rinner över. Det är vardag under vintertid för Christine Hargin. Förra årets världsmästarinna i Freeride World Tour förbereder sig för en ny säsong och visade upp lite av vad hon inte klarar sig utan när det är dags att ge sig ut på äventyr. Här är Christines nödvändigheter.

Ryggsäck från Norröna för att dryga ut flybolagens 23 kg gräns

36 TRANSITION 6-2012

Kamera

När Instagram blir för hipster

Handskar

från Kombi med touch för Instabangers

Kalender

inte läge att missa världscupstopp

TRANSITION 6-2012

37

Simon letar sig ut för en av de större klipporna i Riksgränsen, som vanligt ser han helt oberörd ut.

Simon Ericson på skype med

TEXT nicklas persson FOTO daniel Rönnbäck

S

imon Ericson är en lugn person, med en helt galen stil när det kommer till hans skidåkning. Oavsett om det gäller rails i Stockholm eller drops i Riksgränsen öser han på med galet pepp. I höst har du kunnat se honom i Winter Projects segment i "Junkies On a Budget". Vi ringde upp en snöpeppad Simon för att lära känna honom lite bättre.

Tjena Simon, hur är läget?

– Jo tack, det är bara bra. Är insnöad i Täby, tar mig inte härifrån men annars är det bra. Vi tänkte bege oss ut och åka lite rails så snart som möjligt. Men vi får nog avvakta tills trafikkaoset har lugnat sig lite.

Hade du tänkt hänga kvar i Stockholm ett tag nu när det kommit snö?

– Ja precis! Blir nog här en vecka till åtminstone. Ska bli kul att börja åka igen.

Vad har du annars planerat till vintern?

– Nu under december tänkte jag mest åka lite rails här hemma i Stockholm, kanske någon mindre resa för att fota med Daniel Rönnbäck. Annars har jag inte så mycket planerat faktiskt. Till våren ska jag på en resa för att filma med Stepd och sen vill jag tillbaks till Riksgränsen också.

Du var med Winter Project Riksgränsen i våras eller hur?

– Ja precis! Det var jäkligt skoj, första gången jag var i Gränsen

38 TRANSITION 6-2012

och det var riktigt kul att filma med Adam och Nicke. Jag hade inte filmat så mycket innan så det passade mig perfekt. Det är produktiva grabbar samtidigt som man slipper känna någon press.

Du är uppväxt i Täby, hur kommer det sig att du började åka skidor?

– Min familj har alltid åkt mycket skidor. Min pappa är gammal landslagsåkare och även om han slutade när jag var liten så har vi alltid rest runt en del i fjällen så jag har alltid haft skidåkning runt omkring mig. Jag åkte varje dag i Väsjöbacken så det är väl där jag har lärt mig åka.

Tävlade du själv alpint när du var liten?

– Jag började åka skidor men sen fick Jacob Wester mig att åka snowboard. Vi var med deras familj i fjällen och han åkte snowboard då, eller på den tiden åkte han snowboard. Eftersom han var den coola killen så ville jag göra som han. Så fort han bytte tillbaks till skidor så gjorde jag också det. Jag tävlade i alpint tills jag var 12 år

tror jag, men började ledsna på att bara åka i banan och började istället åka mer i parken. Träningarna var i Väsjöbacken och där fanns ju också en park så jag hamnade där till slut.

Du flyttade till Åre och gick gymnasium där.

– Jag pluggade vinterakrobatoik i tre år. Det var ganska annorlunda att flytta hemifrån eftersom jag bara var 16 år. Men annars var det kul! Vi fick åka mycket skidor vilket passade mig bra eftersom jag var ganska ointresserad av skolan.

Jag, Mårten Grape, Niklas Erikson och Henrik Harlaut gick i samma klass så vi var ett bra gäng där. Det är ju med dem jag helst åker och fortfarande hänger med.

Lyckades du hålla dig ifrån "det goda livet" i Åre?

– Haha nja. Inte helt kanske men det gick bra ändå. Det är ju alltid mycket fester i Åre eftersom det är en turistort så ibland kan det vara lätt att dras med i det där. Men jag var ute och reste ganska mycket på vinterhalvåret så det blev ganska lagom ändå.

TRANSITION 6-2012

39

Simon hoppar över skjutsen den här gången.

När man ringer och frågar folk vad de har att säga om dig så är det två saker som alltid kommer upp, det första är din stil när du åker.

– Ok. Ja jag är väldigt petig när det gäller min åkning. Tycker att det är viktigt att foton och filmmaterial ser bra ut så jag lägger ner ganska mycket tid på min stil och det är ju roligt att det märks.

Hur tycker du att skidåkningen är nu med allt hetsande kring trippelvolter?

– Även om det kanske inte är något jag föredrar så ska man få hålla på med vad man vill tycker jag. Det är ju friheten som är det viktigaste så folk får göra vad de vill men det är väl inget som inspirerar mig riktigt.

Det andra som folk brukar säga är att du är en lugn person. Tror du det hänger ihop?

– Ja det gör det säkert. Jag tror att det handlar mycket om att jag har roligt också. När det är kul så märks det i min stil, kanske. Svårt att säga. Men jag är ju en lugn person som har en ganska lugn stil på min skidåkning också.

Var tror du din skidåkning kommer ta dig i livet?

– Jag vet inte, svårt att säga. Först och främst vill jag åka för att det är kul men samtidigt gillar jag att fota och filma. Jag gillar när skidåkningen är kreativ och det tar jag gärna med mig in i allt jag håller på med. Men jag hoppas kunna hålla på med det här ett tag framöver.

Om du fick plocka ur en valfri åkares trickpåse, vems skulle det bli?

– Mike Hornbeck! Han är någon som jag alltid inspirerats av, jag diggar hans åkning.

Okej. Det var allt jag hade. Vart ska ni filma i morgon förresten?

– Jag tror vi ska ut till Värmdö, vi har hittat några grejer att åka på där, bara vädret lugnar sig lite så är det dags!

40 TRANSITION 6-2012

Jacob Wester fick mig att börja åka snowboard. Han gjorde det på den tiden och eftersom han var den coola killen ville jag göra som han.

t r ansition team challenge '12 TEXT viktor josefsson

M

salomon vs. drake vs. burton vs. nitro

42

ellan den 19-23 mars, förra säsongen hade det blivit dags att påbörja en ny sida i den svenska snowboard-historieboken.

Transition Team Challenge föddes och vilken utmaning sen. Det hela gick ut på att ta reda på vilket snowboardteam i Sverige som faktiskt är det bästa. Det ledde till att fyra snowboardteam besökte fyra parker på fyra dagar. Lagen som tävlade var: Nitro, Burton, Salomon och Drake. De besökte: Soulpark, Kläppen, Pinkpark och Funäsdalen. Väl på plats handlade det om att samla ihop material till en grym edit. Varje team fick med sig en filmare och en fotograf.

Vårt mål med tävlingen var att skruva upp nivån på den svenska snowboardscenen ytterligare några hack. Vi vet att svenska åkare är bland de bästa i världen, vi har flera parker i absoluta toppnivå och dessutom har vi ett helt gäng med kreativa hjärnor som levererar filmedits och bilder i världsklass.

Med det i ryggen var vi säkra på att teamen skulle kunna skapa riktigt grymma edits under de dagar de var ute och rippade tillsammans.

Målet var att få ihop en edit på 3-5 min där det levereras förstklassig snowboardåkning och sen att ha så roligt som möjligt. Man får aldrig glömma att det ska vara roligt att shredda!

Sedan är grunden i bedömningen, helheten, där åkglädjen i kombination med bra trick, roliga trick, fantasi, stil och kreativitet spelar in. Det team som i slutändan får ihop den bästa filmen kommer koras som vinnare på Transition Winter Awards 2012, i Åre.

Nu till teamen och deras tankar om Transition Team Challenge...

TRANSITION 6-2012

43

Team Salomon Åkare Viktor Wiberg Alexander De La Torre Felix Mobärg Filmare Robban Gustafsson Fotograf Jonathan Nylander Gubben i lådan Jocke Olsson

Salomons TTC-vecka startade i Bjursås, där förhållandena inte var de ultimata. Stormbyar och betongsnö som start, gjorde att crewet började tro det värsta om att få tillräckligt bra med material. Men de höll humöret uppe och levererade där efter.

– Det var en av säsongens roligaste upplevelser, tyckte Robban. Att bo och åka tillsammans och försöka vara så kreativa som möjligt var väldigt inspirerande. Samtidigt fanns pressen att leverera bra material på bara en dag per park. Det bästa var humöret hos hela crewet. Det var inte ens en negativ kommentar de dagar när man vanligtvis hade stannat inomhus pga. dåligt väder.

Alla var sjukt peppade och vi fick ett otroligt bra bemötande och support av alla parker vi besökte. Sen var det också rätt komiskt att det gick en massa rykten om oss bland de andra crewen, alltifrån att vi hade fyra filmare till att vi hade fått andra fördelar gentemot de andra vilket självklart inte stämde men vi tyckte det var kul att de hade åsikter om oss, haha. Även Viktor Wiberg var nöjd med veckan och hela konceptet av Transition Team Challenge och han tyckte att Kläppen var det bästa stoppet, mycket på grund av vädret crewet fick den dagen.

– Jag tycker det var en sjukt bra idé som fungerade ännu bättre än jag trodde att det skulle göra. Nu har jag ju visserligen inte sett resultatet av det ännu, men jag tror ingen kommer bli besviken över vad vi har åstadkommit, hehe. Kläppen-dagen tycker jag var roligast, eftersom det var bäst väder där och sjukt bra flow i rail-linjen. Jag uppskattar att man kan ta så många åk på så kort tid som möjligt och det kan man verkligen i Kläppen. Överlag så var jag ju så jävla peppad på att åka backe efter en hel säsong ute på gatan. Önskar dock att jag hade tagit tummen ur och hoppat lite mer.

Annars var hela stämningen riktigt bra och jag trivdes med folket. Sen

44 TRANSITION 6-2012

är ju Jocke Olsson alltid kul att ha omkring sig, då händer det oftast rätt galna grejer. Jag ser gärna att TTC händer igen!

Någon som däremot fick tummen ur och visade att han är att räkna med på både hopp och rails var Alexander De La Torre.

Han scorade även Salomon-teamets ender framför ett applåderande Burton-crew. Alexander stod också för underhållningen utanför backen då han introducerade iPhone-spelet Dragon Vail för Viktor och Felix.

Spelet gick ut på att föda upp drakar, få dem att föröka sig och klara sig ute i drakvärlden. Detta var något som gladde det övriga crewet.

– Det innebar att vi andra kunde få lite lugn och ro på kvällarna i och med att åkarna var upptagna med sina drakuppfödningar, berättar Robban. En morgon gick jag upp, i tron att jag skulle väcka alla och fixa frukost, men när jag kom ut till frukostbordet satt alla tre uppe och det visade sig att de hade gått upp tidigt för att bevittna morgonens äggkläckning. Nya drakar hade kommit till världen… Bättre väckarklocka får leta efter.

Allt som allt var Robban riktigt nöjd med Transition Team Challenge, trots att han fick ta rollen som filmare, producent (läs dagisfröken) och vara allmän nazist som bidrog till att tidsschemat hölls.

– Som helhet är jag kanon-nöjd med alla inblandades insats. Jag tycker alla har levererat maximalt efter förutsättningarna! I efterhand tror jag inte vi skulle ha gjort någonting annorlunda och vi har lagt både själ, hjärta och åtskilliga timmar i projektet så jag hoppas allt kommer mottagas bra. Vi hade en game-plan som vi höll oss till så det får bära eller brista. Vissa kommer kanske bli lite sura på oss och det ligger en hel del ironi bakom vår story och edit men jag gillar att röra om lite i grytan så jag hoppas att de förstår att allt är med glimten i ögat…

det gick en massa rykten om oss bland de andra crewen, alltifrån att vi hade fyra filmare till att vi hade fått andra fördelar gentemot de andra vilket självklart inte stämde men vi tyckte det var kul att de hade åsikter om oss.

45

Team Drake Åkare Isak Björnström Niklas Askmyr Andreas Gjervaldsaeter Filmare Mikael Norrman Fotograf Markus Alatalo

Veckan var skitkul och alla hade roligt. Mikael Norrman och Markus Alatalo gjorde en mycket bra insats hela veckan och vi åkare försökte köra så bra vi kunde, så jag tror resultatet kommer bli riktigt bra!

Team Drake startade sin vecka i Kläppen och öste sedan loss under hela veckan, då det verkade finnas hur mycket energi som helst i crewet. Att flänga runt till nya platser varje dag var något som verkligen föll Isak Björnström i smaken.

– Allt var sjukt roligt och jag älskar idén med att filma på massa olika ställen. Tidschemat var ganska tight, men det gillade jag. Hela veckan handlade bara om att resa, sova, åka snowboard och hänga ut med gänget, vilket resulterade i en grymt rolig vecka.

– Annars tyckte jag att upplägget på Team Challenge var riktigt roligt.

Jag tycker absolut att man ska fortsätta köra den här tävlingen i framtiden! Även Isak var nöjd nöjd med både veckan och crewet han shredda loss med.

– I helhet är jag supernöjd. Veckan var skitkul och alla hade roligt.

Mikael Norrman och Markus Alatalo gjorde en mycket bra insats hela veckan och vi åkare försökte köra så bra vi kunde, så jag tror resultatet kommer bli riktigt bra!

Även Niklas Askmyr var nöjd med veckan, som han för övrigt avslutade med att han plockade hem en tredje plats på Clash of Nations i Falun.

– Jag tycker helt klart att Transition Team Challenge var en av höjdpunkterna under förra säsongen, berättar han. Det bästa var att hänga ut med teamet och pusha varandra till att få till bra grejor på film och foto.

Favoritparken för veckan blev Soulpark i Bjursås, bland i princip hela teamet. Mycket på grund av kreativiteten och för att det var möjligt att köra natt-shoots. Isak berättar: – Bjursås var helt klart bäst, dels för att parken var så bra och kreativ, men mest för att park-shapearna var så flexibla. Jacob Söderqvist som var parkdesigner där ska ha stort tack för att han var så engagerad och fixade allt vi behövde. Eftersom det fanns så mycket features kunde man också få shoots och bilder på många olika ställen i parken. En riktigt fet sak var att liftarna var igång på kvällen så att vi även fick göra ett night-shoot.

Så i helhet var hela crewet riktigt nöjda med konceptet. Det enda Niklas tyckte man skulle ändra på var att lägga till en extra dag.

46

TRANSITION 6-2012

47

Team Burton Åkare Ludwig Lejkner Len Jørgensen Filmare Ante Olofsson Fotograf Lucas Nilsson

Eftersom det var svårt att hitta Burton-teamriders fick norrbaggen Len Jørgensen kliva in som en härlig joker i Burton-crewet. Detta blev ett välkommet tillskott. Han och Ludde fungerar ungefär likandant i den bemärkelse att de inte sitter stilla en sekund under den vakna delen av dygnet. Det resulterade alltså i att de trots att de var minst antal åkare, antagligen körde mest antal åk av alla på hela Transition Team Challenge.

– Len dök upp från ingenstans och ägde ut totalt, berättar Lucas Nilsson. Jag tycker allting blev riktigt bra, för trots att det bara var två åkare med i teamet, åkte både Ludde och Len så bra att det vägde upp och resultatet blev sjukt bra enligt mig. För det är ju alltid lite av ett logistiskt mayhem då man har med Lejkner att göra, men det gick som sagt bra och det var kul att fara omkring till olika parker och försöka prestera på tidspress.

snabbt, om än riskfyllt. För i bilen var man livrädd, som vanligt när Ludde är framför ratten. Men vi hade ju tveklöst den snabbaste transporten om man jämför med de andra teamen. Överlag var även Team Burton nöjda med veckan även om Ludde hade en liten invändning.

– Alltså jag tycker att Transition Team Challenge var en helt sjukt kul grej, om man borde fortsätta med! Men jag saknade en riktigt fet avslutningsfest för alla crewen den sista dagen. Då hade det verkligen varit 100 procent, haha!

trots att det bara var två åkare med i teamet, åkte både Ludde och Len så bra att det vägde upp och resultatet blev sjukt bra.

Parkmässigt råder det lite delade meningar om vilken som faktiskt var bäst, för veckan. Men en sak som var säker var att Kläppen levererade det bästa vädret.

– Ja, bäst väder hade vi i Kläppen, så det var givetvis en banger, fast roligast var definitivt vår sista session som skedde i Bjursås. Där fick vi hjälp att bygga upp allt som vi ville och eftersom vi hade möjlighet att köra på kvällarna var vi också ensamma där då. Man fick mycket gjort då helt enkelt, säger Ludde.

– Ja, Kläppen levererade ju verkligen och vädret var riktigt gött, säger Lucas. Men samtidigt måste jag säga att jag gillar Funäsdalen, för det är den park jag spenderat mest tid i, plus att Jonas Wilhelmson hade tagit sig tid och byggt några riktigt roliga features åt oss. Fast det var ju en bit att köra till Funäs om man jämför med de övriga parkerna.

Men det gick ju i och för sig ganska

48 TRANSITION 6-2012

TRANSITION 6-2012

49

Team Nitro

Jag upplevde det som en sjukt kul grej att få åka i några av Sveriges bästa parker och framför allt att få fett mycket snowboard under fyra dagar! Jag var väldigt imponerad av de andra grabbarna.

Åkare Ludvig Billtoft Anton Bilare Matte Nyberg Filmare Kristofer ”Kuske” Fahlgren Fotograf Johan Wennerström Chaufför Anders Claesson

Team Nitro hade en skön blandning på sitt crew, då åldrarna skildes åt en hel del. Yngst på resan var Ludvig Billtoft som var riktigt stokad på att få hänga ut under veckan.

– Det man glömde bort emellanåt var att nykomlingen i gänget, Ludvig Billtoft faktiskt bara är 15 år, berättar Kuske. Det blev man väldigt väl påmind om mellan varven när han droppade kommentarer som bara en person som inte levt så länge är kapabel att fälla, så att säga. Det gav oss dock upphov till massa garv och ytterligare konversationsämnen, så han tillförde verkligen mycket till gruppen. Även utanför backen.

– Jag upplevde det som en sjukt kul grej att få åka i några av Sveriges bästa parker och framför allt att få fett mycket snowboard under fyra dagar! Jag var väldigt imponerad av de andra grabbarna. Kanske mest av Matte Nyberg. Han körde riktigt bra och cleant, berättar Ludde Billtoft.

Det var många som var peppade på att se Matte Nyberg igen. Han har ju mer eller mindre varit borta från scenen de senaste åren på grund av otäcka och långdragna skador.

Men eftersom flera andra av Nitros teamåkare fick lov att tacka nej till Team Challenge på grund av skador, resor och annat fick Matte rycka in som räddaren i nöden. Och han gjorde det med stil, eller som Kuske uttryckte det: – Jag tror inte det är många i Sverige som levererar bs 720’s lika steezy som honom.

helt outstanding. Jag tror jag aldrig har haft så roligt när jag åkt bräda i vuxen ålder. Det känns som alla kan ha lika kul i den parken, proffs som amatör, just för att man kan hitta olika linjer hela tiden och inte bara åka på de olika featuresen på ett sätt. Sen var ju crewet som jobbade där helt sjukt peppade och hjälpsamma också vilket självklart stärkte helhetsintrycket. Big up Bjursås!

– I övrigt kan man väl säga att det rådde en riktigt bra stämning i crewet. Alla hade ganska avslappnad inställning till den här tävlingen, så det var aldrig särskilt hetsigt eller tävlingsinriktat utan vi fokuserade på att göra vår grej och ha det allmänt gött bara. Så det var god stämning och jag tror resultatet kommer bli bra! Annars tycker jag att Transition Team Challenge var ett fantastiskt koncept som har enormt utvecklingspotential! Sen finns det väl inte så mycket mer att säga...

Eller jo, just det. Anton Bilare blev kär och skaffade flickvän under den här veckan. Det var lite sjukt. Och kul. Sjukt kul!

Bästa parken för Nitro blev uteslutande Soulpark i Bjursås i allas tycke. Mycket på grund av att man fick bygga om features och vara extra kreativ som åkare, fotograf och filmare. Det och i och med att det var soligt och slaskigt så fick teamet extra mycket gjort i Bjurs. Kuske berättar: – I mitt tycke var Bjurs Soulpark

50 TRANSITION 6-2012

51

Årets snowboardåkare lever upp till sitt rykte med god marginal. Han har varvat topplaceringar på tävlingar med att medverka i fyra (!) riktigt grymma filmer under förra säsongen. Vi hängde på Nisse Arvidsson hem till Järvsö för att se var allting började och hur det lär fortsätta.

52

TEXT viktor josefsson FOTO daniel bernstål [DB] jerome tannon [jt] lucas nilsson [ln]

53

Nisse med en fs 10 dubbel i Alpine Meadows under ett shoot med Standard films i våras.

– Sjukt fett att vara där med crewet från Standard och kötta ett parkhopp, fick ner en trippel där också för övrigt.

Intresset för brädsport började när jag var fyra år. Jag hade en granne som var några år äldre än mig, som skatade och självklart tyckte jag att det var det tuffaste som fanns i världen.

Fortfarande trött sedan förra veckans flängande på filmpremiärer i Östeuropa och så börjar tisdagsmorgonen i Stockholm riktigt stressigt. In på kinesiska ambassaden för att fixa visum för att sedan skynda sig för att hinna med ett tåg. Om några veckor ska han stå högst upp i "Fågelboet" i Peking och droppa in i säsongens första Air & Style. Men en sak i sänder. Nu var det det här med visum.

Efternamn: Arvidsson Förnamn: Nils Sture Sigurd Olov Leopold Födelsedatum: 1 oktober, 1989 Födelseort: Ljusdal – Bra. Och så var det hotellreservationen, säger damen i luckan.

– Helvete, suckar Nisse. Den har ju ändrats fem gånger och jag vet inte vilket hotell det är som gäller. Går det inte att fixa visum ändå?

– Nej, du måste ha reservationen för att få visium – Men… Snacket går fram och tillbaka en stund, tills Nisse inser läget, att han faktiskt inte kommer kunna fixa ett visum denna dagen. Istället blir det att skynda sig till Stockholms Centralstation för att hinna med tåget hem till Järvsö. Där ska han spendera en natt innan han drar upp till Sälen för att åka snowboard och träna inför Air & Style.

– Jo, schemat är ju lite stressigt och jag måste bli bättre på att planera. Det är ett som är säkert.

Men så fort Nisse satt sig på tåget kommer en lugn sida fram. Kanske är det för att han är på väg hem, till det han verkligen kan kalla sitt hem; Järvsö. Där har han bott i samma hus sedan han var 1 år gammal och det var där hela grunden för hans snowboardkarriär lades…

– Intresset för brädsport började när jag var fyra år. Jag hade en granne som var några år äldre än mig, som skatade och självklart tyckte jag att det var det tuffaste som fanns i världen. Så fick jag låna en skate av honom och han lärde mig grunderna och jag åkte ner för hans garageuppfart gång på gång. Samma granne åkte ju även snowboard och då skulle jag också göra det. Och på den vägen är det.

Förutsättningarna såg ju bra ut i och med att Järvsöbacken låg så nära.

Men det var ju inte så lätt att få tag på en snowboard bara sådär. Jag

54

TRANSITION 6-2012

55

Den här dagen var det inte bara lek och skoj, Nils körde både dubbelkinken och det här gapet på samma dag. Han fick till båda till slut, men var rejält slut efteråt. Här med en fs lip mellan träden.

Jag och en kompis stannade kvar i backen i Järvsö efter att liftarna stängt och hikade ett rail och då ringde det på telefonen och så droppades bomben: Att jag skulle börja få köra för Flow. tjatade mycket på mina föräldrar och tillslut fick jag en snurfer.

Alltså en sådan där platsbräda utan bindningar som man styr med hjälp av ett snöre som sitter fast på nosen.

Den öste jag runt på så in åt helvete på bakgården. Men det dröjde inte länge förrän jag ville ha en riktig snowboard, så då klippte pappa av snöret och skruvade fast två spännband på brädan som jag kunde sticka in mina fötter i. Det gjorde det hela tusen gånger roligare på en gång.

– Fast det var ju ingen riktig bräda.

Eftersom vi inte riktigt hade råd att köpa en ny snowboard fick jag ärva ett par gamla skidor av min kusin som mina föräldrar tyckte att jag kunde ha och prova i Järvsöbacken.

Så jag provade skidorna och tyckte det sög totalt. Så istället tog jag min modifierade snurfer och hikade upp för backen och åkte störtlopp ner. Då var jag sex år.

– Något år senare fick jag min första snowboard från Albins Lekasaker i Ljusdal, vilket var grymt.

Men jag hade inga snowboardboots, så jag körde i mina snowjoggers.

De satt ju inte riktigt fast som det skulle och ibland tappade jag brädan längst upp i backen och fick kuta efter den. Så efter ett tag fick jag ett par riktiga boots. De var gul-svarta och riktigt fula, men jag var så jäkla stokad på dem. Sen sparade jag ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa mig en egen snowboard. Det blev en Kemper som jag köpte på We-butiken i Ljusdal. Den kostade 1000 kronor och var mitt första stora egna köp. Lite senare köpte jag ett par Arnette-goggles, i barnmodell.

De var också riktigt fula, men det var ju Arnette, så det var cleant, haha.

Efter ett snabbt byte i Gävle anländer tåget Järvsö, byn på cirka 1500 invånare, som varit hem åt storheter som Lill-Babs. Och Nisse då förstås. Väl hemma har det blivit dags för en liten roadtrip runt byn, eller sightseeing kanske

56

är det rätta ordet. Höstvädret visar sig från sin gråaste sida när Nisse gasar på, på Järvsös huvudgata i sin grönfärgade Mercedes C200 från 95, med Dropkick Murphys strömmande ur högtalarna. Trots att Järvsö har en mindre skidanläggning mitt i byn kanske det inte har de bästa förhållandena om man vill bli riktigt bra på att åka bräda, enligt Nisse.

Men allt vägdes upp av att det var en sådan bra gemenskap i backen.

– Skid- och snowboardåkare hängde ut och åkte tillsammans i backen och det var stor skilland på åldrarna. Men det spelade ingen roll, alla hade sjukt kul ändå. Ordet "hate" hade nog inte kommit till Järvsö på den tiden. Idag, allmänt i Sverige är det en rätt skev attityd i backen. Kanske inte lika illa som nere i Europa, men det är fortfarande viktigt vilka kläder och märken du kör runt med, vilket jag tycker är helt fel. Alltså förstå mig rätt, när jag var kid kollade jag på vad andra hade för kläder och märken var ju A och O, och så ska det ju vara. Så länge man själv är nöjd spelar inget annat roll. Haters will always hate and true dudes will always be true.

Bilen svänger upp på den kringliga vägen som leder upp för Järvsöbacken. Väl uppe pekar Nisse upp för en av backarna där lite fläckar av snö ligger från att snökanonerna varit igång. "Det var där allt började". Platsen där Nils som liten nötte sina första methods. Och det visar sig att han har Ljusdals-crewet att tacka för mycket.

– Jag kom ihåg att jag nötte på methods som bara den där i backen.

Och då snackar vi inte en vanlig, clean method, utan upp med brädan bakom ryggen och hålla fast i det man fick tag på. Sen fick jag för mig att jag skulle lära mig frontflip, bland det första jag gjorde, bara för att det var coolt att göra volt. Jag landade mestadels på ryggen, men jag satsade ändå på att sätta det i Järvsöbackens största hopp, gång på gång, eftersom det var så många som hejade och peppade mig att

göra det. Grupptryck är ju inte att leka med, hehe. Fast jag hade ju som sagt noll koll och landade på ryggen hela tiden, men alla tyckte det var fett ändå.

– Sen kommer jag ihåg när rail-åkandet kom in i bilden. Vi hade en ganska bra park i Järvsö, när man växte upp. LVC - ett crew från Ljusdal med bland andra Olle Bergkvist och Adam Näslund, som var mina idoler kan man säga. De åkte runt och shreddade på allt som fanns och de såg till så att parken i Järvsö hade rails och andra snowboardvänliga features. Och jag kommer så väl ihåg mina första 50-50’s… Även om Ljusdals-ligan var de första idolerna blev de långt ifrån de sista. När Nisse var runt 10-11 år gammal fick han upp ögonen för både snowboardmagasin och snowboardfilmer. De stora idolerna blev då Forum-åkarna med Peter Line och Jeremy Jones i spetsen.

Och en jul när filmen "Resistance", från 2000 hade kommit ut fick Nisse en Jeremy Jones mini-modelsnowboard och blev därmed Järvsös lyckligaste grabb. Efter det köpte han även filmen "True Life" som han kollade på om och om igen. En sak som Nisse verkligen snappade upp med dessa filmer var dess soundtrack och kärleken till punken hade startat.

– Mitt intresse för punk kommer från soundtracken i de första snowboardfilmerna jag såg, från till exempel Mac Dawg Productions.

Det var där jag satte min standard för hur jag ville vara och då vad jag skulle lyssna på. Musiken blev ju så klart mycket bättre när snowboarden var med. Punken hade ju en ganska bra scen i Sverige när jag växte upp, med bland annat Burning Heart Records. Jag har en del släkt i Örebro, så var jag där när jag var liten och skulle skata på Brädcentralen. Men just den dagen var det stängt och av en slump gick jag förbi Burning Hearts studio som låg bredvid. "Coolt" tänkte jag och knackade på. Jag var ju inte direkt blyg när jag var yngre. Grabbarna på studion var sjukt trevliga mot mig och de gav mig en massa tee’s och plattor och filmer med bland andra Millencolin och The Hives. Jag var världens lyckligaste grabb och det där spädde ju bara på mitt intresse för punken. Idag gillar jag den mesta typen av musik. Allt från country till gangsta rap. Men punken är alltid närmast hjärtat.

Mörkret börjar lägga sig över Järvsö när Nils lägger ur handbromsen och kör ner från berget och tillbaks till byn. På vägen hem passeras Järvö kyrkas ståtliga vita fasad. "Där körde jag mitt första street-rail", säger han och pekar mot trappan upp till kyrkans port. Väl hemma igen har Nisse blivit så uppspelt över allt snack om punk att han går direkt upp till sitt pojkrum och börjar rota i sin back med LP-plattor. "Nu ska ni få höra på något sjukt bra", säger han och tar fram en platta med Lars Frederiksen and the Bastards. Till tunga toner går samtalet naturligt in på proffslivet och hur allt började.

För det är nästan svårt att prata om någonting annat när man befinner sig i ett äkta pojkrum med affischer på snowboardåkare, bibbar från tävlingar, högar med stickers och en hel drös oanvända brädor i ett av hörnen.

– Från det att jag hade sett min första Forum-film, var ju drömmen att filma med grabbarna i det gamla Forum 8. Men jag tänkte ju inte så långt att man kunde tjäna pengar på det. Fast det fick jag väl nys om lite senare. När jag gick i nian närmare bestämt. Jag kom precis ihåg när jag fick samtalet. Jag och en kompis stannade kvar i backen i Järvsö efter att liftarna stängt och hikade ett rail och då ringde det på telefonen och så droppades bomben: Att jag skulle börja få köra för Flow. Så jag fick Flow, Rip Curl och Electric som ett sponsorpaket kan man säga och jag var så sjukt stokad. Allt var tack vare att jag var i Kungsberget tidigare samma vinter och vann en railtävling. Så där hade väl någon fått upp ögonen för mig. Det gäller ju att ha flyt antar jag.

Vi tror inte en sekund på att det handlade om flyt, men det är en annan historia. Hur som helst är det ju rätt vanligt att svenska snowboardtalanger går på snowboardlinjen i Malung under sin gymnasietid. Det gjorde Nisse också.

Fast valet att plugga där satt ganska långt inne i början.

– Många i Järvsö som var lite mer core när det kom till snowboardåkningen tyckte ju att det där med att gå på Malungs snowboardlinje var töntigt. Så jag visste inte riktigt om jag ville gå där. Jag sökte bland annat hotell & restaurang-linjen i Åre och industrilinjen i Järvsö, utöver Malung. Men under intagningsdagen till snowboardgymnasiet visste jag nog att det var där jag ville gå. Och nu i efterhand kan jag känna att det

TRANSITION 6-2012

57

Det var ju kanske inte så bra för själva skolgången att plugga i Malung eftersom man bara åkte snowboard hela tiden. Jag gick ut med 10 IG:n.

Nisse och ett gäng från Nitro drog till Whitewater i Kanada förra vintern för att shredda pow. De prickade in några riktigt bra dagar varav det här är en av dem. Fs 360 indy ner för en stepdown.

var en jäkla tur att man har gått där, för man har fått så mycket tillbaka.

Det var nog den bästa tiden i livet so far. Utan snowboardgymnasiet hade jag absolut inte varit där jag är idag. Då skulle nog scenariot där jag jobbar på industrin i Järvsö och endast åker snowboard på helgerna vara mer troligt, hehe.

Eftersom det blev en hel del resor med Nitro och Rip Curl under studietiden i Malung blev Nisse tvungen att plugga i fyra år där. Fast han var inte där så mycket ändå och betygen spelade inte så stor roll just då. Livet som inbiten snowboardåkare hade redan tagit fart.

– Det var ju kanske inte så bra för själva skolgången att plugga i Malung eftersom man bara åkte snowboard hela tiden. Jag gick ut med 10 IG:n och sket i ganska mycket, vilket kanske var lite dumt så här i efterhand, eftersom jag egentligen inte var så kass i skolan.

Men det var inte så prioriterat just då, utan man hade bara snowboard på hjärnan. Jag tror att jag var i skolan en dag under hela sista året. Jag var inte ens där på studenten, utan proffslivet om man nu ska kallade det så hade redan dragit igång på riktigt. Jag åkte och tävlade mycket och sedan hade Rip Curl börjat med sina filmprojekt, så jag gjorde en hel del grejer med dem. Sen blev det ju lite annorlunda att flytta hem till Järvsö, jämfört med att bo i Malung där man alltid kunde hänga ut med likasinnade.

Alla polare i Järvsö hade ju gått snickarlinjen och skaffat sig jobb, medan en annan bara hade åkt bräda. Så det blir ju en liten distans då...

Men allt svett och all tid som lagts ner på brädan har onekligen gett resultat. Mycket har hänt sedan Nisse hade sina första filmklipp med i Appertiff-filmen "Bonk It Bult" från 2006, när han hängde ut uppe i Tänndalen och byggde en handgrävd park. Förra säsongen var kanske årets hittills största år i karriären, med fjärde platser i Air & Style i såväl Peking som München, titeln "Årets Snowboardåkare" på Transition Winter Awards och medverkandet i hela fyra snowboardrullar; Nitros "Hyped", Standards "2112", Rip Curls "Alive and Kickin'" och ItsOnTVInternets "Framed". Allt som allt blev det lite över 230 resdagar under förra året som var relaterade till snowboard.

Men Nisse är ändå inte nöjd när han ser tillbaka på året.

58

TRANSITION 6-2012

59

Jag var säker på att han skulle hoppa, men han drog istället på en spraysväng medan jag körde rakt på och lyckades slicea honom över axeln.

– Så här i efterhand kan jag tycka att jag borde ha gjort mycket mer.

Men jag drog ju runt på en hel del tävlingar också och det tar ju upp en hel del tid. Även om tävlingen bara är en dag kanske man är tvungen att vara borta 5 dagar.

Särskilt när man ska till till exempel Kina. Men i år ska jag inte åka på lika många tävlingar för att kunna satsa helhjärtat på att filma. Jag ska väl filma med dem jag filmade med förra säsongen och sen ska jag faktiskt vara med i ett nytt svenskt filmprojekt som lär bli riktigt spännande! Men jag måste nog som sagt bli bättre på att planera saker och ting så att jag vet när och var jag vill filma....

Och just filmandet har tagit nya vändningar för varje år som gått. För var det mest parkhäng, medan man under de senaste säsongerna sett Nils på fler och fler backcountry-missions. Fast om Nisse själv får välja vill han syssla med allt, precis som han gör idag.

– Jag tycker allting har sin charm när man väl är på plats. Jag skulle aldrig kunna välja en grej och bara köra det. Nu på senare år har jag ju fått chansen att åka på mer backcountry-resor, vilket jag är väldigt tacksam över. Det är ju inte så lätt om någon nu trodde det.

Först måste du ha ett bra ställe att åka till och väl på plats bör du ha någon med dig som kan området bra. Sen tar det sjukt lång tid att bygga kickers och så där. Så det är inte bara att dra ner till Alperna och köra. Det tar tid att lära sig att se vad som faktiskt funkar och var man kan köra. För mig känns det som att det börjar sätta sig med backcountry-missions vilket gör det hela fruktansvärt mycket roligare.

Med street är det rätt schyst att hela staden är ens park och att man kan bestämma sig för ett spot och ett trick och sedan nöta skiten ur det tills man har satt det, typ.

– Men det absolut roligaste som finns är ju att shredda en slaskig vår-park. Det finns nog ingenting som går upp emot det. Man kommer till parken, grillen är på och all polare är på plats. Det är oslagbart.

60 TRANSITION 6-2012

Med det sagt kommer Nisse på att han måste packa väskan för att dra till Sälen dagen därpå, för att nöta trick inför Air & Style i början på december. Så vi avslutar med att köra några snabba innan det är dags att lämna Järvsö och årets snowboardåkare.

Här är också en bild från Whitewater-resan, enligt Nils, ett riktigt kul spot men med mycket träd i outrunnet. Här med en saftig Cab 900 indy.

Snowboard i OS? – Det ger inte den bilden av snowboard som jag vill förmedla.

Ett slopestyle-åk med en massa dubbel- och trippelvolter och snurra så mycket man bara kan på ett rail är kanske en del av snowboard. Men det är inte det jag tycker är fett. Det måste finnas mer känsla bakom det!

Nils Arvidsson om: Musik då och nu?

– Förr var det ju det som var med i snowboardfilmer som gällde. Vi hade en liten skitdator hemma när jag var liten, som man gick in på och ladda ner alla grymma soundtracken från Kazaa. Det var mycket Social Distortion, Bad Religion och Twisted Sisters. Efter det tog de svenska banden över mer och då var det främst Millencolin och The Hives som gällde. Idag är det band som Rancid, U.S Bombs, Against Me och liknande som går varma i lurarna.

Hockeykarriären?

– Vi bodde ju precis bredvid hockeyplanen när jag var mindre och det blev ju naturligt att man spenderade många timmar där. Jag satsade väl på hockeyn tills jag var 16 år. Men där någonstans började det bli mer och mer träningar och vid ett tillfälle lades träningarna på tisdags- och torsdagskvällar, samma tid som det var kvällsåkning i Järvsöbacken.

Och de enda gångerna man åkte i backen var på helgerna och de veckodagar det var kvällsåkning.

Alla var där på kvällarna och det var hur kul som helst, så det blev helt enkelt dags att ge upp hockeyn och shredda snowboard istället.

Att vara tävlingsinriktad?

– När det väl gäller är jag nog det.

Men det var värre förut. Att komma fyra på Air & Style ser jag som en seger. Jag hade lite flyt som tog mig dit, men är riktigt nöjd med det, hehe. Men de som tävlar och är bäst idag tränar och nöter hela tiden.

Ska man ligga på topp måste man verkligen satsa. Det vill inte jag göra, utan jag vill ut och filma eftersom jag tycker det är mycket roligare. Det är det som är snowboard för mig. Att få vara mer kreativ, men fortfarande på topp-nivå.

Att nästan döda någon med sin snowboard?

– Ja, det var rätt läskigt. Jag var i Montafon, i Österrike i vintras och det snöade 50-100 centimeter om dagen, så vi simmade i puder.

Jag och Austin Smith stack upp på berget för att shredda lite. Jag följde efter honom och filmade honom med en GoPro-kamera och plötsligt kom han fram till en windlip. Jag var säker på att han skulle hoppa, men han drog istället på en spraysväng medan jag körde rakt på och lyckades slicea honom över axeln.

Oturligt nog hade jag en alldeles ny bräda med sylvassa stålkanter, så jag skar upp honom genom jackan, tröjan och ner i muskeln. Austin fick åka ambulanshelikopter och allt var sjukt läskigt, men det gick ju bra som tur var. Sorry Austin…

Om Cobra-crewet – Från början kommer det från att jag Jonas Wilhelmsson och Jonte Nilsson hängde ut uppe i Funäs och shredda och höll på som vanligt.

Och så skulle vi komma på något alternativt namn till parken. Till slut bestämde vi oss för "The Demon Cobras Training Facility", bara för att det lät så jävla fett. Och utifrån det så blev det ju vi som var kobrorna.

Men det har ju blivit lite klassiska crew-beefs, på skoj. Bland annat med Gun Rack Pack och tanken är väl att man ska dissa varandra lite, trots att man egentligen är polare.

Men det urartade ju lite efter ett tag när några från GRP bajsade i Jonas Wilhelmssons postlåda. Han blev skitförbannad och det höll väl på att bli beef på riktigt, haha. Men idag är läget rätt lugnt.

61

Faceswap... Finn två fel

[an]

TEXT viktor josefsson FOTO daniel rönnbäck [dR] anders neuman [an] lucas nilsson [ln] Matt GEORGES [MG] carlos blanchard [CB] Ville Lahtinen [VL]

62

De är hela snowboardsveriges BFF’s och känner varandra utan och innan.

Det har blivit dags för de svenska piraterna Chris Sörman och Kalle Ohlson att sätta hårt mot hårt i den definitiva dubbelintervjun, där vi får reda på sanningar om ett och annat.

63

Chris och Kalle träffades för många år sedan när de båda var sponsrade av Quiksilver. Fler och fler resor gjorde att grabbarna blev riktigt tighta polare. När Kalle sedan började på snowboardlinjen i Malung, där Chris redan gick blev de i princip bästa vänner. Idag hänger de ut mest hela tiden, oavsett om det handlar om att filma grymma snowboard-parts med Pirate Movie Productions, nere i Europa, eller dricka svindyra drinkar på Gotland vecka 29. De håller liksom ihop, i vått och torrt.

– Vi behöver inte prata snowboard dygnet runt med varandra, utan är mer vänner än så, berättar Kalle. Vi kommer garanterat vara goda vänner efter våra karriärer är slut.

Men visst finns det olikheter mellan vapendragarna. Vi satte dem i ett rum och lät dem intervjua varandra om allt mellan snowboardåkning till att vika ut sig...

Chris Sörman frågar ut Kalle Ohlson Du har börjat bli lite knubbig ser jag. Jag börjar ana att det är sambo-kilon. Har du flickvän, eller hur ligger det till?

– Ja, jag har flickvän, men jag tror inte det faktum att jag är knubbig beror på det.

Du var ju smal innan du träffade henne och är knubbig nu.

– Hmm. Ja, men då ligger det väl något i det. Men det är ju gött med bullar. Varje gång man stannar på MAX blir det ju lätt en bulle.

Hur mycket pengar tjänar du per år?

– Men det kommer jag ju inte säga i den här intervjun fattar du väl?!

Det är en helt vanlig fråga. Svara.

– Okej, lagom för att klara året.

Om du fick välja en tjej i hela världen att dela två flaskor vin med, utan att din flickvän får reda på det, vem skulle det då vara?

– Jag måste ju säga att jag väljer min flickvän... Äh, fy fan vad lame! Du får ju välja vem du vill i hela världen.

– Jag har faktiskt inget svar på det.

Men du kan ju välja typ Jennifer Lopez.

– Men hon är ju världens tråkigaste människa. Äh, jag tar en rain check på den.

64 TRANSITION 6-2012

Om du fick vara en person eller ett djur för en dag, vem eller vad skulle du vara och varför?

– Får jag välja både djur och person?

Ja. – Okej, om jag ska vara ett djur så ska jag vara en apa, för att jag tror att det är fett att vara så skillad i träden och bara kunna launcha mellan grenarna. Som person skulle jag vara Neil Armstrong den dagen han flög till månen. Eller nej förresten, jag skulle vilja vara president Barack Obama bara för att se om han latar sig på dagarna och bara posar för fotografer eller om han faktiskt gör någonting vettigt.

Om jorden skulle explodera om exakt sju dagar och du var den enda som visste om det. Vad skulle du göra på dessa sju dagar?

– Jag kanske skulle börja med att ta farväl av mina nära och kära.

Sen skulle jag gå nuts! Typ sälja alla mina grejer för att ha råd att göra vad jag ville. Jag kanske skulle råna en bank, eller i alla fall sno en bil.

Skulle jag se en Ferrari, skulle den vara min, hehe. Och sen skulle jag göra en röjig jävla bucket list, typ hoppa från byggnader med fallskärm och sådant, där det liksom inte spelar någon roll om man dör.

Vad tror du händer när man dör?

– Jag har ju tänkt på det en gång, for real, vilket var så sjukt läskigt.

Det var när jag blev begravd i en lavin. Då tänkte jag ju att jag skulle få reda på vad som händer efter döden. Jag tänkte ”Shit, tänk om det nu verkligen finns en himmel och ett helvete och om jag hamnar helt fel.”

Men jag vet inte. Antagligen blir allt svart och sen förvandlas man till jord.

Då måste du ju berätta lite mer om lavinen, för läsarna som inte har koll.

– Okej. Det här var typ 4 år sedan, i Myrhofen. Det var jag, Micke Lundmark, teamchefen för Rossignol, plus några till. Det hade inte snöat på hur länge som helst, men vi var i alla fall ute och körde ett spot som vi fotade. Min lavinsändare funkade inte, men vi kom överens om att vi skulle skita i det eftersom det knappt var någon snö ändå. Men när vi var uppe hittade vi en helt orörd landning som såg svinbra ut. Så jag och Micke började hika upp och efter ett tag släppte all snö under oss och vi gled ner ovanpå snön. Till en början tyckte vi bara att det var kul att ligga och glida ovanpå lavinen, sen kom

vi ner till botten och stannade, men det kom mer och mer snö. Till slut blev vi båda begravda och paniken började infinna sig på allvar. Jag trodde att det skulle vara lugnt att trycka upp snön med ryggen, men det gick ju inte alls, trots att jag tog i så mycket att jag typ pissade på mig. Sen låg jag där i en skorpionställning i 6-7 minuter. Och jag hade läst typ någon vecka tidigare att om man hamnar i en lavin och inte har en sändare, så överlever typ 3 av 100 människor. Hur som helst så hörde jag att folk gick på snön ovanför och letade efter oss. Jag skrek sjukt mycket men det hördes ju ingenting.

Till slut lyckades de gräva fram Micke, som på en gång sa att jag låg precis bredvid till höger. Sen efter ett tag kommer jag ihåg att jag fick spaden i skon. Det var en riktigt skön känsla.

Kalle Ohlson med en clean cab 540 i ett soligt Riksgränsen i maj.

[LN]

Är du extra försiktig när du är ute och åker idag, efter den där händelsen?

– Jag är sjukt mycket mer försiktig.

Innan varje hopp jag gör ute på backcountryt zippar jag upp jackan och kollar så att lavinsändaren funkar. Samma sak när jag ska bygga hopp eller kolla en landning.

För att ligga begravd under snön kan vara den värsta känslan jag någonsin varit med om.

Det känns ju som att du är mer snowboard-junkie än vad jag är.

Håller du med?

– Ja, alltså jag ser det ju som heltidsjobb. Men jag älskar det ju verkligen. Livet handlar ju om att ha det gött och det har jag verkligen när jag står på brädan! Det är klart att det kanske var lite roligare att åka när man var yngre, för då behövde man ju inte bry sig om att göra rätt för sig gentemot sponsorer och så, men jag tycker fortfarande att det är det roligaste som finns och jag älskar det! Sen älskar jag att pusha mig själv. Jag är oftast dödsrädd när jag ska ta mig an ett gnarly rail, med det är gött att ligga på gränsen och otroligt skönt nät man klarar det.

Sen gäller det att passa på att pusha sig själv nu, när utvecklingskurvan fortfarande går uppåt. För den lär ju stanna inom några år.

Vilket trick skulle du vilja ha av mig?

– Oj, den var svår, Du har ju en del rätt otippade trick som du slänger ut huxflux. Men din BS 1080 skulle jag nog vilja ha i min portfölj.

65

Chris vrider runt en sw bs 270 i den finländska natten.

[VL]

Att störta rakt in i den här väggen kan verka lite dumdristigt, men Chris löser det med stil.

[cb]

[MG]

Årets stunt går till Kalle som, trots en knäckt bräda kunde gå ifrån detta spot i Helsingfors med en sjuk gap to boardslide.

Vilka är dina absolut bästa egenskaper?

– Jag är en ganska enkel, snäll och hjälpsam person.

Stockholm. Örebro kanske är mest hemma eftersom jag är uppväxt där, men i vinter bor jag ju i Sälen, så då är det hemma.

Zelda på ditt Nintendo Wii? – Jag tror att jag låg på 78 timmar igår. Så det är ju typ två arbetsveckor. Shit...

Har du någon gång haft en dröm om Pirate-chefen Basti Balser och vad handlade den i så fall om?

– Haha! Den där frågan är ju inte schyst... Det var en period när allt var lite drygt och jag kände mig nere. Jag var inte lack på Basti eller så utan allt var bara allmänt drygt med att filma och åka snowboard just då. Men så råkade han hamna i en av mina drömmar och jag ska inte gå in på för mycket detaljer, men för att göra en lång historia kort så tryckte jag ner hans huvud i en toalett och dödade honom med toalocket. Och det kändes jäkligt gött i drömmen...

Sen måste jag ju fråga... Varför är du så emo egentligen?

– Du kan ju inte fråga mig varför jag är emo när jag frågade dig om du var emo, i bilen på vägen hit. Det var en jävligt emo fråga. Jävla emo!

Nu är det fan min tur att intervjua dig!

Jag såg att du typ vek ut dig som tomte i Veckorevyn och där du claimar att du tar hem tjejer efter första dejten. Utveckla det tack.

– Ja, alltså det beror ju helt och hållet på situationen. Det kan jag väl göra. Men om det är någon man gillar kanske man dejtar lite först. Äh, nästa fråga är du snäll...

Du har ju inte bott på någon fast plats på väldigt länge. Vad kallar du för hemma?

– Jag ser faktiskt Sverige som mitt hem. Är jag utomlands och till exempel ska till Göteborg, säger jag att jag ska hem. Precis som jag åker hem om jag åker till Örebro eller

66

Kalle Ohlson frågar ut Chris Sörman Hur mycket pengar tjänar du då, som du frågade mig tidigare?

– Men du kan ju inte ta min fråga.

Det är klart jag kan, jag frågar ju bara tillbaka.

– Jag tjänar väl 2-3 miljoner om året. Det beror lite på bonusar och liknande från sponsorer.

Okej, så du är ironisk. Kul svar...

Kan du inte berätta om hur många timmar du lagt ner på att spela

Då blir det musiksmak. Hur känns det att tycka låten ”So You Do” av Hoffmaestro är grym?

– Jag skäms inte ett dugg över den... Fast, ja det är jävligt emo.

Låten är tacky och bandet är tacky.

Men, vissa moments gör ju sig bra med vissa låtar och just den här låten förknippar jag med ett riktigt bra moment.

Mmm, man kan ju tycka att den borde förstöra ett moment, men i alla fall. Vi går vidare med ditt märke CAJS. Hur kommer det sig att du började göra kalsonger?

TRANSITION 6-2012

67

Men för att göra en lång historia kort, tryckte jag ner hans huvud i en toalett och dödade honom med toalocket.

"Down by the river…"

Chris i en fet bs 180.

– Det började med att jag köpte ett par trosor till min dåvarande flickvän i samma material som mina kallingar är i, alltså i mesh. Jag tyckte i alla fall att materialet var skönt och ville ha sådana på mig. Så där kläcktes ju idén.

Och att du själv posar i kallingarna i reklamerna?

– Ja, men det är väl helt okej.

Eller?

Ja, men okej du ser ju bra ut och du verkar ju tycka att det är nice att visa upp dig själv. Vilket för mig till nästa fråga: I ditt intro till Pirates nya film ”Unique8” var du lättklädd (läs naken) tillsammans med en dam i sänghalmen. Gjorde du det hela ”professionellt”, eller var det skådespeleri?

– Ja, alltså det var ju inte ”the real deal” om du menar så. Men vi var ju helt nakna, det var vi. Men allt var under kontroll. Professionellt är nog rätt ord att beskriva det med. Jag var ju obekväm med det i början, men efter ett tag så började jag känna mig mer och mer bekväm. Så en framtida karriär inom den branschen kanske skulle vara något, hehe.

Hur gick dina tankar om snowboard när du var 14-15 år?

– När jag var 15 ville jag bara åka snowboard. Det var det enda jag tänkte på och det enda jag brydde mig om överhuvudtaget. Jag hade inte pengar eller så i tankarna, men jag visste ändå att jag ville åka snowboard och slippa jobba.

Men det har ju förändrats rätt mycket genom åren. Jag har ju åkt snowboard i 18 år nu.

Hade du varit nöjd med dig själv idag, som 15-åring?

– Jag tror inte alls att jag hade tyckt att jag var så clean. Förr var jag så extremt inbiten i snowboard och skate och allting var så sjukt viktigt när det kom till snowboardrelaterade saker.

Hur intresserad av snowboard är du idag?

– Idag är snowboard för mig mer ett jobb, vilket är rätt surt. Man vet [DR]

68 TRANSITION 6-2012

69

[LN]

att man hela tiden måste prestera och jag känner inte riktigt den där friheten i att åka som jag kände när jag var yngre. Jag tror inte jag kommer känna den igen förrän jag lagt ner min karriär och pressen på en har försvunnit.

viktorwiberg salomonbonfireswe

Men hur peppad är du på att åka bräda mitt i säsongen idag?

– Det är till och från. Jag blir svinpeppad när det går bra och man har flyt. Men jag är ändå misspepp en hel del. Det är ju inte asgött att bo svinrisigt, du är helt paj i kroppen och så ska du ut och leta spots fastän du är kall. Då är det inte fett...

Känner du att dina glory days är över med andra ord?

– Alltså det sjuka är ju det där med utvecklingen. När jag gick i Malung och åkte till Kläppen stod man ju på bräda 8 timmar om dagen.

När jag är i Alaska en hel dag och hikar kanske jag sammanlagt står på brädan i en minut. Men ändå lyckas man utvecklas varje år och sätta svårare grejer. Jag tror det är en mind-grej det där. Tror man att det går så gör det oftast det. Kolla bara på Shaun White. Innan han satte sina dubbelflipar i pipen trodde ingen att det var möjligt och dagarna efter att han gjorde det var det fler och fler som satte det. Det sitter i huvudet.

Säg ett trick du inte kan som du önskar att du kunde.

– Jag önskar jag kunde pressa ett rail överhuvudtaget, på ett snyggt sätt, haha.

Kommer du dra ut och åka snowboard den dagen du slutar vara proffs?

– Jag tror inte det kommer bli så mycket bräda några år efter det att jag slutat åka på den här nivån. Men när man har varit ifrån det ett tag tror jag att man kommer börja åka mer, men på helt andra premisser.

www.salomonsnowboard.com

Varför ta den enkla vägen ner när man kan landa på en liten sten?! Go Kalle!

70

P: Jonatan Nylander

A

lpernas enorma ytor och fallhöjd kommer jag aldrig att tröttna på. Inte heller Kanadas snömängd och lekfulla pillows. Men minst en gång per år försöker jag ta mig till en plats som faller en bit utanför den konventionella friåkarmallen. I fjol var det Grekland, i år hamnade jag mitt mellan Svarta- och Kaspiska Havet. Som vanligt när det handlar om resande utanför mallen, blev vi inte besvikna.

72

TEXT johan jonsson FOTO oskar enander

73

Patrick och Johan lyckades övervinna sin skräck för tjurar.

Tur, för det var fullt av dem på vägen hem.

Veckogammalt, men kallt och ospårat.

Artikelförfattaren njuter i Gudauri.

Vart ligger egentligen Georgien?

Behöver jag visum för att ta mig in i landet? Har de en bra snösäsong?

Och, satan, var det inte krig där nyss?

Ungefär två minuter efter att jag tagit uttrycket ”tokboka” till nya nivåer, kommer jag på mig själv med ett antal nyväckta frågeställningar.

Vart ligger egentligen Georgien?

Behöver jag visum för att ta mig in i landet? Har de en bra snösäsong?

Och, satan, var det inte krig där nyss? Internet hade som vanligt svaret på det mesta, och efter ytterligare några minuter har jag någon form av vag grundkoll, som jag sedan utvidgar till politik, kriget i Sydossetien och lokalt brännvin.

När vi (jag, Oskar Enander och fransmannen Patrick Vuagnat) kliver ut från flygplatsen i Georgiens huvudstad Tbilisi, dras tiggarna snabbt till oss. Patricks avlägsna bekant, och vår lokala kontakt, Levan, kör bryskt bort dem, och säger sedan förvånat: ”Yoo ave skiiiz?!”. Där förstår vi ungefär hur mycket hjälp vi kommer att ha av honom under resten av resan. ”Öh… Excuse me, Levan. Where is the seatbelts?”, undrar Oskar precis efter att vi lyckats surra fast skidorna på taket med ett antal tunna repstumpar. ”Yoo don’t ave to! Only front seat. The law.” svarar han glatt. När vi försöker förklara att vi faktiskt vill ha bälte på oss, tittar han bara bak på oss, ungefär som om han tänker ”Fega västerlänningar…”, sen påbörjar han en två timmar lång rallyfärd med en rivstart.

När vi kommer fram tar det ett bra tag innan vi hittar vårt boende.

Om vi inte haft en Georgisk guide, hade vi förmodligen fortfarande snurrat runt mellan halvfärdiga husbyggen och skitiga snövallar.

Men när vi äntligen rullar upp framför ”hotell” Shamo, står ägaren Gela Burduli redan på uppfarten

74 TRANSITION 6-2012

och välkomnar oss med ett av de varmaste leenden jag sett. Till vår lättnad sitter även engelskan, med östeuropeiska mått mätt, riktigt bra.

Vi blir visade vårt rum, som väl inte riktigt kvalar in till ”rent och fräscht”, men nog till ”Georgiskt trevligt”. Vi har dock alla bott på mycket sjaskigare hotell i Alperna, och efter att Gela trugat i oss ett par glas av hans hemgjorda vin (”kungavin” – gjort med mindre alkohol, för att kungar ska kunna dricka mycket vin, utan att bli på kanelen) känner vi oss som hemma.

På senare år har jag ändrat uppfattning vad det gäller resande i mörker. Tidigare var jag alltid less om jag inte kunde se allt omkring mig på väg till mitt mål. Denna känsla har nu bytts ut, och jag skulle vilja säga att jag föredrar att komma fram i mörker. Nästa dag blir så mycket mer spännande. Och den där dagen-innan-julafton-känslan man hade när man var liten, gjorde sig påmind i magen där jag somnade in i min spartanska bäddfåtölj.

När jag vaknar, en halvtimme innan klockan ska ringa, hinner jag bli snudd på irriterad innan ögonen anpassar sig till det stickande ljuset från fönstret på andra sidan rummet.

Men låt mig se då! Tänker jag och ömsom kisar, ömsom spärrar upp ögonen. Det hinner gå ett par minuter innan det vita havet utanför fönstret börjar få kontraster, men efter ytterligare en stund ser jag böljande vita fält breda ut sig på andra sidan en stor dalgång.

Den där morgonmagnetismen som vanligtvis suger en tillbaka i sängen, ändrar plötsligt riktning, och sängen repellerar istället för drar, nästan kastar mig upp på fötter och fram till fönstret. Några sekunders gluttande räcker. ”Upp mer er!” nästan skriker

jag. ”Det är… fett. Snö. Fett med snö!”

Hotellfrukosten överraskar och är ganska god, precis som tiden.

De georgiska liftsystemen öppnar vanligtvis vid halv tio eller tio. Vi tycker först det är konstigt, men konstaterar redan första dagen att det också är ganska skönt…

Gudauri är ett stort liftsystem.

Inte som mastodontorterna i Alperna, men att ta sig upp med de fyra (långsamma, men relativt nya) liftarna till toppen, på 3267 meters höjd, tar bortåt en timme. Detta beror till viss del på hastigheten, till viss del på en smula bristfällig planering vad det gäller placeringen av liftarna, men även på att det är långt till toppen! En fallhöjd på nästan 1300 meter är inte så lite.

Det vi innan frukosten fick en liten glimt av, ser vi nu tydligt i alla riktningar. När jag tittar på bergen tänker jag varken ”stora” eller ”fina”, även om de är det. Jag tänker ”nya”. Det är inte spines från Haines, klippor från Jackson Hole, eller någon av de andra miljöerna som är lätta att känna igen i en skidtidning. Det är snarare någon form av blandning... En del japanska snöryggar med små träd, en del svenska, lite rundare berg, en del stora, ryska åk, och på toppen av det en hel del georgiskt gnar.

Efter några laps i de övre liftarna, konstaterar vi att den bästa snön finns längre ner i systemet.

Men det gör oss ingenting, eftersom terrängen längre ner är bra den med.

Mindre gnar, men mer lek.

I slutet av dagen tar vi en hike på bara några minuter, för att köra ett åk i utkanten av systemet. Eftersom

75

Med en sommarväg som avstamp slänger Johan Jonsson en glad trea med safety.

Gudauri är en ganska ny ort, och det var inte förrän ett gäng österrikare såg områdets potential 1982 som de första liftarna byggdes. det inte är några spår, tänker vi förstås att snön är dåligt. Men i Georgien gäller inte samma regler som i väst, och några minuters hikande är nog för att få lägga sköna svängar i ospårat, georgiskt puder.

På den korta skråningen tillbaka till liften bubblar det ur mig, och jag kan inte sluta prata gott om vårt nya land. ”Bla bla bla bla bla!” Patrick och Oskar bara flinar åt mig.

Gudauri är en ganska ny ort, och det var inte förrän ett gäng österrikare såg områdets potential 1982 som de första liftarna byggdes.

Sedan dess har området haft sina ups-and-downs, men nu ökar turismen, och de flesta människorna som rör sig i området är glada och ler. Med en tidigare resa till Rumänien, där hålögda servitriser drog de djupaste av suckar om man frågade om mjölk till kaffet, känns Georgien som rena västerlandet! Och i jämförelse med en annan östlig skiddestination – Grekland – är standarden faktiskt ganska bra.

Bitvis, det vill säga…

När liftarna stängt glider vi bort till ortens finaste logement – Hotel Gudauri. Den lokala heliskioperatören finns där inne, men det tar stopp redan i dörren. ”No ski schooz!” deklarerar vakten i entrén, och vi blir omdirigerade till en bakväg. Efter att ha köpt korv med bröd för några kronor till lunch, och beställt från en drinkmeny som i stort sett bara innehåller starksprit, ser vi nu en annan sida av den Georgiska kulturen. “Please, don’t leave any jewellery in ski depot.”

Säger en skylt på väg till helikopterbolaget Heliksir… The New East.

Enligt den isländska gästguiden var all högalpin heliskiterräng sönderblåst, så vi sparar våra kronor. När vi knallar hemåt blir vi åter påminda om landets kontraster, då vi fem minuter efter att vi lämnat ett lyxhotell, sicksackar oss fram genom en flock kor och de bruna, rykande högar de lämnat efter sig på den dåligt plogade vägen. The Old East?

76

Marknader, hästar, mikroskopiska bilar och hembrända taxifärder. Det är Georgian style.

Vi gläds åt de sparade helikopterpengarna, och fortsätter shredda resorten de närmsta dagarna. Och vi älskar det. Älskar att vi som skandinaver ligger i lä på neonfärgsskalan, älskar att ingen spårar pudret bredvid backarna, älskar att det är fem beväpnade poliser vid varje lift.

En dag träffar vi de två första människorna som ser ut ”lite som oss” – breda skidor och större kläder. De berättar om några åk i området vi inte känner till, och att de kommer från Ryssland. Vi lyssnar med stora öron, och frågar hur relationen mellan Ryssland och Georgien är nu för tiden. ”Russians and Georgians… Boom!” svarar en av dem, och slår ihop knytnävarna.

Georgien har bra relationer med alla sina grannländer, förutom Ryssland. Förhållandet är ”en smula frostigt” efter att Putin & Co ställt sig på utbrytarrepubliken Sydossetiens sida i kriget 2008. Något fullskaligt krig blev det aldrig, men Ryssland satte ner foten, och det räcker oftast.

Som avslutning på dagen åker vi upp på toppen, skråar snett åt höger, och hikar bort mot ett av åken våra ryska vänner rekommenderat. I förväg har vi pratat med en ”guide” (ytterst tveksamt om han spenderat en enda minut på någon guideskola) på orten, som ordnat upplockning med bil vid slutet av åket. Hiken tar bara en kvart, men det är i slutet av dagen, och med trötta blickar tittar vi över kammen, ner i nästa dalgång. Hur synintryck kan reparera trasiga ben förstår jag inte, men det är precis vad som sker.

Oskar tjuter att ljuset är episkt, och jag och Patrick slår i snön för att visa hur bra den är. Det blir någon form av kompromiss, med ett par snabba bilder för Oskar, innan vi börjar det långa åket ner till bilvägen. ”Hallå!?” vrålar jag flera gånger på vägen ner, där snön är kall, lutningen ganska lagom för en sen eftermiddag, och snön riktigt, riktigt kall. ”Varför är det ingen som har åkt här?” ropar jag till Oskar på ett av de flackare partierna. Men

ingen av oss har något svar, så när det lutar på igen ökar vi farten istället. Och njuter.

Nere vid vägen biter det i kinderna, men vi är glada. Det är resans längsta åk, och i riktigt bra snö. Det är inte förrän Patrick säger att han fryser om tårna som vi kommer på att vi är ensamma.

En halvtimme senare är det inte bara de franska tårna som är kalla, utan även de två påstått köldtåliga svenskarna börjar gnälla, parallellt med att vi försöker ringa ”guiden” och taxi-mannen (inte ett ord engelska) och hoppar upp och ner för att hålla värmen. Så när en människa som närmast kan liknas vid en östeuropeisk björn stannar sin bil vid vägkanten, är det tre ynkliga figurer han lastar in.

Tillbaka vid hotellet skrattar Gela glatt åt oss turister, samtidigt som han genast börjar tipsa om andra äventyr. Efter att han tinat upp oss med ett par glas hemgjort vin är vi mottagliga för att höra om den långa hiken till klostret längre ner i dalen. Allt låter magiskt, kulturellt och bra, men det gäller tydligen att

TRANSITION 6-2012

77

Inte extremt, men väldigt trevligt.

Bakuriani har bra avstånd mellan träden.

få orter i Skandinavien är lika bra.

Skillnaden är att liftkorten i stort sett är gratis, att ingen pratar engelska, och folk över 50 år saknar tänder. hålla tungan rätt i mun när man kör iväg. ”Make zure you ski right direction, otherwize you come to Ossetia. And not come back. Ha ha ha!”

Nästa dag är vädret tveksamt, så istället för att packa ner stighudarna och gå uppför halva dagen, hyr vi en taxi (som verkar vara det rimligaste sättet att ta sig fram i Georgien), säger hejdå till Gela, kör fast efter 50 meter, men sladdar sedan vidare mot nästa mål – Bakuriani.

Vi färdas långsamt längs de Georgiska vägarna. Överallt står människor och säljer vad de kan odla, eller tillverka med sina händer.

Efter några mil stannar vi till hos en gammal gumma som inte är en centimeter längre än 140. Hon säljer raggsockor, och jag plockar några par. Chauffören berättar att hon vill ha 60 Lari, ungefär 250 SEK. Jag ser hur hon håller andan, eftersom hon nog försöker lura mig rejält. Men jag lurar tillbaka, och ger henne 100 Lari. Det tar ganska lång tid innan hon förstår att jag inte vill ha växel, men när det väl går upp för henne börjar hon gråta, och vill inte sluta pussa mig. Jag vet inte om jag ska bli glad, eller känna mig tragisk över hur lite av mina pengar, som betyder så mycket för henne. Hon berättar att hon är 94 år, och står där varje dag.

Några mil senare köper vi en liter Georgiskt nationaldricka – tchatcha – i en skitig spriteflaska med pepsikork, och drömmarna om att hjälpa det georgiska folket på en djupare nivå än med dricks försvinner i takt med att humöret höjs och kinderna blir rosigare.

Med några mil kvar till målet ger Georgiens sämsta vinterförare upp, och vi får lifta den sista biten. Men

78 TRANSITION 6-2012

vi är ändå på väldigt bra humör vi ankomst!

Bakuriani är en helt annan sak än det vi tidigare sett, och ortens storhetstid var för länge sedan passerad när Gudauri började byggas. Men här trivs vi. Och älskar den totala bristen på logik i två ihoplänkade skidsystem med olika liftkort. Och sen har Bakuriani någonting som Gudauri saknar – kul skogsåkning.

Avsaknaden av heliskiing, flotta hotell och dyra stadsjeepar vägs med råge upp av de perfekta avstånden mellan träden. Det är visserligen ganska korta åk, men bitvis branta, och väldigt lekfulla.

Snön är bättre än vad den ser ut, och det blir ett par riktigt bra dagar.

Under Sovjettiden var Bakuriani ett populärt turistmål, men sedan dess verkar tiden ha stått stilla. Liftarna är gamla, och även om Gudauri inte är någon lyxort, finns ändå flera spår av nyrikedom där, som totalt saknas i Bakuriani.

De bästa skogsåken kan inte mäta sig med Kanadas eller Alpernas, men det känns som att få orter i Skandinavien är lika bra.

Skillnaden är att liftkorten i stort sett är gratis, att ingen pratar engelska, och folk över 50 år saknar tänder.

Vi förstår aldrig riktigt skillnaden mellan de olika systemen.

Kokhta 1 och Koktha 2 heter samma sak, och sitter i stort sett ihop, men liftkorten är olika. Det är vid dessa två vi håller till. I början kör vi några korta åk i 1, men ser sedan från toppen att det ser mysigt ut från toppen av 2. Allt känns lite lustigt, men det viktigaste är att vi har det bra! Genom raviner och runt träd

vi inte vet namnet på susar vi fram.

Bitvis i luften, bitvis på snön. Det är inte extremt, men lekfullt. Bra så.

I botten av 2 blir vi närmade av ett gäng nyfikna jibbers, och de berättar stolt att en av dem vann de georgiska mästerskapen i big air förra året. Men en 540. Bra utvecklingspotential… När vi frågar om en bra restaurang som avslutning på dagen, har de på nolltid fixat en taxi som tar oss till byns bästa ställe, där ägaren tydligen bjuder på ”The Elixir of Love” om man blir godkänd.

Tyvärr passerar vi testet, och medan maten grillas över öppen eld i hörnet av rummet, har vi fått en stadig sup av någonting som smakar allt annat än kärlek. Vi försöker le tacksamt, men ägarinnan, som är minst 70 år gammal men förmodligen skulle kunna slå ner oss om hon ville, ser inte ut att uppskatta våra grimaser. Maten är dock utsökt!

På kvällen sitter vi ner vid middagsbordet med hotellets receptionist, och vi pratar om det gamla, och det nya. Hur många äldre människor längtar tillbaka till Sovjettiden för att det på något vis var rättvisare, och att de i alla fall hade arbete och mat på bordet.

Många har självklart fått det bättre, men precis som att kommunismen har baksidor, har kapitalismen det också. För varje Land Rover som rullar över de skitiga gatorna blir de fattiga ännu fattigare. Även om det är en förenkling, stämmer den i många fall. The New East…

känslan, och den stämmer. Innan vi ens kommit ur Bakuriani har vi plockat upp ett halvt ton järnskrot, tillhörande supsugen skrothandlare, och två kedjerökande ungdomar.

Vi försöker inte ens kämpa emot, utan njuter bara av att vaggas in i den mörka sidan av den georgiska kulturen. Samtidigt som skrothandlarens hemgjorda vin startar en bättre blandfylla tillsammans med vår nyköpta tchatcha känner jag att det inte är sista gången jag besöker Georgien.

En bilfärd som borde tagit två timmar tar sex, men vi hinner ändå med en fnittrig stadsvandring i Tbilisi innan Levan tar oss med till en nattklubb jag näppeligen satt min fot på om jag inte varit i Georgien.

När jag ett drygt dygn senare vaknar upp i min lägenhet i Engelberg, känns Schweiz först tryggt, men när jag tänker tillbaka på veckan som gått, märker jag att det också är tråkigt. I alla fall om man jämför med Georgien.

Sista dagen är alla liftar stängda, så vi beställer en taxi för att ta oss tidigare till Tbilisi istället. När vi ser vår chaufför, kommer på något sätt en känsla över oss… ”Det här kommer bli en lång dag.” säger

79

Günes Özdogan Switch flip.

[ns]

T

ed rä tekcym eraråvs tta asäl mo nam revirks segnälkab. Komplicerat bli skall det att för orden om kastar man att räcker det. För visst är det mycket som är svårt att göra på fel håll. Det är svårare att backa än att köra framåt. Det är svårare att cykla, åka skidor och promenera baklänges. Kroppen är ju byggd med ögonen i ansiktet, tårna framåt och hälarna bak. Men hur är det då med saker man gör ’på snedden’? Varför åker vissa ’regular’ och andra ’goofy?’

TEXT Gustav Svanborg Edén FOTO JONAS ADOLFSSON [jd] nils svensson [ns] anders neuman [an]

80

81

Olof Hornesten Switch pole jam.

[jd]

Är du goofy eller regular?

Det klassiska knepet för att veta om du borde åka goofy eller regular har inte att göra med om du är högerhänt eller vänsterhänt. Många vänsterhänta åker regular och tvärt om. Det klassiska testet för att undersöka din naturliga stance är som följer: Försöksobjektet får ställa sig upp med händerna längs sidorna och benen ihop. Försökspersonen puttas därefter i ryggen så att hen måste ta ett steg fram för att behålla balansen. Den fot som tar steget framåt är din naturliga bakfot, alltså höger om du är regular och vänster om du är goofy. Om detta inte stämmer för dig är chansen ganska stor att du har lätt för att åka switch.

And now to something completely different…

I kösporter som biljard och snooker har en spelare ett övertag om hen kan stöta likvärdigt med båda köfattningarna. Spelaren slipper då att stöta med kön bakom ryggen eller andra obekväma positioner.

Precis som i skateboard har det dock en större innebörd än så.

När Ronnie O’Sullivan besegrade Alain Robidoux i världsmästerskapsfinalen i biljard 1996 gjorde han det med en stöt där han bytte fattning.

Robidoux menade att O’Sullivan betett sig respektlöst. O’Sullivan svarade att han var bättre med sin vänsterfattning än Robidoux med sin högerfattning. Han blev då kallad till en disciplinär utredning och för att bevisa sin oskuld fick han spela tre matcher med vänsterfattning mot före-detta världstvåan Rex Williams.

Han vann alla tre och anklagelserna lades därmed ned.

I ett game-of-skate får du inte göra ett trick switch om den andra gjort det regular. Detta beror inte på att du uppfattas som kaxig, utan på att tricken upplevs vara olika. Kroppens rörelser känns tillräckligt olika beroende på vilket håll man åker för att tricken skall uppfattas som helt annorlunda.

Det kokar i evolutionskitteln…

Active Pro Stuff i Göteborg hyrde ut skatefilmer på tidiga 90-talet. En kompis och jag hyrde New Deals film 1281 och fick förklarat av killen i butiken hur ’galna’ tricken i videon var: Det var något helt nytt som höll på att hända inom skatevärlden.

Vi förstod verkligen att tricken var galna. Dessutom förstod vi att det som var galet hade någonting att göra med att man åkte med brädan på fel håll, poppade från fel ända och det ibland var baklänges, men

82 TRANSITION 6-2012

inte alltid, utan mest helt omvänt.

Att förstå vad switch ens betydde var kognitivt komplicerat. Tidigare hade det bara funnits framåt och bakåt.

När vi sedan såg filmen försökte vi klura ut vilka av tricken som var de nya, extra speciella tricken.

Skateboardåkning är bildande.

Switch: En sorts historia I skateboardåkningens vagga var brädorna byggda för att åkas med på ett håll. Man valde sin stance och om man åkte på andra hållet var det baklänges, eller ’fakie.’

När brädvändande manövrar som varials och shove-its kom in i bilden blev en ny dimension att göra trick med brädan på ’fel håll.’ Att poppa från den lilla nosen kändes ju helt annorlunda. Med nya trick som noseslides, nosegrinds och shove-its ökade också behovet för större nosar. ’Nollie’ hade inneburit att man kunde studsa upp brädan i luften genom att trycka framhjulen mot copingen eller mot en uppstickande kant på trottoaren. När nosarna växte blev det plötsligt möjligt att poppa nollies från brädan utan att hitta en lagom spricka i marken.

I samma skede började skatare experimentera med att göra trick i sin ovana stance. Benämningar som ’opposite-footed,’ ’switch-foot’ och ’switch-stance’ blev till slut i talmun ’switch.’ Switch hade anlänt.

Eftersom skatare vid den här tiden hade åkt på ett håll under hela sin inlärningsperiod blev inflationen i svårighetsgrad stor. Att göra ett trick switch var ju som att börja om från början, som att träna om hela sin kropp, tänkte man. Därmed måste det vara dubbelt så svårt. Minst.

Switch hade ju inte funnits som fenomen tidigare, men någonstans mellan 1991-1992 var det helt plötsligt ’uppfunnet.’ Eftersom skatare vid den här tiden hade åkt på ett håll under hela sin inlärningsperiod blev inflationen i svårighetsgrad stor. Att göra ett trick switch var ju som att börja om från början, som att träna om hela sin kropp, tänkte man. Därmed måste det vara dubbelt så svårt. Minst.

Under 90-talets första år var skateboardkulturen inne i en fas där teknisk svårighet var högt värdesatt.

Flippar låg i fokus och switch la till en extra dimension. Ville du vara med i den begränsade ligan som under den här perioden var världens skatesamfund var det switch som var det nya. Switch pressureflip var ungefär det coolaste man kunde göra.

På samma vis som tiden hade sina switch-pionjärer, nämnvärt Salman Agah, Mark Gonzales, Danny Sargent, med flera, hade switchåkningen vissa barnsjukdomar. Kevin Davis hade till exempel en intervju med bara switch-trick där han blev

TRANSITION 6-2012

83

Daniel Grönwall Switch Crooks.

[AN]

När nosarna växte blev det plötsligt möjligt att poppa nollies från brädan utan att hitta en lagom spricka i marken.

tillfrågad om han verkligen åkte goofy. Han svarade att eftersom switch är mycket bättre, så är det väl onödigt att lära sig saker i sin vanliga stance. Givetvis väcker detta frågan om huruvida något verkligen är ’switch’ om man aldrig åker ’vanligt.’

Varför står jag som jag gör?

Det råder idag oenighet inom forskningen om varför människor blir höger- eller vänsterhänta, men faktum kvarstår att de flesta väljer att använda olika händer i olika syften. Man vill hellre skriva, klippa, spika med mera, med en av sina händer. På liknande vis föredrar människor också att använda olika fötter till olika sysslor och kan ha ett öga som är mer dominant än det andra.

Forskning har yrkat på att detta har ett samband mellan vilken hjärnlob som är dominant. Om du är högerhänt skulle din vänstra lob vara dominant och tvärt om. Det är dock ganska vanligt att folk är vänsterhänta och högerfotade eller tvärt om, vilket motsäger denna teori. Det kanske mest relevanta när det kommer till skateboardåkning är att nästan alla har en preferens.

Det stora flertalet känner att ett håll är mer naturligt än det andra. Från första dagen på brädan har de flesta nybörjare en stance som känns mer naturlig.

Kroppen är dessutom oftast lagd mot att lära sig vissa rörelser åt ett håll där en hand eller fot är mer dominant än den andra. Detta skulle alltså betyda att det är lättare att programmera in vissa rörelser än andra, beroende på vilken sida som känns mest naturlig. Om man skall lära sig ollie känns ett ben mer naturlig att poppa med än det andra.

Att lära sig något switch skulle då vara svårare, eftersom det bryter mot kroppens naturliga disposition.

Samtidigt är switch inte alltid onaturligt. Många skatare upplever vissa trick enklare switch än regular.

Det finns flera exempel på trick som många kan switch men inte regular. Huruvida kroppen är lagd åt goofy eller regular verkar därför inte gå att rakt översätta på alla trick.

Stefan Janoski, P-Rod och Shane O’Neill ser man sällan bry sig om att flippa trappor regular. Frågan är ju då om det inte är missvisande att kvantifiera det som ’svårare.’

84

Checklist: Vilka trick är enklare switch för dig? ‣ Frontside bigspin ‣ Frontside shove-it ‣ Backside 180 ‣ Frontside 180 ‣ Frontside 360 ‣ Fs half-cab flip/bs nollieflip. ‣ Half-cab noseslide/Nollie tailslide ‣ Fakie flip/nollie flip ‣ Fakie tailslide/nollie noseslide ‣ Blunt to fakie Ambistance?

Att vara ambidextriös innebär att man inte föredrar att använda den ena handen framför den andra.

Vissa kan till exempel skriva med båda händerna samtidigt, fast texten av den vänstra handen blir då spegelvänd. Ambidextri är ovanligt.

Mindre än en procent av världens befolkning är ambidextriösa.

Willy Santos förutspådde under tidiga 90-talet att framtidens skatare skulle lära sig åka lika bra på bägge hållen från början. Istället för att tänka att ett spot var frontside eller backside för ens stance, skulle framtidens skatare tänka ’right foot forward,’ eller ’left foot forward.’

Switch skulle sluta uppfattas som svårare och skatare skulle varken vara goofy eller regular.

Ambidextri kan faktiskt i viss mån tränas fram. En vanligt förekommande anledning till detta är att kulturella värderingar kopplas till olika händer. I Japan och Taiwan är vänster hand kulturellt kopplad till otur. Därför uppmuntras de som är vänsterhänta att träna om sig till att använda högerhanden. Fram till 1950-talet var detta även vanligt i Sverige. Ofta utvecklar dessa barn sin ambidextriösa förmåga, men riskerar att hämmas i sin övriga utveckling. Att inte få följa sin naturliga preferens ökar risken för att utveckla dyslexi, stamning och olika inlärningssvårigheter. Det är också en missuppfattning att vänsterhänta som tränar sin förmåga med högerhanden skulle tappa sin förmåga med vänster hand. Istället blir de alltså ambidexter, eller tvåhänta. Att de tränar sin dexteritet med höger hand stärker till och med deras förmåga med vänsterhanden.

Om detta kunde översättas på skateboard skulle det betyda att du också utvecklar din förmåga att skata regular när du övar på att skata switch. En skatare med fallenhet för att skata regular som tvingar sig att åka goofy skulle alltså

TRANSITION 6-2012

85

[jd]

teoretiskt inte förlora sin förmåga att åka regular. Däremot skulle det ta längre tid att lära sig nya saker från början.

Ali Boulala är en av de svenska skatare som haft mest ambidextriös förmåga. Detta till den så milda grad att rykten spridits över världen att Ali började skata regular, men senare bytte till goofy. Alis förmåga för att skata switch råder det ju inga tvivel om, och inte heller verkar han haft svårt för att lära sig skata goofy, så det där med att det skulle ta längre tid att lära sig saker kanske inte gäller skate. Eller åtminstone inte Ali Boulala.

Mika Edin menar att ifall kroppen har lärt sig en rörelse på ett håll så borde det gå även på andra hållet.

Man får bara träna muskelminnet lite extra. Ju mer man gör, desto enklare blir det. I liknande ordalag har Bob Burnquist beskrivit switchskatning som en möjlighet att börja om från början: Att komma tillbaks till känslan av att vara nybörjare.

Micke Persson Switch Bs lipslide

på bägge hållen. Det kan röra sig om skatare som faktiskt råkar vara ambidextriösa eller någon som tidigt bestämt sig för att lära sig alla trick på bägge hållen. För de som inte hamnat där kvarstår att bryta mot vanorna, bli nybörjare igen och, förhoppningsvis först och främst lära sig trilla, switch.

Högst frivillig övning/ underhållning: Idag skall du utmana din underordnade hjärnlob. Prova att skata helt switch en hel session. Tänk att du faktiskt skatar på andra hållet, inte att du åker ’baklänges.’ Pusha switch, droppa switch, slå upp brädan till handen switch. Pröva tålamodet och se hur länge du orkar.

Känn även efter nästa dag vilka muskler du har träningsvärk i. Pröva igen en vecka senare och se om muskelminnet gör det enklare.

Eller strunta i det och skata som vanligt.

Switch: En samanfattning Så länge människor fortsätter att ha en dominant sida kommer nog switch uppfattas som en utmaning.

Framför allt när det gäller att åka på ett sätt som känns baklänges.

Detta är givetvis individuellt, men att göra airs i ramp, skata räcken eller att bara göra en backside 50-50 kommer fortsätta uppfattas svårare switch eftersom man rör sig på ett obekvämt håll. För någon som vuxit upp med nollies är det däremot inte lika självklart att poppa från nosen för olika flip-trick skulle vara mycket svårare. En nollie-flip utför en trappa är ju inte nödvändigtvis svårare än en fakie-flip, eftersom man landar framlänges. Istället handlar svårigheten om hur obekvämt tricket är i andra hänseenden. Om du vänder du dig så att du är inte kan se landningen, rör dig alley-oop eller landar fakie är detta viktigare än om det är nosen eller tailen som dänger i marken.

Samtidigt kan det mycket väl finnas skatare som åker likvärdigt

Mika Edin menar att ifall kroppen har lärt sig en rörelse på ett håll så borde det gå även på andra hållet. Man får bara träna muskelminnet lite extra. Ju mer man gör, desto enklare blir det.

86 TRANSITION 6-2012

TRANSITION 6-2012

87

FERNAEUS OM fokus

TEXT alex fernaeus

preSented by

SlopeStyle Semi-finalS men & women

Wednesday Feb 6 finalS

Thursday Feb 7

Halfpipe Semi-finalS men

Tuesday Feb 5

Semi-finalS women

Wednesday Feb 6 finalS

Friday Feb 8

JUniorS Day SlopeStyle & Halfpipe Så länge jag kan minnas har folk sagt åt mig att fokusera. I alla möjliga sammanhang och omöjliga tillfällen. Så till den grad att jag på senare år börjat säga till mig själv: fokusera! Är jag mig själv till någon hjälp? Var de upprepade uppmaningar som yttrades så ofta nödvändiga? Ja, jag tror det. Om inte fokus så har det ändå gett mig vetskapen om att det finns något som heter fokus och jag vet exakt vad det betyder. Fokus är att eftersträva. Fokus är att eftersträva i såväl fotografi, film, optik, matematik och livet i stort är. Enligt mig framförallt livet i stort då jag vet lite till ingenting om de fyra första ämnena men vill tro att jag vet en del om livet. Jag vet att fokus är att eftersträva. Det är en grundbult för att få fokus i livet. Suddigt? Då har du svårt att fokusera!

I vår tid pratas det ofta och mycket om att vårt fokusspann har förkortats avsevärt. Att vi idag överöses med så mycket intryck att våra hjärnor – utsatta för djupare fokus – skulle implodera. Ja, det är sant. Jag har läst det någonstans, tror jag, eller sett det i någon dokumentär. Eller så sa någon det sist jag såg botten av ett ölglas på

88 TRANSITION 6-2012

min lokala pub. Jag kommer inte ihåg exakt… Men jag har hört/ drömt/sett/läst något liknande vid något tillfälle i mitt liv. Att för mycket fokus kan vara farligt för den som vet vad fokus är. Farligt för den som strävar efter att uppnå fokus. Den som inte vet vad fokus är och således inte kan sträva efter att uppnå fokus behöver varken fokusera eller oroa sig. Suddigt? Ja, då har du svårt att fokusera och behöver inte försöka fokusera längre.

Jag tycker att det finns en hel del ofokuserade, kvinnoförnedrande, samhällsfarliga puckon i världen som jag inte vill ha med att göra.

Jag säger inte att jag är smart, ofarlig för samhället eller en kvinnas bästa vän. Jag fick till exempel inte godkänt i matte A. Jag är alltså – enligt vissa – ett pucko. Fast jag behöver inte matte. Jag har lärt mig något jag tycker är viktigare än matematik. Nämligen fokus; konsten att fokusera. Som jag sa tidigare – fokus är en grundbult för att få fokus i livet. Inte matte. Jag är ingen riktig hejare på’t men kan ändå få till några sekunder här och någon minut där. Det är nämligen så att om man lär sig fokusera, bara en liten extra sekund, blir livet genast

mycket mer intressant, det blir på något konstigt sätt betydligt bättre och sämre, på samma gång. Man blir öppen för världen men vill samtidigt alienera sig så gott det bara går.

Man kommer ut i ljuset men rusar på ren instinkt in i mörkret. Farligt men ofarligt på samma gång. Det är en fin balansgång, man vill inte fokusera för mycket då det bara skulle leda till djup depression.

Om vi däremot skulle fokusera lite extra då och då skulle vi få se ett och annat. Till exempel har jag uppmärksammat en minst sagt vidrig trend bland en del actionsportsutövare. Ett ofokuserat tillstånd kan man kalla det. Dålig fokus som i sin tur leder till skeva ideal, ett fattigt språk och ett missbruk av deras roll som förebilder. Man kan enkelt jämföra dem många hiphopartister. Hiphopartister är inte kända för sin solidaritet, sitt fromma språk eller sina fin kvinnoideal. Snarare tvärtom. När jag växte upp hade jag en del idoler. Samtidigt som jag lyssnade på hiphop som glorifierade våld, droger och förespråkade ett skevt kvinnoideal hade jag en idol inom snowboard, Ingemar Backman.

Denne rosenkindade, svärmorsdröm till norrlänning. Raka motsatsen

till ODB eller Ghostface Killah kan man tycka. Men en sak hade de gemensamt: Fokus. De gjorde sin grej. Och de visste mycket väl vad de gjorde. De hade sitt fokus inställt på vad de älskade.

Därför äcklas jag när jag ser dagens ofokuserade actionsportutövare(läs strippklubbsbesökare/ modebloggare/ douchebags). Vart fan tog kärleken till naturen vägen? Den kanske finns där men varför syns den inte utåt?

Varför förmedlar man att pengar och dåliga kvinnoideal är A och O? Finns inte fokus nog för att inse att man är en förebild för unga människor? När man väl har chansen att påverka någon bör man inte propsa för avmagrade tjejer med silikonbröst, en dyr bil och en kropp som gör sig bra naken i en tjejtidning. Eller är det vad det handlar om nu? I så fall missade jag memot. Memot om att hiphopartister beter sig ytligt och motbjudande fick jag. Men sen när är att vara snowboardproffs likställt med att växa upp i ghettot med ingenting för att helt plötsligt kunna få allt? Har man fått möjligheten att åka snowboard har man redan en hel del, mer än tillräckligt skulle jag säga.

Saturday Feb 9

facebook.com/burtoneuropeanopen

Laax - SwitzerLand february 4 – 9, 2013

Gästkrönika Jonathan Nilsson

FOTO lucas nilsson TEXT JOnathan nilsson

SNYGG T-SHIRT +3 NR. TRANSITION

125:plus pORT0 36:transition.se/pren

Jag är bara en brädromantiker som vill prata mer er lite om kärlek.

Om hur vi behandlar varandra i vardagen, men även om en väldigt kär lek till mig.

Det finns citat jag hört igenom livet som jag till en början inte förstod. Jag kunde läsa texten och visste vilka orden var, men innebörden förstod jag inte. Det som det hade gemensamt var att de handlade om att leva i nuet för att må bra. Det vi alla brädåkare och människor med andra kära lekar har gemensamt är att vi älskar att leva i nuet. Den känslan av att leva i nuet genom snowboard och skateboard är det jag strävar efter mest. Det är det jag är mest stolt över att jag har funnit i mitt liv.

Jag har hittills valt att lägga alla mina pengar på att få åka så mycket som möjligt. Tidigare var det dessutom för att jag jagade någon slags karriär inom snowboard. Nu gör jag det bara för att jag älskar känslan av själva åkandet och vet att det ger mig så mycket mer än

vad det tidigare gjorde. Jag har börjat ifrågasätta mitt tidigare tänk, då jag tror att det skapade någon slags negativ atmosfär med massa onödig press och stress. Jag ville bara passa in och visa att jag också kunde. Någonstans där på vägen tappade jag själva kärnan i den kära leken, att man åker för att ha roligt, utvecklas och må bra.

Det jag vill komma fram till är att under rätt förutsättningar i sitt utövande tror jag att man utvecklas och lär sig som bäst. När man är totalt uppslukad och uppmärksam på sin omgivning och vad som händer i nuet, omringad av positiva människor som är där av samma anledningar själv. Då lär man sig mer än bara trick. Jag ser min kära lek som en stor skola för livet.

En av de lärdomarna från åkningen är att respektera sin omgivning, att det är viktigt att plocka undan efter sig, vara trevlig mot sina medmänniskor och undvika farliga situationer så gott det går. För att kunna respektera sin omgivning

måste man då först förstå vikten av sitt eget handlande. Det är bara du själv som kan göra de sakerna. På ett farligt åk är det viktigt att man är närvarande och fokuserad hela tiden, annars kommer berget visa dig om du behandlar det rätt eller inte.

I övriga livet så har "berget" (det vill säga människorna omkring dig) en hjärna och om man inte känner människorna sedan innan är det viktigt att de förstår vad man menar, att man behandlar dem rätt.

Då måste man själv först förstå hur sina handlingar uppfattas. Ifall man åker ofta och är omringad av positiva glada människor, som skriker yeah åt dig när du gör något fett och du åt dem tillbaka så har du fått mycket plugg för den livstentan!

Det vill säga, behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

Med det sagt tycker jag att vi ska titta upp och inse hur lika vi är och respektera varandra för det också.

Nu med alla kampanjer och val, pratas det mycket om jämställdhet

mellan medmänniskorna och det tycker jag är riktigt bra. Jag vill se glada trevliga människor göra saker ihop utan att kön eller ursprung ska spela någon roll. Dock även i min lilla brädutopi ser jag skillnader, och då främst på kön. Jag tycker det är väldigt synd då tjejer verkligen kan åka grymt bra. Det handlar inte om muskelmassa för att kunna prestera, det handlar om timing och att bestämma sig för att stå kvar eller stå på. Nu finns det till och med en 12 årig tjej från USA som gör Mctwist i vertramp på skateboard, och hur coolt är inte det!?

Jag tycker att vi ska ge tjejerna en chans att utvecklas på lika villkor.

Det är inte värdigt år 2012 att bara se tjejer som ett sexobjekt. Nu tycker jag vi ger mer komplimanger än bara för utseendet!

URBANEARS TANTO +6 NR. TRANSITION

219:plus pORT0 36:transition.se/pren

Jag skulle vilja avsluta med ett citat av en vän i skatehallen, "hellre ett yeah för mycket än ett för lite".

Positiva intentioner.

Peace out.

Välj din färg!

90 TRANSITION 6-2012

travis s ista o r d e t m e d

pastrana TEXT viktor josefsson FOTO anders neuman

Berätta om hur du var som barn.

– Haha, nu känns det som jag hamnat hos en psykolog. Nej, men jag var väl det klassiska ADHDbarnet, som i princip klättrade på väggarna. Jag kunde aldrig sitta still. Jag tyckte aldrig om lagsporter, vilket nog var en stor anledning till att jag fick upp ögonen för saker som BMX och motocross. Alltså saker som jag kunde gå ut och göra på egen hand på mina egna premisser. Jag skulle aldrig riktigt klara av att ha en massa coacher runt omkring mig som ska säga åt mig vad jag ska göra.

När kom intresset för motorsport?

– Jag började köra cross när jag var fyra, men intresset kom faktiskt tidigare än så. Min pappa hade ett byggföretag, så vi hade bob-cats och liknande maskiner när jag växte upp. När jag var tre lyckades jag ju välta hela maskinen, haha. Men jag har nog kört saker som har hjul ända sen dess.

När insåg du att du ville satsa på extrema motorsporter på heltid?

– När man är barn och börjar med en sport kollar man på de som är grymmast i den sporten och bestämmer sig för att bli som dem.

Det spelar ingen roll om det rör sig om fotboll, hockey, snowboard, FMX, eller vad det nu kan vara. Du ska bli bäst på det du är intresserad av. Grejen för min del var att verkligheten aldrig kom ikapp mig.

– Min pappa tyckte inte vi kunde spendera så mycket pengar på så dyra sporter som motocross, medan mamma var övertygad om att jag kunde lyckas. Diskussionerna pågick länge, men lyckligtvis vann morsan argumentationen.

– Vi hade inte så mycket pengar när jag växte upp, utan var tvungen att låna pengar från mina far- och morbröder när det skulle köpas nya . Hela grannskapet där jag växte upp hjälpte till med bensinpengar när jag skulle åka på tävlingar. Men de var ju peppade på det. Inför nationella mästerskapen skramlade alla ihop till en ny motocross till mig.

Idag kör du ju både motocross och tävlar med bilar. Om du var tvungen att välja mellan två och fyra hjul, vad skulle det bli?

– Jag är ju en riktigt lyckligt lottad själ som inte har tvingats att välja mellan dem. För jag skulle nog faktiskt inte kunna välja mellan dem. Fast just nu kan jag ju inte köra varken på två eller fyra hjul, på

92

grund av skador, vilket är mitt värsta tänkbara scenario.

– Jag har precis fixat min axel och är fortfarande inte helt 100 procentig. Därför varken kan eller får jag vara med i Nitro Circus live på ett tag. Och att sitta och titta på showen utan att få vara med är som att skjuta sig själv i skallen. Det är sjukt jobbigt och en ren tortyr! Men från och med nästa år kommer jag börja tävla på bil-fronten på heltid.

Jag älskar att tävla och jag älskar att vinna. Därför kan det vara rätt skönt att köra med Nitro Circus-gänget emellanåt, för det är enbart roligt!

Vad hände när du skadade din axel?

– Min axel började hoppa ur led mer och mer. Första gången den ”ploppade ur” var när jag var 13 år och efter det har den bara fortsatt att göra det. Men nu på senare tid har jag inte ens kunnat lyfta armen ovanför huvudet utan att den hoppat ur. Så jag kunde inte riktigt köra dirtbikes, utan ägnade mig mer åt att köra rally. Men så under en race-tävling hoppade axeln ur vid sämsta tänkbara tillfället. Jag ledde tävlingen och Ken Block låg tvåa.

Så skulle jag lägga i handbromsen för en snabb sväng, men just då hoppade axeln och jag körde rakt in i en vägg.

– Så när jag inte ens kunde köra bil utan att skada mig själv bestämde jag mig för att ta tag i saken och opererade mig. I och med att jag var tvungen att vila axeln i fem månader kunde jag inte vara med i Nitro Circus varken här i Stockholm, eller under första delen av Europa-touren.

Berätta om den galnaste stunten du gjort.

– Alltså, varje stunt som man inte är förberedd på är riktigt korkad. Och därmed galet också.

Men om man ska lista något stunt som verkligen är helt crazy blir det nog när vi hoppade från byggnad till byggnad, alltså höghus, med trehjulingar under inspelningen av den nya Nitro Circus-filmen. Från ena byggnaden på 63 våningar, till den andra på 62 våningar. Skulle man trillat skulle man få fritt fall i 10 sekunder mot en säker död.

Hur är det med karriärens värsta slam då?

– Det bra med att göra riktigt hårda slams på på exempelvis motocross, BMX eller snowboard är att man inte kommer ihåg någonting i från det, haha. Och om man inte

Hela grannskapet där jag växte upp hjälpte till med bensinpengar när jag skulle åka på tävlingar. Men de var ju peppade på det. Inför nationella mästerskapen skramlade alla ihop till en ny motocross till mig. kommer ihåg det har det aldrig hänt...

Berätta lite om Nitro Circus Live.

– Nitro Circus är kaos. Eller det är faktiskt organiserat kaos med de bästa extremsportsåkarna på jorden. Efter att vi gjort vår första tour stack vi till X Games och kom därifrån med medaljer i BMX, FMX och skateboard. Så det är ett sjukt bra crew att jobba med och vi pushar alltid varandra till att bli bättre. Vilket ibland kan medföra konsekvenser. Klarar du dig igenom tre Nitro Circus Live-shower utan att skada dig själv är du förbaskat bra på det du gör. Med det sagt kan jag meddela att alla i crewet har skadat sig under vår tour. Det kan till stor del bero på att vi har en liten regel som innebär att alla åkare på showen måste göra ett trick de aldrig provat på förut under varje nytt stopp på touren. Och showen tas till nya nivåer under varje kväll eftersom man alltid vill vara lite bättre än killen som körde sist och skulle det vara så att man står uppe i megarampen som sista man, så gäller det att sätta sitt trick. Annars är det bara kuta upp för rampen och prova på tricket igen tills man sätter det. Lite tough love helt enkelt.

showen, men drar av gipset och kör ändå när de blir för ivriga. Så för att få ut så mycket som möjligt av Nitro Circus Live bör man antingen komma på tourens första show när alla är hela, eller den sista, när alla skiter i sina skador och kör på som om det inte fanns någon morgondag.

Har du några tips eller råd till kidsen där ute som ser upp till dig?

– Jag är oerhört lyckligt lottad som har kunnat följa min passion.

När jag växte upp och ville hålla på med freestyle fanns det ingen ”freestyle-gren” inom motocross, eller liknande. Så min pappa frågade mig vid ett tillfälle: ”Vill du satsa sjukt mycket tid och pengar på något som med största sannolikhet inte kommer fungera?”. Mitt svar var självklart ”JA” och mina föräldrar stöttade mig där efter. Jag tror att om man är tillräckligt passionerad för något, får man det att funka. Så till alla kids där ute: Gör det inte för att bli känd eller för att tjäna pengar på det, det finns inga skador som är värda det, haha. Det jag försöker säga är att du verkligen måste älska det du gör. Annars kommer det bara kännas ovärt i längden.

Ändras showen från kväll till kväll?

– Vi har ju en del grejer som är lite ”galnare” än de vanliga galna grejorna. Som att åka ner för megarampen i en frysbox, barbiebil eller med en tandemcykel. Den sistnämnde grenen är ju helt sjuk.

Det tog tid innan man landade både två kvar på cykeln och när de väl gjorde det skulle den ju såklart flippas. Och efter det skulle det sättas fast sidovagnar. Ja, ni fattar.

Det är precis som med allt annat.

När man väl har satt ett speciellt trick vill man bara spränga nya gränser och göra någonting värre.

Finns det något stopp för hur galen en grej kan bli? Var går gränsen?

– Alltså jag vet inte. Många får ju gipsa både armar och ben under

TRANSITION 6-2012

93

drop Out Åkare Niklas Karlström plats Rogers Pass, Kanada foto Markus Alatalo

94

K

anada, tokdump, en skön skogsline och kuddkriget är totalt! Mjukare pillows än så här hittar du inte ens på sovavdelningen på IKEA och Niklas Karlström öser fram genom dem som om han aldrig gjort annat.

95

CHECK WOLLE IN THE NEW

B

I

L

L

MOVIE

A

B

O

N

G

pics: Barash/Bekna info@acrecent.se